Sorry, off-topic:
mereologi skrev:Avantgardet skrev:mereologi skrev:Avantgardet skrev:Deleuze poäng där är att motsatser inte först äger sin identitet genom att vara lika i det att de är motsatser, utan att det är avståndet som separerar dem, såsom motsatser, som förlänar dem "egenskapen" av att vara motsatser. En affirmation av avståndet mellan dem, snarare än att söka deras motsatshet i någon gemensam kärna (den gemensamma negationen). I Deleuze tolkning av Nietzsche är det väsentligt, och jag skulle säga att han har rätt där. Mångfalden är det "ursprungliga", inte så att ursprunget delas upp i en mångfald genom en differentiering. Jag tror det är så vi måste tänka oss Nietzsches perspektivism.
Ja det är jävligt sant, deras identitet baseras på relationen, inte på likhet. Däremot tror jag att deras uttryck liknar varandra och inte att det handlar om motsatser som tar ut varandra, utan om någon slags dynamik.
Det är väl där den stora "skiljelinjen" går mellan hegelianer och nietzscheaner, skulle jag tro. Deleuze tycks hävda att det just är denna absoluta oförenlighet som avståndet
mellan de båda utgör, och att Nietzsche blev sjuk i samma stund som ha inte längre förmådde upprätthålla den, i sig, som ett positivt objekt, medan hegelianerna kanske snarare skulle peka på en dynamisk relation mellan de båda termerna. Osäker på riktigt hur statisk den förra skall betraktas.
Om man ser det utifrån människan skulle jag säga att motsatser i ett absolut avseende tänker helt olika, det är därför de inte går att förena i tanken, det är som två olika vetenskaper, men de kan känna och handla likadant och det är där de kan förenas, i handlingen ligger dynamiken. Det tankemässiga avståndet är oändligt tror jag, jag tror att det inte finns någon koppling mellan motsatsers tankar.
Tack för den här tankeställaren förresten, mereologi. Har gått och grunnat på saken, sökt lite i mina böcker, och böjar misstänka att Deleuze (och också Nietzsche) missar något väsentligt i sin (deras) kritik av Hegel. Negationen hos Hegel är inte blott något externt, utan något som finns redan i termen som sådan.
Deleuze tar "du är dålig, alltså är jag bra", som ett exempel på ett (hegelianskt) negativt förfarande, och ställer mot detta det nietzscheanska "jag är bra, alltså är du dålig" som ett affirmativt förfarande (och i detta förutsätter han det egna som något redan konstituerat). Men problemet tycks vara att Deleuze (och Nietzsche som jag antytt tidigare i tråden), tänker sig nåt slags monader i en absolut, icke-reducerbar, mångfald. Hegel å andra sidan gör inte det Deleuze påstår, alltså postulerar en ursprunglig yttre entitet (ett icke-jag, alltså som i exemplet ovan "
du är dålig, alltså är jag bra") mot vilken det egna endast framträder i motsatsrelationen. Vad han säger är snarare att för att något skall kunna vara något överhuvudtaget så måste det alltid-redan bära
inom sig en negation av allt annat. För att varat skall vara ett vara och inte ett intet så måste det redan inom sig negera intet. Så i en mening tycks de vara ense, avståndet mellan termerna finns där, men hur man skall förstå det, det är där de tycks oense. Hegel säger, på ett ungefär, att det är relationen tagen som just relationell (det som sätter termer i relation till varandra) som är det väsentliga, medan Deleuze (och Nietzsche) säger att det är relationen tagen som positivt avstånd som är det väsentliga. Det är en liten precisering, men långt ifrån tillfredsställande. Svårt att utröna egentligen, då det verkar som att de missförstått Hegel. Men det kan vara ett intressant spår att följa upp och utröna...
På sätt och vis kan man nog hävda att vad Deleuze missar är just Hegels kritik av Kant, och att han därför faller tillbaka lite i att tänka antinomiska förhållanden på samma sätt som just Kant. Dock med viktiga nyanser, men i princip.