Livet är ett fängelse

[Sceptisk]

Holoteist

Jag kan förstå tanken av uppgivenhet inför hur saker ter sig. Men borde man inte se livet som den ultimata friheten - så länge man är vid liv... medan döden skulle kunna betraktas som ett fängelse som ingen kan undslippa? Undansett såklart ett mirakel från G-d. Om man upplever det som ett fänglese medan man lever, är det verkligen livet som är själva fängelset? Jag tänker att livet handlar om att utvecklas och nå sin fulla potential - att nå sin dröm - det "sanna livet". Men om man skulle vara förhindrad av något från att nå sin dröm så skulle det naturligtvis upplevas som att man befinner sig i ett fängelse. Men det som hindrar en kan därför inte vara det sanna livet, det måste vara en slags skuggtillvaro, en falsk tillvaro och därför går den att besegra.

Vad är det som isåfall hindrar en från att nå sin livsdröm? Vi blir tvugna att skärskåda alla antaganden kring hur vi borde leva och ställa upp en formel för det sanna livet. Detta ser jag som moralistens uppgift, att hitta tillbaka till det sanna livet. Moralisten skärskådar de antaganden som ligger till grund för en falsk tillvaro där varje god impuls motarbetas och givetvis blir det en fängelsetillvaro. Dock när man betraktar denna motarbetande kraft så kommer den visa sig vara irrationell och kan därför besegras.

Vi lever i en tid av strikt individualism och varje person förväntas leva för sig själv och åt sig själv. Samvaron präglas av att visa upp sig och vad man presterat, visa vad man duger till. Personlig närvaro är svår att hitta. Det kan ta år att närma sig en annan person och lära känna denne. Har man kommit över 30 strecket så förväntas man redan ha sin grupp och sitt umgänge. Skaffar man familj så hamnar man utanför av den anledningen.

Jag vill inte skylla på någon specifik ideologi i detta utan tror att det har att göra med att vi lever i en splittrad tillvaro generellt då vi saknar något djupare som kan förena oss. Den moraliska grundsyn som präglar samvaron idag har nu ganske länge varit moralisk relativism. Moralisk relativism förnekar att det finns en sann verklighet och att det skulle finnas värden som är universella - oavsett kultur eller tidsepok. Detta har skapat en atmosfär av motvänd moralpanik eller anti-moralism, där varje ansats till att beskriva tillvaron i termer av gemensamma skyldigheter avfärdas som reaktionärt nonsens och därför så finns det en kraft som försöker att söndra all form av gemenskap och skapa en obarmhärtig individualism. Det har sagts många gånger att människan inte lever enbart för eller av sig själv, men det konkretiserats sällan vad detta skulle innebära. Jag skulle därför vilja ställa frågan; Vad har vi för plikter gentemot varandra? Har vi inte också skyldigheter gentemot varandra? Vilka är dessa skyldigheter?

[dokido]

moralisk determinism var det bästa jag hört på länge. det skriver jag under på.q

[Plattfot]

Varför ska du sluta lita på dina sinnen? Rummet är en dimension, kan ses symboliskt också.
Det var nog bra att du kom tillbaka till kroppen.
Förresten så säger många som varit döda att de upplevt att de lämnade kroppen. Deras påståenden är en teori om naturen. Nu har du testat/bekräftat den. Så skulle jag nog se på det.

Drömmar är vanliga. Detta var visserligen en extremt klar dröm, men jag skulle nog ha behövt utforska upplevelsen mer och kanske flera gånger, innan jag vågar bli övertygad. Men jag förkastar inte heller tanken. Observera att jag inte dog. Jag var ung och frisk. Jag såg inga änglar, någon tunnel eller hörde röster. Jag var bara "ute" och svävade en stund. Jag blev inget "helgon" av upplevelsen.

Förresten så säger många som varit döda att de upplevt att de lämnade kroppen.

Jag har läst ett antal rapporter om fenomenet och de har i samtliga fall förklarats bero tillstånd i hjärnan som uppkommer vid medvetslöshet. Syrebrist kan jag tänka mig. Det är ett hisnande påstående du gör.

