Vilken dygd är viktigast?

[Algotezza]

[...]Det blir lite för mycket Pastor Jansson[...]

Det kanske det blir, men det är så jag har uppfattat begreppet i alla fall

Det vore väl ganska "korkat" att ha en dygd som bara bygger på att man ska göra det som är avrage eller mitten av olika saker? Vad ska man med den dygden till?

Vad skall man med dygder till? Är de till för en själv eller för den andre/ de andra/ omvärlden?

/Algotezza

[freddemalte]

[...]Det blir lite för mycket Pastor Jansson[...]

Det kanske det blir, men det är så jag har uppfattat begreppet i alla fall ;-
Det vore väl ganska "korkat" att ha en dygd som bara bygger på att man ska göra det som är avrage eller mitten av olika saker? Vad ska man med den dygden till?

Vad skall man med dygder till? Är de till för en själv eller för den andre/ de andra/ omvärlden?
/Algotezza

Vet ej! Jag tänkte mig min fråga utifrån de som förespråkar ett dygdigt levnadsätt. Vad skulle de ha för nytta av en sådan dygd?

[Algotezza]

[...]Det blir lite för mycket Pastor Jansson[...]

Det kanske det blir, men det är så jag har uppfattat begreppet i alla fall ;-
Det vore väl ganska "korkat" att ha en dygd som bara bygger på att man ska göra det som är avrage eller mitten av olika saker? Vad ska man med den dygden till?

Vad skall man med dygder till? Är de till för en själv eller för den andre/ de andra/ omvärlden?
/Algotezza

Vet ej! Jag tänkte mig min fråga utifrån de som förespråkar ett dygdigt levnadsätt. Vad skulle de ha för nytta av en sådan dygd?

Man mår väl bra själv om man känner sig dygdig - om dygder är något positivt för en. Sedan är väl idén också att andra skall ha glädje av det. De kristna dygderna var väl främst till för medmänniskorna - eller kanske ett sätt att fjäska för Gud för att få evigt liv?

/Algotezza

[freddemalte]

[...]Det blir lite för mycket Pastor Jansson[...]

Det kanske det blir, men det är så jag har uppfattat begreppet i alla fall ;-
Det vore väl ganska "korkat" att ha en dygd som bara bygger på att man ska göra det som är avrage eller mitten av olika saker? Vad ska man med den dygden till?

Vad skall man med dygder till? Är de till för en själv eller för den andre/ de andra/ omvärlden?
/Algotezza

Vet ej! Jag tänkte mig min fråga utifrån de som förespråkar ett dygdigt levnadsätt. Vad skulle de ha för nytta av en sådan dygd?

Man mår väl bra själv om man känner sig dygdig - om dygder är något positivt för en. Sedan är väl idén också att andra skall ha glädje av det. De kristna dygderna var väl främst till för medmänniskorna - eller kanske ett sätt att fjäska för Gud för att få evigt liv?

/Algotezza

Jo, men nu svarade du ju på frågan gällande dygder i allmänhet, jag frågde ju om en dygd som bara säger att man ska göra det som är medel eller i mitten! Vi diskuterde ju måttfullhet där du menade på att det skulle vara detsamma som lagom etc. Där ur uppkom min fråga.

[Sceptisk]

Det jag skrev i ett tidigare inlägg, dvs en oförmåga att anpassa sina handlingar till de rådande omständigheterna i det att man antingen gör något A i allt för stor utsträckning eller gör något B i allt för liten utsträckning. Är man måttfull gör man A eller B i den mängd som är bäst. Det kan vara "lite", "medel" eller "mycket" beroende på vad A eller B representerar.

Var är det för slags person/karaktär som beter sig så och var kan han gått vilse någonstans?

[Algotezza]

[...]Det blir lite för mycket Pastor Jansson[...]

Det kanske det blir, men det är så jag har uppfattat begreppet i alla fall ;-
Det vore väl ganska "korkat" att ha en dygd som bara bygger på att man ska göra det som är avrage eller mitten av olika saker? Vad ska man med den dygden till?

Vad skall man med dygder till? Är de till för en själv eller för den andre/ de andra/ omvärlden?
/Algotezza

Vet ej! Jag tänkte mig min fråga utifrån de som förespråkar ett dygdigt levnadsätt. Vad skulle de ha för nytta av en sådan dygd?

