Citat B [trådskapare moderator]

[Pilatus]

Mitt inlägg daterat 8 nov har kompletterats. Kompletteringen är införd under rubriken, MP, DRP och VXV Ett försök att beskriva samverkan av MP, DRP och VXV på ett förenklat sätt är följande.

Jag läste, du skriver bl a: Punktens FÖRÄNDRINGSBANA sammanfaller med ballongens RADIE !
svar: Om vi har en punkt på en sfär med radien R så kommer dess avstånd från en referenspunkt (t.ex. klotets ekvator eller polen) att skalas proportionellt med R. Den faktiska 3D-koordinaten för punkten förändras, men vinklarna som beskriver punktens plats (latitud och longitud) förblir oförändrade. Här påverkar bara radien punkternas avstånd från centrum, vilket skalar upp hela systemet men bibehåller alla vinklar och proportioner, precis som i kongruenta trianglar.

[Illusionen]

Mitt inlägg daterat 8 nov har kompletterats. Kompletteringen är införd under rubriken, MP, DRP och VXV Ett försök att beskriva samverkan av MP, DRP och VXV på ett förenklat sätt är följande.

Jag läste, du skriver bl a: Punktens FÖRÄNDRINGSBANA sammanfaller med ballongens RADIE !
svar: Om vi har en punkt på en sfär med radien R så kommer dess avstånd från en referenspunkt (t.ex. klotets ekvator eller polen) att skalas proportionellt med R. Den faktiska 3D-koordinaten för punkten förändras, men vinklarna som beskriver punktens plats (latitud och longitud) förblir oförändrade. Här påverkar bara radien punkternas avstånd från centrum, vilket skalar upp hela systemet men bibehåller alla vinklar och proportioner, precis som i kongruenta trianglar.

Förklaringen lyder kortfattat,
”Tyngdpunktsförskjutning som funktion av MP-beroende rörelse-densitet.”

Citat hämtat från patentansökan, kapitel 9, KANTRINGSKRITERIE, ”Avig & Rät”,
”Behovet av en ETER är enligt konceptet beroende av att de SKALFAKTORER som tillämpas
är ”tänjnings-baserade”. Tänjningarna är ”dubbelriktade” till sin natur, och därigenom i viss
utsträckning balanserade. Balanseringen gäller dock inte vid SKALÄRA förändringar.
”Den OBALANS som uppträder vid skalära förändringar kan betraktas som en ”tyngdpunkts-
förskjutning” som uppträder RADIELLT.”

Fenomenen RUM och TID refererar till denna RADIELLA TYNGDPUNKTSFÖRSKJURNING !
Det är m a o bakgrunden till RADIERNA i BALANSKRITERIET, ΔØ som här tar form.”

Tyngdpunktsförskjutningen beror således på att ”rörelse-densiteten” i G varierar som funktion
av MP-perspektiv-beroende skalfaktorn, SKF, m a o som funktion av aktuella ”tänjningar”.
Observera att detta avser och härrör från imaginär metafysik som avviker från atomära relationer.
De atomära begreppen RUM och TID härrör från den obalans/avvikelse som tyngdpunkts-
förskjutningen ger upphov till.
Notera att detta förutsätter principerna DRP och MP, och att TID kan referera till skilda MP-förankringar.
Jag kan inte finna att Einstein eller andra har beskrivit och redovisat motsvarande bakgrund.

I tråden, ”Ett försök till kritik av deltakonceptet”, 17 aug 2024, bad jag om att få bli permanent
avstängd, av i inlägget angivna skäl. Önskemålet har ignorerats av moderator utan motivering.
Skälet till att jag skrev ett avslutande inlägg här i denna tråd den 08 nov var att avslutningsvis
sammanfatta de konsekvenser Citat B föranleder, samt betydelsen av principerna DRP och MP.
Min förhoppning är att ni är beredda att respektera detta, och inte ställer fler frågor till mig här på FF.
Har någon frågor rörande konceptet är ni välkomna att kontakta mig via bengtdelta@gmail.com

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=DZSioRy7nOU

http://www.deltakonceptet.se

[Pilatus]

den 8 nov skriver Illusionen Kant "är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets."
Det är en intressant ståndpunkt med tanke på att Kant säger att alla omdömen som tillför något om verkligheten är syntetiska. Ser vi till analytiska satser så finns redan vad som utsägs i predikatet, som del av subjektet, alltså ingen ny information om verkligheten. Syntetiska satser a priori är ett undantag, enligt Kant. Till exempel är satsen "summan av vinklarna i en triangel är 180 grader". Ett inte rent analytiskt omdöme enligt Kant.

