Finns en absolut sanning?

[Vertumnus]

Hur kan fakta och sanning garanteras bortom allt tvivel?

Descartes tvivel gällde allt utom det egna tvivlet, det enda han inte kunde tvivla på var att han tvivlade. Så långt kommen ansåg han sig ha funnit en fast punkt i tillvaron.

Därefter handlar det egentligen om ett val: antingen väljer vi att tro på en yttervärld som ger sig tillkänna genom våra sinnesintryck eller så väljer vi den solipsistiska vägen. Vilket valet blir är en omdömmessak.

Måste det vara antingen eller?

Så som jag beskriver det här (vilket väl också är den gängse uppfattningen om de händelser under renässansen som inledde den moderna vetenskapen) följer slutsatsen logiskt. Ett alternativ är annars tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung och följer samma lagar, en tanke som skulle kunna rädda den antika uppfattningen om sanningen som uppenbarelse. Men det kanske finns fler alternativ?

[Anders]

Det finns med utgångspunkt från vår kroppsliga konstitution ett urval eller ett snitt av verkligheten som når vårt medvetende. på så vis måste man konstater att det ligger något subjektivt i urvalet.

Men det verkligt subjektiva, det vi oftast menar men subjektivt, uppstår när vi vidarebehandlar inkomna data, när vi drar slutsatser och bildar oss åsikter.

Om något kan reduceras till en åsikt, så är det ingen garanti för vare sig sanning eller fakta.

Hur kan fakta och sanning garanteras bortom allt tvivel?

Behövs det?

[David H]

Om något kan reduceras till en åsikt, så är det ingen garanti för vare sig sanning eller fakta.

Hur kan fakta och sanning garanteras bortom allt tvivel?

Behövs det?

Tvivlet kan väl vara ett onödigt störmoment som hindrar oss från att agera?

Till exempel...om du känner för att bada, men så slår dig tanken att du inte kan veta om det finns en stor haj i vattnet som kommer äta upp dig. Blir lätt handlingsförlamande för den som resonerar så. Ibland handlar livet om att våga göra trosprång, tänker jag


https://www.youtube.com/watch?v=YMh4jMVSO1Q

[Algotezza]

Om något kan reduceras till en åsikt, så är det ingen garanti för vare sig sanning eller fakta.

Hur kan fakta och sanning garanteras bortom allt tvivel?

Behövs det?

Ibland behövs det väl och andra gånger kan man nöja sig med sannolikheter. Det kan väl kännas rätt skönt att vara säker på att den nyplockade svampen är ätlig i stället för dödlig. När det gäller morgondagens väder finns ju bara sannolikheter, så då får man väl nöja sig med det.

[Hubert]

Spännande tankar, men jag förstår inte vad "tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung" betyder i sammanhanget.

Så som jag beskriver det här (vilket väl också är den gängse uppfattningen om de händelser under renässansen som inledde den moderna vetenskapen) följer slutsatsen logiskt. Ett alternativ är annars tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung och följer samma lagar, en tanke som skulle kunna rädda den antika uppfattningen om sanningen som uppenbarelse. Men det kanske finns fler alternativ?

[Vertumnus]

Spännande tankar, men jag förstår inte vad "tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung" betyder i sammanhanget.

Så som jag beskriver det här (vilket väl också är den gängse uppfattningen om de händelser under renässansen som inledde den moderna vetenskapen) följer slutsatsen logiskt. Ett alternativ är annars tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung och följer samma lagar, en tanke som skulle kunna rädda den antika uppfattningen om sanningen som uppenbarelse. Men det kanske finns fler alternativ?

Hegels dialektik, rörelsen mellan ande och materia.

Från wiki, lägg märke till slutordet

Hegel talar ofta om hur dialektiken, som han själv kallade för spekulativ logik, i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin fullmogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som enligt Hegel slutar först i det Absoluta.

Likaledes från Wiki

Det absoluta är ett filosofiskt namn på något som i religiösa termer kallas för Gud, men som också kan tillämpas på något annat som anses vara alltings ursprung eller som alltid har funnits.

[Vertumnus]

Om något kan reduceras till en åsikt, så är det ingen garanti för vare sig sanning eller fakta.

Hur kan fakta och sanning garanteras bortom allt tvivel?

Behövs det?

