Vad utgör medvetandets referens?

[Antic]

Det intressanta är att jag tror att det som jag skriver till och med kommer gå att se rent vetenskapligt pga en god orsak. Att objekt faktiskt bygger om sig efter hur de betraktas (kvantfysik, kvantmekanik). Även att de kan bygga om sig på flera sätt på en och samma gång. Man letade länge efter Higgsbosonen, "Gudspartikeln", och man tror att man hittat den också.

Jag tror att vi kommer att se samma sak här.

Men det finns fler spännande saker som jag håller på med just nu. Men det handlar inte om eulers formel och är därför inget för den här tråden.

Skall vi ha en tråd om det som jag pratar om, behöver man hålla en viss klass på tänkande och öppenhet, och det är få som gör här, tyvärr. Det blir bara samma tjat om "naiv realism" och "vad andra" har sagt eller gjort. Det håller inte i en sådan tråd.

[Anders]

Här är något för Illusionen, det borde vara något att fundera på, verkligen


Julian Barbour on Investigation the Nature of Time

Har inte hört hela, men är det verkligen i häraden av vad Illusionen är ute efter? Det här är världens referenser, inte till exempel medvetandets referenser. Denna min fråga är inte en retorisk fråga, det är en fråga. Intressant om relativitet,ja, och referenser har definitvivt med relativitet att göra, men jag tolkar Illusionens anspråk som mer grundläggande.

[Anders]

ibland glänser han till när han yttrar sig om saker som gäller tro och politiker ....

Han är passionerad snarare än analytisk. Han lånar av den retorik som utgår från SD.

Lite sten i glashus...?

[Illusionen]

Har tyvärr inte tid på ett bra tag... är det ingen som har matten och förklaringsförmågan för att få ner det grundläggande som Illusionen beskriver om hur han har fältteorierna som grund för sina resonemang för hur allt fungerar? Skulle behöva populariseras men jag är helt övertygad om att man måste kunna tränga in åtminstone en bit i ekvationerna för att kunna börja.

Det gick ju att finna tillämpningar för fältekvationerna som kunde ges en verbal mening. Jag har aldrig förstått vad det är Illusionen vill försöka bevisa. Att världen har en för oss dold dimension?

Jag kan inte göra mig en bild av hur Illusionen kommit fram till sina beräkningar och att de nödvändigtvis kan säga oss något om världens natur. Jag tappar bort mig bland hans akronymer.

Tycker mig ändå ana nåt grundläggande klurigt. Men jag tror att man måste ge det en hel del tid. En fråga man kan ställa sig är varför dessa fältekvationer/resonanser skulle vara en bra modell för verkligheten/hjärnan. Illusionen tar det som självklart i början på tråden men det är inte uppenbart alls . Skulle vilja höra , gärna lite populärt, vad det var som fick Illusionen att just välja den modellen.
Varför är begreppet resonans så intressant?

Begreppet RESONANS återspeglar de i detta sammanhang mycket viktiga naturkonstanterna εο och μο
Naturkonstanterna εο och μο representerar enligt konceptet varandras invertering och olika lagringsformer i G.
Begreppen EXPANSION och KONTRAKTION, så som de är beskrivna i konceptet, refererar till dessa lagringsformer,
och indirekt således även till begreppet resonans.
De fundamentala formerna "linjärt" och "cirkulärt" i kombination med tecknen plus och minus har sitt ursprung
i de skalfaktorer, SKF, som kännetecknar strukturbilderna för εο och μο.
Fälthastigheten c = ±1 / √ εο μο. √ εο μο kan mot denna bakgrund ses som ett medelvärde av εο och μο.
Resonans på fältnivå ger m a o ett balanserat fältperspektiv, och i förlängningen upphov till TID och RUM.

Här är det väsentligt att minnas hur DRP orsakar den ”medvetandereferens”, och vars innebörd är
en fiktiv ”sfärisk densitetsobalans”. Denna obalans återspeglas av εο och μο.
Fälthastigheten c kan, med detta betraktelsesätt tolkas som ett inverterat medelvärde av två
likvärdiga, men relativt varandra inverterade uttryck, där uttrycken är DRP-beroende och SKF-beroende.
Balanskriteriet ΔØ har sin grund i medvetandets referens inkl εο och μο,
och anger hur ”medelvärdet”, c, normerat är i balans.
Det innebär att fälthastigheten/ljushastigheten, c, kan tolkas som en typ av ”rörelsemängdmedelvärde”.

