Sanning

[Patrik Persson]

Hej Camilla

Nej, så är det inte riktigt bland kvantar och kvarkar!

Faktiskt så verkar pengarna finnas där och inte! Katten dog och överlevde i ett annat universum.

Så det kan bli!!

[Camilla]

Hej Patrik och välkommen till vårt forum!

Du talar i ditt senaste inlägg om hur (du tror) det ligger till i verkligheten. Du talar inte om vår kunskap om verkligheten.

Man måste skilja mellan ontologi (läran om det varande) och epistemologi (kunskapteori).

Vänligen
Camilla

[Patrik Persson]

Hej Camilla

Ja, det skulle jag kunna göra!

Stephen Hawkins var vid ett tillfälle sur! Han tyckte att filosoferna i vår tid hade svårt att hänga med i forskningen. Om han hade rätt vet jag inte för han reviderade sedan upplagan.

Det senaste inom sanningen (om vi ska tänka sanning) är att sanning är en motsägelse. Det andra är en äldre teori om att något är predestinerat.

Sanning är därför både och!
Det finns därför pengar på Marcus Wallenbergs konto och inte!

[Stefan]

Patrik/ Det är svårt att begripa vad du menar. (Det gäller f ö inte bara detta inlägg.)

Ja, det skulle jag kunna göra!

Vad refererar "det" till?

Stephen Hawkins var vid ett tillfälle sur!

Varför utropstecken?

Det senaste inom sanningen (om vi ska tänka sanning) är att sanning är en motsägelse.

Nej, sanningen ÄR inte en motsägelse. Enligt klassisk logik kan inte A och icke-A vara sanna samtidigt. Jag tror att detta kallas för "motsägelselagen". Om man nu vill förneka denna, så innebär inte det att "sanningen är en motsägelse".
Jag förstår överhuvudtaget inte vad som menas med denna mening.

Det andra är en äldre teori om att något är predestinerat.

Vad menar du med "det andra"? Du har inte talat om "det första", inte heller om att det finns två av något som du vill tala om, som man brukar göra när man gör uppräkningar av detta slag. Dessutom förstår jag inte vad "att något är predestinerat" har att göra i en diskussion om sanning.

Sanning är därför både och!

Sanning är alltså två saker, om jag har förstått dig rätt. Jag har dock inte förstått vissa saker.

Ditt inlägg liknar mer "fria associationer" än ett debattinlägg. Det är omöjligt att svara på ett inlägg som är så här obegripligt.

[Stefan]

"Sanning" är ett begrepp som uttrycker en RELATION mellan ett upplevande (och beskrivande) subjekt och ett objekt, dvs något som upplevs.

Jag tror att "sanning" i vardagslag används just i enlighet med Aristoteles definition: "Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, det är falskhet. Men att säga om det som är, att det är, eller om det som inte är, att det inte är, det är sanning."

Men som jag ser det har ändå alla sanningsteorier denna klassiska som underförstådd utgångspunkt - annars blir begreppet "sanning" i princip meningslöste fetrsom det helt enkelt skulle kunna ersättas med "verklighet" - men det blir ofta oklart att allt ändå bygger på denna "korrespondens"-tanke. Smile menar att jag har fel men i hans exempel är det tydligt att det ändå är ett förhållande han talar om när han ger exemplet på ljud som är meningsfulla i ett språk men inte i ett annat.

Med "denna", menar du den teori jag framlade, eller din egen teori? Jag förstår inte riktigt ditt inlägg.

Ge akt på hur "sanning" och "sant" verkligen används i vardagsspråket. Under vilka betingelser skulle man säga att satsen "snön är vit" är sann. Jo, just när snön är vit - dvs. när verkligheten ser ut på ett visst sätt. Satsen anger villkor för vilka förhållanden som måste råda i verkligheten för att satsen kan betraktas som sann.

Å andra sidan används inte "sanning" i vardagsspråket för att tala om en relation mellan objekt och subjekt. Villkoret för att "snön är vit" ska betraktas som sann är inte att det råder en viss relation mellan mig och snön - t ex att jag tror att snön är vit, att jag önskar att snön är vit, att jag håller "snön är vit" för sann etc. Om jag skulle använda "snön är vit" på ett sådant sätt, skulle folk bli konfunderade och undra varför jag använder "sanning" på ett annat sätt än brukligt.

