Är allt en dröm?

[klorofyll]

Detta betyder inte, filosofiskt sätt, att världen är så som vi tar den för att vara. Detta är naiv realism och är så nära man kan komma en psykos

/Smisk

Då är väl de flesta psykotiska för de flesta tänker och resonerar så åtminstone i sin vardag. Väldigt få tänker och upplever spontant att verkligheten skulle vara helt annorlunda än vi upplever den.

Jag säger inte att du har fel, men läs det Smisk skrev en gång till!

[Pilatus]

Då är väl de flesta psykotiska för de flesta tänker och resonerar så åtminstone i sin vardag. Väldigt få tänker och upplever spontant att verkligheten skulle vara helt annorlunda än vi upplever den.

Jag säger inte att du har fel, men läs det Smisk skrev en gång till!

Realism är en god utgångspunkt, många fysiker befinner sig nära den naiva realismen. Ju mer skeptisk man blir dess mer tillkrånglade förklaringar. Det finns många gånger anledning att att vara skeptisk, men är man det ständigt föreställer jag mig att det fördystrar livet.

[Algotezza]

Detta betyder inte, filosofiskt sätt, att världen är så som vi tar den för att vara. Detta är naiv realism och är så nära man kan komma en psykos

/Smisk

Då är väl de flesta psykotiska för de flesta tänker och resonerar så åtminstone i sin vardag. Väldigt få tänker och upplever spontant att verkligheten skulle vara helt annorlunda än vi upplever den.

Jag säger inte att du har fel, men läs det Smisk skrev en gång till!

Jag känner så väl igen resonemanget. Talat om holism. Ingen skillnad mellan iinre och yttre etc. Det kan mycket völ vara exakt så det är. Jag tror det är så för djuren. Så det är ingen högre ssnning. Snarare ett tillstånd man kan vila i.

Men gör man det, försätter sig i detts tillstånd på allvar och förblir däri, så ser jag ingen poäng med kommunikation, diskussioner, vetenskap. Då har man nått vägs ände. Det är fullbordat. Först när vi lämnar det ksn vi diskutera.

Därför menar jag att detta holistiska både-och alltid måste balanseras med ett atomistiskt antingen-eller. I det första fallet är allt ett. Yttre och inre sammanfaller och allt är sant och allt är rätt och allt är gott. Ett behagligt vegeterande animaliskt varatillstånd att vila i. Men i sig bortom kommunikation. Denna är möjlig bara genom antingen eller-läget I detta fall skiljer vi mellan jag och det, Inre och yttre. Gott och ont. Rätt och orätt. Sant och falskt. I detta tillstånd kan man diskutera. Tillsammans söka sanningen. Ringa in vad som är rimligt för en själv och andea vad gäller livets värdesida.

Detta är tvä perspektiv vi kan anlägga på tillvaron. Eller rvå tillstånd att försätta sig iaa i. Med eller utan andlig teknik. De tvp måste hållas i sär. Mixar vi dem och inte kan skilja dem åt hamnar vi i den grå tankegrötens varken eller vilket är inkörsporten till psykosernas värld. Å andra sidan med en lärande och öppen attityd till dylika och allt annat lidande man får utstå i detta liv kan det vara utvecklande för en själv och en kreativ källa. Det är värre för de anhöriga som ska behöva bevittna det och försöka stötta och leva med att en anhörig gör denna resa.

Men det är förstås inte alla som förmår göra något konstruktivt av sina kriser. Många vill bara fly. Därför måste man acceptera alla sina känslor om man vill vara en hel och sann människa. Men lätt är det inte. En daglig kamp. Skönt då att bara glids in i holismens varatillstånd en stund. Längre eller kortare spelar ingen roll. Det är tidlöst.

[Smisk]

Men det är förstås inte alla som förmår göra något konstruktivt av sina kriser. Många vill bara fly. Därför måste man acceptera alla sina känslor om man vill vara en hel och sann människa. Men lätt är det inte. En daglig kamp. Skönt då att bara glids in i holismens varatillstånd en stund. Längre eller kortare spelar ingen roll. Det är tidlöst.

Man talar ibland om dessa två fält som det absoluta och relativa, där det absluta är "det man inte kan tala om", "ingen skillnad mellan inre och yttre", "så det är för djuren", "tidlöst" and what not och det relativa är vår vardag.

Inom visdomstraditioner är meditation och yoga från början metoder för att ge mystikerna något att leka med så att de slutar tjöta

Man brukar säga att vårat psyke/mind är som en apa som hoppar runt och att denna apa aldrig är något problem utan att det är vad vi matar den med som är problemet. En vanlig tanke är då att om vi matar den med nonsens bråkar den med oss och om vi matar den med stillhet bråkar den inte men det fungerar inte utan vi får istället massa förvirrade andliga aspiranter som blir beroende av förställningen att vi kan hitta ett "andligt tillstånd" av stillhet man ibland kan känna när man mediterer/yogar.