I tidigare inlägg beskrivs via ΔØ hur rörelsemängden projektionsmässigt kan omfördelas.
Projektionsmässigt innebär detta att den komplexa linjära ”ljushastigheten”, som komplext DRP-fenomen,
beloppsmässigt, kan anta värden mellan 0 och 2c, samtidigt som det som har denna hastighet,
det cirkulära, antar värden som balanserar hastigheten till konstant c.
Förs därefter c² in i resonemanget, som en relationskonstant mellan εο och μο,
framgår att c, i viss mening, kan betraktas som en inverterande SKF-relation, där inverteringen
refererar till den G-tänjning, ”ROT”, som härrör från skalfaktordifferensen.

Genom att invertera, εο, erhålls, 1/εο = 4π c² / 10^7. Då μο = 4π / 10^7,
kan vi skriva, 1/εο = μοc², som därefter skrivs som, 1/εc = μc resp. 1/μc = εc.
Sorten blir då, 1/ Vs/Am • m/s = As/Vm • m/s, vilket ger 1/ V/A = A/V.

Balanskriteriet ΔØ beskriver ovanstående som relativt varandra inverterade ”sfäriska” motpoler.
Slutsatsen är att εο och μο utgör varandras ömsesidiga, via resonans, SKF-speglingar, i grundtillståndet, G.
MP och DRP utgör och verifierar den bakomvarande mekanismen till detta.

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=9TK-RB3LFAI

[Esther]

För att återknyta till ämnet, Julian Barbour.


Timeless Explanation: A New Kind of Causality, Julian Barbour

OK --- nu med kaffe och utsövd.... mellan minut 7.55-8.20 pratar han om de "absolute true motions" och de "relativa observerade" - som grundproblemet som Newton nämnde och inte återkom till... och säger att Einstein inte heller tog tag i.
MEN jag har läst att Einstein tog tag i detta (har citerat hans text förr här) när han höll ett tal i Göteborg på tjugotalet - och han sa att han löste problemet med/genom att ta en random punkt och utgå ifrån den för att beräkna.

Har jag missuppfattat något här?

[Esther]

Fortsätter kring videon - nu i minut 19.01 börjar han prata om geometrins relation till tid/rum --- DETTA var just vad jag läste i Kant. När jag hittade denna relation mellan geometri och tid/rum i Kants skrivelser - sökte jag (det är många år sedan nu --- det var 2003) Einsteins förklaring till inertial frames --- och fann hans förklaring till dem i hans tal i Göteborg. ... tänkte på dessa problem för nu snart 16 år sedan ganska mycket...
Tror jag klurade ut problemet och delvis hur detta förklaras ---- men ska lyssna klart här först....

[Esther]

För att återknyta till ämnet, Julian Barbour.


Timeless Explanation: A New Kind of Causality, Julian Barbour

OK --- nu med kaffe och utsövd.... mellan minut 7.55-8.20 pratar han om de "absolute true motions" och de "relativa observerade" - som grundproblemet som Newton nämnde och inte återkom till... och säger att Einstein inte heller tog tag i.
MEN jag har läst att Einstein tog tag i detta (har citerat hans text förr här) när han höll ett tal i Göteborg på tjugotalet - och han sa att han löste problemet med/genom att ta en random punkt och utgå ifrån den för att beräkna.

Har jag missuppfattat något här?

Själva grundproblemet är då det jag markerade i svart ovan - som Barbour kallar för det osynliga absoluta och det synliga relativa... i Kants Prolegomena tas detta upp främst i paragraf 7 kap 1... han (Kant) benämner dessa storheter lite annorlunda bara. Kant beskriver dem som syntetiska omdömen som är a priori vissa (säkra) och apodiktiska (det är begrepp som beskriver samma sak - referent - som absolute invisible states - och sedan kallar Kant det som kallas för "relativt" för a posteriori och empiriskt visst (säkert).
Vi talar här om samma sak i princip - bara uttryckt på olika sätt och med lite olika mål inför ögonen - som ska lösas.... men utgången blir den samma.

[Esther]

Det gick ju att finna tillämpningar för fältekvationerna som kunde ges en verbal mening. Jag har aldrig förstått vad det är Illusionen vill försöka bevisa. Att världen har en för oss dold dimension?

Jag kan inte göra mig en bild av hur Illusionen kommit fram till sina beräkningar och att de nödvändigtvis kan säga oss något om världens natur. Jag tappar bort mig bland hans akronymer.

