Kant, tinget i sig

[Illusionen]

Följande citat av Pilatus och Vertumnus kan ifrågasättas då det som beskrivs i tråden,
Vad utgör medvetandets referens ? är att betrakta som ett detaljerat förslag till förklaring, som
(om jag tolkat Kant rätt), i grova drag förefaller överensstämma med Kants slutsatser.

Pilatus: Om ”tinget i sig” vet vi ingenting ….
Vertumnus: Att vi inta kan veta något om ”tinget i sig” annat än att det finns bakom
fenomenen gör det till ett mysterium

Jag delar inte dessa uppfattningar av följande orsaker.

För att förklara vad de elektromagnetiska fälten och balanskriteriet ΔØ representerar, tar konceptet,
som första ansats, avstamp från naturkonstanterna, εο och μο,

εο = 10ⁿ / 4 π c² n=7
μο = 4 π / 10ⁿ n=7

och Eulers fascinerande ekvationer,

+e^+jφ = cos φ + j sin φ
+e^–jφ = cos φ – j sin φ

Utifrån dessa samband utvecklar och använder sig konceptet därefter av en ATOMÄR MODELL
på fältnivå. Modellen innefattar några grundläggande tidigare redovisade principer, MP och DRP.

Fälten utgör inget separat/isolerat, utan för att förstå vad fälten representerar och förutsätter
behöver hela kedjan förklaras, från överskott och underskott i G, via fälten, till materia/atomer.
För detta används i konceptet, som alternativ till det teoretiska matematiska resonemanget alltså en,
komplex modell, för att via Eulers formel, skapa balansförutsättningar i vxv-kommunikation.
Detta symboliseras med hjälp av det komplexa balanskriteriet ΔØ. ΔØ, inkluderar kantringskriterie
som möjliggör bindning och koncentration av flera ΔØ till varandra. Denna ΔØ-koncentration
av låsta fältobalanser/partiklar representerar atomen, och betecknas symboliskt, ƩΔØ.
Det är denna bindning och koncentration, i form av ƩΔØ, som möjliggör och manifesterar vår
förnimbara verklighet, m a o rum-tid inkl därav beroende resonansförutsättningar.
Kantringskriteriet är komplext till sin natur och förutsätter för förståelsen av kantringsmekanismen
vissa elementära kunskaper i matematik och de imaginära talen.

Dessa redovisade samband är en konsekvens av den i konceptet beskrivna växelverkan, VXV,
som via principerna MP och DRP ligger till grund för rumtiden inkl vår förnimbara verklighet.
Växelverkan inkl fälten och resonansförutsättningar utgår från de individuella förankringar som MP
ger upphov till, i kombination med, DRP, och kännetecknas av en komplex ΔØ-reproduktion.
DRP beskrivs som en REFERENSNEUTRAL normerad ömsesidig VÄXELVERKAN.
MP beskrivs som individuella REFERENSBEROENDE förankringar, i kombination med DRP.
FÖRNIMMELSEN, inom ramen för rum-tid, involverar således kombination av MP och DRP.
Principerna MP och DRP är väsentliga för förståelsen av ”tinget i sig” och ”tinget för oss”.

Detta får bli min slutkommentar i denna tråd, så i övrigt v g se trådarna,
Vad utgör medvetandets referens ? och Vad representerar och förutsätter de elektromagnetiska fälten ?

/ Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=H3v9unphfi0

[Mlw]

Modern kunskapsteori kallas "vetenskaplig realism", och den går på tvärs med Kant. Peter Godfrey-Smith säger:

Från [den vetenskapliga] realismens synvinkel finns det ingen avgränsning mellan egenskaper i världen som vetenskapen kan säga något om och å andra sidan egenskaper som den ej kan säga något om. Medan vi lär oss om världen så lär vi oss också mer och mer om de delar av världen om vilka vi kan förvänta oss få tillförlitlig kunskap. Och det finns ingen anledning varför vetenskapen ej skulle försöka beskriva alla aspekter av världen om vilka vi kan hoppas få tillförlitlig kunskap. (Theory and Reality: an introduction to the philosophy of science, 2003, s.185-86)

