Vetenskap blott en av andra religioner...

[Antic]

Det spelar ju ingen som helst roll om vi enbart är en mix av kemiska reaktioner när det gäller våra förmågor om vi ändå är förprogrammerade att ha dessa känslor, eller hur? Det man däremot kan reagera emot är om argumentet som sådant används för att nedvärdera eller ringakta människan och begår du inte samma misstag här som du kritiserar Dawkins för?

Det jag kritiserade där är våra handlingar. Vi kan ju göra bra saker, vi kan ju vara nyttiga också. Ändå handlar vi som vi gör? Det värsta är väl när folk tar till ursäkter som att vi är födda med egenskaper som att vara krigiska, egoistiska och känslokalla. Det rättfärdigar att vi uppför oss som arslen.

Vi vet vad som är rätt, vi kan bry oss också. Vi kan bättre än så här och fötjänar all kritik vi kan få tills den dagen att vi börjar lyssna.

[Antic]

Kom att tänka på några ordspråk, med syftning på ordet ”vetenskap” i rubriken.
“No one knows.”
“Doubt is the origin of wisdom.”
“Oh Lord, help me to keep my big mouth shut until I know what I am talking about.”

Vi tror oss veta, men egentligen är det ingen som vet.
Likväl yttrar vi oss bestämt om saker vi saknar grundläggande kunskap om.
Överlag borde vi vara mer ödmjuka inför faktumet att vi alla är ganska korkade.

/ Illusionen

[Illusionen]

Freddemalte skrev i inledningen till tråden citat,
”Religion* är tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar,
transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen.
I och med det kan ej vetenskapen vara en religion då den ej ägnar sig åt sådan tro.”

Är inte skillnaden hårfin ?
Vetenskapen saknar svar på flera fundamentala frågeställningar.
De naturlagar som vi tillämpar grundar sig på vår egen erfarenhet av ”verkligheten”.
En verklighet som vi ant inte ens är i närheten av att förstå, och sannolikt aldrig kommer att förstå.
Är det då fel att hävda att vetenskapen refererar till ”övernaturliga fenomen” ?
När vi inom fysiken börjar beskriva verklighetens bakgrund i bestämd form, anser jag att det
börjar påminna om religion, men kanske i modern tappning.

/ Illusionen

[Antic]

Ligger något i det. Vi skall anta vissa saker som helt sanna fast vi inte ens vet vad som finns därute medan vi skall förkasta andra som rent trams och fantasier. På det sätt vetenskapen kräver bevis så kan vi inte ens bevisa oss själva.

[Pilatus]

Vi skall anta vissa saker som helt sanna ...

Varför inte? Det finns mängder av påståendesatser som är helt sanna.

[Illusionen]

Vi skall anta vissa saker som helt sanna ...

Varför inte? Det finns mängder av påståendesatser som är helt sanna.

Så länge du/vi inte kan redogöra för vad som utgör medvetandets referens,
kan du/vi inte heller avgöra om förnimmelsen i själva verket är en illusion.
Att något är helt sant går då enligt mitt synsätt inte att bevisa.
Att då bestämt hävda att det förhåller sig på visst sätt i universum vittnar
om att man antingen överskattar sin egen förmåga, alternativt att man
upphöjer illusionen till något som påminner om religion.

/ Illusionen

[Pilatus]

Varför inte? Det finns mängder av påståendesatser som är helt sanna.

Så länge du/vi inte kan redogöra för vad som utgör medvetandets referens, kan du/vi inte heller avgöra om förnimmelsen i själva verket är en illusion. Att något är helt sant går då enligt mitt synsätt inte att bevisa. Att då bestämt hävda att det förhåller sig på visst sätt i universum vittnar om att man antingen överskattar sin egen förmåga, alternativt att man upphöjer illusionen till något som påminner om religion.

Det är mycket enklare än så. Jag behöver inte den graden av visshet för mitt sanningsbegrepp. Och jag utgår från att vi kan veta något. Det har inte med religion att göra, bara en något mindre osäker ontologi, en realism.

Någon yttersta visshet finns inte om man vill tvivla på allt, vem skulle kunna lämna garantier för en yttersta sanning att utgå från?