Tycker mig ändå ana nåt grundläggande klurigt. Men jag tror att man måste ge det en hel del tid. En fråga man kan ställa sig är varför dessa fältekvationer/resonanser skulle vara en bra modell för verkligheten/hjärnan. Illusionen tar det som självklart i början på tråden men det är inte uppenbart alls . Skulle vilja höra , gärna lite populärt, vad det var som fick Illusionen att just välja den modellen.
Varför är begreppet resonans så intressant?

Begreppet RESONANS återspeglar de i detta sammanhang mycket viktiga naturkonstanterna εο och μο
Naturkonstanterna εο och μο representerar enligt konceptet varandras invertering och olika lagringsformer i G.
Begreppen EXPANSION och KONTRAKTION, så som de är beskrivna i konceptet, refererar till dessa lagringsformer,
och indirekt således även till begreppet resonans.
De fundamentala formerna "linjärt" och "cirkulärt" i kombination med tecknen plus och minus har sitt ursprung
i de skalfaktorer, SKF, som kännetecknar strukturbilderna för εο och μο.
Fälthastigheten c = ±1 / √ εο μο. √ εο μο kan mot denna bakgrund ses som ett medelvärde av εο och μο.
Resonans på fältnivå ger m a o ett balanserat fältperspektiv, och i förlängningen upphov till TID och RUM.

Här är det väsentligt att minnas hur DRP orsakar den ”medvetandereferens”, och vars innebörd är
en fiktiv ”sfärisk densitetsobalans”. Denna obalans återspeglas av εο och μο.
Fälthastigheten c kan, med detta betraktelsesätt tolkas som ett inverterat medelvärde av två
likvärdiga, men relativt varandra inverterade uttryck, där uttrycken är DRP-beroende och SKF-beroende.
Balanskriteriet ΔØ har sin grund i medvetandets referens inkl εο och μο,
och anger hur ”medelvärdet”, c, normerat är i balans.
Det innebär att fälthastigheten/ljushastigheten, c, kan tolkas som en typ av ”rörelsemängdmedelvärde”.

I tidigare inlägg beskrivs via ΔØ hur rörelsemängden projektionsmässigt kan omfördelas.
Projektionsmässigt innebär detta att den komplexa linjära ”ljushastigheten”, som komplext DRP-fenomen,
beloppsmässigt, kan anta värden mellan 0 och 2c, samtidigt som det som har denna hastighet,
det cirkulära, antar värden som balanserar hastigheten till konstant c.
Förs därefter c² in i resonemanget, som en relationskonstant mellan εο och μο,
framgår att c, i viss mening, kan betraktas som en inverterande SKF-relation, där inverteringen
refererar till den G-tänjning, ”ROT”, som härrör från skalfaktordifferensen.

Genom att invertera, εο, erhålls, 1/εο = 4π c² / 10^7. Då μο = 4π / 10^7,
kan vi skriva, 1/εο = μοc², som därefter skrivs som, 1/εc = μc resp. 1/μc = εc.
Sorten blir då, 1/ Vs/Am • m/s = As/Vm • m/s, vilket ger 1/ V/A = A/V.

Balanskriteriet ΔØ beskriver ovanstående som relativt varandra inverterade ”sfäriska” motpoler.
Slutsatsen är att εο och μο utgör varandras ömsesidiga, via resonans, SKF-speglingar, i grundtillståndet, G.
MP och DRP utgör och verifierar den bakomvarande mekanismen till detta.

/ Illusionen

Pax vobiscum.

Med --- all..... respekt.
Har sagt mitt i ärendet - och - återigen, du tänker från fel håll...
Kolla hur Pilatus angriper "problemet" och tänker kring det och lär... för Pilatus har rätt sätt och kommer förmodligen att nå sina svar.

[klorofyll]

Att objekt faktiskt bygger om sig efter hur de betraktas (kvantfysik, kvantmekanik).

Men detta är väl inte så konstigt egentligen. Tänk dig ögat som en ficklampa, så länge den lyser upp något så har den en inverkan. Ögon kanske inte framkallar/reflekterades på ett liknande sätt, men du förstår?

[Esther]

För att återknyta till ämnet, Julian Barbour.


