Ontologisk realism

[Anders]

Det här blir först intressant då det skaver, och jag skulle säga då det skaver även för de som inte är navelskådare.

Som Vega också indirekt säger, de flesta springer inte omkring och funderar på om ”allt är en inbillning” till vardags. Men- lever vi i en demokrati? Är Sverige ett mönsterland eller monsterland? Är Ryssland en diktatur? Lite Pragmatiskt, det är först då skillnaden mellan den inre och yttre världen (ursäkta Vega) får en konsekvens i verkliga världen som det, åtminstone för mej, har något intresse. Men jag tror att människors upplevelser är otroligt viktiga.

Och vidare, efter lite ai om ontologisk realism

Kontrasterande ståndpunkter:
Antirealism: verkligheten (eller delar av den) finns inte oberoende av hur vi beskriver den.
Idealism: verkligheten är i grunden mental eller beroende av medvetande.
Konstruktivism: verkligheten är i någon mån en produkt av mänskliga begrepp och praktiker.

[Pilatus]

Det här blir först intressant då det skaver, och jag skulle säga då det skaver även för de som inte är navelskådare.

Som Vega också indirekt säger, de flesta springer inte omkring och funderar på om ”allt är en inbillning” till vardags. Men- lever vi i en demokrati? Är Sverige ett mönsterland eller monsterland? Är Ryssland en diktatur? Lite Pragmatiskt, det är först då skillnaden mellan den inre och yttre världen (ursäkta Vega) får en konsekvens i verkliga världen som det, åtminstone för mej, har något intresse. Men jag tror att människors upplevelser är otroligt viktiga.

Nej det är säkert inte så vanligt att fundera över om allt är inbillning. Men jag föreställer mig att många har känt sig totalt ensamma i sitt jag och verkligen funderat över denna isolering. Det är trots allt ett stort avstånd till den andre trots att vi i goda stunder känner oss förenade. Detta modus varierar förstås. -Max Stirners bok Den ende och hans egendom, blev omdebatterad. Max Stirner skriver att endast det egna jaget är verkligt, och att allt annat är konstruktioner. Det är så nära solipsism man kan komma. Titeln "Den ende" syftar på den unika individen som inte låter sig definieras av något utanför sig själv. Det är en existens som inte erkänner något högre än sitt eget jag.

[Vega]

Det är inte riktigt så det är tänkt. Där du står, står inte jag skriver Lars Ahlin i Tåbb med manifestet (1943). Upplevelsen att vara en individ som ser och känner är din. Solipsisten, i sin extrema form, räknar just bara med denna känsla av att vara ett upplevande jag. Vad andra är och upplever kan han inte veta säkert, kanske är de bara något i hans fantasi.

Vad är att veta?

Att veta något är att ha kännedom om X, känna till X, vara säker på eller att ha kunskap om X.

Att veta är att ha anpassat sig, det är svårt att anpassa sig efter sådant man inte fått kännedom om, men om jag frågar, visste du detta? Och svaret är jakande. Dvs du visste! Då har du anpassat dig. Även i samma stund. Mer eller mindre. Så när vi vet, så har vi redan anpassat oss till en annans värld, våran, den enda.

[Hubert]

Jag beriper fortfarande inte varför frågan om ontologisk realism är så utmanande!
Våra urgamla filosofiska frågeställningar handlar om hur vi ska få vårt tänkande om allt att överensstämma med allt!

[Pilatus]

Jag beriper fortfarande inte varför frågan om otologisk realism är så utmanande!
Våra urgamla filosofiska frågeställningar handlar om hur vi ska få vårt tänkande om allt att överensstämma med allt!

Jag undrar vem som har en sådan ambition? Vi har ingen sådan heltäckande teori om allt. Kanske var det enklare då vi hade en mer mekanistisk syn på världen, ungefär som ett stort komplicerat urverk.
Ontologi har fått många att grubbla över vad slags substans värden består av. Mycket trassligt om vi blandar in andliga väsen.

[Hubert]

Jag var inte så sofistikerad att jag tänkte på Teorin om Allt.
Redan i det vi kallar österländska visdomstraditionen och i Platons grottliknelse finna tankarna om maya och skuggor - vi ser/förstår bara det som våra mänskliga förutsättningar medger.
I och med det har vi väl medgett att det finns en värld som är vad den är, en värld som våra föreställningar om den måste konfronteras med?

Jag beriper fortfarande inte varför frågan om otologisk realism är så utmanande!
Våra urgamla filosofiska frågeställningar handlar om hur vi ska få vårt tänkande om allt att överensstämma med allt!

Jag undrar vem som har en sådan ambition? Vi har ingen sådan heltäckande teori om allt. Kanske var det enklare då vi hade en mer mekanistisk syn på världen, ungefär som ett stort komplicerat urverk.
Ontologi har fått många att grubbla över vad slags substans värden består av. Mycket trassligt om vi blandar in andliga väsen.