Förutom det som sagts av David och Algotezza om vårt behov av förutsägbarhet i vårt dagliga liv.

Är det inte så att när vi ställer frågan om det finns en absolut sanning så frågar vi egentligen om människan är sanningen mäktig?
Det som leder Descartes in i tvivlet var hur människans självbild undergrävdes med Galileis upptäckt, hur människan kunde definieras.
Resultatet av Descartes funderingar var en människa alienerad från den värld hon bebor.

[Hubert]

Cartesius res cogitans och res extensa har ställt till med mycket elände.
Två substanser som enligt den tidens sätt att se på begreppet substans inte kunde kommunicera med varandra, inte påverka varandra.
Min vilja att smeka kunde inte påverka min hand att föra sig på ett visst sätt.
Han behövde gud - alltså en tredje part - för att få det att fungera.

Spinozas lösning var att det finns en och endast en substans, nämligen Gud.
Hegel tänkte i samma banor men hans enda substans var anden. Mycket riktigt anklagades han för att inte ha rätt tro. Steget från Gud till anden blev för mycket för somliga, eftersom anden kunde vara vilken gudomlighet som helst.

Det är inte fel att säga att både Spinoza och Hegel och andra sa blankt nej till tanken om två substanser. Detta har inget med substansernas ursprung att göra.
Märk väl att deras lösningar rör sig i substanstänket.

Kant däremot lutade sig mer mot Cartesius cogito ergo sum, som i grunden är att se jaget som ett kunskapssubjekt, i Kritik der reinen Vernunft och övergav substanstänket. Han tog sig an min hjälte Aristoteles uppgift att undersöka villkoren för kunskapssubjektets tillförlitliga närmande till omvärlden, dvs inhämtandet av kunskap, sanna påståenden om oss själva och världen i övrigt.

I modern tid lever substanstänket i alla religioner. Tanken är att det existerar två världar: en andlig och själfull och en materiell och själlös. I detta sammanhang kommunicerar och påverkar världarna varandra och vanligen har de ett gemensamt ursprung, nämligen någon gud som måste smickras annars går det en illa.

Spännande tankar, men jag förstår inte vad "tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung" betyder i sammanhanget.

Så som jag beskriver det här (vilket väl också är den gängse uppfattningen om de händelser under renässansen som inledde den moderna vetenskapen) följer slutsatsen logiskt. Ett alternativ är annars tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung och följer samma lagar, en tanke som skulle kunna rädda den antika uppfattningen om sanningen som uppenbarelse. Men det kanske finns fler alternativ?

Hegels dialektik, rörelsen mellan ande och materia.

Från wiki, lägg märke till slutordet

Hegel talar ofta om hur dialektiken, som han själv kallade för spekulativ logik, i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin fullmogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som enligt Hegel slutar först i det Absoluta.

Likaledes från Wiki

Det absoluta är ett filosofiskt namn på något som i religiösa termer kallas för Gud, men som också kan tillämpas på något annat som anses vara alltings ursprung eller som alltid har funnits.

[hakkapeliitta]

Sanningen finns i det som vi kan uppfatta med våra sinnen, dessa kan tolkas individuellt, subjektivt, på många olika sätt.
Det innebär att vi måste ha ett måttstock som är oberoende av det enskilda och delas av det allmänna. Detta om rena fakta. Att knugen Carl XVI Gustaf är Sveriges konung tvivlar jag inte på. Har aldrig träffat honom lika lite har jag varit i Kina, tror dock att Kina existerar oberoende vad jag tycker och tror.
Sen finns den individuella tron/övertygelsen. Vi har ett bra exempel här på FF i Illusionen, han tror på sin sak.
En tro som baseras på övertygelse utan fakta är svår att bemöta. Liknar en religiös övertygelse som är helt tom på substans endast den märkliga övertygelsen finns kvar. Inga rationella argument biter på en sådan människan då den övertygelsen är hens livselixir och hela existensen är beroende av den övertygelsen.
Jaja, har en äkta narcissist i min relativa närhet, hen har byggt hela sitt liv på övertygelsen om sin överlägsenhet fast hen i själva verket är rätt medioker. Men det finns ett behov hos dessa att vara viktiga, har frågat personen flera gånger varför tror du att du är överlägsen när verkligheten talar ett annat språk? Inga svar, förståeligt då det inte finns något vettigt svar. Kan sägas att jag är den enda personen hen lyssnar, hen hatar mej fast å andra sidan gillar hen mej då jag är brutalt rak på sak.