[förstår mig själv]

Några reflektioner: pilatus anser du att kulturella/religiösa föreställningar eller sätt att vara är "nedärvda"? Hur menar du där isåfall? Att det skulle främst ha en "rasbiologisk" förklaring till våra "åsikter"?
Detta om vår tro på vetandet. Jag menar att alla har sin egen "sanning", detta ska bejakas och "vidareutvecklas". Alla har sin väg till "förnuftet"/"visdom".
Här menar jag att man måste bejaka sina sinnen och sina "tankar"/"teorier". Man kan tex se sådana samband vilka då det uttrycks adekvat "utifrån den egna sanningen" förefaller vara generella för alla. Dvs samband som avser det gemensamma.
Huvudteorin är ett exempel på ett sådant samband som "förklarar" våran natur och den gäller alla.
Genom att betrakta människan med den metoden går det att säga vad människor vill uppnå. När man vet detta kan man tex veta vad man gjort för någon annan. Man kan ha ett "mål", något gott för andra. Man kan genom att känna värdera detta. Man uppskattar" belöningen" genom de egna känslorna "förnimmer". Detta sätt att vara leder till att naturen låter oss "verka" på det sättet. Det verkar inte finnas någon gräns för vare sig förnuftets utveckling eller vår belöning.
Belöningen som alltså är "goda känslor" är ett beroende en naturligt drivande kraft som inte kan motstås. Vidare visar sig naturens skönhet för oss genom att naturen gör det möjligt. På grund av det förnuft som vi får tillgång till.
Man börjar leva mer och mer, vaknar upp ur sin slummer. De goda känslornas krafter får oss att utforska sådant vi inte tidigare kunde. Sådant som fåfänga, hat, ilska kommer mer och mer ersättas av det goda som tränger på grund av dess styrka och värde undan dessa "onda" sidor som tidigare var verkligt och orsak till ont, för oss själva och andra.
Man blir gång på gång medveten om den ofattbara och oändliga naturens "väsen och makt", dess oändliga komplexitet och de oändliga "naturlagar" som hela tiden verkar. Vi "förnimmer" dem men ändå är dessa samband stängda och oåtkomliga för Vårat förnuft. vi upplever dem först då vi "förtjänar" att förstå dem.
Hela tiden överraskar naturen oss med nya och ännu vackrare samband "insikter". Hela tiden får naturen oss att leva mer och njuta av "nuet".
Man kan känna allt starkare, livet som ingjuts av naturen i oss.
Detta är alltså att "skapa liv","att träda in i paradiset på riktigt".
När man förstår grunderna och värdena(känslorna) i livet inser man att detta är det bästa som tänkas kan. Successivt genomgår man en "förändring" och renas från det "onda" dvs fantasier/vanföreställningar som kvarstår som man tidigare "följde".
Vi kan förstås på samma sätt som allt annat i naturen (dvs vi följer teorier). Mindre bra teorier har tidigare styrt oss men de ersätts hela tiden med nya bättre teorier(dvs förnuft).
Målet är inget annat än att förstå naturen självt. Det är alltså så man renas och träder in i himmelen.
När detta mål som möjliggörs av naturens tillstånd börjar att uppfyllas kommer klara svar på sådana frågeställningar vi tidigare kanske önskat förstå men inte kunde på grund av att vi hade fel syfte och mål. Det handlar inte om att kunna fritt välja vad man vill förstå. Naturen ger oss inte nycklarna när vi har sådana syften. Om vi drivs av onda känslor (tex rädd, ångest) stängs dörrarna. Likaledes om vi är fåfänga, tex styrs av ära eller pengar. Även om vi är slavar (dvs någon annan har angett vad vi ska förstå, kommer naturen ogilla. Vidare hindras vi om syftet är ont tex makt. Naturen låter bara den som styrs av positiva känslor finna sambanden.
Det kommer bli uppenbart tex att om vi anser oss mer än någon annan kommer detta hindra oss. Alla måste följa med och förstås som likar, deras sanning är lika viktig på sitt sätt för helheten. Vi märker att vi gör det mesta omedvetet och vi blir mer medvetna om detta och kan skåda fler verkningar, dvs högre ordningar ("syften"). Vi är delaktiga i dessa oändliga ordningar som allt annat att inse detta är belöning i sig självt, att förstå sin egen fullkomlighet kan man inte förrän man även förstår att alla andra är lika fullkomliga. Deras värde ökar lika mycket som Vårat. Ökar vi andras värde, genom att förstå dem ökar vi Vårat eget.
"Alla har samma värde". Detta påstående är alltså konstant. När man så uppskattar och märker hur det egna värdet ökar måste man kunna förlåta och tolerera andra.
Själv tänker jag ofta hur "otroligt" annorlunda naturen kunde förstås. Att naturen kunde förstås så extremt annorlunda än vad jag tidigare hade föreställt mig. Naturen saknar fullständigt gränser. Allt är möjligt. Mirakel, "trollerier" sker hela tiden. Ja tidigare hade det varit orimligt men trolleri eller fantasier är det ju inte.
Jag har ju anat att andra tänkt liknande tidigare. Hur exakt och bokstavligt de har beskrivit naturen, hur skrattretande tydligt och enkelt det beskrivs men ändå fullständigt omöjligt att förstå då. Det som låg framför näsan men ändå var man helt blind för detta.

