Finns en absolut sanning?

[Smisk]

Världen för oss är det sätt som världen visar sig för oss, det är en del av världen som sådan. Så att även om perspektivet är smalt så innehåller det en skärva av sanning, det är fortfarande ett sant perspektiv. Det är ett av alla de perspektiv som världen kan visa sig på.

Hur vet vi då någonting absolut?

Alla sätt vi kan veta något på, alla metoder vi måste använda, måste genereras genom en relation mellan sakers natur och erfarenheten av dem samtidigt. Denna koppling kan inte vara absolut utan relativ?

Enligt Whitehead är existensens natur processuell och kontextuell. Det vi erfar är kreativa möjligheter vi kan erfara och dem uttrycker inget fast eller evigt. Så tänker jag mig det med.

Vidare så tänker jag mig att när man inom andliga läror talar om en spirituell absolut sanning så är det en intuitiv och direkt koppling till en vidare essentiell natur hos tillvaron som innefattar oss. Jag ser detta som ett användbart perspektiv och förstår varför man talar om något absolut i den bemärkelsen.


Kant verkar talar om en absolut moralisk sanning vi kan veta saker om genom att upptäcka den. Det är intressant men man behöver förstå förhållandet mellan fakta och värde här som vanligt. En väg värd att följa eller kunskap om saker som är absolut är två olika saker även om dem kan överlappa enligt vissa perspektiv.

Jag skulle kort svara att ingen av dessa existerar och istället hänvisa till att allt vi någonsin kan tala om är tillfälliga processlika saker
Ödmjukhet är väl även ett argument mot absoluta sanningar

[Smisk]

Även om det skulle vara sant att "för alla ögon måste ljus alltid upplevas på samma sätt" (vilken jag inte alls tror) så är sättet inte någon metod för något absolut utan för något föränderligt, kontingent, tillfälligt och relativt.

Med lika yttre villkor (dagsljus) så fungerar människans öga lika. Ögonsjukdomar (t ex grå starr) ger viss distortion. I övrigt har alla mänskliga ögon samma slags konstruktion. Individuella skillnader är inte så stora, stavar och tappar har samma uppbyggnad (genetik) för alla. Några stora mutationer känner jag inte till, men det kan finnas sådana fall. Så jag litar på att det jag förmår se, förmår även du att se.

Jag tänkte mig att metaforen handlar om att existensen är processuell och att ögon, som ett exempel som ger oss en fakultet till kunskap, är något som i sig är kontingent och inte absolut. Liv har utvecklat oändliga typer av funktioner och dessa är inte absoluta utan tillfälliga, föränderliga och utvecklingsbara. Jag är inte postmodernist och menar inte att "sanningar är utvecklingsbara" men jag menar att saker vi kan veta är det. Jag är med på att ögon faktiskt är verkliga föremål som kan se verkligt ljus men dessa är alla fenomen som inte finns absolut utan kontingent, processuellt och kontextbundet; ergo, inte absolut.

[David H]

Om nu seden här är att svara på frägor så kanske David H äntligen vill förklara villken typ av tal han avser.

Nu höll jag just på att läsa gamla trådar med Sigurd Vojnov, och det fick mig att tänka på begravnings-tal... Gällande vad jag tidigare skrivit i den här tråden har det varit diverse olika tal. Framför allt har det handlat om hur tal kan tolkas på olika sätt. Jag har inte fixerat mig vid bara en typ av tal.

[David H]

[

Ja det är riktigt Illuutionen visade sig ha svårt att skilja sak från person. Var det framgängsrikt? Ja det beror precis på vad man vill åstadkomma.

Att han hade svårt för det, tyder väl då på att han i alla fall försökte. Huruvida han lyckades med framgång? Antagligen inte ännu. Men jag vet inte om det är någon som fullständigt lyckas eller lyckats med detta.

Då har du lita att träna på.

Jo, jag tänker mig det som en ständig lärandeprocess. Jag har nu en ljudbok med Spinoza som jag lyssnar till när jag får tid över...och jag tänker att det på sikt ska kunna ge mig mer förståelse om den så kallade dubbelaspektteorin, om hur sak och person, eller subjekt och objekt hör samman.

[Vertumnus]

Om nu seden här är att svara på frägor så kanske David H äntligen vill förklara villken typ av tal han avser.

Nu höll jag just på att läsa gamla trådar med Sigurd Vojnov, och det fick mig att tänka på begravnings-tal... Gällande vad jag tidigare skrivit i den här tråden har det varit diverse olika tal. Framför allt har det handlat om hur tal kan tolkas på olika sätt. Jag har inte fixerat mig vid bara en typ av tal.

Ett tal för varje tänkbar utveckling av diskussionen? Kanske var det ett begravningstal som avsågs?

[Vertumnus]

Att han hade svårt för det, tyder väl då på att han i alla fall försökte. Huruvida han lyckades med framgång? Antagligen inte ännu. Men jag vet inte om det är någon som fullständigt lyckas eller lyckats med detta.

Då har du lita att träna på.

Jo, jag tänker mig det som en ständig lärandeprocess. Jag har nu en ljudbok med Spinoza som jag lyssnar till när jag får tid över...och jag tänker att det på sikt ska kunna ge mig mer förståelse om den så kallade dubbelaspektteorin, om hur sak och person, eller subjekt och objekt hör samman.

Ja självkännedom är en god början.

[David H]

Kan vi kalla det en intersubjektiv överenskommelse när kriterierna för detta är uppfyllt? Säger du att 100x100 = 10000, är jag benägen att hålla med dig om detta...i alla fall så länge jag inte är på dåligt humör och vill krångla med dig.