Vidare får vi att det istället handlar om intentionen man matar apan med, alltså hur vänlig man är mot den, och att man istället för att ge den skräp eller stillhet ger man den vad den precis det den vill ha, men inte mer, och ger den någon enkel uppgift som "jag andas in och jag andas ut". Där blir psyket inte längre en apa utan en rutin som följs av en vänlig instruktör och stillheten kommer från en annan källa än från apan

Jag anser att om vi använder våran potential, alla våra funktioner, tänkandet, känslor, medvetandet och våra värderingar etc, på ett harmoniskt, hälsosamt och balanserat sätt får vi en synergieffekt som fyller oss med livsvitalitet. Vår konstruktion är uppenbart gjord för att tillhöra en balanserad helhet, inte för att splittras i delar där delarna drar i olika riktning som om vi sitter i en bil där alla hjul har olika riktningar och föraren tror att bilen skall kunna påverkas kontrollerat.

En "hel och sann människa" är inte en som tänker sig att denne är separat från naturen, livet eller som det är något "fel på" för att man kommer åldras och dö eller liknande utan en som är sann mot sin hela natur, med allt yttre och inre, och tolkar livet som något att leva som sådan genom.

Som jag ser det är den världsbild som ger oss platsen i en enbart materiell fysisk värld av slump och utan värde en föreställning som inte stämmer överrens med hur världen är konstruerad. Vi matar psyket med nonsens. Skönhetsupplevelsen av att bara "vara naturen" och ta in den i en skog är att se den på riktigt och se vad vi tillhör och är. Vi matar den då med "värde och mening" och det är inte konstigt om vi fylls med livsvitalitet.

"Är allt en dröm?" är en fråga, men det meningsfulla är om vi ser allt på ett harmoniskt och balanserat sätt och ger det vi tolkar det värde och samband vi behöver se för att VARA oss själva och sanna mot det vi är?

"Jag är ett objekt", är det sant över huvud taget?

Jag är en bit liv som lever ut sin natur känns mer meningsfullt

/Smisk

[klorofyll]

...

Man brukar säga att vårat psyke/mind är som en apa som hoppar runt och att denna apa aldrig är något problem utan att det är vad vi matar den med som är problemet. En vanlig tanke är då att om vi matar den med nonsens bråkar den med oss och om vi matar den med stillhet bråkar den inte men det fungerar inte utan vi får istället massa förvirrade andliga aspiranter som blir beroende av förställningen att vi kan hitta ett "andligt tillstånd" av stillhet man ibland kan känna när man mediterer/yogar.

Vidare får vi att det istället handlar om intentionen man matar apan med, alltså hur vänlig man är mot den, och att man istället för att ge den skräp eller stillhet ger man den vad den precis det den vill ha, men inte mer, och ger den någon enkel uppgift som "jag andas in och jag andas ut". Där blir psyket inte längre en apa utan en rutin som följs av en vänlig instruktör och stillheten kommer från en annan källa än från apan

...

En "hel och sann människa" är inte en som tänker sig att denne är separat från naturen, livet eller som det är något "fel på" för att man kommer åldras och dö eller liknande utan en som är sann mot sin hela natur, med allt yttre och inre, och tolkar livet som något att leva som sådan genom.

Som jag ser det är den världsbild som ger oss platsen i en enbart materiell fysisk värld av slump och utan värde en föreställning som inte stämmer överrens med hur världen är konstruerad. Vi matar psyket med nonsens. Skönhetsupplevelsen av att bara "vara naturen" och ta in den i en skog är att se den på riktigt och se vad vi tillhör och är. Vi matar den då med "värde och mening" och det är inte konstigt om vi fylls med livsvitalitet.

...

För mig är det mycket enkelt, jag bryr mig om två saker, det går att formulera med ett par ord.

[Pilatus]

För mig är det mycket enkelt, jag bryr mig om två saker, det går att formulera med ett par ord.

Vi förgås av nyfikenhet, vad kan det vara?

[klorofyll]

För mig är det mycket enkelt, jag bryr mig om två saker, det går att formulera med ett par ord.

Vi förgås av nyfikenhet, vad kan det vara?

Men ni kan göra likadant om ni vill, vilken mat tycker ni är godast, jaha, varför tycker ni att den är godast, varför äter ni den inte hela tiden, går den att ersätta med något annat, vilka köksredskap behövs, var någonstans på jordklotet kan ni få tag på denna mat till billigast pris, när ni har ätit av maten och är mätt, vad gör ni då, vad får den er att tänka på, finns det någonting som kan jämföras med maten fast på ett annat plan, o.s.v. Jag tycker att ni ska göra ett försök!