(Sen är det sant att t ex Kant menade att man betraktar världen utifrån en viss begreppsapparat. Visst, så kan man kanske uttrycka sig, men i den mån vår begreppsapparat är föränderlig - vilket Kant vad jag förstår inte menade att den är - så menar man normalt att vad man trodde med den första begreppsapparaten var falskt, inte att det var "sant relativt den begreppsapparaten".)

Jag är inte säker på att "korrespondensteorin" är riktig. Det finns konkurrerande och inte orimliga teorier under 1900-talet. Wittgenstein bl a menade vad jag förstår att "sanning" är ett familjebegrepp med flera besläktade betydelser. T ex så är logiska och matematiska sanningar inte sanna i kraft av att de korresponderar med verkligheten, om jag minns rätt. (Jag kan dock ha fel här.) Rorty, en enligt sig själv pragmatistisk filosof (en av de mest kända levande filosoferna), menade i ett föredrag på Södertörn i våras att "we call those beliefs we want to hold 'true' ".

Min erfarenhet är att postmodernister är allt annat än klara, och pendlar mellan kontroversiella och okontroversiella uppfattningar. Att bordet är en social konstruktion är knappast en överraskande eller intressant insikt, och inget som skulle ifrågasättas av ens en "naiv realist". Men det innebär inte att sanningen om bordet på något sätt är relativ. Det är objektivt sant att detta föremål räknas som ett bord hos oss - är socialt konstruerat att vara ett bord hos oss -, och det är något som även varelser som inte räknar detta som ett bord kan veta. Således, att vissa saker, t ex bord, är socialt konstruerade (vilket är trivialt), implicerar inte att sanning är något relativt. För en god, icke- [postmodernistisk, välskriven och sympatisk bok om sociala konstruktioner, se John Searles Konstruktionen av den sociala verkligheten.

För min generetaion var (och är) "positivism" ett rent invektiv, nåt man kunde vara överens om att fnysa åt och ta avstånd från utan att behöva rota särskilt ingående i vad man menade. Nu tycks det som om "postmmoderism" rönt samma öde… Sånt är alltid intressant. Jag vet inte så mycket om postmodernism som kunskapsteori (inte som konststil) men det lilla jag läset av Foucault, Derrida och Bordieux och vilka som nu brukar räknas som postmodernister så kan de nog vara svåra att förstå men jag gissar att det inte bara beror på stilistiska brister utan också på att de frågor de vill belysa inte är så lättåtkomliga (nåja Bourdieux hör väl inte dit kanske) . Men själv har jag fått såna där verkliga tankeskov av Foucaults skildringar av makt (och straff för den delen) och om den "liberala styrningsrationalitteten"- det är verkligt betydelsefulla tillskott till vårt gemensamma tankegods som man inte bara kan avfärda för att man inte tycker att de är tillräckligt tydligt formulerade.

När det gäller bord som "bord" dvs dess fulla innebörd o det eventuellt triviala i påståendet att det krävs inlärning för att man ska kunna se ett bord när man ser en atomansamling av visst slag. Tja det kanske det är för en filosof men vi lever i en värld där det inte är det och där vi ideligen blandar ihop tecknen med det betecknade. Tänk bara på ett begrepp som "kompetens". Vi måste ofta göra våld på oss själva för att inte göra de här sammanblandningarna.[/quote]

Jag tror inte att skillnaden är så mycket mellan generationer som mellan olika grupper av människor, ämnen osv. Åsikter åtminstone besläktade med "positivismen" har levt ganska ohotade t ex på landets ekonomi- och filosofiinstitutioner åtminstone sen kriget, om jag förstått saken rätt. Se t ex följande citat:

”Inom vårt ämne (= filosofin) finns inga som helst skolbildningar”, sa’Anders Wedberg på 1960-talet, i en minnesskrift till någon kollegas 65-års-dag. Det var Wedberg, som införde den ”nya logiken” till Sverige och han betraktades av många som den oskrivne ledaren för den svenska filosofin.

Gerhard Radnitzky — Törnebohms ende doktorand av format (och den ende, som behandlat substantiell vetenskapsteori), påpekade då, att Wedbergs påstående kan bytas ut mot tesen ”Inom vårt ämne dominerar en enda skolbildning över hela linjen, nämligen den logiska empirismen, dold bakom den utslätande frasen ”analytisk filosofi”.