Satsen om att alla omdömen som tillför något nytt är syntetiska säger något väsentligt om Kant som ser ett behov av något mer än ren logik för att komma fram till ny kunskap. Hans omdömen blir till synteser av rationalism och empirism. Alltså är observationer av verkligheten en nödvändig del i de satser som tillför något nytt om verkligheten.

[Illusionen]

den 8 nov skriver Illusionen Kant "är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets."
Det är en intressant ståndpunkt med tanke på att Kant säger att alla omdömen som tillför något om verkligheten är syntetiska.

Efter texten "Fälthastigheten/ljushastigheten, c, beskriver relationen mellan de två SKF-beroende typerna av radie."
har jag lagt in ett blå-markerat avsnitt. Det kan förefalla långsökt, men här går att finna en av pusselbitarna eller kanske bättre, en gemensam nämnare, till/med Kant.

[Illusionen]

den 8 nov skriver Illusionen Kant "är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets."
Det är en intressant ståndpunkt med tanke på att Kant säger att alla omdömen som tillför något om verkligheten är syntetiska. 1)
Ser vi till analytiska satser så finns redan vad som utsägs i predikatet, som del av subjektet, alltså ingen ny information om verkligheten.
Syntetiska satser a priori är ett undantag, enligt Kant. Till exempel är satsen "summan av vinklarna i en triangel är 180 grader".
Ett inte rent analytiskt omdöme enligt Kant.

Satsen om att alla omdömen som tillför något nytt är syntetiska säger något väsentligt om Kant som ser ett behov av något mer
än ren logik för att komma fram till ny kunskap. 2) Hans omdömen blir till synteser av rationalism och empirism.
Alltså är observationer av verkligheten en nödvändig del i de satser som tillför något nytt om verkligheten 3).

1) Ja, aktuella principer kan ses som syntetiska
2) Ja, kreativitet som t ex vid tolkning av Eulers ekv
3) Ja, men notera att observationerna ofta kan tolkas på mångahanda sätt.

[Pilatus]

den 8 nov skriver Illusionen Kant "är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets."
Det är en intressant ståndpunkt med tanke på att Kant säger att alla omdömen som tillför något om verkligheten är syntetiska.

Efter texten "Fälthastigheten/ljushastigheten, c, beskriver relationen mellan de två SKF-beroende typerna av radie."
har jag lagt in ett blå-markerat avsnitt. Det kan förefalla långsökt, men här går att finna en av pusselbitarna eller kanske bättre, en gemensam nämnare, till/med Kant.

Citat Illusionen: Rödförskjutning innebär en minskning av ljusets energi, vilket blir den logiska effekten av att det som studeras, universum, enligt konceptet, avviker strukturellt från observatören. Tas ej hänsyn till den komplexa strukturella skillnaden mellan observatör och objekt framträder den felaktiga bilden av att universum expanderar. I kölvattnet blir Big Bang en avslöjande illusion.

Det som här kan förefalla illusoriskt är att energiförlusten måste sättas samman med universums expansion, det är en relativ effekt. För betraktaren har ljuset förlorat i energi i och med rödförskjutningen, med en lägre frekvens (dopplereffekten). Denna skillnad i energi (energins oförstörbarhet) är inte förklarad på annat sätt än att flykthastigheten i ljuskällans ks har ökat med avståndet från betraktarens ks. För ljuskällan själv (t ex en stjärna) har ljuset samma energi som när det sändes ut. E=h⋅f

Jo förresten, svaret finns i att energin blir utsträckt i tiden. Om vi tänker oss Neil Armstrong tänder sin ficklampa på månen så skulle den totala energiöverföringen till jorden vara densamma (bortsett från termodynamikens andra lag) som sändes, men energin är "utspridd" över en något längre tidsperiod.