Jag såg ett program på TV för ett bra tag sedan. Tror det var svensk TV. Det påstods att en person haft NDU under en hjärnoperation, då hjärnan kylts ned och kroppen tömts på blod. Då fick man någon timme på sig att operera. EKG visade noll hjärnaktivitet.

Jag är dock tveksam, då ingen uppföljning gjorts av kritisk journalist, som undersökt att fallet verkligen finns. Jag har sett korta delar av andra TV-program. Det är nu på History Chanel, "Ancient Aliens" och det är rena smörjan. Jag litar inte på uppgifter, bara för att de är på TV.

Det kan inte vara många fall du läst Pilatus, om samtliga förklarats på ett och samma sätt. Då har jag nog läst fler, men inte heller de räcker till för mig. Jag kräver mer, både för att välja den ena eller den andra ståndpunkten.

Och som sagt: Andras grubbel över NDU tycks ju ha satt kulturhistoriska spår redan i homo sapiens äldsta forntid, och visst skall jag väl kunna tro, att det här är en viktig del i religionens ursprung. Det måste jag få spekulera om, utan att anses vara galen.

[förstår mig själv]

Förresten så säger många som varit döda att de upplevt att de lämnade kroppen.

Brukar det vara så att folk som förklarats döda plötsligt är på benen igen? Har du själv sett någon död som lämnat sin kropp och kommit tillbaks till livet? Rigor mortis upphör, blicken klarnar och färgen på kinderna blir åter rosig? Jag har läst ett antal rapporter om fenomenet och de har i samtliga fall förklarats bero tillstånd i hjärnan som uppkommer vid medvetslöshet. Syrebrist kan jag tänka mig. Det är ett hisnande påstående du gör.

Nej påstår inte det. Det är ingen vettig slutsats, eller något jag erfarit att någon vars tex cirkulation har stannat under en längre tid ska vakna upp och leva. Eller för den delen någon som har halshuggits. Förklaringen om syrebrist är inte god enligt mig. Det är så att säga en teori som uppstår som nödvändig om man vill bevara sin "tro/åsikt". Ungefär som ekvationen x+y=5. Om vi antar att y är 3 kommer vi förstå att x=5.
Därimot om y kan vara nästan vad som hellst kommer x också kunna vara det. Jag har personligen starka skäl att tro att definitionen på y (här=när vi dör slutar vi att existera) är falsk. Har angett endel kan ge många fler.
Jag vill påpeka att mina påståenden skulle fylla mig själv med olust och förakt om någon sagt det jag nu anser för låt oss säga 10 år sedan. Förändringar är som bekant inte alltid lätta.

[Pilatus]

Nej påstår inte det.

Men du skrev: "Förresten så säger många som varit döda att de upplevt att de lämnade kroppen."

Ungefär som ekvationen x+y=5. Om vi antar att y är 3 kommer vi förstå att x=5.

Nej det är inte lätt att förstå. I min värld kommer x att vara lika med 2. 2 + 3 = 5

[Pilatus]

Jag har läst ett antal rapporter om fenomenet och de har i samtliga fall förklarats bero tillstånd i hjärnan som uppkommer vid medvetslöshet. Syrebrist kan jag tänka mig. Det är ett hisnande påstående du gör.

Jag såg ett program på TV för ett bra tag sedan. Tror det var svensk TV. Det påstods att en person haft NDU under en hjärnoperation, då hjärnan kylts ned och kroppen tömts på blod. Då fick man någon timme på sig att operera. EKG visade noll hjärnaktivitet.

Jag tror inte ett tillstånd av flatline på elektroencefalogrammet är reversibelt. Patienten är död.

Det kan inte vara många fall du läst Pilatus, om samtliga förklarats på ett och samma sätt. Då har jag nog läst fler, men inte heller de räcker till för mig. Jag kräver mer, både för att välja den ena eller den andra ståndpunkten.

Det stämmer säkert, jag har inte intresserat mig särskilt mycket för sådana fenomen som du beskriver. Ute ur kroppen fenomen beskrivs i ett gammalt nummer av Forskning & Framsteg i nr 8, 2002, Att lämna sin kropp

"När en speciell del av hjärnan [gyrus angularis] stimulerades med elektricitet berättade den 43-åriga kvinnan att hon flöt i väg mot taket och såg sin kropp uppifrån."