Foucault är inte ointressant, men han är bättre som nån typ av spekulativ sociolog än när han fuskar som filosof. Jag har också svårt för hans stil, även om han skriver vackert emellanåt. Jag har dock inte läst särskilt mycket av honom.

Det är också intressant att de som ffa är intresserade och imponerade av postmodernisterna är människor utanför fackfilosofernas krets:

In 1992 twenty philosophers including W. V. Quine and Ruth Barcan Marcus signed a letter to the University of Cambridge to protest its controversial award of an honorary doctorate to Derrida, maintaining that his work "does not meet accepted standards of clarity and rigor" and describing his philosophy as being composed of "tricks and gimmicks similar to those of the Dadaists."

Dag Prawitz skriver:

Den så kallade postmodernism som uppstått under de senaste decennierna är en röst i denna filosofiska diskussion. Men det är en ganska svag röst, som inte i någon högre grad lyckats inta den filosofiska scenen, även om den gjort sig mycket hörd på många håll utanför filosofin. Det finns förstås även etablerade filosofer som är bekännande postmodernister och filosofiska miljöer som influerats av postmodernistiska tankegångar. Men i förhållandevis liten utsträckning har fackfilosofin tagit någon notis om postmodernismen. Man kan fråga sig varför postmodernism inte ens är ett tema på de flesta filosofiska seminarier, när nu så många andra humanistiska och samhällsvetenskapliga miljöer sägs ha blivit dominerade av postmodernistiska synsätt. Jag tror att svaret står att finna just i denna livliga diskussion om sanning och mening som pågått sedan länge inom filosofin. Postmodernismen håller grovt uttryckt sanning för något subjektivt och förnekar blankt att det alls finns något sådant som objektiv sanning och mening. De postmodernistiska tongångarna kan ha beröringspunkter med Kants kopernikanska vändning och kan påminna om vad sådana ledande filosofer under 1900-talet som Ludwig Wittgenstein, W. V. Quine och Michael Dummett har sagt. Men de diskussioner som sådana filosofer har initierat förefaller så mycket rikare. Postmodernismen tycks helt enkelt inte ha tillfört något väsentligt nytt bränsle till en redan pågående filosofisk diskussion.

http://www.axess.se/svenska/arkiv/2003/ ... _finns.php

[Fann]

"Sanning" är ett begrepp som uttrycker en RELATION mellan ett upplevande (och beskrivande) subjekt och ett objekt, dvs något som upplevs.

Jag tror att "sanning" i vardagslag används just i enlighet med Aristoteles definition: "Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, det är falskhet. Men att säga om det som är, att det är, eller om det som inte är, att det inte är, det är sanning."

Men som jag ser det har ändå alla sanningsteorier denna klassiska som underförstådd utgångspunkt - annars blir begreppet "sanning" i princip meningslöste fetrsom det helt enkelt skulle kunna ersättas med "verklighet" - men det blir ofta oklart att allt ändå bygger på denna "korrespondens"-tanke. Smile menar att jag har fel men i hans exempel är det tydligt att det ändå är ett förhållande han talar om när han ger exemplet på ljud som är meningsfulla i ett språk men inte i ett annat.

Med "denna", menar du den teori jag framlade, eller din egen teori? Jag förstår inte riktigt ditt inlägg.

jo jag menade den aristoteliska. Som jag uppfattar det är den en definition av sanning - sen finns det ifrågasättanden av mer epistemologisk natur - dvs att det inte GÅR att åteerge verkligheten exakt osv. Men i just detta sammanhang handlade det alltså om ett konkret exempel med ett folkslag so pratade nonsens och hur det nu var. Jag tyckte att det lät som man blandade ihop just definitioner med det som skulle kunna kallas epistemologi (vilket flera andra varit innne på också) och jag TROR att den sammanblandningen beror på en överföring av det ena till det andra, dvs i detta fall att man om man talar om sanning så talar man om "verkligheten" och då hamnar man i att tala om verkligheten och inte om sanning. Att ord betyder olika saker för olika människor är ju inte ett relativistiskt påstående egentligen.