[Pilatus]

Några reflektioner: pilatus anser du att kulturella/religiösa föreställningar eller sätt att vara är "nedärvda"? Hur menar du där isåfall? Att det skulle främst ha en "rasbiologisk" förklaring till våra "åsikter"?

Memetiken är en forskningsinriktning som bygger på den evolutionära logik som Dawkins beskriver med hjälp av termer som "replikator". Det har naturligtvis ingenting med rasbiologi att göra.

Detta om vår tro på vetandet. Jag menar att alla har sin egen "sanning", detta ska bejakas och "vidareutvecklas". Alla har sin väg till "förnuftet"/"visdom". Här menar jag att man måste bejaka sina sinnen och sina "tankar"/"teorier". Man kan tex se sådana samband vilka då det uttrycks adekvat "utifrån den egna sanningen" förefaller vara generella för alla. Dvs samband som avser det gemensamma.

Jag tror mer på att det som är kunskap för mig, också är det för andra som omfattar begreppet. Om någon anser sig ha någon annan form av kunskaps- och sanningsbegrepp, försvåras möjligheterna att samverka.

Allt är möjligt. Mirakel, "trollerier" sker hela tiden.

Min åsikt är att något mirakel aldrig inträffat, någonsin. Katolska kyrkan tror fortfarande att sådant är möjligt. Men jag är inte övertygad, inte ens en bruten nagel har blivit hel genom ett mirakel. Det som vanligen kallas mirakel handlar om att lyfta en person ovan mänsklig förmåga, att tillskriva någon med gudomlig förmåga. Nu brukar de inte nöja sig med att hela en bruten nagel. Men jag är helt övertygad om att ingen kan uppvisa ett övertygande bevis för att ett mirakel skett. T ex att en otäck benfraktur läkt på ett mirakulöst sätt.

Stigmatiseringar verkar dock förekomma spontant. Men hur man skall kunna skilja mellan vad som uppstår av stark identifikation med föreställningen om Jesu lidande och vad som är fejk, kan vara svårt.

[förstår mig själv]

Hel pilatus med mirakel menar jag att man får uppleva naturlagar/får se samband i naturen som av den som inte upplevt/förstått dem kommer kalla "trolleri", "mirakel".

Det är att naturlagarna/ordningar uppenbarar sig och allt fullständigt "logiskt". Det kräver dock att man har grunderna/förkunskaperna.
Tänk på att det enda naturen låter oss göra är att förstå den, den låter inte oss trolla hur vi vill efter personligt syfte. Du gör misstaget att tro att du kan diktera naturen efter det du upplever vara "din fria vilja". Du styr inte över lagarna du kan endast förhålla dig till dem och förstå dem.
Tror du inte att nästan allt vi har i vår nutid skulle betraktas som "mirakel" trolleri av människor för tex 1000 år sedan? Varför skulle du(eller jag) vara slutprodukten av människans utveckling och förståelse av naturen? Tror du inte att det som sker om 1000 år skulle verka otroligt för oss om det skedde idag?
Betraktat "atomärt" har du inte förstått att vi utvecklas med avseende på att förstå naturen. Inser du att detta påstående är KONSTANT. Dvs studera naturen/människan historiskt analysera "framstegen" med ditt förnuft och du borde inse detta också!
Alla upplever inte "mirakel" menar jag och detta är svaret till dig. Därmed är det logiskt att du påstår allmängiltigt att mirakel inte existerar. Jag påstår att du kommer uppleva mirakel själv.
anta att du lämnar din kropp tex. (duger det som mirakel, skulle du om det hände dig godkänna detta som mirakel eller krävs det ännu mer "fantastiska" händelser för att övertyga).
Jag har ju skrivit om sådant som hänt mig vilket jag betraktar som mirakel.

Dock så är du väldigt bunden/styrd tror jag av din uppfattning om slumpen som "orsak". Du låser dig därmed omedvetet till dina bokkunskaper som för övrigt inte uppstått naturligt som tanke utifrån dina upplevelser. Anta att du får en annan teori om sådant som händer dig än att det är slumpen(som de flesta verkar anse självklart), att "händelser" även följer andra ordningar?
Personligen skulle jag betrakta insikten om en fri vilja (dvs den yttersta orsaken till det man gör och tänker) som ett mirakel. Denna yttersta orsak (som jag antar att du tror dig förstå). För mig är du ett mirakel om du har rätt.