Kanske lite konstigt inlägg men försökte belysa sanning/övertygelse.

[Algotezza]

Vad vi uppfattar som sant och verkligt är väl i grunden baserat på vår känsla. Om det känns sant och verkligt uppfattar vi det så. Det är basen. Men i överbyggnaden kommer förnuftet in för att försöka förstå vad känslan förmedlar, för att bekräfta eller falsifiera känslans budskap.

Våra sinnen bygger också på känsla eller beröring. Känselsinnet gör det naturligtvis. Ögonen berörs av fotoner vilket ligger till grund för vad vi ser. Trumhinnan i öronen berörs av skiftande lufttrycksväxlingar vilket ligger till grund för vad vi hör. Lukt bygger på beröring av luftburna partiklar. Smak på beröring av vätskelösliga partiklar.

Känslan är det primära och förnuftet sekundärt. Kan vi uppleva något via förnuftet? Via detta kan vi ägna oss åt analys av vad vi upplevt, alltså minnen, och vi kan sätta samman delar av minnena till nya mentala bilder via syntes, alltså fantasi.

Att vi kallar något absolut sant eller verkligt beror i grunden på att vi känner att så är fallet, och sedan kan förnuftet träda in och försöka hitta argument för eller emot känslan budskap.

Det finns en värld som sinnena jag räknat upp informerar oss om i nuet via sinnesdata. Var och en bygger upp en egen bild av denna värld via minnen, samt via analys och syntes utifrån dessa minnen. Dessa, den värld vi spontanupplever i nuet och bilden av den, kan liknas vid två kommunicerande kärl där det som sker i den ena änden påverkar vad som sker i den andra. De kan liknas vid ytterpunkterna på en kontinuerlig linje som omärkligt går över i varandra.

[Vertumnus]

Cartesius res cogitans och res extensa har ställt till med mycket elände.
Två substanser som enligt den tidens sätt att se på begreppet substans inte kunde kommunicera med varandra, inte påverka varandra.
Min vilja att smeka kunde inte påverka min hand att föra sig på ett visst sätt.
Han behövde gud - alltså en tredje part - för att få det att fungera.

Spinozas lösning var att det finns en och endast en substans, nämligen Gud.
Hegel tänkte i samma banor men hans enda substans var anden. Mycket riktigt anklagades han för att inte ha rätt tro. Steget från Gud till anden blev för mycket för somliga, eftersom anden kunde vara vilken gudomlighet som helst.

Det är inte fel att säga att både Spinoza och Hegel och andra sa blankt nej till tanken om två substanser. Detta har inget med substansernas ursprung att göra.
Märk väl att deras lösningar rör sig i substanstänket.

Kant däremot lutade sig mer mot Cartesius cogito ergo sum, som i grunden är att se jaget som ett kunskapssubjekt, i Kritik der reinen Vernunft och övergav substanstänket. Han tog sig an min hjälte Aristoteles uppgift att undersöka villkoren för kunskapssubjektets tillförlitliga närmande till omvärlden, dvs inhämtandet av kunskap, sanna påståenden om oss själva och världen i övrigt.

I modern tid lever substanstänket i alla religioner. Tanken är att det existerar två världar: en andlig och själfull och en materiell och själlös. I detta sammanhang kommunicerar och påverkar världarna varandra och vanligen har de ett gemensamt ursprung, nämligen någon gud som måste smickras annars går det en illa.

Spännande tankar, men jag förstår inte vad "tanken att res cogita och res existensa har samma ursprung" betyder i sammanhanget.

Hegels dialektik, rörelsen mellan ande och materia.

Från wiki, lägg märke till slutordet

Hegel talar ofta om hur dialektiken, som han själv kallade för spekulativ logik, i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin fullmogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som enligt Hegel slutar först i det Absoluta.

Likaledes från Wiki

Det absoluta är ett filosofiskt namn på något som i religiösa termer kallas för Gud, men som också kan tillämpas på något annat som anses vara alltings ursprung eller som alltid har funnits.

Samma ursprung då båda förverkligas ur varandra i en dialektisk rörelse.