Man mår väl bra själv om man känner sig dygdig - om dygder är något positivt för en. Sedan är väl idén också att andra skall ha glädje av det. De kristna dygderna var väl främst till för medmänniskorna - eller kanske ett sätt att fjäska för Gud för att få evigt liv?

/Algotezza

Jo, men nu svarade du ju på frågan gällande dygder i allmänhet, jag frågde ju om en dygd som bara säger att man ska göra det som är medel eller i mitten! Vi diskuterde ju måttfullhet där du menade på att det skulle vara detsamma som lagom etc. Där ur uppkom min fråga.

Jovisst. Men är lagom alltid detsamma som ett mekaniskt medelvärde? Kan det inte definieras ungefär  som du definierar måttfullhet? Att lagom bara är ett medelvärde blir väl lite för lagom för att vara riktigt lagom?


För övrigt gäller väl samma sak normal - bara ett medelvärde eller innehåller det ett positivt värde?

/Algotezza

[freddemalte]

Det jag skrev i ett tidigare inlägg, dvs en oförmåga att anpassa sina handlingar till de rådande omständigheterna i det att man antingen gör något A i allt för stor utsträckning eller gör något B i allt för liten utsträckning. Är man måttfull gör man A eller B i den mängd som är bäst. Det kan vara "lite", "medel" eller "mycket" beroende på vad A eller B representerar.

Var är det för slags person/karaktär som beter sig så och var kan han gått vilse någonstans?

Vet ej, men de kan säkert vara ganska påfrestande att umgås med. Det kan nog finnas många förklaringsmodeller inom både psykologi och sociologi vad avser de personer som under- eller överdriver saker och ting. Det mänskliga psyket är ingen enkel sak att utreda. Var det något särskilt du hade i åtanke?

[Sceptisk]

Vet ej, men de kan säkert vara ganska påfrestande att umgås med. Det kan nog finnas många förklaringsmodeller inom både psykologi och sociologi vad avser de personer som under- eller överdriver saker och ting. Det mänskliga psyket är ingen enkel sak att utreda. Var det något särskilt du hade i åtanke?

Ja, att utreda om och isåfall vad som är specifikt eller essentiellt för en sådan karaktär. Men det finns alltså inte någon en enda, specifik eller essentiell förklaringsmodell?

[freddemalte]

Vet ej, men de kan säkert vara ganska påfrestande att umgås med. Det kan nog finnas många förklaringsmodeller inom både psykologi och sociologi vad avser de personer som under- eller överdriver saker och ting. Det mänskliga psyket är ingen enkel sak att utreda. Var det något särskilt du hade i åtanke?

Ja, att utreda om och isåfall vad som är specifikt eller essentiellt för en sådan karaktär. Men det finns alltså inte någon en enda, specifik eller essentiell förklaringsmodell?

Ok! Du menar vad som gör att en person som är måttfull är måttfull? Förklara! Är nog lite seg idag

[Sceptisk]

Ja precis, vad är det som gör en person måttfull, vad har han för egenskaper eller kunskaper som gör att han vet vad som är det måttfulla att göra i olika situationer. Är det någon slags kunskap eller färdighet som kan övas upp eller kan det vara som ett eget slags smaksinne som förmågan att förstå vad som är bra humor eller vad som är bra musik?

[freddemalte]

Ja precis, vad är det som gör en person måttfull, vad har han för egenskaper eller kunskaper som gör att han vet vad som är det måttfulla att göra i olika situationer. Är det någon slags kunskap eller färdighet som kan övas upp eller kan det vara som ett eget slags smaksinne som förmågan att förstå vad som är bra humor eller vad som är bra musik?

Oj! Viken intressant, spännande, rolig och svår fråga! Denna fråga handlar då, som jag ser det, om att fösöka definiera det mänskliga beteendes bas och orsak. Lurigt. Att vara så måttfull att man i de flesta situationer handlar på ett avvägt och för situationen väl anpassat sätt torde ha sin grund i en blandning av förusättningar, t.ex:

- förmågan att lära av sina erfarenheter.
- kunskap och kompetens vad avser den kontext man handlar i.
- ett sinne för det sociala och status hos det annanpsykiska
- genetsiska- och neuroanaromiska - i kraft av att hålla sig "känslomässigt anpassad" vid konfrontation med världen.
- välutvecklad analys- och abstraktionsförmåga genom vilka man då kan se helhetsbilden samt vissa handlingars konsekvenser.
- sen har säker uppfostran och socialiseringen också sitt att säga till om.