[Illusionen]

den 8 nov skriver Illusionen Kant "är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets."
Det är en intressant ståndpunkt med tanke på att Kant säger att alla omdömen som tillför något om verkligheten är syntetiska.

Efter texten "Fälthastigheten/ljushastigheten, c, beskriver relationen mellan de två SKF-beroende typerna av radie."
har jag lagt in ett blå-markerat avsnitt. Det kan förefalla långsökt, men här går att finna en av pusselbitarna eller kanske bättre, en gemensam nämnare, till/med Kant.

Citat Illusionen: Rödförskjutning innebär en minskning av ljusets energi, vilket blir den logiska effekten av att det som studeras, universum, enligt konceptet, avviker strukturellt från observatören. Tas ej hänsyn till den komplexa strukturella skillnaden mellan observatör och objekt framträder den felaktiga bilden av att universum expanderar. I kölvattnet blir Big Bang en avslöjande illusion.

Det som här kan förefalla illusoriskt är att energiförlusten måste sättas samman med universums expansion, det är en relativ effekt. För betraktaren har ljuset förlorat i energi i och med rödförskjutningen, med en lägre frekvens (dopplereffekten). Denna skillnad i energi (energins oförstörbarhet) är inte förklarad på annat sätt än att flykthastigheten i ljuskällans ks har ökat med avståndet från betraktarens ks. För ljuskällan själv (t ex en stjärna) har ljuset samma energi som när det sändes ut. E=h⋅f

Jo förresten, svaret finns i att energin blir utsträckt i tiden. Om vi tänker oss Neil Armstrong tänder sin ficklampa på månen så skulle den totala energiöverföringen till jorden vara densamma (bortsett från termodynamikens andra lag) som sändes, men energin är "utspridd" över en något längre tidsperiod.

För att beskriva vår förnimbara ”verklighet” använder vi oss, inom ramen för rum-tid, av koordinater som är linjära.
I konceptet beskriven växelverkan kan här betrakta som en typ av ”struktur-transformator” i Grundstatus, G.
Det struktur-transformatorn verkställer är att transformera den bakomliggande komplexa ”cirkulära” metafysiska
skalära obalans-strukturen i G till verklighetens ”linjära” rum-tid. Det är här atomära begrepp och egenskaper tar form.
UNIVERSUM representerar alltså av en typ av ”CIRKULÄR” struktur, baserad på överskott och underskott i G.
Universum är m a o något helt annat än flertalet uppfattar det som.
Konceptet beskriver detta via bl a principerna DRP och MP och ett ömsesidigt komplext vxv-balans-resonemang.
För detta använder sig transformeringen av interfererande/samverkande variabla skalfaktorer, SKF, och aktuella
principer. Maxwells och Eulers ekv har fungerat som vägvisare för resonemanget i mitt fall. Notera att RUM och TID
sannolikt ej existerar i G utan ger sig tillkänna som funktion av lokal VÄXELVERKAN i G, vid atomär närvaro.
Detta har avgörande betydelse för hur rödförskjutningen skall tolkas.
När expertisen hävdar att universum expanderar, rimmar det alltså dåligt med konceptets slutsats.
Det är bl a detta som Citat B egentligen handlar om.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

http://www.deltakonceptet.se

[Pilatus]

1) Ja, aktuella principer kan ses som syntetiska
2) Ja, kreativitet som t ex vid tolkning av Eulers ekv
3) Ja, men notera att observationerna ofta kan tolkas på mångahanda sätt.

2) Eulers ekvation är i sig ett matematiskt resultat och enligt Kant, en syntetisk a priori sanning. Ekvationen kombinerar begrepp på ett sätt som utgår från förnuftet utan att bero på erfarenhet. Ekvationen är alltså inte analytisk eftersom både siffror och operationer måste kombineras för att kunna formulera ekvationen.