[Algotezza]

Jag var inte så sofistikerad att jag tänkte på Teorin om Allt.
Redan i det vi kallar österländska visdomstraditionen och i Platons grottliknelse finna tankarna om maya och skuggor - vi ser/förstår bara det som våra mänskliga förutsättningar medger.
I och med det har vi väl medgett att det finns en värld som är vad den är, en värld som våra föreställningar om den måste konfronteras med?

Jag beriper fortfarande inte varför frågan om otologisk realism är så utmanande!
Våra urgamla filosofiska frågeställningar handlar om hur vi ska få vårt tänkande om allt att överensstämma med allt!

Jag undrar vem som har en sådan ambition? Vi har ingen sådan heltäckande teori om allt. Kanske var det enklare då vi hade en mer mekanistisk syn på världen, ungefär som ett stort komplicerat urverk.
Ontologi har fått många att grubbla över vad slags substans värden består av. Mycket trassligt om vi blandar in andliga väsen.

Ja, det är en spännande tanke att världen som den är i sig, sträcker sig bortom våra nuvarande kunskaper om och erfarenheter av den och de bilder vi skapat av densamma. Det behöver alltså inte finnas en ände på vårt kunskapssökande, utan detta kan fortsätta så länge vi finns, t.ex. genom den vetenskapliga metoden, som också den kan utvecklas. Det finns därför ingen ände på hur vår världsbild kan utvecklas kvalitativt och kvantitativt.

[Hubert]

Jag undersöker varför vi har den tanken: vi vet, har sedan länge vetat att världen är vad den är och våra tankar om den måste konfronteras med den.
Har ingen invändningar mot ontologisk realism?

Jag var inte så sofistikerad att jag tänkte på Teorin om Allt.
Redan i det vi kallar österländska visdomstraditionen och i Platons grottliknelse finna tankarna om maya och skuggor - vi ser/förstår bara det som våra mänskliga förutsättningar medger.
I och med det har vi väl medgett att det finns en värld som är vad den är, en värld som våra föreställningar om den måste konfronteras med?

Jag undrar vem som har en sådan ambition? Vi har ingen sådan heltäckande teori om allt. Kanske var det enklare då vi hade en mer mekanistisk syn på världen, ungefär som ett stort komplicerat urverk.
Ontologi har fått många att grubbla över vad slags substans värden består av. Mycket trassligt om vi blandar in andliga väsen.

Ja, det är en spännande tanke att världen som den är i sig, sträcker sig bortom våra nuvarande kunskaper om och erfarenheter av den och de bilder vi skapat av densamma. Det behöver alltså inte finnas en ände på vårt kunskapssökande, utan detta kan fortsätta så länge vi finns, t.ex. genom den vetenskapliga metoden, som också den kan utvecklas. Det finns därför ingen ände på hur vår världsbild kan utvecklas kvalitativt och kvantitativt.

[Algotezza]

Jag undersöker varför vi har den tanken: vi vet, har sedan länge vetat att världen är vad den är och våra tankar om den måste konfronteras med den.
Har ingen invändningar mot ontologisk realism?

Jag var inte så sofistikerad att jag tänkte på Teorin om Allt.
Redan i det vi kallar österländska visdomstraditionen och i Platons grottliknelse finna tankarna om maya och skuggor - vi ser/förstår bara det som våra mänskliga förutsättningar medger.
I och med det har vi väl medgett att det finns en värld som är vad den är, en värld som våra föreställningar om den måste konfronteras med?

Ja, det är en spännande tanke att världen som den är i sig, sträcker sig bortom våra nuvarande kunskaper om och erfarenheter av den och de bilder vi skapat av densamma. Det behöver alltså inte finnas en ände på vårt kunskapssökande, utan detta kan fortsätta så länge vi finns, t.ex. genom den vetenskapliga metoden, som också den kan utvecklas. Det finns därför ingen ände på hur vår världsbild kan utvecklas kvalitativt och kvantitativt.

Vi vet sedan länge att världen finns och att vi med våra sinnen kan observeras den och göra mätningar och beräkningar av det som observeras.

Om vi menar att världen till sin yttersta natur är andlig eller materiell är detta väl en fråga om hur vi tolkar våra sinnesintryck? För utan sinnena hade vi nog inte ens med enbart förnuft och kunnat komma fram till att det ens finns en värld... eller? Utan sinnen skulle vi varken utveckla förnuft eller logik... Hur skulle vi kunna göra det utan stimulans utifrån?

[Algotezza]

Det enda vi kan säga om verkligheten som är oberoende av hur våra sinnen och medvetande fungerar är att den finns och därmed är något som är, i sig bortom alla egenskaper, och bortom andligt och materiellt. Vilka egenskaper den får beror på hur sinnen och våra sinnens förlängningar och mätningar fungerar och hur vi tolkar denna info. Så materialism skapar en bild och idealism en bild och kritisk idealism en bild. Men allt är bilder. Även Martinus världsbild är en bild. Själva verkligheten bara är och var och en kan och bör skapa sig en bild av den eller acceptera någon annans. Ofta tar vi intryck av och lånar från andra men den bild vi skapar av dessa fragment från här och där är vår egen, individuella.