Vi bör ej tänka i termer av av två domäner av verkligheten, en tillgänglig och en mystisk. [...] Vår "access" till världen via tanke och teori är egentligen en komplicerad slags kausal interaktion. Denna access till världen utvidgas konstant tack vare att vår teknologi förbättras. Delar av världen som måste, vid en tidpunkt, bli föremål för indirekta och spekulativa slutledningar, kan senare mera direkt observeras, undersökas och skärskådas (s.222, min övers.)

Vetenskapen har aldrig konfronterats med någon "gräns" bortom vilken den ej kan träda. Det är dags att glömma tinget-i-sig, för det är bara en fantasi skapad av Kant.

[Anders]

Modern kunskapsteori kallas "vetenskaplig realism", och den går på tvärs med Kant. Peter Godfrey-Smith säger:

Från [den vetenskapliga] realismens synvinkel finns det ingen avgränsning mellan egenskaper i världen som vetenskapen kan säga något om och å andra sidan egenskaper som den ej kan säga något om. Medan vi lär oss om världen så lär vi oss också mer och mer om de delar av världen om vilka vi kan förvänta oss få tillförlitlig kunskap. Och det finns ingen anledning varför vetenskapen ej skulle försöka beskriva alla aspekter av världen om vilka vi kan hoppas få tillförlitlig kunskap. (Theory and Reality: an introduction to the philosophy of science, 2003, s.185-86)

Vi bör ej tänka i termer av av två domäner av verkligheten, en tillgänglig och en mystisk. [...] Vår "access" till världen via tanke och teori är egentligen en komplicerad slags kausal interaktion. Denna access till världen utvidgas konstant tack vare att vår teknologi förbättras. Delar av världen som måste, vid en tidpunkt, bli föremål för indirekta och spekulativa slutledningar, kan senare mera direkt observeras, undersökas och skärskådas (s.222, min övers.)

Vetenskapen har aldrig konfronterats med någon "gräns" bortom vilken den ej kan träda. Det är dags att glömma tinget-i-sig, för det är bara en fantasi skapad av Kant.

Har Kant någonsin satt en sådan "gräns"? Tinget-i-sig är också en tämligen fluffig historia. Skulle inte säga att det bara är att glömma. Snarare vetenskapsteoretiskt riktigt. bra i linje med, sådant som Paradigm.
Han är ju liksom, både ontologiskt och moraliskt ödmjuk men sanningssökande.

[Mlw]

Har Kant någonsin satt en sådan "gräns"? Tinget-i-sig är också en tämligen fluffig historia. Skulle inte säga att det bara är att glömma. Snarare vetenskapsteoretiskt riktigt. bra i linje med, sådant som Paradigm.
Han är ju liksom, både ontologiskt och moraliskt ödmjuk men sanningssökande.

Kant säger:

Naturvetenskapen kommer aldrig att kunna uppdaga tingens inre konstitution, som oavhängigt av det upplevda fenomenet fungerar såsom yttersta förklaring till samma fenomen. (Kant, Prolegomena, § 57)

[Anders]

Har Kant någonsin satt en sådan "gräns"? Tinget-i-sig är också en tämligen fluffig historia. Skulle inte säga att det bara är att glömma. Snarare vetenskapsteoretiskt riktigt. bra i linje med, sådant som Paradigm.
Han är ju liksom, både ontologiskt och moraliskt ödmjuk men sanningssökande.

Kant säger:

Naturvetenskapen kommer aldrig att kunna uppdaga tingens inre konstitution, som oavhängigt av det upplevda fenomenet fungerar såsom yttersta förklaring till samma fenomen. (Kant, Prolegomena, § 57)

"att uppdaga" låter onekligen lite pessimistiskt. Men "yttersta förklaring" låter som färdigtänkt, och det gör inte heller vetenskapen anspråk på.