Ett bra exempel även om det inte helt motsvarar Kants definition av syntetiska omdömen.

PS trevligt att du svarar!

[Pilatus]

För att beskriva vår förnimbara ”verklighet” använder vi oss, inom ramen för rum-tid, av koordinater som är linjära.
I konceptet beskriven växelverkan kan här betrakta som en typ av ”struktur-transformator” i Grundstatus, G.
Det struktur-transformatorn verkställer är att transformera den bakomliggande komplexa ”cirkulära” metafysiska
skalära obalans-strukturen i G till verklighetens ”linjära” rum-tid. Det är här atomära begrepp och egenskaper tar form.
UNIVERSUM representerar alltså av en typ av ”CIRKULÄR” struktur, baserad på överskott och underskott i G.
Universum är m a o något helt annat än flertalet uppfattar det som.
Konceptet beskriver detta via bl a principerna DRP och MP och ett ömsesidigt komplext vxv-balans-resonemang.
För detta använder sig transformeringen av interfererande/samverkande variabla skalfaktorer, SKF, och aktuella
principer. Maxwells och Eulers ekv har fungerat som vägvisare för resonemanget i mitt fall. Notera att RUM och TID
sannolikt ej existerar i G utan ger sig tillkänna som funktion av lokal VÄXELVERKAN i G, vid atomär närvaro.
Detta har avgörande betydelse för hur rödförskjutningen skall tolkas.
När expertisen hävdar att universum expanderar, rimmar det alltså dåligt med konceptets slutsats.
Det är bl a detta som Citat B egentligen handlar om.

Då måste jag erkänna att jag inte längre kan följa ditt resonemang. Jag tror inte ens jag kan fullt ut förklara hur jag ser på expansionen och vad det är som expanderar. Jag accepterar att rummets koordinater är linjära. Men då något expanderar måste det ju vara tingen i rummet som flyr från varann enligt din ballong-modell. Då jag frågar chatGPT blir svaret inte helt enkelt:

Det är en spännande fråga! Universums expansion och rummets struktur är långt ifrån linjära fenomen, och detta blir särskilt tydligt när man tittar på hur expansionen accelererar.

I den kosmologiska modellen baserad på allmän relativitet, beskrivs universum ofta med hjälp av den så kallade Friedmann-Lemaître-Robertson-Walker (FLRW)-metriken. Den här metriken utgår från att rymden är isotrop (samma åt alla håll) och homogent (lika i alla delar på stora skalor). Inom denna ram är det inte själva rummets koordinater som expanderar, utan snarare avstånden mellan objekt som ökar med tiden.

Är koordinater linjära?
Koordinater i sig är abstrakta matematiska verktyg som kan definieras på olika sätt beroende på vilken metrik man använder. I det expanderande universum, om man använder så kallade "komovande koordinater", är de linjära i den meningen att objekt som rör sig med universums expansion behåller samma koordinater över tiden. Det är dock skalan av dessa koordinater – beskriven av skalfaktorn a(t) – som ändras. När skalfaktorn växer, ökar avstånden mellan objekt proportionellt mot a(t).

Acceleration och mörk energi
Den accelererande expansionen av universum drivs av vad vi kallar mörk energi, en form av energi med negativt tryck som dominerar över gravitationen på stora skalor. Detta innebär att skalfaktorn a(t) inte längre ökar i ett linjärt förhållande till tiden. Istället accelererar expansionen exponentiellt över tid, vilket innebär att avstånd mellan objekt växer snabbare ju längre tid som går.

Vad innebär detta för rummets struktur?
Eftersom universums metrik förändras dynamiskt på grund av expansionen, kan vi inte tänka oss rummet som ett "fixerat" linjärt nätverk. På stora skalor böjs och sträcks rummet enligt den underliggande metrikens dynamik. Detta gör att geometriska begrepp, som avstånd, inte beter sig som de gör i en platt, euklidisk geometri.

