Generation X

[Sceptisk]

Du kan bli vad du vill, du får göra vad du vill, hela världen ligger öppen för dig. Allt du gör är bra, vad du än gör är bra. Livet går ut på att dela med sig och mysa tillsammans. Alla får vara med, alla är accepterade, rör inte min kompis. Allt är accepterat, allt är tillåtet. Jag tror på allting. Det är sunt att tro på vad man vill. Jag behöver inte förändra mig för jag är ett freak of nature. Fånga dagen. Livet ska inte planeras, livet ska bara hända. Konformister är förlorare. Allt är allas egendom. Tänk om alla levde i fred och frihet. Konsumerism är ett påhitt av galna människor.

Detta och mer i samma anda är de värderingar som präglade min generations uppväxt, även kallad "Den förlorade generationen", även kallad "Den ironiska generationen" eller "Generation X" - den obeslutsamma generationen, eller "Generation Peter-Pan" vi som aldrig vill växa upp. Vi, barn från hippiegenerationens ideal är redan omsprungna av 80-talisterna som har en mer konservativ syn. 80 talisterna sitter idag som ledare medan 70 talisterna nobbar chefsjobben. Vi vill inte ha det ansvaret, vi vill slippa och vi vill helst av allt bara gömma oss. Men vi kan inte, vi får inte. Våra ideal säger ju att vi kan bli vad vi vill, så vi hoppas innerligt att vi någon gång kommer att bli precis det vi vill bli, medan verkligheten tynger ner oss. Vi som skulle bli något fantastiskt, vi som kunde bli precis vad vi ville bli bara för att vi ville det sitter nu mer skulder över öronen och känner hur våra drömmar vanhelgas och våra hjärtan krossas.

Våra ideal låter oss dock inte ge upp, vi är ju speciella, vi är utvalda att förändra världen. Så vi ironiserar över den värld som vi trodde skulle komma men som aldrig infann sig, vi ironiserar över vår oförmåga och vår orkeslöshet, vi ironiserar över vår apati, vi ironiserar till och med över vår egen undergång. Vi är galghumorns arketyper. Vi är de hycklande miljövännerna som å ena sidan försöker vara ekologiska och å andra sidan tävla mot de yngre generationernas ekonomiska pragmatism. Så vi stressar ihjäl oss där vi försöker att överleva med ideal från en fantasivärld - omsprungna av en yngre generation som redan har tagit plats i chefspositioner och högavlönade jobb. Vi är en generation av skam över en dröm som aldrig materialiserades, skam över insikten om att vi inte är tillräckligt bra. Vår ursäkt? Ironin! Vi har aldrig växt upp, våra ideal är inte ideal hos en vuxen människa. Vi växte upp med påståenden om att allting kommer fixa sig, ingen prestation krävs, ingen planering, inget arbete, inget svett blod eller tårar. Fånga dagen! Allting kommer bara lösa sig.. Allt är möjligt... Vi älskar dessa sköna tankar. Vi är den "sköna" generationen. "Mysfolket". Men vi lever i helvetet. Vi är den mest stressade generationen och den generation som är i mest trubbel idag och som i hemlighet gråter av sorg. Vi har inga ambitioner, vi vill bara fly. Vi har ingen plats i den här världen, det enda vi vill är att fly ut i en fantasivärld där våra ideal fungerar, för det är bara i drömmarna som vi känner oss hemma.

Vårt problem är att vi inte vet hur vi ska förändra oss. Vi förstår inte oss själva, vi ironiserar över oss själva. Vi skrattar åt våra tillkortakommanden istället för att förändra dem. Vi är ju oskyldiga. Tror vi. Faktum är att vi är också mellanbarn. Mellan generationer som båda hade starka ideal. Vi är mellan vänster och höger och kan aldrig bestämma oss vad vi ska vara. Vi kan ju vara vad vi vill.... Vi avskyr skillnader och samhällssplittring. Vi växte ju upp med att alla ska vara med... Därmed så blir vi ingenting och ständigt utanför. Vi blir den generation som saknar ambitioner och drivkraft och lever över våra tillgångar, moraliska såväl som ekonomiska. I slutändan är det vi som kommer stå utanför som förlorare. Om vi inte ändrar på våra ideal. Det är såklart helt möjligt att ändra på dessa ideal. Genom att bli medveten om de ideal som vi växte upp med och som vi tog till vårt hjärta. Men det är sannerligen inte lätt. Hur svårt är det inte att skiljas från en vän som man litat på och som man trodde skulle göra världen till ett paradis?