[Pilatus]

Följande citat av Pilatus och Vertumnus kan ifrågasättas då det som beskrivs i tråden, Vad utgör medvetandets referens ? är att betrakta som ett detaljerat förslag till förklaring, som (om jag tolkat Kant rätt), i grova drag förefaller överensstämma med Kants slutsatser.
Pilatus: Om ”tinget i sig” vet vi ingenting ….

Illusionen, jag tror att det du skriver om är ontologiska frågor, om hur världen är beskaffad, (världen som konstruktion).

Kant frågar sig hur vi kan veta något om världen, en epistemisk fråga (sann berättigad tro).

Kant menar att vi aldrig kan ha någon kunskap om tinget i sig, det vill säga världen såsom den är oberoende av hur vi upplever den. Det krävs stimuli (t ex visuellt, audioellt) från tinget för att medvetandet ska ha något innehåll. Tinget i sig har alltid förbryllat som något ogripbart och undflyende.

Kant säger: det är den fenomenella världen, vår upplevelse, som är åtkomlig för vetenskaplig undersökning och som förnuftet kan ha kunskap om.

[Vertumnus]

Modern kunskapsteori kallas "vetenskaplig realism", och den går på tvärs med Kant. Peter Godfrey-Smith säger:

Från [den vetenskapliga] realismens synvinkel finns det ingen avgränsning mellan egenskaper i världen som vetenskapen kan säga något om och å andra sidan egenskaper som den ej kan säga något om. Medan vi lär oss om världen så lär vi oss också mer och mer om de delar av världen om vilka vi kan förvänta oss få tillförlitlig kunskap. Och det finns ingen anledning varför vetenskapen ej skulle försöka beskriva alla aspekter av världen om vilka vi kan hoppas få tillförlitlig kunskap. (Theory and Reality: an introduction to the philosophy of science, 2003, s.185-86)

Vi bör ej tänka i termer av av två domäner av verkligheten, en tillgänglig och en mystisk. [...] Vår "access" till världen via tanke och teori är egentligen en komplicerad slags kausal interaktion. Denna access till världen utvidgas konstant tack vare att vår teknologi förbättras. Delar av världen som måste, vid en tidpunkt, bli föremål för indirekta och spekulativa slutledningar, kan senare mera direkt observeras, undersökas och skärskådas (s.222, min övers.)

Vetenskapen har aldrig konfronterats med någon "gräns" bortom vilken den ej kan träda. Det är dags att glömma tinget-i-sig, för det är bara en fantasi skapad av Kant.

Att någon sådan gräns inte syns från vetenskapens perspektiv har att göra med vilka frågor som ställs. Det vetenskapliga exprimentet utsätter alltid naturen för en prövning, svaret kummer alltid i formen hur, hur kan något vara; matrialet hämtas i naturen. Svaret på frågan vad ligger inom filosofins domän, men tänkandets primat är inte långre filosofen utan ingenjören. Tänkandet är uderordnat görandets princip.

[Illusionen]

Följande citat av Pilatus och Vertumnus kan ifrågasättas då det som beskrivs i tråden, Vad utgör medvetandets referens ? är att betrakta som ett detaljerat förslag till förklaring, som (om jag tolkat Kant rätt), i grova drag förefaller överensstämma med Kants slutsatser.
Pilatus: Om ”tinget i sig” vet vi ingenting ….

Illusionen, jag tror att det du skriver om är ontologiska frågor, om hur världen är beskaffad, (världen som konstruktion).

Kant frågar sig hur vi kan veta något om världen, en epistemisk fråga (sann berättigad tro).

Kant menar att vi aldrig kan ha någon kunskap om tinget i sig, det vill säga världen såsom den är oberoende av hur vi upplever den. Det krävs stimuli (t ex visuellt, audioellt) från tinget för att medvetandet ska ha något innehåll. Tinget i sig har alltid förbryllat som något ogripbart och undflyende.