Ett sätt att tänka
Ett enkelt sätt att visualisera detta är att tänka på universum som en uppblåsbar ballong. Punkten på ballongen (komovande objekt) flyttar inte sig i förhållande till sin plats på ytan, men avståndet mellan dem ökar när ballongen blåses upp. Om expansionen accelererar, blåses ballongen upp snabbare med tiden, vilket speglar den exponentiella ökningen av skalfaktorn.

Så, koordinaterna i sig är "linjära" i ett matematiskt avseende, men dynamiken som styr expansionen är icke-linjär. Det är skalfaktorns förändring som speglar den accelererade expansionen och gör att den upplevda rymden inte är statisk eller linjär i vår vardagliga förståelse.

[Illusionen]

För att beskriva vår förnimbara ”verklighet” använder vi oss, inom ramen för rum-tid, av koordinater som är linjära.
I konceptet beskriven växelverkan kan här betrakta som en typ av ”struktur-transformator” i Grundstatus, G.
Det struktur-transformatorn verkställer är att transformera den bakomliggande komplexa ”cirkulära” metafysiska
skalära obalans-strukturen i G till verklighetens ”linjära” rum-tid. Det är här atomära begrepp och egenskaper tar form.
UNIVERSUM representerar alltså av en typ av ”CIRKULÄR” struktur, baserad på överskott och underskott i G.
Universum är m a o något helt annat än flertalet uppfattar det som.
Konceptet beskriver detta via bl a principerna DRP och MP och ett ömsesidigt komplext vxv-balans-resonemang.
För detta använder sig transformeringen av interfererande/samverkande variabla skalfaktorer, SKF, och aktuella
principer. Maxwells och Eulers ekv har fungerat som vägvisare för resonemanget i mitt fall. Notera att RUM och TID
sannolikt ej existerar i G utan ger sig tillkänna som funktion av lokal VÄXELVERKAN i G, vid atomär närvaro.
Detta har avgörande betydelse för hur rödförskjutningen skall tolkas.
När expertisen hävdar att universum expanderar, rimmar det alltså dåligt med konceptets slutsats.
Det är bl a detta som Citat B egentligen handlar om.

Då måste jag erkänna att jag inte längre kan följa ditt resonemang. Jag tror inte ens jag kan fullt ut förklara hur jag ser på expansionen och vad det är som expanderar. Jag accepterar att rummets koordinater är linjära. Men då något expanderar måste det ju vara tingen i rummet som flyr från varann enligt din ballong-modell. Då jag frågar chatGPT blir svaret inte helt enkelt:

Universum expanderar inte, det är ett atomärt ("sidställt") individuellt förankrat MP-perspektiv, universum är ett
neutralt DRP-perspektiv.

Big Bang förklarar inte hur universum uppkom sett ur vårt atomära perspektiv !
Däremot används Big bang som startposition för ett atomärt resonemang om hur universum ev skulle kunna ha utvecklats.
Redan här initialt havererar dock resonemangets trovärdighet, då tidsbegreppet inte går att definiera vid BB.

Det förefaller annars finnas beröringspunkter mellan konceptets terminologi och chatGPT-texten du presenterar.
Principerna konceptet tillämpar krävs dock för att argumenten skall hålla, enligt min uppfattning.
Det bör inte finnas utrymme för några principiella avsteg, så det kan ifrågasättas om man har en solid grund att stå på.

Glöm inte det jag tidigare uppmärksammade,
"OBSERVERA att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det initialt något som det
som hävdas REFERERAR till ! VAD UTGÖR DENNA REFERENS ?
Ingen har redovisat svaret !"

Konceptet löser detta dilemma med hjälp av G.

För att förstå vad G representerar behöver man ha läst Kapitel 9, KANTRINGSKRITERIE, ”Avig & Rät”, AR.
AR kan betraktas som den komplexa strukturens (p g a den av/via MP skapade vxv-ömsesidigheten)
speglade och balanserande ”motpol”. Det är svårbeskrivbart och svårtillgängligt, och kan liknas vid när
en strumpa krängs ut och in. Därav uttrycket ”Avig & Rät”.
Atomen, liksom Kants ”tinget i sig”, kan betraktas som exempel på konsekvenser av kantringskriteriet.
Förstår man dessa tankegångar blir begreppen RUM och TID en typ av ”balans-substitut”
till atomen för erhållande av överordnad balans. Vår bild av, och uppfattning om, UNIVERSUM,
kan därigenom, betraktat ur/från en ”sidställd” position, ses som en begränsad ATOMÄR tolkning.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

[Pilatus]

Big Bang förklarar inte hur universum uppkom sett ur vårt atomära perspektiv!
Däremot används Big bang som startposition för ett atomärt resonemang om hur universum ev skulle kunna ha utvecklats.