Vad som hänt och kommer hända för oss 70 talister är följande: Vi växte upp som mellanbarn av en generation som matade oss med vänsterideal och lät oss tro att allting kommer ordna sig och vi kan bli vad vi vill utan några som helst motkrav. Så vi förbereddes för ett liv där allting bara löser sig. Men istället så hamnade vi i jobbkrisen. Vi tvingas ta lågavlönade jobb tvingas arbeta hårt för att 40-talisternas krav ska tillgodoses samtidigt som de yngre generationerna redan satt sig på chefsstolarna och börjat montera ner välfärdsstaten. Vi drömmare från 70-talet som inte har några ambitioner eller förmåga till varken konformism, individualism eller planering kommer följdaktligen att krossas mellan dessa generationer, om det inte redan har skett. Vi får ta lågavlönade jobb och slita ihjäl oss och när vi når pensionsåldern kommer det inte finnas något pensionssystem som kan ge oss någon ålderdom. Vi kommer att bli samhällets avskräde och de övriga generationerna kommer att trampa över oss som om vi inte fanns. Vi kommer bli den mest utnyttjade generationen och den mest föraktande för vår svaghet och oförmåga.

Så jag tror det är i vårt egenintresse (ett begrepp som vi inte heller förstår) att skärskåda de ideal som vi växte upp med. Det är omöjligt att återskapa en barndom och att indoktrinera sig senare i livet brukar oftast inte fungera. Vi skulle behöva en egen specialdesignad terapi för att få tillbaka oss på banan så att vi inte längre är de dörrmattor som låter sig bli överkörda av de med mer realistiska ideal. De yngre generationerna har fått sina mer pragmatiska ideal från första början och det troligtvis omöjligt att återskapa den känslan på nytt. Vi 70-talister är som främlingar i vårt eget land, främlingar var vi än befinner oss förutom då vi är med våra egna gelikar. Då har vi humor. Men annars är vi tragiska känslomässiga vrak. Så som främlingar så måste vi lära oss ett nytt språk. Vi måste lära oss det pragmatiska språket för vår egen överlevnad. Vi måste byta ut det gamla språk som vi växte upp med mot ett nytt språk, ett realistiskt språk. Vi måste inse att vår oförmåga bottnar i glamorösa men verklighetsfrånvända ideal, vår oförmåga till konformism måste skärskådas, vår oförmåga till individualism måste kritiseras, vi måste utbilda oss på nytt i hur man lever. Vi måste inse att vi har blivit lurade. Vi har blivit så inåthelvete knullade av hippierörelsen att vi inte längre vet vilka vi är. Det är inte vårt fel, men det är vårt ansvar att rätta till det som blivit fel. Vi måste "dö och bli återfödda" som en ny generation av handlingskraftiga människor.

Så om vi till exempel skärskådar denna idé "Du kan bli vad du vill". Vad är detta och vad är det inte? Det är ett recept för drömmerier, det är ett recept för vantolkning av verkligheten och därför är det ett recept för misslyckande. Det är inte en utsaga om vad som är möjligt i den här världen som vi lever i, det är inte en realistisk bedömning av sakernas tillstånd. Konsekvensen av ett sådant förhållningssätt blir att man intar ett passivt tillstånd. Drömmen som sådan är tillräcklig och att man kan drömma om att vara framgångsrik är lika bra eller bättre än att vara framgångsrik. Man har alltså hittat en tillfredställelse i blotta tanken av att ha lyckats med saker som man aldrig har förverkligat. Drömmeriet är vår drog och vår tillflyktsort.

Vi måste dock sluta fly. Det låter hårt men vi måste göra slut med drömmarna. Vi måste också inse att ingen kommer att tacka oss ifall vi lyckas ändra på våra värderingar. Ingen har tackat oss för att vi är drömmare och ingen kommer heller tacka oss ifall vi ändrar på våra värderingar. 40-talisterna har redan haft sin dag och är nu på hemmet. 80-talisterna anser att deras aktiva och pragmatiska hållning är smartare än 70-talisternas passivitet och i det kan jag bara hålla med.

Så mitt råd till mina kära 70-talister är: Sluta dröm. Lämna de ideal som manar dig till att leva i en dröm. Döda dina förhoppningar om att drömmar kan lösa dina problem. Det var dock inte du som hittade på dessa ideal, det var andra som gjorde dig till en drömmare. Människor med politiska agendor och som inte hade en aning om vad det skulle innebära för dig. Men det är nu ditt ansvar att se till att deras ideal inte ruinerar dig och sätter dig i en situation du inte kan ta dig upp ur. Det var inte ditt fel då, men det är ditt fel nu om du inte slutar drömma.