Var det något sådant du menade? (bara fabulerande från min sida)

[Sofja]

Man mår väl bra själv om man känner sig dygdig - om dygder är något positivt för en. Sedan är väl idén också att andra skall ha glädje av det. De kristna dygderna var väl främst till för medmänniskorna - eller kanske ett sätt att fjäska för Gud för att få evigt liv?

Är lite inne på samma linje. För vem är man dygdig? Sig själv eller andra? Kanske både och. Det gynnar ju liksom båda sidor - mig själv och yttervärlden, även om det kanske för stunden känns svårt att göra avkall på sin vilja. Det som gynnar mig gynnar andra och det som gynnar andra gynnar även mig. På samma sätt som alla andra är en del av helheten så är även jag. Ja, jag vet inte..

[freddemalte]

[...]Jovisst. Men är lagom alltid detsamma som ett mekaniskt medelvärde? Kan det inte definieras ungefär  som du definierar måttfullhet? Att lagom bara är ett medelvärde blir väl lite för lagom för att vara riktigt lagom? För övrigt gäller väl samma sak normal - bara ett medelvärde eller innehåller det ett positivt värde? /Algotezza

Vad gäller begreppet dygd så förknippar jag det med en viss tvingande form av livsåskådning eller moral, på så sätt att om man ska leva ett dygdigt liv så måste man eftersträva detta (dygden) i var handling man utför. Detta skiljer jag då från t.ex. rättesnören, principer eller allmän moral, vilka man mer kan ha som guidning i vissa sammanhang men dock inte slaviskt behöver följa. Detta kan jag självklart ha missuppfattat, varför det kan vara intressant att läsa hur ni andra ser på begreppet dygd.

Vad gäller begreppen normal samt lagom ser jag det på följande sätt:

Det som är normalt är det som är vanligast (ev. medianen)! Så om det t.ex. är vanligast att folk är snygga eller har längden x cm i en viss skara av människor så är det normalt (normen). Ett tillägg till detta är även den normativa delen som inte enbart har med antal att göra utan vad som handlar om vad som är allmänt accepterat. Men det allmänt accepterade (t.ex. att avbryta någon eller inte) behöver inte med nödvändighet vara tråkigt eller dåligt utan helt enkelt något som gillas av många.

Lagom är det som är anpassat för det tillfället rådande efterfrågade. Om jag ska bjuda min dotter på gröt bör den inte vara brännhet eller stelfrusen utan lagom tempererad så att den både smakar gott och går att äta.

Min tolkning av begreppet (dygden) måttfullhet har mer med lagom att göra än med normal då det måttfulla handlandet inte i sak behöver vara det vanligaste eller mest omtyckta etc, men dock det som är mest passande för den specifika handlingen.

Brasklapp: Huruvida det är eftersträvansvärt att vara normal eller inte beror väl på vad det är som är normalt? Om det t.ex. är normalt att i en vissa grupp människor vara väldigt snäll, ja då är det väl eftersträvansvärt att vara normal? Om det är normalt i en viss skara människor att vara tvungen att arbeta med något man inte tycker om, ja då är det inte eftersträvansvärt att vara normal?

[Angelina]

Vishet. Den täcker allt, de andra faller automatiskt in under den.

Vad kännetecknar vishet undrar ni då? IQ och EQ. Har det kommit någon ny beteckning på dessa begrepp som införlivar dem i varandra? EIQ? IEQ?

[freddemalte]

Vishet. Den täcker allt, de andra faller automatiskt in under den. Vad kännetecknar vishet undrar ni då? IQ och EQ. Har det kommit någon ny beteckning på dessa begrepp som införlivar dem i varandra? EIQ? IEQ?

Vet inte, men vi kan väl införa ett nu?

Wisdom Quotient = WQ = IQ + EQ