Det finns mycket att lära av de observationer som görs med hjälp av James Webb-teleskopet. JWST data har tillfört kunskap som utvecklar den kosmologiska standardmodellen, och till att identifiera områden där våra modeller kan behöva förbättras eller fördjupas. Till exempel har den bidragit med kunskap om hur galaxer bildas och utvecklas, vilket kan kräva mindre justeringar eller tillägg till teorin. Och ett område som intresserar många är förekomsten av exo-planeter. Teleskopet har identifierat vatten, koldioxid, metan och andra molekyler i atmosfärer runt avlägsna planeter, vilket förbättrar vår förståelse av exo-planeters möjligheter att hysa liv. En undersökning med rymdteleskopet om planeten K2-18 b har avslöjat närvaron av kolbärande molekyler inklusive metan och koldioxid. K2-18 b är en exoplanet som kretsar kring en dvärgstjärna, K2-18. Den ligger på behörigt avstånd, ca 120 ljusår från jorden.

Det är naturligtvis korrekt att vi inte kan veta hur universum uppstått. Men det finns trots detta ett antal hypoteser. Max Tegmark t ex tror på ett multiversum. Det fina med dessa fantasifulla idéer är att de kan utbroderas ganska fritt så länge de inte blir självmotsägande.

[Illusionen]

.
Texten kompletterad: 19 nov 2024 16:05

Big Bang förklarar inte hur universum uppkom sett ur vårt atomära perspektiv!
Däremot används Big bang som startposition för ett atomärt resonemang om hur universum ev
skulle kunna ha utvecklats.

Det är naturligtvis korrekt att vi inte kan veta hur universum uppstått.
Men det finns trots detta ett antal hypoteser. Max Tegmark t ex tror på ett multiversum.
Det fina med dessa fantasifulla idéer är att de kan utbroderas ganska fritt så länge de inte blir självmotsägande.

KOSMOS som begrepp är att betrakta som en synonym till UNIVERSUM.
Begreppet kosmos kan ses som en viss typ av harmonisk ordning, i motsats till begreppet kaos.
Observera redan här att vi definierar begreppet inom ramen för det ATOMÄRA perspektivet.
Ur konceptets synvinkel sammanfaller kosmos harmoniska ordningen och dess koppling till
begreppet DUALITET väl med i konceptet beskrivna principer och balans-begreppet.
Dualitetens enkla bakgrund är överskott respektive underskott i grundstatus, G.
För att erhålla/ uppnå den harmoniska ordningen krävs en KOMPLEX typ av BALANS.
Matematikens regelverk återspeglar den komplexa balansen ur atomärt perspektiv via
matematikens komplexa tal, inkl EULERS och MAXWELLS ekvationer/samband.
Balansen kräver således utöver begreppet REELL även begreppet IMAGINÄR.
Vår förnimbara VERKLIGHET förutsätter m a o något vi saknar förmåga att direkt förnimma.
Detta, inkl begreppet RELATIVITET, bemästras/hanteras med hjälp av maskeringsprincipen, MP.

Konceptet beskriver, ur verklighetens atomära perspektiv, (utan hänsynstagande till eventuella
konsekvenser av svaren på frågeställningar föranledda av Citat B), kosmos harmoniska ordning,
alltså den komplexa balansen, via principerna G, DRP, MP, AR, DYR och VXV.
Ett dynamiskt universum enligt konceptet kännetecknas av KOMPLEX BALANS (via dessa principer)
mellan kontraktion/materia, som eftersträvar att komprimera universum, och "invers" expansion.
Aktuella principer eftersträvar att hålla den komplexa balansen exakt.

