Paul
Hur lång tid tar det att konstatera och erkänna det självklara att man är i livet?
NEF
Vad är meningen med livet?
Moderator: Moderatorgruppen
-
HasseBasse
- Inlägg: 4
- Blev medlem: 26 dec 2007 14:20
- Ort: Utsidan
Hej, jag tänkte kasta mig in i diskussionen lite djärvt(?).
Något som ligger nära min föreställning är dessa ord från Algotezza:
”Ja, tautologier och tankecirklar är bra. De förklarar och motiverar sig själva. Verklighetens sanna struktur är den självuppehållande tautologin som är uppbyggd av tautologa kretsar, mikrokosma.
Meningen med existensen är att existera. Den är sin egen orsak och sitt eget syfte.”
Särskilt den sista meningen är träffande tycker jag. Att söka meningen med livet blir i en sådan tankevärld meningslös i någon mening(!) eftersom livet då inte har ett syfte utan är en oundviklig konsekvens av existensen. Det är kanske inte rätt läge att börja utveckla mina tankar runt existensen, nykomling som jag är, men existensen, eller ”alltet”, eller vad man nu vill anser jag också är en del av en lösning på ett större problem.
Reinkarnation passar bra in i min världsbild också eftersom det inte bara är så att jag och du lever många liv, vi lever alla liv. Detta gör oss till fångar i en oupplöslig och oändligt komplex väv av interaktion med oss själva (i de allra flesta fall omedvetna om att det är oss vi möter) och placerar våra liv mitt i den skrämmande utsikten av total ensamhet, med det ansvar som följer. Det ger vid ytan en möjlighet att ha fri vilja och att söka en inre mening med sitt liv, men livet är i allt väsentligt oundvikligt och förutbestämt.
Vem är det då som lotsar oss rätt från döden till födseln, vem kan se förbi universums gränser och veta allt. Då jag inte tror på något högre väsen som en utanförstående betraktare eller skapare så har jag dragit slutsatsen att denna någon är vi själva och att livet är vår enda möjliga flykt från insikten att vi själva är det enda som finns. Universums syfte är då att avleda oss från det absoluta nuet (som är likställt med allvetande, upplysning - att inse och omfatta hela verkligheten bortom ”big bang” och evigheten, att bli hel), en mängd komplexa samband och skeenden som får oss att ”glömma” sanningen om tillvaron. Oändligheten är uttryck för de logiska begränsningar som finns och som omöjliggör beskrivning av ett system inom systemet självt. Tiden är likaså ett påfund av oss själva för att kontrastera mot nuet/jaget – det enda som verkligen finns.
Många som läser undrar säkert varför jag överhuvudtaget bryr mig om att kommunicera med andra människor när jag har den här världsbilden, men som jag skrev så är ju livet oundvikligt och det enda som någonsin pågår och därför kan jag passa på att fylla detta ”varv” med så mycket lycka som möjligt för så många som möjligt. Det är väl som karma? Eftersom jag kommer att få uppleva alla mina möten ur den andres perspektiv så kommer jag att tjäna på att glädja min omgivning.
Fråga gärna ifall det är något ni inte förstår, jag kanske inte har förstått själv…
Fred,
/HasseBasse
Något som ligger nära min föreställning är dessa ord från Algotezza:
”Ja, tautologier och tankecirklar är bra. De förklarar och motiverar sig själva. Verklighetens sanna struktur är den självuppehållande tautologin som är uppbyggd av tautologa kretsar, mikrokosma.
Meningen med existensen är att existera. Den är sin egen orsak och sitt eget syfte.”
Särskilt den sista meningen är träffande tycker jag. Att söka meningen med livet blir i en sådan tankevärld meningslös i någon mening(!) eftersom livet då inte har ett syfte utan är en oundviklig konsekvens av existensen. Det är kanske inte rätt läge att börja utveckla mina tankar runt existensen, nykomling som jag är, men existensen, eller ”alltet”, eller vad man nu vill anser jag också är en del av en lösning på ett större problem.
Reinkarnation passar bra in i min världsbild också eftersom det inte bara är så att jag och du lever många liv, vi lever alla liv. Detta gör oss till fångar i en oupplöslig och oändligt komplex väv av interaktion med oss själva (i de allra flesta fall omedvetna om att det är oss vi möter) och placerar våra liv mitt i den skrämmande utsikten av total ensamhet, med det ansvar som följer. Det ger vid ytan en möjlighet att ha fri vilja och att söka en inre mening med sitt liv, men livet är i allt väsentligt oundvikligt och förutbestämt.
