Luipa skrev:Rätten och viljan att slakta är följden av en intellektualiserings- och inskolningsprocess.
Den punkten är den jag är mest osäker på. Att jag skrev den till dig var enbart för att jag hade tagit upp den tidigare i tråden och skulle känna mig som en hycklare om jag nu plötsligt undvek den. Men jag hade gärna sluppit den, för jag är inte riktigt säker på vad den innebär.
Jag kan säga så här: Jag är inte omedveten om hur köttindustrin är beskaffad, och agerar gärna för att göra den mer human, men jag känner ändå ingen som helst skam eller skuld för mitt köttätandes skull. Jag ägnar inte en endaste "hög, kulturell" tanke åt att rättfärdiga mitt köttätande. Jag äter inte kött för att bevisa människans överlägsenhet över djuren, för att reta vegetarianer, för att stryka mitt ego, för att jag tror att man måste äta kött för att bli en bra älskare eller ngt annat i den stilen. Jag känner bara att det smakar gott.
Den goda smaken kan visserligen vara en inbillning, eller så kan jag vara blockerad från att förstå den egentliga anledningen bakom mitt köttätande; men här är poängen: Jag blundar inte från någon av dessa möjligheter, utan undersöker dem med min fulla förmåga. Den goda smaken är alltså en så okonstlad upplevelse för mig som jag någonsin kan hoppas på (nja, inom dessa ramar av ifrågasättande, i vart fall. Kanske kommer jag att finna sanningen i efterlivet, men sådana experiment ligger på en nivå av oåterkallerlighet som jag inte är villig att ta).
Luipa skrev:Av alla fiskar jag fångat och slaktat har nog inte dödandet kännts rätt en enda gång. Det som gjort att jag framhärdat i denna bisarra dödslek är det faktum att far varit en förebild och samhället sanktionerat verksamheten. Känslan har däremot inte varit alltigenom negativ, de positiva känslorna har sprungit ur, förutom smickret från far, känslan av självhushållning, att själv skaffa maten. Men ändå, det har alltid tagit emot, det har aldrig kännts rätt.
Här resonerar jag som så att din aversion mot att döda fiskar är din naturliga känsla, medan de positiva känslorna (bekräftelse från fadern, känslan av självständighet, osv) är intellektuella konstruktioner; de är sätt genom vilka du med tiden nått en allt större och större framgång att rättfärdiga ditt fiskande. Och vad jag tycker är att det är din naturliga känsla som är viktigast. Du bör låta bli att fiska. Du kan nämligen komma att ångra ditt fiskande och klandra dig själv för det, men din grundläggande aversion mot att döda fiskar är förmodligen mycket svårare att ändra på.
Du kanske säger "jamen känslan av att fixa sin egen mat, då? Och bekräftelsen från min fader? Är inte de naturliga?"
Jo, det är de säkert. Men jag tror inte det är sunt att tillfredsställa ett behov om det kontrasterar mot ett annat. Här vore det idealiskt att hitta
andra sätt för dig att fixa din egen mat (såsom att odla den?) och få bekräftelse från fadern.
Det är alltså inte så att
du skall rätta dig efter
min naturlighet (förlåt om du tycker jag har varit för närgången med din personliga berättelse, förresten, och även om du tycker att jag har föreläst för dig. Jag använde bara ditt exempel eftersom det var ett bra sådant.). Utan jag tycker att vi alla skall rätta oss efter vad som är naturligt för oss själva.
. Fast man vet ju aldrig säkert kanske blomman är en filosof också, vi kanske lever i matrix också, Who knows