Jag blir varje gång "förbluffad" över hur du tolkar mig(väljer?), vi det här laget borde du förstå att jag bejakar förnuftet och inte fantasier, "dvs en tro". Detta bör väl ha framgått i nästan varje av mina "tusentals" inlägg. Att du undgått att förstå detta är förbluffande varje gång ("mirakulöst").
Men ändå är det värdefull information för mig, sådant som är viktigt i min vardag då man ju möter såväl sina likar och sådana som är olika. (den man älskar mest är tex den mest olike).

[förstår mig själv]

Min frustration är den att dina citeringar och anmärkningar avleder mig från det jag vill förklara (huvudteorin). Dessa utläggningar motverkar på sätt och vis min strävan.
Metoden jag använder är att ge "indata"/"information" och det är det den andre förstår genom sitt eget förnuft på vanligt sätt alltså som eftersträvas.
Men genom ditt sätt att vara och ditt sätt att förstå och citera förklarar du ju på ditt eget sätt vem du är (blir möjlig att förstå) och därigenom lär du mig nytt du med. Just att nå den annorlunde/olike är ju det som ger nya insikter om människan och naturen. Nya mirakel uppnås genom detta naturligtvis.

[Illusionen]

Varför inte? Det finns mängder av påståendesatser som är helt sanna.

Så länge du/vi inte kan redogöra för vad som utgör medvetandets referens, kan du/vi inte heller avgöra om förnimmelsen i själva verket är en illusion. Att något är helt sant går då enligt mitt synsätt inte att bevisa. Att då bestämt hävda att det förhåller sig på visst sätt i universum vittnar om att man antingen överskattar sin egen förmåga, alternativt att man upphöjer illusionen till något som påminner om religion.

Det är mycket enklare än så.
Jag behöver inte den graden av visshet för mitt sanningsbegrepp.
Och jag utgår från att vi kan veta något.
Det har inte med religion att göra, bara en något mindre osäker ontologi, en realism.

Någon yttersta visshet finns inte om man vill tvivla på allt, vem skulle kunna lämna garantier för en yttersta sanning att utgå från?

Det du skriver här är något de flesta av oss troligen är beredda att instämma i.
Frågan gäller dock om vetenskap för vissa kan betraktas/fungera som en religion, och då gäller inte längre
våra mer vardagliga betraktelsesätt och uppfattningar. Om man tror att svaret på t ex mer djupgående
existentiella frågeställningar går att finna via vetenskap, gränsar det till religion, enligt min uppfattning.
De naturlagar som vi tillämpar grundar sig på vår egen erfarenhet av ”verkligheten”.
En verklighet som vi ant inte ens är i närheten av att förstå, och sannolikt aldrig kommer att förstå.

/ Illusionen

[Pilatus]

Hel pilatus med mirakel menar jag att man får uppleva naturlagar/får se samband i naturen som av den som inte upplevt/förstått dem kommer kalla "trolleri", "mirakel".

Salve! Troligen har kyrkan en något annorlunda uppfattning om vad som är ett mirakel. Det beskrivs mer som en underbar tilldragelse, ett under, ett ingripande från Gud. För att en person skall kunna helgonförklaras av katolska kyrkan fordras i allmänhet vittnesmål om mirakel.

[Pilatus]

Min frustration är den att dina citeringar och anmärkningar avleder mig från det jag vill förklara (huvudteorin).

Har du verkligen presenterat någon "huvudteori"? Den finns omnämnd på ett stort antal textställen, till synes i förbigående, med litet olika formuleringar. Men vad mera precist avser du att förklara med denna ofta omnämnda "huvudteori"?

[Antic]

Det du skriver här är något de flesta av oss troligen är beredda att instämma i.
Frågan gäller dock om vetenskap för vissa kan betraktas/fungera som en religion, och då gäller inte längre
våra mer vardagliga betraktelsesätt och uppfattningar. Om man tror att svaret på t ex mer djupgående
existentiella frågeställningar går att finna via vetenskap, gränsar det till religion, enligt min uppfattning.
De naturlagar som vi tillämpar grundar sig på vår egen erfarenhet av ”verkligheten”.
En verklighet som vi ant inte ens är i närheten av att förstå, och sannolikt aldrig kommer att förstå.

/ Illusionen

Värst är väl de som hävdar vetenskap som en absolut sanning där vetenskapen löser precis allt. De som fnyser åt känslor och tankar medan de avfärdar dem som "fantasier". De som dömer ut allt annat inklusive filosofi som rent flum och "overkligt". De som hela tiden upprepar...

Visserligen vet inte riktigt än...men snart vet vi. Där allt bara är en tidsfråga.

Jodå, jag har allt stött på många såna också.