Vem är det då som lotsar oss rätt från döden till födseln, vem kan se förbi universums gränser och veta allt. Då jag inte tror på något högre väsen som en utanförstående betraktare eller skapare så har jag dragit slutsatsen att denna någon är vi själva och att livet är vår enda möjliga flykt från insikten att vi själva är det enda som finns. Universums syfte är då att avleda oss från det absoluta nuet (som är likställt med allvetande, upplysning - att inse och omfatta hela verkligheten bortom ”big bang” och evigheten, att bli hel), en mängd komplexa samband och skeenden som får oss att ”glömma” sanningen om tillvaron. Oändligheten är uttryck för de logiska begränsningar som finns och som omöjliggör beskrivning av ett system inom systemet självt. Tiden är likaså ett påfund av oss själva för att kontrastera mot nuet/jaget – det enda som verkligen finns.
Många som läser undrar säkert varför jag överhuvudtaget bryr mig om att kommunicera med andra människor när jag har den här världsbilden, men som jag skrev så är ju livet oundvikligt och det enda som någonsin pågår och därför kan jag passa på att fylla detta ”varv” med så mycket lycka som möjligt för så många som möjligt. Det är väl som karma? Eftersom jag kommer att få uppleva alla mina möten ur den andres perspektiv så kommer jag att tjäna på att glädja min omgivning.
Fråga gärna ifall det är något ni inte förstår, jag kanske inte har förstått själv…
Fred,
/HasseBasse
-
Nils-Erik Forsberg
- Inlägg: 64
- Blev medlem: 29 dec 2007 19:49
Paul. Det finns ingen viktigare fråga att besvara och samtala om begripligt än den om meningen med livet.
Borde inte svaret vara tveklöst lika för alla och omedelbart - ja, jag som du är livet. Det innebär att frågan och svaret inte är idividuellt men heller inte utesluter individen.
Hur annars skulle vi kunna ställa frågan och prata med varandra om livets mening?
Men meningen med livet då?
Livet är som frågan ställs ett subjekt och så också jaget och duet. Hur är relationen mellan begreppen jaget, duet och och livet?
NEF
Borde inte svaret vara tveklöst lika för alla och omedelbart - ja, jag som du är livet. Det innebär att frågan och svaret inte är idividuellt men heller inte utesluter individen.
Hur annars skulle vi kunna ställa frågan och prata med varandra om livets mening?
Men meningen med livet då?
Livet är som frågan ställs ett subjekt och så också jaget och duet. Hur är relationen mellan begreppen jaget, duet och och livet?
NEF
Hej Sceptisk.
Källan till mina uppgifter är ”Vandra mot Ljuset ”-trilogin, som inte tillhör någon organiserad religion, sekt eller liknande.
Dessa verk är mer en livsåskådning, som vänder sig till alla oavsett religion.
För mera upplysning se: http://www.amelius-books.com
Paul
Källan till mina uppgifter är ”Vandra mot Ljuset ”-trilogin, som inte tillhör någon organiserad religion, sekt eller liknande.
Dessa verk är mer en livsåskådning, som vänder sig till alla oavsett religion.
För mera upplysning se: http://www.amelius-books.com
Paul
-
Nils-Erik Forsberg
- Inlägg: 64
- Blev medlem: 29 dec 2007 19:49
Paul hänvisar till en trilogitext. Men vilken är den ursprungliga "källan" till texter oavsett vilka? Vilken är grundförutsättningen för att skriva en text?
Hur blir det med texters sanningshalt om de p.g.a. oklarhet om livets avsiktliga mening, dvs om inte du(et) och jag(et) som är i livet refererar till livet självt som helhet och medvetet agerar därefter i olika varianter?
Är inte livet självt oupphörligen den gemensamma nämnaren för både dig och mig?
Hur är subjektsbegreppen du, jag, livet begripligen relaterade? Egentligen har jag redan sagt det i stycket ovan. Stämmer det? Har prövat tillsammans med flera andra att det håller i ord som handling.
NEF
Hur blir det med texters sanningshalt om de p.g.a. oklarhet om livets avsiktliga mening, dvs om inte du(et) och jag(et) som är i livet refererar till livet självt som helhet och medvetet agerar därefter i olika varianter?
Är inte livet självt oupphörligen den gemensamma nämnaren för både dig och mig?
Hur är subjektsbegreppen du, jag, livet begripligen relaterade? Egentligen har jag redan sagt det i stycket ovan. Stämmer det? Har prövat tillsammans med flera andra att det håller i ord som handling.