Timeless Explanation: A New Kind of Causality, Julian Barbour

OK --- nu med kaffe och utsövd.... mellan minut 7.55-8.20 pratar han om de "absolute true motions" och de "relativa observerade" - som grundproblemet som Newton nämnde och inte återkom till... och säger att Einstein inte heller tog tag i.
MEN jag har läst att Einstein tog tag i detta (har citerat hans text förr här) när han höll ett tal i Göteborg på tjugotalet - och han sa att han löste problemet med/genom att ta en random punkt och utgå ifrån den för att beräkna.

Har jag missuppfattat något här?

Själva grundproblemet är då det jag markerade i svart ovan - som Barbour kallar för det osynliga absoluta och det synliga relativa... i Kants Prolegomena tas detta upp främst i paragraf 7 kap 1... han (Kant) benämner dessa storheter lite annorlunda bara. Kant beskriver dem som syntetiska omdömen som är a priori vissa (säkra) och apodiktiska (det är begrepp som beskriver samma sak - referent - som absolute invisible states - och sedan kallar Kant det som kallas för "relativt" för a posteriori och empiriskt visst (säkert).
Vi talar här om samma sak i princip - bara uttryckt på olika sätt och med lite olika mål inför ögonen - som ska lösas.... men utgången blir den samma.

När han sedan vid minut 36.10 talar om Riemanns tankar --- hamnar han HELT RÄTT PÅ DET.

[Esther]

Avslutande tankar då kring de video som Pilatus la upp....
Det som han börjar med att konstatera är - att vi antingen kan se universum som ett slutet system (det är detta som jag förstår han behandlar också) eller som ett oändligt...
Mina tankar är det sista... oändligt - fast... egentligen är detta fel också - för det vore förmodligen mer rätt att säga: evigt.

Saken är nog mer den att beräkningar inte helt förhåller sig i detta med evighet och tids/rums avsaknad ....

[Anders]

Tycker mig ändå ana nåt grundläggande klurigt. Men jag tror att man måste ge det en hel del tid. En fråga man kan ställa sig är varför dessa fältekvationer/resonanser skulle vara en bra modell för verkligheten/hjärnan. Illusionen tar det som självklart i början på tråden men det är inte uppenbart alls . Skulle vilja höra , gärna lite populärt, vad det var som fick Illusionen att just välja den modellen.
Varför är begreppet resonans så intressant?

Begreppet RESONANS återspeglar de i detta sammanhang mycket viktiga naturkonstanterna εο och μο
Naturkonstanterna εο och μο representerar enligt konceptet varandras invertering och olika lagringsformer i G.
Begreppen EXPANSION och KONTRAKTION, så som de är beskrivna i konceptet, refererar till dessa lagringsformer,
och indirekt således även till begreppet resonans.
De fundamentala formerna "linjärt" och "cirkulärt" i kombination med tecknen plus och minus har sitt ursprung
i de skalfaktorer, SKF, som kännetecknar strukturbilderna för εο och μο.
Fälthastigheten c = ±1 / √ εο μο. √ εο μο kan mot denna bakgrund ses som ett medelvärde av εο och μο.
Resonans på fältnivå ger m a o ett balanserat fältperspektiv, och i förlängningen upphov till TID och RUM.

Här är det väsentligt att minnas hur DRP orsakar den ”medvetandereferens”, och vars innebörd är
en fiktiv ”sfärisk densitetsobalans”. Denna obalans återspeglas av εο och μο.
Fälthastigheten c kan, med detta betraktelsesätt tolkas som ett inverterat medelvärde av två
likvärdiga, men relativt varandra inverterade uttryck, där uttrycken är DRP-beroende och SKF-beroende.
Balanskriteriet ΔØ har sin grund i medvetandets referens inkl εο och μο,
och anger hur ”medelvärdet”, c, normerat är i balans.
Det innebär att fälthastigheten/ljushastigheten, c, kan tolkas som en typ av ”rörelsemängdmedelvärde”.

I tidigare inlägg beskrivs via ΔØ hur rörelsemängden projektionsmässigt kan omfördelas.
Projektionsmässigt innebär detta att den komplexa linjära ”ljushastigheten”, som komplext DRP-fenomen,
beloppsmässigt, kan anta värden mellan 0 och 2c, samtidigt som det som har denna hastighet,
det cirkulära, antar värden som balanserar hastigheten till konstant c.
Förs därefter c² in i resonemanget, som en relationskonstant mellan εο och μο,
framgår att c, i viss mening, kan betraktas som en inverterande SKF-relation, där inverteringen
refererar till den G-tänjning, ”ROT”, som härrör från skalfaktordifferensen.