[Johan Ågren]

Nä!

[Sceptisk]

Det är lite lustigt faktist, jag besökte ett annat chattforum och presenterade mina idéer där och den person som jag diskuterade med blev så upprörd av mitt förslag att "sluta drömma" att han prompt lämnade chatten.

Jag tänkte gå in lite på vad drömmeriet handlar om. Att ha växt upp i en så att säga "skyddad värld" av vänsterideal där en superstat eller en "nanny-state" ska ta hand om allas behov så händer det något med ens utveckling som person. Det normala för en tonåring är att lösgöra sig från sin barndom och bli en egen individ som kan stå på egna ben. Detta är en instinkt hos alla tonåringar som är väldigt kraftfull, men den är inte omöjlig att knäcka. Om man växer upp i ett system som inte respekterar denna instinkt utan istället förtrycker varje impuls av den så formar man en individ som känner sig oförmögen att agera på egen hand och istället så utvecklar denne ett inre liv där denne kan leva ut sin instinkt till frigörelse. Det kan liknas lite av en person som hamnar i fängelse och som naturligtvis drömmer om världen utanför och att få komma ut, men om han är i fängelse tillräckligt länge så blir han "institutionaliserad" och beroende av rutinerna i fängelset och behöver hjälp för att kunna klara sig på utsidan. På liknande sätt vänder sig barnet inåt och hittar frihet i fantasivärlden istället för att frigöra sig och bli självständig.

När man alltså får höra att man måste "sluta drömma" så upplevs det som en dubbel kränkning. Först så blev man fråntagen friheten att få frigöra sig och bli självständig, så vi flydde in i fantasierna. Så kränkningen består i dels oförståelsen av varför någon drömmer och även vad drömmen handlar om. Nämligen frigörelse, självständighet. Vi 70-talister är introverta ensamvargar som drömmer om frihet men vet inte hur vi ska nå den. Vi läser böcker om hur man kan öka sitt självförtroende och hur man raggar tjejer. Vi tror att vi måste ha allting pedagogiskt förklarat för oss för att vi ska förstå det. Men egentligen tror jag det är en del av den paradoxala 70-talistmentaliteten.

70-talistmentaliteten går att förstå ifall man förstår socialismen och vilka värden som den inpräntat i oss. Så jag tänkte gå in lite på vad vänsteridealen handlar om och varför de står i strid med en persons frigörelse. Från Karl Marx så får vi lära oss att kapitalismen bär på fröet till sin egen undergång. För att det är kapitalismen som gör att korruption tilltar, att människor lever ojämlikt och arbetar med otillfredställande jobb. Därför saknar många, särskilt de besuttna arbetarna, tillgångar till att leva väl och förverkliga sig själva och uppfylla sina behov medan de som är korrupta roffar åt sig och struntar i andra. Därför så tänker socialisterna och kommunisterna att eftersom kapitalismen ändå är förutbestämd att dö så kan de hjälpa den på traven och ersätta det kapitalistiska samhället med en stat som tar från de som har förmåga och ger åt dem som har behov. Staten blir därför en mellanhand som kontrollerar både de som kan arbeta och de som inte kan arbeta.

På ett sätt så håller jag med Marx om detta. Det är sorgligt att det ska vara så att vissa har mycket och lever fantastiska liv i utsvävningar medan andra knappt klarar sig och lever med ökande skulder. Men det finns ändå en sak som är felaktig i just tanken om vad som orsakar ojämlikhet. Det är inte kapitalismen som är orsaken till ojämlikhet. Det är en mängd faktorer som ligger utanför de system som vi människor skapar. Biologi, uppväxtförhållanden, utbildning, familjekultur, osv. Framförallt biologi gör att vi är ojämlika från födseln och har olika förmågor. Vissa föds starka och friska, andra föds sjuka, vissa är smarta, andra inte lika smarta. Man kan också drabbas av sjukdom senare i livet. Det går knappast att klandra kapitalism för det. Det är som att säga att det är vapnens fel att människor dödas. Kapitalism är en marknadsekonomi där de som lyckas ta sig fram är de som överlever. Det går att likna vid hur i naturen så är det de mest anpassade arterna är de som överlever. Det är inte rättvist, men det är så det fungerar. Om evolutionen visar oss att det måste vara så att det är de starka som klarar sig medan de svaga dör, då är det en sanning som har prövats i miljontals år. Är det rättvist? Nej, det är oerhört grymt, fult och orättvist, men det är en verklighet som inte går att ignorera. Faktum är att vi har förberetts för samma verklighet också i miljontals år genom vår evolution som art. Därav vår starka instinkt till att frigöra oss och bli starka nog att stå på egna ben. Alltså om den instinkten tas ifrån en, då blir man hjälplös inför verkligheten och då är det lätt att vilja ge upp och fly in i fantasier eller droger.