NEF
-
Nils-Erik Forsberg
- Inlägg: 64
- Blev medlem: 29 dec 2007 19:49
Paul du skriver
Är inte den elmentära och enkla förutsättningen den att man finns och lever tillsammans med omgivningen man har runt omkring sig oavsett hur olika det livssammanhanget än ser ut för oss parter för tillfället? Alltså duet och jaget i livet. Är det inte så verkligheten som helhet elementärt är beskaffad?
NEF
Hej NEF.
Jag svarar på en av dina frågor nämligen: ”Vilken är grundförutsättningen för att skriva en text?”
Enl. min mening, man bör kunna läsa och skriva samt ha skrivmaterial.
När det gäller dina övriga frågor, överlämnar jag dessa till någon annan.
Är inte den elmentära och enkla förutsättningen den att man finns och lever tillsammans med omgivningen man har runt omkring sig oavsett hur olika det livssammanhanget än ser ut för oss parter för tillfället? Alltså duet och jaget i livet. Är det inte så verkligheten som helhet elementärt är beskaffad?
NEF
-
Nils-Erik Forsberg
- Inlägg: 64
- Blev medlem: 29 dec 2007 19:49
Snälla NEF, du har ju svaren.
Men jag frågar dig - är det igenkännbart så. Inte är det ett påhitt eller något man lär sig. Inte behöver man lära sig att man finns men väl kan man prata om det.
Du måste (om du vill) tänka efter och svara mig eftersom jag inte kan tänka och prata åt andra. Annars är det inte klart om vi förstår varandra som likar tillsammans med och i livsenheten, vilket är meningen med livet.
Eftersom vi som människor har förmågan att förstå och prata har vi behov att prata förståligt med varandra för att känna att behovet tillfredställs. Kommunicera kan ingen själv utan samtalspart och övriga omgivningen. Först på så sätt blir frågan om meningen med livet oinskränkt besvarad och det om och om igen från mångfalden olika infallsvinklar. Vi slipper att bli låsta i värderingskonflikter som när ord står mot ord p.g.a. sammanhangslöst tänkande.
Olika och individuella värderingar ja, men de stämmer ihop när de är anpassade till livssammanhanget och inte till vars och ens part godtyckliga uppfattning om livet vi erfar. Vi har samma gemensamma känslogrund. Varför då bråka med varandra när det inte går att känna och göra ett jota utan varandra?
Tänk dig hur vi klarar klimatbesvären med sådan slags mentalitet. Inte går det att fortsätta tänka på samma sätt som medfört klimatbesvärande utveckling vilket alla besväras av. Kunskaper vi skaffat oss blir förståndigt använda och inte egocentriskt.
NEF
-
Bodhisattva
- Inlägg: 77
- Blev medlem: 25 sep 2007 19:03
pumuckl skrev:Ordet meningsfullt beskriver ju någonting, som händer i den inre världen. Mening uppstår i tankarna. Det har något med betydelse att göra. Ett meningsfullt liv har inte alltid betydelse. Däremot kan ett betydelsefullt liv aldrig vara meningslöst. Betydelse behövs för att kunna existera vidare.
Nästa frågan är, vad det är för mening med det som händer efter det man har lämnat. Har detta en betydelse- styrs detta av en högre makt? Räcker vår biologi och kunskap till för att överhuvudtaget begripa eller hitta svaret?
Den högre makten motsvaras av dig själv, i min mening. DU ger mening betydelse och vice versa. Personligen tror jag att det/den som skapade oss inte hade för avsikt göra din fråga lättbesvarad. Där någonstans uppstår filosofin. Filosofin är vårt sätt att hantera detta. Frågan går ju inte att svara på och behålla sin intellektuella hederlighet, för ingen har ju svaret. Tror jag i alla fall.
"You have your way. I have my way. As for the right way, the correct way, and the only way, it does not exist."
Jag + du = livet
Nils-Erik Forsberg skrev:
Livet är som frågan ställs ett subjekt och så också jaget och duet. Hur är relationen mellan begreppen jaget, duet och och livet?
NEF
jag + du = livet
Meningen med livet skapas och upprätthålls i gränssnittet/dialetiken mellan jag och du. Vi är varandras mening och ger varandra mening genom relationerna mellan oss. Relationer är immateriella och upprätthålls av levande subjekt (jag och du); dessa relationer är grunden för all mening.
Utan dig har jag ingen mening med mitt liv.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Nils-Erik Forsberg
- Inlägg: 64
- Blev medlem: 29 dec 2007 19:49
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 47 och 0 gäster