Genom att invertera, εο, erhålls, 1/εο = 4π c² / 10^7. Då μο = 4π / 10^7,
kan vi skriva, 1/εο = μοc², som därefter skrivs som, 1/εc = μc resp. 1/μc = εc.
Sorten blir då, 1/ Vs/Am • m/s = As/Vm • m/s, vilket ger 1/ V/A = A/V.

Balanskriteriet ΔØ beskriver ovanstående som relativt varandra inverterade ”sfäriska” motpoler.
Slutsatsen är att εο och μο utgör varandras ömsesidiga, via resonans, SKF-speglingar, i grundtillståndet, G.
MP och DRP utgör och verifierar den bakomvarande mekanismen till detta.

/ Illusionen

Pax vobiscum.

Med --- all..... respekt.
Har sagt mitt i ärendet - och - återigen, du tänker från fel håll...
Kolla hur Pilatus angriper "problemet" och tänker kring det och lär... för Pilatus har rätt sätt och kommer förmodligen att nå sina svar.

Esther, du verkar ha de matematiska o h fysikaliska begreppen mer klara för dig än vad jag har, eftersom att du kan säga att Illusionen tänker från fel håll. Kan du, lite mer populärt, beskrkva vad Illusionen säger här, och varför det är fel?

[Antic]

Men detta är väl inte så konstigt egentligen. Tänk dig ögat som en ficklampa, så länge den lyser upp något så har den en inverkan. Ögon kanske inte framkallar/reflekterades på ett liknande sätt, men du förstår?

En sak jag tycker om med dig, är att du försöker i alla fall tänka själv. Du kommer med lite uppslag och tankar då och då som du kopplar ihop med det som någon skrivit. Bra, precis så fungerar vi tänkare.

Algotezza är också en som brukar komma med både ideer, vinklar och uppslag lite då och då.

Det är sånt jag vill ha i en tråd. Inte att alla sitter och motarbetar varandra hela tiden allt de kan så att det utmynnar till pointless tjafs.

Det där med ficklampan var en bra liknelse och något som kan användas för att kanske beskriva upplevelsen både enklare och mer tydligt.

[Esther]

Begreppet RESONANS återspeglar de i detta sammanhang mycket viktiga naturkonstanterna εο och μο
Naturkonstanterna εο och μο representerar enligt konceptet varandras invertering och olika lagringsformer i G.
Begreppen EXPANSION och KONTRAKTION, så som de är beskrivna i konceptet, refererar till dessa lagringsformer,
och indirekt således även till begreppet resonans.
De fundamentala formerna "linjärt" och "cirkulärt" i kombination med tecknen plus och minus har sitt ursprung
i de skalfaktorer, SKF, som kännetecknar strukturbilderna för εο och μο.
Fälthastigheten c = ±1 / √ εο μο. √ εο μο kan mot denna bakgrund ses som ett medelvärde av εο och μο.
Resonans på fältnivå ger m a o ett balanserat fältperspektiv, och i förlängningen upphov till TID och RUM.

Här är det väsentligt att minnas hur DRP orsakar den ”medvetandereferens”, och vars innebörd är
en fiktiv ”sfärisk densitetsobalans”. Denna obalans återspeglas av εο och μο.
Fälthastigheten c kan, med detta betraktelsesätt tolkas som ett inverterat medelvärde av två
likvärdiga, men relativt varandra inverterade uttryck, där uttrycken är DRP-beroende och SKF-beroende.
Balanskriteriet ΔØ har sin grund i medvetandets referens inkl εο och μο,
och anger hur ”medelvärdet”, c, normerat är i balans.
Det innebär att fälthastigheten/ljushastigheten, c, kan tolkas som en typ av ”rörelsemängdmedelvärde”.

I tidigare inlägg beskrivs via ΔØ hur rörelsemängden projektionsmässigt kan omfördelas.
Projektionsmässigt innebär detta att den komplexa linjära ”ljushastigheten”, som komplext DRP-fenomen,
beloppsmässigt, kan anta värden mellan 0 och 2c, samtidigt som det som har denna hastighet,
det cirkulära, antar värden som balanserar hastigheten till konstant c.
Förs därefter c² in i resonemanget, som en relationskonstant mellan εο och μο,
framgår att c, i viss mening, kan betraktas som en inverterande SKF-relation, där inverteringen
refererar till den G-tänjning, ”ROT”, som härrör från skalfaktordifferensen.