Kant säger: det är den fenomenella världen, vår upplevelse, som är åtkomlig för vetenskaplig undersökning och som förnuftet kan ha kunskap om.

Är osäker om jag förstår/tolkar det här med gräns och gränsdragning helt korrekt.
Tidigare skrev jag citat,
”Antag att de elektromagnetiska fälten ej existerar, försök sedan förklara vad RUM och TID är.
De som ej bemästrar den uppgiften, bör tänka till en gång till, för att undvika förhastade slutsatser.
Påståendet att det inte finns någon värld bortom vår perception är t ex ej entydigt motiverat.
Notera dock att perception (= varseblivning) ej går att definiera atomärt p g a citat,
”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall
utforskas och besvaras, är att förklara begreppet ”JAGET” och dess subjektiva och komplexa
relation till vår verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/förnimmelsen,
kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till, något materiellt, definierat via atomära begrepp.
Principen som efterfrågas är här den atomära modell, som beskriver relationen och sambanden mellan
hjärnan som materia och jaget.” Har jag rätt existerar inte en sådan modell rent/renodlat atomärt.
Det är mot ovanstående bakgrund jag hävdar att frågeställningen om "jaget" är att betrakta som
en illusion (fri från våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt
(beskrivbart inom ramen för det förnimbara), återstår att besvara.”

Om det rör sig om en ”vetenskaplig gräns” eller en absolut t ex av jaget stipulerad ”principiell gräns”
vill/törs jag i dagsläget inte deklarera en bestämd uppfattning om.

/ Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=fELhY7LaXp8

[Pilatus]

Antag att de elektromagnetiska fälten ej existerar, försök sedan förklara vad RUM och TID är. De som ej bemästrar den uppgiften, bör tänka till en gång till, för att undvika förhastade slutsatser.

Kant gjorde ett antal grundantaganden om verkligheten, där rum och tid antas a priori, därför att de är våra nödvändiga åskådningsformer. Vi kan inte föreställa oss världen utan tid och rum, allt sker i rummet och tiden. I denna mening behöver inte Kant uttala sig om de elektromagnetiska fälten.

Påståendet att det inte finns någon värld bortom vår perception är t ex ej entydigt motiverat.

Kant förnekar inte existensen av att tinget i sig existerar. Allt han säger är att han inte vet något om tingen sådana de är i sig själva. Det är förstås ett mycket diskuterat/ifrågasatt omdöme, men många filosofer som läst Kant anser det vara fullt rimligt. T ex Jeanette Emt som översatt Kritik av det rena förnuftet till svenska.

Notera dock att perception (= varseblivning) ej går att definiera atomärt p g a citat, ”Ett grundläggande ...

Jag förstår inte din tankegång här. Percepton = förmågan att mottaga sinnesintryck. Till exempel visuella signaler om hur rummet är ordnat. Det finns självkörande bilar som håller sig på vägen och stannar vid hinder. Det kräver ju en perceptionsapparat. Kant skulle inte ha några problem att förstå vad du menar med perceptionsförmåga.

[Illusionen]

Notera dock att perception (= varseblivning) ej går att definiera atomärt p g a citat, ”Ett grundläggande ...

Jag förstår inte din tankegång här. Percepton = förmågan att mottaga sinnesintryck. Till exempel visuella signaler om hur rummet är ordnat. Det finns självkörande bilar som håller sig på vägen och stannar vid hinder. Det kräver ju en perceptionsapparat. Kant skulle inte ha några problem att förstå vad du menar med perceptionsförmåga.

Vertumnus har nog redan förklarat detta.

I svar till Vertumnus tidigare skriver du citat,
Tinget i sig är inte mer mystiskt än en tegelsten. Den finns där, inte sant.
Om du lämnar platsen så existerar den fortfarande, eller hur?
Förklara gärna vad som är så mystiskt med en tegelsten?

Varpå Vertumnus svarar citat,
Det vi uppfattar är tinget som fenomen, tinget i sig förblir förborgat.