[Lufier]

Nä

[reflex]

Du skriver väldigt bra och du skriver långt.
Jag ska inte svara med bara ett ord men jag fick en impuls av din text.

Människan fungerar bäst när hon är i "dragläge". (på samma sätt som en bensinmotor)
Om vi får allt serverat och klart så uppstår ganska snart leda och vi måste ta droger eller åka till Thailand för att det ska "hända något".
I en radiopjäs jag hörde för några år sen var det en ung flicka som "diskuterade" med sin mor.
Modern menade att när hon var ung hade dom nästan ingenting och fick kämpa för att bygga upp en framtid och ett bättre samhälle.
Flickan svarade då att det måste ha varit mycket bättre, för nu var alllting så jävla uppbyggt så det fanns inte längre något att bygga upp.

[Anders]

Jaja, ni 70-talister klarade er ändå rätt bra, ni fick drömma i alla fall...

Vi 60-talister är i alla fall de mest r*vknullade av alla generationer, även om vi har haft turen att slippa krig och sånt(hittills)

Men våra föräldrar 30-talisterna lät den värsta generationen hittills, 40-talisterna göra oss totalt självförintande i skolorna och på andra sätt, medan ungar av senare datum förväntas bli bortskämda, skjutsade till allt och få första tjing på allt.

Så då vi var små hade föräldrarna (OK, då, farsorna mest) första tjing, nu är det ungarna som har första tjing, vi 60-talister skall avstå. Jobba till vi är 70, då 40-talisterna fick gå vid 63 osv... Mig har de inte lyckats indoktrinera till att tycka att bekvämlighet inte är skönt, jag kämpar mot. Men de flesta av de jämnåriga har de lyckats med. Står(eller snarare stod) tappert vid bandyplans sida klockan 8 på lördagmorgonen, och rynkar näsan mot dem som vägrar. I helvete att nån 90-talist eller 00-talist(eller vad det nu kommer att heta) kommer låta sina ungar ta plats på samma sätt som ungar få ta plats nu.

[Algotezza]

Dagens tonåringar, 90-talisterna, är en generation med drömmar om att bli "känd och rik" men utan att behöva anstränga sig, öva sig, och som tror allt ordnar sig, men de har ingen ideologi och "haaatar politik". När någon journalist frågar dem vad de ska bli svarar de: "Chef nånting. Typ känd. Miljönär." De lever ständigt uppkopplade och pillar hela tiden på sina "pillefoner". Har de glömt mobilen hemma är de halva människor och tuggar fradga och biter på naglarna. Zappande, lätt uttråkade, styrda av impulser snarare än lust... Utan framtidstro, utan visioner... Men drömmar drömmar drömmar...

40-talisterna lämnade över makten till sina barn, 80-talisterna. 50-, 60- och 70-talisterna är vilsna i pannkakan.

/Algotezza

[Anders]

Men hur kunde 40-talisterna bli som de blev? Måste ha varit kriget.

[Algotezza]

Men hur kunde 40-talisterna bli som de blev? Måste ha varit kriget.

De är/var många, födda under eller strax efter WW2, vilket som du är inne på bör ha präglat dem, plus det trygga folkhemmet och den sociala ingenjörskonsten, Myrdal och andra, och med S som statsbärande parti som en självklarhet. Tredje vägen, världssamvete, den svenska modellen... Grundade på von oben välvilja och dubbelmoral... hyckleri...