Big bang, BB, används som startposition, den s k ”singulariteten”, för ett atomärt resonemang
om hur universum ev skulle kunna ha utvecklats. BB beskrivs som att ”singulariteten” inte fanns
på en viss plats vid en viss tidpunkt eftersom alla platser och alla tidpunkter fanns koncentrerad
inne i den minimala punkten/singulariteten. Det står givetvis var och en fritt att tro på detta, men
för egen del betraktar jag BB som en icke trovärdig teori, närmast att likna vid ren nonsens.

Det finns flera argument som talar emot BB, varav det mest uppenbara är att vårt, via medvetandet,
kognitiva sätt att resonera och dra logiska slutsatser, förenklat kan sammanfattas i ”orsak och verkan”.
Big Bang som tänkt bärande ”orsak och verkan” teori är dock ingen ORSAK utan enbart en VERKAN -teori.
Som verkan-teori, där grundläggande frågor föranledda av Citat B förblir obesvarade, och därtill
såväl FÖRANKRING som REFERENS saknas, blir BB om jag förstått rätt, omöjlig att balansera.
Det anmärkningsvärda är att Big Bang, såvitt jag kunnat finna och förstå, därigenom helt saknar grund.
BB förefaller m a o vara en teori, som saknar redovisad grund och således även saknar REFERENS.
Det är denna saknade grund/förankring, som konceptet hanterar via maskeringsprincipen, MP.

Konceptet redovisar ett alternativ, där behovet av BB, inkl dess overifierade antaganden, elimineras.
För att existera krävs enligt konceptet rimligen någon typ av logisk REFERENS/FÖRANKRING samt att
”existensen” avviker i minst något avseende från denna referens. Maskerings-effekten som MP förorsakar
kan beskrivas som att atomen maskerar/neutraliserar sin egen struktur i G, och därigenom via polarisation
”förorsakar” AVVIKELSE/OBALANS relativt sin egenstruktur. MP kan som alternativ benämning,
betraktas som en ”Polarisations-Princip”, där polarisationen sker individuellt och ”ömsesidigt”.
POLARISATIONEN beskrivs i konceptet som en (relativt MP-förankring) ”NEGATIV SPEGLING”.
Naturkonstanterna εo och μο och fenomenen RUM och TID utgör konsekvenser av den negativa speglingen.

Växelverkan mellan atomer beskrivs i konceptet via kombinationer av Eulers formel och principerna
DRP och MP, som en typ av perspektivberoende ”ömsesidigt och komplext BALANS-fenomen”.
BALANSEN erhålls via en typ av ”rörlig/mobil” RESONANS, DYR.
Förutsättningar för DYR och dess synkronisering är MP och de olika MP-perspektiven.
Dessa perspektiv innefattar SKALÄRA variationer som funktion av respektive MP-förankring.
Universums drivande dynamik (≈ kan ses som en typ av universell ”emk”), är en effekt av detta.
Kännetecknande för DYR är att principen spaltar upp växelverkan i olika referensberoende
SKF-PERSPEKTIV. Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar två, varandra balanserande, perspektiv.

Principerna, MP och DRP har sin grund i SKALÄRA relationer, alternativt vice versa,
beroende av ur vilket perspektiv man väljer att se på detta. I konceptets inledning skriver jag med
syftning på detta något kryptiskt, EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE MOTSATS.

Enligt fack-litteraturen har Big Bang liknande dominerande status för kosmologin som
evolutionsläran har inom biologin. Ev påvisbara svagheter hos Big Bang teorin skulle därför
sannolikt få mycket stora konsekvenser för synen på kosmos/universum.
Konceptet visar entydigt att Big Bang är en atomär illusion.
Universum expanderar inte, det är ett atomärt ("sidställt") individuellt förankrat MP-perspektiv.
Universum är överordnat, ur atomärt perspektiv, ett skalärt balanserat imaginärt DRP-perspektiv,
i konceptet symboliskt beskrivet via imaginära symbolen "i".
Vad det imaginära exakt inrymmer är svårt att sia om, men mörk energi/materia ligger inom räckhåll.

