http://www.ditext.com/quine/quine.html
Inlägg av Stefan » 10 feb 2005 12:52
En bra artikel om den analytisk-syntetiska distinktionen finns här: http://plato.stanford.edu/entries/analytic-synthetic/
Jag tror att Quine laborerar med minst två olika begrepp om analyticitet (har fått detta resonemang från artikeln "Analyticity" i "A Companion to the philosophy of language"): vad man kan kalla "Kant-analyticitet" - satser som är sanna enbart i kraft av sin mening, och "Frege-analyticitet"; satser som är möjliga att transformera till logiska sanningar med hjälp av utbyte av synonymer.
Ifrågasättandet av Frege-analyticitet innebär främst ett ifrågasättande av synonymibegreppet, medan ifrågasättandet av Kant-analyticitet går djupare.
Om man ifrågasätter Kant-analyticitet ... att påståenden som "Copper is copper" är sanna enbart i kraft av dess mening: ... i stället säga att de är sanna i kraft av att världen har den mycket allmänna egenskapen att varje objekt är självidentiskt. (Harman)
Men denna distinktion är kanske mindre viktig, jag vet inte.
Identitet går tillbaka på identitetslagen: x=x.
I skriften On Sense and Denotation startar Frege med att undersöka skillnaden mellan
(x=x) och (x=y) . Han är värd en egen, men tills vidare får han och Quine dela tråd.
Här är en analys av "Freges Puzzle":
https://faculty.washington.edu/smcohen/ ... isplay.pdf
av Stefan » 12 feb 2005 02:39
Man kan lägga märke till detta stycke precis i inledningen:
Both dogmas [the analytic-synthetic distinction and reductionism], I shall argue, are ill founded. One effect of abandoning them is, as we shall see, a blurring of the supposed boundary between speculative metaphysics and natural science. Another effect is a shift toward pragmatism.
Pragmatismen utvecklades i Nordamerika och innebär i sin vulgäraste form att bara det som är fördelaktigt för oss är sant! Den mest intressanta pragmatisten (?) var:
https://en.wikipedia.org/wiki/Charles_Sanders_Peirce
Q arbetade på Harvard University där man tidigare hade vägrat Peirce anställning...
P hade en personlig fiende i toppen av universitetet, men som blev ett pelarhelgon där efter sin död. Q läser först matematik och intresserar sig speciellt för mängdläran (som då var praktiskt taget okänd i amerika) eftersom han sedan tidigare hade börjat intressera sig för Russells arbeten.
Han kommer att besöka Europa som är teoretiskt/filosofiskt hett just då för att ta kontakt med ledande logiker, matematiker och (vetenskapliga) filosofer.
Stefan har skött sig bra, och nu låter jag honom tala till punkt.
Detta innebär alltså stora konsekvenser för filosofin. De logiska positivisterna ansåg att alla vetenskaper är empiriska. Det finns ingen plats för a priori-resonemang inom vetenskapen. De områden som använder a priori-resonemang, dvs. den positivistiska filosofin själv, matematiken och logiken, sysslar endast med analytiska satser.
https://en.wikipedia.org/wiki/Logical_positivism
Filosofin ska analysera vetenskapens språk och frilägga dess begreppssystem, men den ska inte resonera spekulativt om världens uppbyggnad, eftersom all rationell vetenskap om världens uppbyggnad är empirisk.
Man menade således t ex att induktion gav goda skäl eftersom det var vad man menade med "goda skäl". Analysen av språkbruket blev en stor del av filosofin (även om en sån som Russell inte tyckte om utvecklingen; inte ens den starkaste skola har nånsin vunnit total hegemoni i filosofin).
Numera kan man nog säga att den skarpa gränsen mellan spekulativ filosofi och vetenskap har raserats, och att filosofin försöker uttala sig om världen (t ex Putnams "Brain-in-a-vat"). Till viss del är det nog Quines förtjänst. Därmed inte sagt att filosofin kommer att gå tillbaka till positivismens dagar i alla avseenden om Quine visar sig ha fel. Hursomhelst, har Quine rätt så är det ett stort problem för dem som tycker att filosofin främst ska syssla med meningsanalyser. Det gör inte jag; jag anser att som i alla vetenskaper måste man analysera vad orden verkligen betyder då och då för att undvika förvirring, och att sådan förvirring uppstår lättare i filosofin, pga ämnets komlicerade natur, men att det trots allt endast är en sekundär verksamhet. Det fundamentala är att få en klar världsbild. Det är möjligt att detta blir mycket enkelt sedan man undanröjt alla språkliga missförstånd, men det är ändå det som är själva syftet, inte att undersöka "vad vi menar".
(1) No unmarried man is married.
(2) No bachelor is married.
I denna sektion ifrågasätter Quine (2), dvs. det jag ovan kallade "Fregeanalyticitet". Men frågan är varför (1) ska räknas som principiellt mindre problematisk än (1). Vi har ju satser som "det sanna är inte det sanna". (Jag tror att Kierkegaard sa det). Vid första anblick är det en motsägelse, men naturligtvis har "sann" här en annan betydelse i de olika förekomsterna. Att så är fallet måste tolkas av läsaren. Kan man inte hävda samma sak här? Varför är det så givet att "married" ska tolkas på samma sätt vid båda förekomsterna i (1)? Är det mer givet än att "bachelor" ska tolkas på samma sätt som "unmarried man"? Naturligvtvis finns det större chans att någon skulle hålla (2) för falsk än (1), men det beror bara på att våra konventioner om att ord ska betyda samma sak om inte annat anges är betydligt mer välkända än konventionen om att "bachelor" ska vara lika med "unmarried man". I princip är det ingen skillnad; ifrågasätter man (2) måste man också ifrågasätta (1). (Vilket jag uppfattar det som att Quine också gör senare, och då kan man börja undra varför detta kom upp överhuvudtaget.)
Är detta ett rimligt argument?