Annars blir livet typ något som kan jämföras vid att gå runt i butiker som säljer krimskrams till överpris. Om ni inte konsumerar i sin renaste form blir det massa restprodukter.

[Algotezza]

Det är roligt och lörorikt att ta del av varandras synsätt och perspektiv. Var och en ger sin del med vars hjälp man sedan själv kan revidera sitt synsätt. Eller inte. Man kan ju redan mena man sitter inne med sanningen. Tror man i så fall det är man nog mer intresserad av att predika och övertyga för att vinna anhängare än att ha ett jämlikt tankeutbyte.

[klorofyll]

Det är roligt och lörorikt att ta del av varandras synsätt och perspektiv. Var och en ger sin del med vars hjälp man sedan själv kan revidera sitt synsätt. Eller inte. Man kan ju redan mena man sitter inne med sanningen. Tror man i så fall det är man nog mer intresserad av att predika och övertyga för att vinna anhängare än att ha ett jämlikt tankeutbyte.

Jag tror du har fel. De som sitter inne med sanningen håller käft.

[Algotezza]

Det är roligt och lörorikt att ta del av varandras synsätt och perspektiv. Var och en ger sin del med vars hjälp man sedan själv kan revidera sitt synsätt. Eller inte. Man kan ju redan mena man sitter inne med sanningen. Tror man i så fall det är man nog mer intresserad av att predika och övertyga för att vinna anhängare än att ha ett jämlikt tankeutbyte.

Jag tror du har fel. De som sitter inne med sanningen håller käft.

Hur vet du det?

Det är väl skillnad mellan att tro sig veta sanningen och verkligen sitta inne med den.... ellee...

Sedan kanske man insett den djupare sanningen men vet det är meningslöst att offentliggörs så man diskuterar de som inte är lika viktiga för en utan mer att likna vid det djuoare tänkandets bi- eller restprodukter..

[klorofyll]

Jag tror du har fel. De som sitter inne med sanningen håller käft.

Hur vet du det?

men är det inte lite som det vi skrev att egenskaper är beroende av omständigheter, om man förklarar en egenskap så kan andra dra undan mattan, som då symboliserar omständigheterna.

Det är väl skillnad mellan att tro sig veta sanningen och verkligen sitta inne med den.... ellee...

det är ju också skillnad på att tro att andra tror sig ha sanningen och hur det är i själva verket. Det enda som jag vet något om är vad jag bryr mig om.

[Algotezza]

Sedan är det ju inte bara så att vi upplever olika och tolkar upplevelser olika utan vi använder språket olika och menar inte exakt detsamma med våra ord. Här kan bara känslan vägleda. Utan den famlar förnuftet i blindo. Det är i sig ryggradslöst.

[klorofyll]

Jag behöver inte skriva här om du inte vill!

[Smisk]

För mig är det mycket enkelt, jag bryr mig om två saker, det går att formulera med ett par ord.

Jag är inte med på vilka två saker som är viktiga för dig av det du skrev men misstänker att det har något med mat att göra?

Följdfrågan blir ju då favoritmaten?


En kompis till mig har lite problem med vad som är viktigt i livet och verkar alltid söka nya upplevelser för att hitta det som gör livet värt något. Han råkade ut för en olycka där han krashade med sin kross och ibland nämner han hur han njöt så otroligt av köttbullarna han åt på sjukuset när hans ända viktiga då va "jag kommer klara mig". Han hamnade i rullstol men fick veta att även om benen va skadade kommer han kunna gå ganska snart och bli helt funktionell.

Vi har som inbyggt i oss en tendens att lära oss att ta det vi har för givet och det är lätt att vi då hamnar i ett i grunden meningslöst liv där vi måste söka kickar som ger det mening. Det fasninerar mig och jag ser filosofiska reflektioner som något som kan vidga perspektivet och ge oss ett sätt att utreda det vi just tar för givet.

Ta vi saker vi kan hitta en passion för som mat, musik, film eller filosofi etc, så kommer vi efter ett tag få en enorm erfarenhetsbank i relation till dessa fält. De maträtter som va goda innan vi utvecklade passionen kommer då troligtvis inte vara goda längre och mamma scans köttbullar kan bli "äckligt"

Den där "håll saker enkelt" har inte givit mig så mycket utan vad som ger mig personligen mer är testa nya saker och se saker ur nya perspektiv och forma en renare klarhet kring saken.



/Smisk

[Algotezza]

Jag behöver inte skriva här om du inte vill!

Hur kom du fram till den slutsatsen?