I trådens första inlägg ställer jag frågan,
VAD ÄR DET SOM SÄGER ATT VÅRT MEDVETANDE INKL JAGET STRUKTURELLT
BASERAS PÅ EN NIVÅ SOM ÄR DEN ENDA FÖREKOMMANDE I UNIVERSUM?

Tinget i sig (= ej atomärt och således dolt) är hemmahörande ”under” den nivå vi
varseblir/förnimmer som fenomen (= atomärt och primärt/direkt förnimbart).
Nivån har sin grund i det jag skriver i tidigare inlägg citat, ΔØ, inkluderar kantringskriterie som möjliggör bindning och koncentration av flera ΔØ till varandra.
Denna ΔØ-koncentration av låsta fältobalanser/partiklar representerar atomen, och betecknas
symboliskt, ƩΔØ. Det är denna bindning och koncentration, i form av ƩΔØ, som möjliggör och
manifesterar vår förnimbara verklighet, m a o RUMTID inkl därav möjliga resonansförutsättningar.

Tegelstenen så som du förnimmer den består av bränd lera.
Förstora upp tegelstenen successivt (≈ expandera rummet), och du kommer i slutänden finna att den brända leran har ”mystiska” beståndsdelar/egenskaper som strukturellt ej är att betrakta som ”materia”.
Om du därefter fullföljer resonemanget och även tar hänsyn till ”jaget” blir det än mer ”mystiskt”.

/ Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=ImMvVOac1sY

[Pilatus]

I svar till Vertumnus tidigare skriver du citat,
Tinget i sig är inte mer mystiskt än en tegelsten. Den finns där, inte sant.
Om du lämnar platsen så existerar den fortfarande, eller hur?
Förklara gärna vad som är så mystiskt med en tegelsten?

Varpå Vertumnus svarar citat,
Det vi uppfattar är tinget som fenomen, tinget i sig förblir förborgat.

Förborgad = dold, alltså inte mystisk = gåtfull

Tingen är sådana som vi beskriver dem med hjälp av vår kunskapsförmåga. En person från en annan planet skulle säkert ha utvecklat litet andra begrepp och därmed förstått föremålet på ett något annorlunda vis. Alltså inget gåtfullt. Tegelstenen som vi uppfattar den med våra sinnen beskriver vi med ord och begrepp, men beskrivningen är ju inte föremålet.

Tinget i sig (= ej atomärt och således dolt) är hemmahörande ”under” den nivå vi varseblir/förnimmer som fenomen (= atomärt och primärt/direkt förnimbart).

Tegelstenen så som du förnimmer den består av bränd lera.
Förstora upp tegelstenen successivt (≈ expandera rummet), och du kommer i slutänden finna att den brända leran har ”mystiska” beståndsdelar/egenskaper som strukturellt ej är att betrakta som ”materia”.
Om du därefter fullföljer resonemanget och även tar hänsyn till ”jaget” blir det än mer ”mystiskt”.

Jag skall inte argumentera mot din uppfattning här. Men jag delar den inte. Tegelstenens innersta struktur är vad den är, det spelar i sammanhanget inte så stor roll. Det som spelar roll är vad Kant säger om vår förmåga att veta något om vår verklighet. Han gav oss en mycket noggrann redogörelse för sin uppfattning som kallas transcendental idealism.