[Vertumnus]

Vad vi uppfattar som sant och verkligt är väl i grunden baserat på vår känsla. Om det känns sant och verkligt uppfattar vi det så. Det är basen. Men i överbyggnaden kommer förnuftet in för att försöka förstå vad känslan förmedlar, för att bekräfta eller falsifiera känslans budskap.

Våra sinnen bygger också på känsla eller beröring. Känselsinnet gör det naturligtvis. Ögonen berörs av fotoner vilket ligger till grund för vad vi ser. Trumhinnan i öronen berörs av skiftande lufttrycksväxlingar vilket ligger till grund för vad vi hör. Lukt bygger på beröring av luftburna partiklar. Smak på beröring av vätskelösliga partiklar.

Känslan är det primära och förnuftet sekundärt. Kan vi uppleva något via förnuftet? Via detta kan vi ägna oss åt analys av vad vi upplevt, alltså minnen, och vi kan sätta samman delar av minnena till nya mentala bilder via syntes, alltså fantasi.

Att vi kallar något absolut sant eller verkligt beror i grunden på att vi känner att så är fallet, och sedan kan förnuftet träda in och försöka hitta argument för eller emot känslan budskap.

Det finns en värld som sinnena jag räknat upp informerar oss om i nuet via sinnesdata. Var och en bygger upp en egen bild av denna värld via minnen, samt via analys och syntes utifrån dessa minnen. Dessa, den värld vi spontanupplever i nuet och bilden av den, kan liknas vid två kommunicerande kärl där det som sker i den ena änden påverkar vad som sker i den andra. De kan liknas vid ytterpunkterna på en kontinuerlig linje som omärkligt går över i varandra.

Men varifrån kommer förnutet, är det universellt eller funkar det bara i vår del av universum? Eller är det kanske endast ett verktyg för mänskliga angelägenheter?

[hakkapeliitta]

Vad vi uppfattar som sant och verkligt är väl i grunden baserat på vår känsla. Om det känns sant och verkligt uppfattar vi det så. Det är basen. Men i överbyggnaden kommer förnuftet in för att försöka förstå vad känslan förmedlar, för att bekräfta eller falsifiera känslans budskap.

Våra sinnen bygger också på känsla eller beröring. Känselsinnet gör det naturligtvis. Ögonen berörs av fotoner vilket ligger till grund för vad vi ser. Trumhinnan i öronen berörs av skiftande lufttrycksväxlingar vilket ligger till grund för vad vi hör. Lukt bygger på beröring av luftburna partiklar. Smak på beröring av vätskelösliga partiklar.

Känslan är det primära och förnuftet sekundärt. Kan vi uppleva något via förnuftet? Via detta kan vi ägna oss åt analys av vad vi upplevt, alltså minnen, och vi kan sätta samman delar av minnena till nya mentala bilder via syntes, alltså fantasi.

Att vi kallar något absolut sant eller verkligt beror i grunden på att vi känner att så är fallet, och sedan kan förnuftet träda in och försöka hitta argument för eller emot känslan budskap.

Det finns en värld som sinnena jag räknat upp informerar oss om i nuet via sinnesdata. Var och en bygger upp en egen bild av denna värld via minnen, samt via analys och syntes utifrån dessa minnen. Dessa, den värld vi spontanupplever i nuet och bilden av den, kan liknas vid två kommunicerande kärl där det som sker i den ena änden påverkar vad som sker i den andra. De kan liknas vid ytterpunkterna på en kontinuerlig linje som omärkligt går över i varandra.

Bra skrivet.
Det jag undrade mest var hur och varför folk skaffar sig en bergfast övertygelse?
Är det en skyddsmekanism där man inte orkar/förmår ta till sig den komplexa verkligheten utan ersätter alla andra förklaringar med övertygelsen, GUD finns allt annat är mänskligt felbara, GUD vet bäst vi andra dödliga har våran begräsning. Det är ett enkelt sätt att vifta bort verkligheten med den allsmäktiga GUD finns, narcissisten viftar bort allt som inte stödjer hens grandiosa självuppfattning. Övertygelsen tjänar som ett surrogat, som mammas tuttar.

[Algotezza]

Vad vi uppfattar som sant och verkligt är väl i grunden baserat på vår känsla. Om det känns sant och verkligt uppfattar vi det så. Det är basen. Men i överbyggnaden kommer förnuftet in för att försöka förstå vad känslan förmedlar, för att bekräfta eller falsifiera känslans budskap.