När man räknar ut ett tal eller gör en slutledning kommer man iofs tillbaka till utgångspunkten vad gäller innehållet då man ej tillfört något nytt under processen, men som jag ser har man uppnått en högre nivå av förståelse eftersom man utfört ett tankearbete.

Allt Martinus skriver exempelvis har denna struktur. Analysen tillför inget nytt till premisserna men uttrycker samma innehåll på ett tydligare sätt som medför en högre grad av förståselse för premisserna.

Kan vi tala om en intersubjektiv överenskommelse mellan den man var innan man gjort sin slutledning, och den man är efter man gjort slutledningen?

[David H]

Då har du lita att träna på.

Jo, jag tänker mig det som en ständig lärandeprocess. Jag har nu en ljudbok med Spinoza som jag lyssnar till när jag får tid över...och jag tänker att det på sikt ska kunna ge mig mer förståelse om den så kallade dubbelaspektteorin, om hur sak och person, eller subjekt och objekt hör samman.

Ja självkännedom är en god början.

...och samtidigt gott slut, kanske.

[David H]

Om nu seden här är att svara på frägor så kanske David H äntligen vill förklara villken typ av tal han avser.

Nu höll jag just på att läsa gamla trådar med Sigurd Vojnov, och det fick mig att tänka på begravnings-tal... Gällande vad jag tidigare skrivit i den här tråden har det varit diverse olika tal. Framför allt har det handlat om hur tal kan tolkas på olika sätt. Jag har inte fixerat mig vid bara en typ av tal.

Ett tal för varje tänkbar utveckling av diskussionen? Kanske var det ett begravningstal som avsågs?

Det är möjligt, tänker jag. Jag vet inte.

[Vertumnus]

Jo, jag tänker mig det som en ständig lärandeprocess. Jag har nu en ljudbok med Spinoza som jag lyssnar till när jag får tid över...och jag tänker att det på sikt ska kunna ge mig mer förståelse om den så kallade dubbelaspektteorin, om hur sak och person, eller subjekt och objekt hör samman.

Ja självkännedom är en god början.

...och samtidigt gott slut, kanske.

Jag råkade säga att du blandade i hop ananlytiskt med synteteiskt. Känns reaktionen proportionell?

[David H]

Ja självkännedom är en god början.

...och samtidigt gott slut, kanske.

Jag råkade säga att du blandade i hop ananlytiskt med synteteiskt. Känns reaktionen proportionell?

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag reagerade på det. Det känns i alla fall inte så viktigt i det stora hela (kanske var det större än jag anade?). Jag funderade på om jag skulle svara att jag föredrar uttrycket att jag "kombinerar analys och syntes", då det låter trevligare än "blanda ihop analytiskt med syntetiskt". Men så tänkte jag också att jag inte behöver invända mot det senare heller. Ibland blandar vi ihop, och rör om i grytan, och det behöver inte vara något fel med det, tänker jag.

[David H]

Ja självkännedom är en god början.

...och samtidigt gott slut, kanske.

Jag råkade säga att du blandade i hop ananlytiskt med synteteiskt. Känns reaktionen proportionell?

Förresten, hur kommer det sig att du skriver "råkade"? Var det något som skedde utan avsikt?

[Smisk]

Jo, jag tänker mig det som en ständig lärandeprocess. Jag har nu en ljudbok med Spinoza som jag lyssnar till när jag får tid över...och jag tänker att det på sikt ska kunna ge mig mer förståelse om den så kallade dubbelaspektteorin, om hur sak och person, eller subjekt och objekt hör samman.

Ljudbok med Spinoza, det låter fantastiskt trevligt till vårpromenader

Finns här ser jag:

https://www.youtube.com/watch?v=jfgn4wnEjAA

[Vertumnus]

Att något är syntetiskt a priori innebär att det är med nödvändighet. logiskt a priori förstår vi att 2+3=5 och vi kan då enligt Kant syntetiskt fastslå att den som har två äpplen och får ytterligare tre sammanlagt med nödvändighet har 5 st äpplen.
Det hela verkar fullkomligt logiskt och det fungerar alldeles utmärkt i de flesta sammanhang. Additionen som här sker med galileisk transformation visade sig emellertid otillräcklig vid hastigheter nära ljusets varför man tvingades ersätta den galileiska transformen med lorentztransformen varvid rummets tre nödvändiga dimensioner expanderade till fyra.
Vi har fortfarande goda skäl att lita till matematiken i de flesta externa sammanhang, men syntetiskt a priori fick sig onekligen en törn och det slutliga beviset tillhör empirin.

Så förstår jag det.

[Algotezza]

Kan vi kalla det en intersubjektiv överenskommelse när kriterierna för detta är uppfyllt? Säger du att 100x100 = 10000, är jag benägen att hålla med dig om detta...i alla fall så länge jag inte är på dåligt humör och vill krångla med dig.

När man räknar ut ett tal eller gör en slutledning kommer man iofs tillbaka till utgångspunkten vad gäller innehållet då man ej tillfört något nytt under processen, men som jag ser har man uppnått en högre nivå av förståelse eftersom man utfört ett tankearbete.

Allt Martinus skriver exempelvis har denna struktur. Analysen tillför inget nytt till premisserna men uttrycker samma innehåll på ett tydligare sätt som medför en högre grad av förståselse för premisserna.

Kan vi tala om en intersubjektiv överenskommelse mellan den man var innan man gjort sin slutledning, och den man är efter man gjort slutledningen?

Hur tänker du här?