(Behöver inte vara det)

det där med "postmodernism" - jag har en känsla av att det alltid blir konstigt när man försöker klistra etiketter på samtida företeelser. Det är först om hundra år eller så som man skulle kunna hitta ett lämpligt namn på vissa tankeströmningar och bestämma vilka som man ska klumpa ihop med vilka. "Det som kommer efter modernismen" är ju en lite vag beteckning i sig. Som jag uppfattar det finns det ingen sådan "filosofisk" inriktning men kanske en massa olika tankeströmningar som har de gemensamt att de vänder sig mot modernismens framstegstro och möjligheten att med naturvetenskap o teknologi lösa alla problem. Det är lättare att begripa termen postmodernism när man talar om konst. Att filosofer "av facket" inte hänger postmodernistiska tänkare i julgranen är knappast något argument i sig. Som du själv säger är det filososfiska facket en rätt trång värld som i sig inte kan rymma alltför många riktningar - i synnerhet inte i små länder som Sverige. Det funkar ju helt enkelt så inom alla samfund. Man måste ha någon att prata med för att komma fram och dem man pratar med måste förstå vad man säger och tala ungefär samma språk.

[Smile]

Om man tror på osanningen att jorden är platt så har man inte kunskap om jordens form.

Vem som helst kan i princip mäta hur mycket som helst, men man kan inte tro att det är sant att jorden är rund.

[Patrik Persson]

Tjena Stefan


Jag upplevde mig som lösryckt ur sammanhanget så därför blev det meningen

Ja, det skulle jag kunna göra!

Helheten i strukturen går att finna i en teoretisk mening vilken jag har skrivit: Inget är sant och inget är därför lögn, allt är en tro.

Den klassiska modellen förnekar jag i och med denna hypotes.
Du och dom gamla klassiska filosoferna verkar tycka:

Enligt klassisk logik kan inte A och icke-A vara sanna samtidigt.

Jag vill påstå kvantmekanik och att våra förfäder inte kunde kvantmekanik och att du i kvantmekaniken får fram konstiga ologiska slutsatser. Är då kvantmekaniken ologisk eller är vi ologiska?
Om jag förenklar: Hur vet du Stefan om du inte lever i flera parallella universum samtidigt? Du kanske reflekterar nu Stefan att detta inte har någon betydelse för dig och ditt liv, din sanning. Så kanske det också är men låt mig då få fråga dig om vem du tror har mest betydelse för nutida naturvetenskap.

Vem betyder mest för oss: Newton eller Einstein?

Newton!

Einstein används först vid extrema förhållanden där Newton skulle bli fel. Men när vi avfyrar raketer mot månen så använder vi Newton och vi använder Newton i de flesta andra sammanhang också.

Så detta som jag påstår som mitt teorem är nog mer rätt än gammal klassisk logik, mycket därför att dom gamla klassikerna inte hade den kunskap vi har nuförtiden.

Men givetvis så är det ju svårt att lägga fram teorem utan att vara Grek så självklart så är jag ödmjuk inför våra förfäder! Tro inte annat, Stefan. Jag är ödmjuk inför Vikingarna och Platon och hans Sokrates.

[Patrik Persson]

Fastställande av nuvarande sanning

Mycket riktigt: Ljus är både en vågrörelse och en partikel allt efter hur du mäter eller inte mäter. Visst så blir det logiskt i enlighet med mitt teorem om sanning:

Inget är sant och inget är därför lögn, allt är en tro.

[Stefan]

Fann:

Att filosofer "av facket" inte hänger postmodernistiska tänkare i julgranen är knappast något argument i sig. Som du själv säger är det filososfiska facket en rätt trång värld som i sig inte kan rymma alltför många riktningar - i synnerhet inte i små länder som Sverige.

Nja, det kanske inte är ett "knock-down-argument", men jag tror ändå att filosoferna har någorlunda koll på vad de håller på med, och om man tror det är det ju ganska intressant att de sågar postmodernismen, medan icke-experter på filosofi från andra institutioner gillar den.

Som jag uppfattar det finns det ingen sådan "filosofisk" inriktning men kanske en massa olika tankeströmningar som har de gemensamt att de vänder sig mot modernismens framstegstro och möjligheten att med naturvetenskap o teknologi lösa alla problem.

Det finns få, om ens några, analytiska filosofer som tror att alla problem löses med hjälp av naturvetenskapen och teknologin.

Överhuvudtaget så tycker jag att postmodernister (och många andra humanister och samhällsvetare, för den delen) konstruerar en "straw man" - en position ingen idag företräder, men som de utmålar som "det rådande paradigmet" -, och driver hem enkla poänger genom att attackera den. Modern analytisk filosofi är helt enkelt mycket mer sofistikerad än vad många personer utanför den tycks inse.