Och som sagt: Andras grubbel över NDU tycks ju ha satt kulturhistoriska spår redan i homo sapiens äldsta forntid, och visst skall jag väl kunna tro, att det här är en viktig del i religionens ursprung. Det måste jag få spekulera om, utan att anses vara galen.

Något intryck av att vara galen har du inte gjort på mig. Jag vill inte förneka att man kan ha speciella upplevelser under döendet, men jag drar inte några slutsatser av det. Och jag vänder mig mot påståenden om folk som menar sig varit döda. Från ett sådant tillstånd har ingen återvänt. Anledningen är simpel, hjärncellerna är känsliga och dör av syrebrist efter några minuter.

[Anders]

Holoteist

Jag kan förstå tanken av uppgivenhet inför hur saker ter sig. Men borde man inte se livet som den ultimata friheten - så länge man är vid liv... medan döden skulle kunna betraktas som ett fängelse som ingen kan undslippa? Undansett såklart ett mirakel från G-d. Om man upplever det som ett fänglese medan man lever, är det verkligen livet som är själva fängelset? Jag tänker att livet handlar om att utvecklas och nå sin fulla potential - att nå sin dröm - det "sanna livet". Men om man skulle vara förhindrad av något från att nå sin dröm så skulle det naturligtvis upplevas som att man befinner sig i ett fängelse. Men det som hindrar en kan därför inte vara det sanna livet, det måste vara en slags skuggtillvaro, en falsk tillvaro och därför går den att besegra.

Vad är det som isåfall hindrar en från att nå sin livsdröm? Vi blir tvugna att skärskåda alla antaganden kring hur vi borde leva och ställa upp en formel för det sanna livet. Detta ser jag som moralistens uppgift, att hitta tillbaka till det sanna livet. Moralisten skärskådar de antaganden som ligger till grund för en falsk tillvaro där varje god impuls motarbetas och givetvis blir det en fängelsetillvaro. Dock när man betraktar denna motarbetande kraft så kommer den visa sig vara irrationell och kan därför besegras.

Vi lever i en tid av strikt individualism och varje person förväntas leva för sig själv och åt sig själv. Samvaron präglas av att visa upp sig och vad man presterat, visa vad man duger till. Personlig närvaro är svår att hitta. Det kan ta år att närma sig en annan person och lära känna denne. Har man kommit över 30 strecket så förväntas man redan ha sin grupp och sitt umgänge. Skaffar man familj så hamnar man utanför av den anledningen.

Jag vill inte skylla på någon specifik ideologi i detta utan tror att det har att göra med att vi lever i en splittrad tillvaro generellt då vi saknar något djupare som kan förena oss. Den moraliska grundsyn som präglar samvaron idag har nu ganske länge varit moralisk relativism. Moralisk relativism förnekar att det finns en sann verklighet och att det skulle finnas värden som är universella - oavsett kultur eller tidsepok. Detta har skapat en atmosfär av motvänd moralpanik eller anti-moralism, där varje ansats till att beskriva tillvaron i termer av gemensamma skyldigheter avfärdas som reaktionärt nonsens och därför så finns det en kraft som försöker att söndra all form av gemenskap och skapa en obarmhärtig individualism. Det har sagts många gånger att människan inte lever enbart för eller av sig själv, men det konkretiserats sällan vad detta skulle innebära. Jag skulle därför vilja ställa frågan; Vad har vi för plikter gentemot varandra? Har vi inte också skyldigheter gentemot varandra? Vilka är dessa skyldigheter?

Tror det ger sig, lev och ha det gott, bara. Tillräckligt många är sociala djur som njuter av att hjälpa andra. Det här visandet du nämner består ju ofta i att visa hur GOD man är, skjutsar ungar till sporter, stöder barnbyar och späker sig. Lika idiotiskt som att skryta över hur bra man är på jobbet. Slappna av, sänk kraven, det löser sig.