Ingen av de teorier jag tagit del av beskriver den metafysiska grund konceptet beskriver med hjälp av
redovisade och förklarade principer, konceptet förefaller alltså vara helt unikt.
Notera att tillämpade metafysiska principer är i linje med Maxwells och Eulers ekvationer.
De elektromagnetiska fältens egenskaper kan här ses som verifierande bekräftelse på att vår atomära
förnimmelse av verkligheten sker via aktuella principer och den tidigare nämnda ”struktur-transformatorn”,
som ombesörjer att transformera den bakomliggande komplexa ”cirkulära” metafysiska skalära
obalans-strukturen i G till verklighetens ”linjära” rum-tid.
Hur ser alternativen ut ?

Inget har heller framkommit som kullkastar konceptet.
Jag har även med stort intresse lyssnat på allehanda experter, som t ex Max Tegmark och Ulf Danielsson.
De har inte redovisat svaren som efterfrågas. Det väsentliga, basal referens, saknas för det de diskuterar.
De teorier som figurerar, saknar samtliga referens, och då även nödvändig grund, för att enligt min
uppfattning, anses trovärdiga. Frågor föranledda av Citat B förblir således obesvarade.
Många som anser sig förstå universum, har inte presterat något radikalt nytt själva, utan åberopar oftast
vad andra historiskt har åstadkommit och skrivit. Det säger sig självt att man inte gör några verkliga
framsteg genom att bygga resonemanget på, och referera till, vad andra redan har skrivit och tyckt.
Detta särskilt om det som hävdas saknar redovisad basal grund/referens, så återigen citat,

"OBSERVERA att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det initialt något
som det som hävdas REFERERAR till ! VAD UTGÖR DENNA REFERENS ?
Ingen har redovisat svaret !"

Utan tydligt redovisad referens, är jag av lättförståeliga skäl inte intresserad av andra teorier.
Då jag misstänker att ingen kommer att förstå mitt budskap, får detta bli min avslutande kommentar,
i väntan på att referens eventuellt presenteras.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

[Vertumnus]

Det är naturligtvis korrekt att vi inte kan veta hur universum uppstått. Men det finns trots detta ett antal hypoteser. Max Tegmark t ex tror på ett multiversum. Det fina med dessa fantasifulla idéer är att de kan utbroderas ganska fritt så länge de inte blir självmotsägande.

Så länge vi befinner oss i hypotesen är det vi själva som ställer frågorna och vi själva som ger svaren, det hypotesen speglar är ingenting annat än oss själva. Det är först när en hypotes kan falsifieras som den kan bli en sann arbetshypotes dvs prövas mot verklighetens chockverkan.

[Pilatus]

Det är naturligtvis korrekt att vi inte kan veta hur universum uppstått. Men det finns trots detta ett antal hypoteser. Max Tegmark t ex tror på ett multiversum. Det fina med dessa fantasifulla idéer är att de kan utbroderas ganska fritt så länge de inte blir självmotsägande.

Så länge vi befinner oss i hypotesen är det vi själva som ställer frågorna och vi själva som ger svaren, det hypotesen speglar är ingenting annat än oss själva. Det är först när en hypotes kan falsifieras som den kan bli en sann arbetshypotes dvs prövas mot verklighetens chockverkan.

Så vilka krav skall vara uppfyllda för att hypotesen skall ha ett sanningsvärde? Vi kan ju ha en metafysisk utsaga som beskriver en värld som vi kan föreställa oss, men med vag empirisk förankring, Max Tegmarks idé om oändlig inflation, eller Illusionens metafysiska idé? Hypotesen måste åtminstone vara indirekt testbar eftersom den påstås påverka strukturer i vårt observerbara universum. Kanske kan värdet av vissa metafysiska idéer ha vetenskapligt intresse, t ex idén om svarta hål som endast existerade som en hypotetisk möjlighet, innan observationer blev möjliga.

[Illusionen]

Mitt inlägg daterat 16 nov 2024 10:42 har kompletterats.