Smile

Camilla skrev:

Om man tror på osanningen att jorden är platt så har man inte kunskap om jordens form.

Vem som helst kan i princip mäta hur mycket som helst, men man kan inte tro att det är sant att jorden är rund.

Givetvis kan man tro att det är sant att jorden är rund. Jag tror att de flesta tror att det verkligen är så. Men lika självklart är det att man KAN tro att det är sant att jorden är platt. Denna trosföreställning är förstås felaktig, men det hindrar inte att många har haft den, och ännu mindre att den är MÖJLIG att hålla.

[Fann]

Fann:

Att filosofer "av facket" inte hänger postmodernistiska tänkare i julgranen är knappast något argument i sig. Som du själv säger är det filososfiska facket en rätt trång värld som i sig inte kan rymma alltför många riktningar - i synnerhet inte i små länder som Sverige.

Nja, det kanske inte är ett "knock-down-argument", men jag tror ändå att filosoferna har någorlunda koll på vad de håller på med, och om man tror det är det ju ganska intressant att de sågar postmodernismen, medan icke-experter på filosofi från andra institutioner gillar den.

Hur och varför olika tankeriktningar får genomslag inom olika kretsar är intressant i sig men en sak kan man väl utgå från och det att det inte BARA är att de är "oustanding" i jämförelse med allt annat som vore tänkbart. Man klarar väl helt enkelt inte av att förhålla sig till allting utan det utvecklas subkulturer där vissa typer av referenser ger legitimitet och talar om vilken "sort" man tillhör så att andra slipper vara osäkra. Men sen kan det ju vara att tex såna som Foucault eller Bourdieux, Habermas etc av naturliga skäl är intressanta för dem som sysslar med samhällsfrågor. Om en analytisk filsof inte tycker att de håller måttet just som filosofer är kanske ett annat problem? De har trots allt infört tankemodeller och begrepp som hjälpt till att utveckla kunskap, även om tex du skulle säga att de missförstått ett o annat eller är snåriga.

Om den analytiska filosofin är missförstådd och skulle ha mer att ge andra vetenskaper än den gör fn så är det naturligtvis ett problem. Jag vet inte om missförstånden beror på bristande intresse från omvärlden, fördomar eller på att det som skrivs inte är riktigt tillgängligt och begripligt för andra, men det antar jag att du har en uppfattning om?

[Fann]

Mer… Apropå slå in öppna dörrar och se spöken osv…

Det är mycket möjligt att du har rätt i att de dörrar som många av oss inom samhällsvetenskap och hunamiora baknar på så vi blir blodiga redan är vidöppna. Jag får ofta den känslan men kastas samtidigt ideligen tillbaka och tycker är dörrarna är mer igenlåsta än jag anade.

Det är ju inte "filosofin" man bråkar med utan ANDRA företrädare inom det egna facket. Det är de ifrågasättanden man själv stöter på, som gör att man slåss och hittar man då förtrogna inom tex "postmodernism" eller andra tänkare som ifrågasätter traditionellt positivistiska utgångspunkter så är det inte så konstigt om man hämtar sina referenser där. De kontakter jag själv haft med ex naturvetenskapligt inriktade filosofer har medfört att jag börjat ana att just samhällsvetenskapen är den mest traditionella och oreflekterat positivistiska av alla de vetenskapliga diciplinerna. Man bråkar alltså med "de sina" och inte med dem som "vet bättre" om du förstår vad jag menar.

[Smile]

Problemet med den vedertagna kunskapsdefinitionen är att den, ifall att den upprätthålls och blir just vedertagen, kommer att innehålla motsägelser eller spänningar. Dessa motsägelser och spänningar gör att den förr eller senare sprängs.

Nu är det inte så mycket bättre ställt med den kunskapssyn som jag förespråkar, för att inte tala om tron, men det tar vi sen...

Det kan anmärkas att vi därmed ej har berört det som brukar kallas "demonstrativ kunskap", men den är lite för svår för mig just nu eftersom den tangerar metafysiken.

Visserligen kan jag agera barnmorska men jag behärskar inte ämnet fullt ut och vill därför inte gå in på det i teoretiska termer. Jag vore dock mycket tacksam för bidrag.