/Algotezza

[Johan Ågren]

Vi föds inte starka eller svaga, vi föds in i värderingar som gör oss starka och svaga. Att drömma om att vilja ändra dessa värderingar tänker jag fortsätta med. Kapitalismen är ingenting annat än ett verkställande av de ideal som florerar i ett samhälle. Att vara vilsen är en bra början, tack för det. -70talist

[Algotezza]

Vi föds inte starka eller svaga, vi föds in i värderingar som gör oss starka och svaga. Att drömma om att vilja ändra dessa värderingar tänker jag fortsätta med. Kapitalismen är ingenting annat än ett verkställande av de ideal som florerar i ett samhälle. Att vara vilsen är en bra början, tack för det. -70talist

Vad det blir av oss har väl också att göra med hur vi interagerar med omgivningen, hur vi är som personer, vilken erfarenhet vi skaffar oss under våra liv.

Sedan beror det på vad vi menar med styrka och svaghet. Olika tider och kulturer definierar det olika. Jag var i 20-årsåldern på 70-talet och i de där proggkretsar jag umgicks var man stark om man genast tog ställning "på rätt sätt". Då fanns bara ett rätt sätt. Jag var dock ute och demonstrerade och var aktiv inom musikrörelsen - men hade svårt för den marxistiska terminologin och svart-vit-målningen av världen. Jag tyckte den missade tillvarons andliga dimensioner. Det blev bara ekonomi av allt. Slagordet var: "Allt är politik!"

Var tid har sin terminologi, sin fyrkantighet och sin rigiditet, sina boxar man bör tänka inom, helst även bosätta sig där.

Men det fanns en framtidstro, en ideologisk medvetenhet, vissa visioner och en vilja att förändra världen - och även sig själva.

/Algotezza

[Sceptisk]

Jag tyckte den missade tillvarons andliga dimensioner. Det blev bara ekonomi av allt. Slagordet var: "Allt är politik!"

Det kan jag nog hålla med om, så är det ju fortfarande i vänsterkretsar. Det leder till en annan del av vad jag ville säga som ett tillägg till varför vi 70-talister har så svårt att "sluta drömma". Som jag ser det är vårt problem att vi blivit indoktrinerade av socialismen som försöker skapa ett paradis på jorden, om alla bara kunde ta och bli vänster. Vi kan inte sluta drömma om detta utlovade - jordiska - paradis. Kanske därför vi också blir miljövänner och att vi blir ganska melankoliska eller pessimistiska, för vi vill inte se vårt paradis gå under. Att tänka sig att världen aldrig kommer bli något paradis är något vi inte gärna vill acceptera.

Vi föds inte starka eller svaga, vi föds in i värderingar som gör oss starka och svaga.

På sätt och vis. Men det stämmer ju inte i alla lägen. Vissa behöver omhändertagande, men för andra så skulle det vara ett övergrepp. Har man de orealistiska värderingar som jag beskrivit ovan, att världen kan bli ett paradis, att du kan göra vad du vill i livet, att allting kommer lösa sig, att det hela tiden finns någon där som kommer att ta hand om alla problem, då tror jag att man blir svag, man blir passiv och introvert.

Människan fungerar bäst när hon är i "dragläge".

Du förstår vad jag menar. Känner igen mig i din berättelse om dottern som svarar sin mor med att allting redan är uppbyggt idag. Så vad finns det för plats för oss? Jag tror att det att bli bortskämd är bland det värsta som kan hända. Att bli en "höghus-baby" som Nationalteatern sjöng. Bortskämd och oansvarig och med ett aldrig utsinande behov av att bli omhändertagen. Det är ironiskt att den vänsterorienterade NT sjöng om detta. Men självinsikt har aldrig varit vänsterns starkaste gren. Dragläge är ett ord som precis beskriver det jag vill säga.

[Algotezza]

Jag var med i VPK från 1979 till 1989 och gick ur strax före murens fall (samband??? ) med hänvisning till att jag saknade andligheten i synen på verkligheten i marxismen men hade funnit den i Martinus' Tredje testamente, som jag visserligen börjat läsa 1970 men som i stort legat i träda fram tills jag gick ur partiet. Jag fick samtala med partiets "expert på mystik", översättaren Joakim Retzlaff, för att "förklara mig". Han sade: "Om du tar upp de här frågorna med medlemmar i VPK skulle nog inte många hålla med dig om din verklighetssyn." Men jag hade i alla fall varit med i blåsorkestern (på trombon) Röda Blåset i Lund sedan starten fram till 1981 när vi flyttade till Malmö och spelat varende första maj och under andra demonstrationer under min tid i vänstern.

/Algotezza

[Johan Ågren]

Ok, jag slutar väl drömma då och lägger in Googleannonser på FF.

[Algotezza]

Ok, jag slutar väl drömma då och lägger in Googleannonser på FF.

Jag kan donera en slant.

/Algotezza