[Anders]

Modern kunskapsteori kallas "vetenskaplig realism", och den går på tvärs med Kant. Peter Godfrey-Smith säger:

Från [den vetenskapliga] realismens synvinkel finns det ingen avgränsning mellan egenskaper i världen som vetenskapen kan säga något om och å andra sidan egenskaper som den ej kan säga något om. Medan vi lär oss om världen så lär vi oss också mer och mer om de delar av världen om vilka vi kan förvänta oss få tillförlitlig kunskap. Och det finns ingen anledning varför vetenskapen ej skulle försöka beskriva alla aspekter av världen om vilka vi kan hoppas få tillförlitlig kunskap. (Theory and Reality: an introduction to the philosophy of science, 2003, s.185-86)

Vi bör ej tänka i termer av av två domäner av verkligheten, en tillgänglig och en mystisk. [...] Vår "access" till världen via tanke och teori är egentligen en komplicerad slags kausal interaktion. Denna access till världen utvidgas konstant tack vare att vår teknologi förbättras. Delar av världen som måste, vid en tidpunkt, bli föremål för indirekta och spekulativa slutledningar, kan senare mera direkt observeras, undersökas och skärskådas (s.222, min övers.)

Vetenskapen har aldrig konfronterats med någon "gräns" bortom vilken den ej kan träda. Det är dags att glömma tinget-i-sig, för det är bara en fantasi skapad av Kant.

Att någon sådan gräns inte syns från vetenskapens perspektiv har att göra med vilka frågor som ställs. Det vetenskapliga exprimentet utsätter alltid naturen för en prövning, svaret kummer alltid i formen hur, hur kan något vara; matrialet hämtas i naturen. Svaret på frågan vad ligger inom filosofins domän, men tänkandets primat är inte långre filosofen utan ingenjören. Tänkandet är uderordnat görandets princip.

Hehe, den sista halvan har jag lite erfarenhet av, och inte är ingenjören nån slags styrande. Chefen, rektorn, politikern, läraren och föräldern bestämmer vad som skall göras, och det är en process som är synnerligen filosofisk.

Vad göra åt CO2, hur hantera invandringsantal/gängkriminalitet. Visst det är saker som behöver göras. Men som styrs av tänkande. Åsa Wikforss, Martin Hägglund, böckerna säljer som smör. Jordan Peterson, Zizek... Thunberg pratar om hot osv, men då saker skall göras åt det... aktivisterna har något fluffigt om andra sätt att leva. Pinker ger konkreta förslag, ett förslag på hur tänka. Hägglund uppenbarligen något liknande, har inte läst än.

Och kolla reddit mm, ungdomartycks ha en omättlig lust till tänkande. Tycker att filosofin har gått framåt de senaste decenniet.

[Vertumnus]

Modern kunskapsteori kallas "vetenskaplig realism", och den går på tvärs med Kant. Peter Godfrey-Smith säger:



Vetenskapen har aldrig konfronterats med någon "gräns" bortom vilken den ej kan träda. Det är dags att glömma tinget-i-sig, för det är bara en fantasi skapad av Kant.

Att någon sådan gräns inte syns från vetenskapens perspektiv har att göra med vilka frågor som ställs. Det vetenskapliga exprimentet utsätter alltid naturen för en prövning, svaret kummer alltid i formen hur, hur kan något vara; matrialet hämtas i naturen. Svaret på frågan vad ligger inom filosofins domän, men tänkandets primat är inte långre filosofen utan ingenjören. Tänkandet är uderordnat görandets princip.

Hehe, den sista halvan har jag lite erfarenhet av, och inte är ingenjören nån slags styrande. Chefen, rektorn, politikern, läraren och föräldern bestämmer vad som skall göras, och det är en process som är synnerligen filosofisk.

Vad göra åt CO2, hur hantera invandringsantal/gängkriminalitet. Visst det är saker som behöver göras. Men som styrs av tänkande. Åsa Wikforss, Martin Hägglund, böckerna säljer som smör. Jordan Peterson, Zizek... Thunberg pratar om hot osv, men då saker skall göras åt det... aktivisterna har något fluffigt om andra sätt att leva. Pinker ger konkreta förslag, ett förslag på hur tänka. Hägglund uppenbarligen något liknande, har inte läst än.

Och kolla reddit mm, ungdomartycks ha en omättlig lust till tänkande. Tycker att filosofin har gått framåt de senaste decenniet.