Våra sinnen bygger också på känsla eller beröring. Känselsinnet gör det naturligtvis. Ögonen berörs av fotoner vilket ligger till grund för vad vi ser. Trumhinnan i öronen berörs av skiftande lufttrycksväxlingar vilket ligger till grund för vad vi hör. Lukt bygger på beröring av luftburna partiklar. Smak på beröring av vätskelösliga partiklar.

Känslan är det primära och förnuftet sekundärt. Kan vi uppleva något via förnuftet? Via detta kan vi ägna oss åt analys av vad vi upplevt, alltså minnen, och vi kan sätta samman delar av minnena till nya mentala bilder via syntes, alltså fantasi.

Att vi kallar något absolut sant eller verkligt beror i grunden på att vi känner att så är fallet, och sedan kan förnuftet träda in och försöka hitta argument för eller emot känslan budskap.

Det finns en värld som sinnena jag räknat upp informerar oss om i nuet via sinnesdata. Var och en bygger upp en egen bild av denna värld via minnen, samt via analys och syntes utifrån dessa minnen. Dessa, den värld vi spontanupplever i nuet och bilden av den, kan liknas vid två kommunicerande kärl där det som sker i den ena änden påverkar vad som sker i den andra. De kan liknas vid ytterpunkterna på en kontinuerlig linje som omärkligt går över i varandra.

Men varifrån kommer förnutet, är det universellt eller funkar det bara i vår del av universum? Eller är det kanske endast ett verktyg för mänskliga angelägenheter?

Det har väl något slags överlevnadsfördel för oss människor och har uppkommit genom evolutionen. I övrigt kan man spekulera.

[Algotezza]

Vad vi uppfattar som sant och verkligt är väl i grunden baserat på vår känsla. Om det känns sant och verkligt uppfattar vi det så. Det är basen. Men i överbyggnaden kommer förnuftet in för att försöka förstå vad känslan förmedlar, för att bekräfta eller falsifiera känslans budskap.

Våra sinnen bygger också på känsla eller beröring. Känselsinnet gör det naturligtvis. Ögonen berörs av fotoner vilket ligger till grund för vad vi ser. Trumhinnan i öronen berörs av skiftande lufttrycksväxlingar vilket ligger till grund för vad vi hör. Lukt bygger på beröring av luftburna partiklar. Smak på beröring av vätskelösliga partiklar.

Känslan är det primära och förnuftet sekundärt. Kan vi uppleva något via förnuftet? Via detta kan vi ägna oss åt analys av vad vi upplevt, alltså minnen, och vi kan sätta samman delar av minnena till nya mentala bilder via syntes, alltså fantasi.

Att vi kallar något absolut sant eller verkligt beror i grunden på att vi känner att så är fallet, och sedan kan förnuftet träda in och försöka hitta argument för eller emot känslan budskap.

Det finns en värld som sinnena jag räknat upp informerar oss om i nuet via sinnesdata. Var och en bygger upp en egen bild av denna värld via minnen, samt via analys och syntes utifrån dessa minnen. Dessa, den värld vi spontanupplever i nuet och bilden av den, kan liknas vid två kommunicerande kärl där det som sker i den ena änden påverkar vad som sker i den andra. De kan liknas vid ytterpunkterna på en kontinuerlig linje som omärkligt går över i varandra.

Bra skrivet.
Det jag undrade mest var hur och varför folk skaffar sig en bergfast övertygelse?
Är det en skyddsmekanism där man inte orkar/förmår ta till sig den komplexa verkligheten utan ersätter alla andra förklaringar med övertygelsen, GUD finns allt annat är mänskligt felbara, GUD vet bäst vi andra dödliga har våran begräsning. Det är ett enkelt sätt att vifta bort verkligheten med den allsmäktiga GUD finns, narcissisten viftar bort allt som inte stödjer hens grandiosa självuppfattning. Övertygelsen tjänar som ett surrogat, som mammas tuttar.

Känslorna och upplevelserna styr. Växer man upp i en otrygg miljö har man kanske behov av att luta sig mot Gud för sin trygghets skull. Det kan dock lika gärna vara tvärtom att man vuxit upp i en religiös miljö som man känner sig trygg i och håller på Gud "för det har vi alltid gjort". Det man upplever påverkar ens känslor och handlingar och ens handlingar påverkar världen omkring en.