Genom att invertera, εο, erhålls, 1/εο = 4π c² / 10^7. Då μο = 4π / 10^7,
kan vi skriva, 1/εο = μοc², som därefter skrivs som, 1/εc = μc resp. 1/μc = εc.
Sorten blir då, 1/ Vs/Am • m/s = As/Vm • m/s, vilket ger 1/ V/A = A/V.

Balanskriteriet ΔØ beskriver ovanstående som relativt varandra inverterade ”sfäriska” motpoler.
Slutsatsen är att εο och μο utgör varandras ömsesidiga, via resonans, SKF-speglingar, i grundtillståndet, G.
MP och DRP utgör och verifierar den bakomvarande mekanismen till detta.

/ Illusionen

Pax vobiscum.

Med --- all..... respekt.
Har sagt mitt i ärendet - och - återigen, du tänker från fel håll...
Kolla hur Pilatus angriper "problemet" och tänker kring det och lär... för Pilatus har rätt sätt och kommer förmodligen att nå sina svar.

Esther, du verkar ha de matematiska o h fysikaliska begreppen mer klara för dig än vad jag har, eftersom att du kan säga att Illusionen tänker från fel håll. Kan du, lite mer populärt, beskrkva vad Illusionen säger här, och varför det är fel?

jag och matte är som Einstein och matte --- inte så himla mycket för mekaniska uträkningar. Utan det jag kan om matten är själva saken i sig - varför och hur.
Förstår du?
Vad den syftar till och hur den används när den är väldefinierad - varför jag kan det är för att jag dels lärde mig en gång (vilket jag glömt) att räkna mekaniskt både derivator/logaritmer samt senare statistik --- det är INTE SAKEN.
Det är ett för litet snävt område ---
Saken är att greppa vad detta allt syftar till - det holistiska (utan att detta blir flummigt) så man börjar i "rätt ände" --- men tappar aldrig tråden i detaljerna och i microperspektivet för att det måste alltid finnas korrespondens mellan det lilla du räknar ut - i samband med det stora perspektivet som du REDAN GREPPAT.
Illusionen har inte greppat det stora perspektivet och försöker förankra det han skriver i mellanleden från microperspektivet....
Vidare - i allt han skriver - syns bristen på kunskap i begreppens mening som är väldefinierad innan man ens kan befästa dem i en referent.

Har påpekat det sista om och om igen --- för det är synligt. Han hanterar mekaniskt begrepp och storheter han inte ens förstår!
Han förstår dem inte för att han saknar helhetens perspektiv - och han saknar helhetsperspektivet på grund av att han inte förstår att förankrar sina begrepp mellan meningen och deras betydelse --- han rör sig hela tiden på nivån av betydelsen... utan att ens kunna se helheten.
Det är så när man kan något mekaniskt och vill ta sig ur detta och se helheten. Det är fel väg.

Grafiskt kan jag säga att det jag säger är som bilden av ett berg som en myra försöker förstå genom att se den delen av dess egen väg. Ett mikroskopiskt perspektiv som inte kan leda till att se helheten från ovan som örnen gör...

Ingen kritik mot Illusionen - eller personangrepp --- utan detta är en normalt problem... mer vanligt än motsatsen.

[Esther]

Med --- all..... respekt.
Har sagt mitt i ärendet - och - återigen, du tänker från fel håll...
Kolla hur Pilatus angriper "problemet" och tänker kring det och lär... för Pilatus har rätt sätt och kommer förmodligen att nå sina svar.

Esther, du verkar ha de matematiska o h fysikaliska begreppen mer klara för dig än vad jag har, eftersom att du kan säga att Illusionen tänker från fel håll. Kan du, lite mer populärt, beskrkva vad Illusionen säger här, och varför det är fel?

Inlägg i min populistiska utläggning till Anders kring Illusionens tankar.... avseende det jag en gång studerade för 1000 år sedan... - vilket inte är relevant i saken som Illusionen söker .... men har viss bäring .

Logaritmisk derivering är inom matematik en teknik som används vid derivering av vissa funktioner och kan reducera räknearbetet markant. Speciellt väl fungerar den om uttrycket består av ett antal väl avgränsade enheter som multiplicerats ihop. Den logaritmiska derivatan av en funktion f kan tas att vara (en matematiskt uträkning.... som man kan lämna därhän)
dvs, derivatan av logaritmen av funktionen. Uttrycket kan härledas genom att tillämpa derivatan av lnx, men substituera x mot f(x).
Wiki