Det som är är och vi skapar en bild av det som är när vi möter det som är.

[Pilatus]

Det enda vi kan säga om verkligheten som är oberoende av hur våra sinnen och medvetande fungerar är att den finns och därmed är något som är, i sig bortom alla egenskaper, och bortom andligt och materiellt.

Om verkligheten existerar oberoende av vår (eller någon annans) perception av den, så kan vi säkert säga att existens är ett predikat. (Ontologisk realism.)

Kant gör det hela litet mer besvärligt då han menade att det ontologiska Gudsbeviset är falskt. Alltså att existens inte (i logisk mening) är ett predikat då det inte tillför något till begreppet som objekt. 100 verkliga dollar har inte fler egenskaper än 100 tänkta dollar. Existens förändrar inte begreppets innehåll.

[Algotezza]

Det enda vi kan säga om verkligheten som är oberoende av hur våra sinnen och medvetande fungerar är att den finns och därmed är något som är, i sig bortom alla egenskaper, och bortom andligt och materiellt.

Om verkligheten existerar oberoende av vår (eller någon annans) perception av den, så kan vi säkert säga att existens är ett predikat. (Ontologisk realism.)

Kant gör det hela litet mer besvärligt då han menade att det ontologiska Gudsbeviset är falskt. Alltså att existens inte (i logisk mening) är ett predikat då det inte tillför något till begreppet som objekt. 100 verkliga dollar har inte fler egenskaper än 100 tänkta dollar. Existens förändrar inte begreppets innehåll.

Vi är ju själva en del av verkligheten. Vi är en del av den verklighet vi observerar.

100 verkliga dollar i handen är kanske mer användbara än 100 tänkta dollar i vår värld. Är 100 tänkta dollar ett objekt? Vad slags objekt är tänkta objekt jämfört med objekt som existerar?

Logik säger i o f s ingenting direkt om verkligheten. Logik handlar om påståenden om verkligheten och hur dessa förhåller sig till varandra. Eller?

[Anders]

Man måste ner på begreppet fenomen för att det skall väcka nåt intresse för mig.
Sånt som ”finns det än yttre värld” eller ”ser vi samma stol” påverkar mig inget alls. Det har ingen konsekvens. Liksom Humes radikala skepticism. Om stolen är vacker, då börjar vi prata. Möjligen, är den blå eller inte.

[Pilatus]

Om verkligheten existerar oberoende av vår (eller någon annans) perception av den, så kan vi säkert säga att existens är ett predikat. (Ontologisk realism.)

Kant gör det hela litet mer besvärligt då han menade att det ontologiska Gudsbeviset är falskt. Alltså att existens inte (i logisk mening) är ett predikat då det inte tillför något till begreppet som objekt. 100 verkliga dollar har inte fler egenskaper än 100 tänkta dollar. Existens förändrar inte begreppets innehåll.

Vi är ju själva en del av verkligheten. Vi är en del av den verklighet vi observerar.

Ja, att vara en levande individ A skiljer sig från att vara en fiktiv person identisk med Á i en biografisk essä.

Att säga att A existerar är att säga att begreppet A har en motsvarighet i den fenomenella världen.
En fiktiv person som Á kan ha exakt samma begreppsinnehåll som A, men saknar verklig instans och därför är skillnaden inte logisk utan ontologisk.

Som jag ser det efter att ha konsulterat Kant och chatGPT.

[Vertumnus]

Om verkligheten existerar oberoende av vår (eller någon annans) perception av den, så kan vi säkert säga att existens är ett predikat. (Ontologisk realism.)

Kant gör det hela litet mer besvärligt då han menade att det ontologiska Gudsbeviset är falskt. Alltså att existens inte (i logisk mening) är ett predikat då det inte tillför något till begreppet som objekt. 100 verkliga dollar har inte fler egenskaper än 100 tänkta dollar. Existens förändrar inte begreppets innehåll.

Vi är ju själva en del av verkligheten. Vi är en del av den verklighet vi observerar.

Ja, att vara en levande individ A skiljer sig från att vara en fiktiv person identisk med Á i en biografisk essä.

Att säga att A existerar är att säga att begreppet A har en motsvarighet i den fenomenella världen.
En fiktiv person som Á kan ha exakt samma begreppsinnehåll som A, men saknar verklig instans och därför är skillnaden inte logisk utan ontologisk.

Som jag ser det efter att ha konsulterat Kant och chatGPT.

Tinget i sig! Snygg sammanfattning! Kommer också att tänka på Platons kritik mot Protagoras och människan som alltings mått.