Det inlägg jag svarar på handlar om naturvetenskapen och att "Vetenskapen har aldrig konfronterats med någon "gräns" bortom vilken den ej kan träda."
Jag talar alltså inte om vem eller vilka som styr utan om vilket sätt att tänka och vara som ligger bakom de naturvetenskapliga framstegen och inom vilket område resultaten av ett sådant vara rimligtvis kan uppträda.

För övrigt är det välkänt faktum att filosofins atällning kom att radikalt förändras efter Galeileo. Filosofin har inte den ledande roll inom naturvetenskapen som den en gång hade i den medeltida teologin och tidigare. Filosofins roll här är snarare att i efterhand försöka förstå vad resultaten kan tänkas betyda, dvs harmonisera och göra begripligt, än att i förhand kasta ljus över outforskad mark.

[Anders]

Att någon sådan gräns inte syns från vetenskapens perspektiv har att göra med vilka frågor som ställs. Det vetenskapliga exprimentet utsätter alltid naturen för en prövning, svaret kummer alltid i formen hur, hur kan något vara; matrialet hämtas i naturen. Svaret på frågan vad ligger inom filosofins domän, men tänkandets primat är inte långre filosofen utan ingenjören. Tänkandet är uderordnat görandets princip.

Hehe, den sista halvan har jag lite erfarenhet av, och inte är ingenjören nån slags styrande. Chefen, rektorn, politikern, läraren och föräldern bestämmer vad som skall göras, och det är en process som är synnerligen filosofisk.

Vad göra åt CO2, hur hantera invandringsantal/gängkriminalitet. Visst det är saker som behöver göras. Men som styrs av tänkande. Åsa Wikforss, Martin Hägglund, böckerna säljer som smör. Jordan Peterson, Zizek... Thunberg pratar om hot osv, men då saker skall göras åt det... aktivisterna har något fluffigt om andra sätt att leva. Pinker ger konkreta förslag, ett förslag på hur tänka. Hägglund uppenbarligen något liknande, har inte läst än.

Och kolla reddit mm, ungdomartycks ha en omättlig lust till tänkande. Tycker att filosofin har gått framåt de senaste decenniet.

Det inlägg jag svarar på handlar om naturvetenskapen och att "Vetenskapen har aldrig konfronterats med någon "gräns" bortom vilken den ej kan träda."
Jag talar alltså inte om vem eller vilka som styr utan om vilket sätt att tänka och vara som ligger bakom de naturvetenskapliga framstegen och inom vilket område resultaten av ett sådant vara rimligtvis kan uppträda.

Okej, då blir det lite annorlunda kanske. Kan man mäta detta på hur stora anslag institutionerna för fysik, systemteknik och liknande har för olika typer av tänkande? Då jag läser vad vi skrivit får jag känslan av att "grundforskning" lite är i linje med det här att det filosofiska tänkandet styr forskningen, medan om Ericsson vill ha bra talkodare till sina mobiler och pumpar pengar till institutionerna, eller att staten vill ha sprutt på sådant som förnyelsebara energikällor mera blir det här ingenjörsstyrda som du talar om? Något sånt?

[Vertumnus]

Anders

Okej, då blir det lite annorlunda kanske. Kan man mäta detta på hur stora anslag institutionerna för fysik, systemteknik och liknande har för olika typer av tänkande? Då jag läser vad vi skrivit får jag känslan av att "grundforskning" lite är i linje med det här att det filosofiska tänkandet styr forskningen, medan om Ericsson vill ha bra talkodare till sina mobiler och pumpar pengar till institutionerna, eller att staten vill ha sprutt på sådant som förnyelsebara energikällor mera blir det här ingenjörsstyrda som du talar om? Något sånt?

Grundforskning är ju en typ av handlande: vi vet inte vilka resultat som väntar. Politiker och ekonomer vill kunna förutsäga framtiden, deras verksamhet går överhuvud ut på att undvika oförutsägbara händelser. Grundforskningen har på så vis mer gemensamt med filosofin, men är på ett helt annat sätt beroende av verktyg.