Men om Fann, trots allt, svarar på frågan "Hur lång är sidan på en dubbelt så stor kvadrat?" då kommer det att framgå som vi söker efter.

[Stefan]

Om den analytiska filosofin är missförstådd och skulle ha mer att ge andra vetenskaper än den gör fn så är det naturligtvis ett problem. Jag vet inte om missförstånden beror på bristande intresse från omvärlden, fördomar eller på att det som skrivs inte är riktigt tillgängligt och begripligt för andra, men det antar jag att du har en uppfattning om?

Till viss del intresserar man sig för problem som få andra är intresserade av, plus att man skriver på ett (i viss mån onödigt) svårtillgängligt sätt. Men filosofin är bred, och vissa saker är av stor relevans för samhällsvetare och humanister. T ex vill jag rekommendera Searles "Konstruktionen av den sociala verkligheten", som beskriver denna på ett vare sig "positivistiskt" eller "postmodernistiskt" sätt. En annan intressant författare är Thomas Nagel; läs t ex hans "What is it like to be a bat?", där han lanserar en teori om att vi förstår "hur det är att vara" andra, dvs hur andras subjektiva upplevelser ser ut, genom att "extrapolera" från "hur det är att vara" en själv. Också allt annat än positivistisk, men klart argumenterad och absolut inte "postmodernistisk". Har dessutom också relevans för "människovetenskaperna":s kunskapsteori.

Det är ju inte "filosofin" man bråkar med utan ANDRA företrädare inom det egna facket. Det är de ifrågasättanden man själv stöter på, som gör att man slåss och hittar man då förtrogna inom tex "postmodernism" eller andra tänkare som ifrågasätter traditionellt positivistiska utgångspunkter så är det inte så konstigt om man hämtar sina referenser där. De kontakter jag själv haft med ex naturvetenskapligt inriktade filosofer har medfört att jag börjat ana att just samhällsvetenskapen är den mest traditionella och oreflekterat positivistiska av alla de vetenskapliga diciplinerna. Man bråkar alltså med "de sina" och inte med dem som "vet bättre" om du förstår vad jag menar.

Det är möjligt. Jag har själv aldrig stött på någon sådan samhällsvetare, men det beror kanske på att jag läst på en rätt så "anti-positivistisk" institution, statsvetenskapen i Sthlm.

"Positivism"är en väldigt oklar term, men visst är det så att en del verksamheter som man brukar kalla för "positivistiska" inte är rimliga, t ex delar av behaviorismen, alltför stor tilltro till statistik som inte är tillräckligt noga tolkad osv. Jag har inte stött på särskilt många "dåliga positivister", men det är som sagt möjligt att de fortfarande finns, och då bör de bekämpas. Det är bara viktigt att inte sammanblanda dessa dåliga aspekter av detta tankekomplex med bra aspekter, som ett sökande efter opartisk forskning, klart språk, en empiristisk grundinställning osv. Återigen ser vi behovet av att sönderdela begrepp och tankekomplex, så att vi inte antingen köper dåliga saker, eller förkastar bra saker, utan bedömer var sak var för sig.

[Patrik Persson]

Jag letade efter sanningar på Internet och hittade att det gått inflation i sanningen. Då valde jag motsatsen (lögn) och hittade följande på Susningen:

Pedagogisk lögn brukar man kalla en förklaring som inte egentligen är riktigt sann, men som är betydligt enklare än en fullständig förklaring och fullt tillräckligt rättvisande för att man skall kunna använda den i de flesta vardagliga situationer. Lögnen tas till när man inte vill eller orkar förklara. Det anses trevligare att göra en pedagogisk förenkling, alltså att man samtidigt erkänner att man inte talar riktigt sant om hur något förhåller sig. Se även svart låda. Pedagogiska lögner är mycket vanliga inom populärvetenskap.
Exempel:
• I princip all fysik på grundskolenivå.
Lär ut naturlagar som bara gäller i de mest "vanliga" sammanhangen.
• Resonemang i vilka datorer "tänker"
Funkar bra när man rör sig på "användarnivå"
• Ett operativsystem är som en vaktmästare som sköter om programmen i datorn
Funkar (?) på något äldre personer med dataskräck (jo, det har använts)
• Det finns sanningar som saknar svar.
En grov förenkling av Gödels ofullständighetsteorem 1931.

Det kanske är närmare sanningen att finna den pedagogiska lögnen.