Är allt en dröm?

[Tessan]

Finns det någon verklighet utan för mina tankar?

[klorofyll]

Om inte ni finns, varför pratar jag då med mig själv, jag skulle gissa att det vore ungefär som att vara dement, men man är ganska dement, människans minne är väl inte något att hänga i granen?

[Algotezza]

Finns det någon verklighet utan för mina tankar?

Vad menar du med tankar?

Inre processer?

Din representation av "något" i ditt medvetande?

Jag upplever att det finns en upplevelsehorisont inom vars krets närmast mig jag upplever allt tydligt. Ju närmare jag kommer nämnda horisonten desto oklarare ser jag, desto mer blir det aning. Till slut förtonar mitt upplevande bortom horisonten tills det bara blir mörkt. Men det är något där. Men inget jag kan uppleva. Så därför menar jag, visst det finns "något" bortom det jag upplever/tänker men jag kan inte säga exakt vad det är. Men eftersom jag levt så länge jag levt måste jag ha skapat mig en hyfsat rättvisande bild av detta som är god nog för mig att ha överlevt så länge jag överlevt. Hade min representation av "detta något" varit helt skild och haft helt andra egenskaper än "detta något" hade jag ju inte kunnat överleva, inte sett faror, inte kunnat skydda mig...

[Pilatus]

Finns det någon verklighet utan för mina tankar?

Kanske beror svaret på hur vi ser världen. Enklast är att se världen som något som existerar även utan vår närvaro. Jag tror inte det tillför något att krångla till upplevelsen av vad som existerar.

Det finns de som anser att vi inte säkert kan veta hur världen verkligen är beskaffad, om den är materiell eller om den till en del består av någon substans av mer andlig karaktär. Eller så är världen vare sig materiell eller andlig, vilket brukar benämnas neutral monism. Det är en filosofisk teori om att verkligheten är en konstruktion som grundas på innehållet i sinnesupplevelserna.

[Algotezza]

Oavsett om vi menar att världen finns på riktigt eller ej - vad nu finnas på riktigt resp att inte göra det kan betyda när det gäller livet i dess helhet - är det onekligen så att det innebär både glädje och smärta att leva. Glädjen är livets lek och smärtan dess allvar. Kalla det sedan vad du vill. Dröm eller verklighet. Varken allvaret eller leken upphör ju för det.

[Pilatus]

Oavsett om vi menar att världen finns på riktigt eller ej - vad nu finnas på riktigt resp att inte göra det kan betyda när det gäller livet i dess helhet - är det onekligen så att det innebär både glädje och smärta att leva. Glädjen är livets lek och smärtan dess allvar. Kalla det sedan vad du vill. Dröm eller verklighet. Varken allvaret eller leken upphör ju för det.

Du verkar ha glidit över i ett annat spår här.

Låt oss då anta att världen inte finns på riktigt, det är bara en föreställning i det medvetande som upplever det. Punkter varifrån de skilda subjekten upplever var och en sin värld. Men gör det någon skillnad? Är det inte så det är om vi vill betrakta allt från människornas perspektiv?

Jag tror trots allt att det är att göra ett för stort nummer av vårt eget upplevande. Människan som art kommer inte att bestå. Ingen art består oförändrad. Krokodiler verkar genetiskt stabila, överlevare. Vi har ömtåligare skinn.

[Algotezza]

Ja vårt eget upplevande är förstås helt försumbart för alla utom en själv. Men för en själv kan det ju vara av viss betydelse. Eler du skulle klara dig bra utan?

[Pilatus]

Ja vårt eget upplevande är förstås helt försumbart för alla utom en själv. Men för en själv kan det ju vara av viss betydelse. Eler du skulle klara dig bra utan?

Det är så det slutar för de flesta av oss. Men naturligtvis är medvetandet centralt för oss, det existerar ju på något sätt även för den mest inbitne skeptiker.

Andra skall ju övergå (inkarneras) i någon annan form, även där kan det meningsfulla diskuteras. För jag antar att inkarnationen inte tar med sig några minnen eller kunskaper från den nu levande personen. Inte heller har de fått med sig någonting från den livsform de föreställer sig att de varit tidigare. Vad skulle det vara, något djuriskt, en buffel, eller något litet slemmigt kryp. Antagligen ratas sådana idéer, de har förstås varit något mer kraftfullt djur, elegant och vackert att skåda. Det kanske kan fungera fint för självkänslan.

[Algotezza]

Ja vårt eget upplevande är förstås helt försumbart för alla utom en själv. Men för en själv kan det ju vara av viss betydelse. Eler du skulle klara dig bra utan?

Det är så det slutar för de flesta av oss. Men naturligtvis är medvetandet centralt för oss, det existerar ju på något sätt även för den mest inbitne skeptiker.

Andra skall ju övergå (inkarneras) i någon annan form, även där kan det meningsfulla diskuteras. För jag antar att inkarnationen inte tar med sig några minnen eller kunskaper från den nu levande personen. Inte heller har de fått med sig någonting från den livsform de föreställer sig att de varit tidigare. Vad skulle det vara, något djuriskt, en buffel, eller något litet slemmigt kryp. Antagligen ratas sådana idéer, de har förstås varit något mer kraftfullt djur, elegant och vackert att skåda. Det kanske kan fungera fint för självkänslan.

Tänker mig man tar med sig de förmågor man övat upp. Personligheten/egot löses upp tänker jag. Många föds ju och kan snabbt lära sig spela ett instrument, måla, skriva. Har man hela tiden varit mest bara intresserad av ytliga ting och sitt ego finns ju inte mycket att ta med sig till nästa inkarnation.

[Pilatus]

Tänker mig man tar med sig de förmågor man övat upp.

Mest kända fallet är ju Guds inkarnation. Och visst är det så att vi får våra föräldrars gener. Sedan är det bara att väcka upp dessa anlag, om de låter sig väckas. Familjen Bach är ju ett vackert exempel. Min far och morfar (i viss mån mormor) försörjde sig som konstnärer. Jag har hållit på med croquis och målning sedan tonåren, mest som hobby.

Litet mer underligt då vi tar upp olika djur. Men rent biologiskt kan det väl finnas rester av DNA, små snuttar i den långa spiralen som härstammar från litet av varje. Vi har ju bevisligen bitar av Homo neanderthalensis i oss. Ser man till hur vi är byggda så finns det väldigt stora likheter med andra ryggradsdjur. Även mentalt, människan är ju inte en nykonstruktion utan bygger på väl beprövade biologiska konstruktioner. Även hjärnan.

Men jag har alltid misstänkt att att de som tror på inkarnationen menar något mer eteriskt, någon metafysisk lära om själens överföring till något annat levande väsen. Det ser jag som mer underligt, eller i alla fall helt främmande från vetenskaplig metod att tänka så. Eller hur tänker ni som tror på inkarnation? Det låter litet religiöst i mina öron.

[klorofyll]

Mest kända fallet är ju Guds inkarnation. Och visst är det så att vi får våra föräldrars gener. Sedan är det bara att väcka upp dessa anlag, om de låter sig väckas. Familjen Bach är ju ett vackert exempel. Min far och morfar (i viss mån mormor) försörjde sig som konstnärer. Jag har hållit på med croquis och målning sedan tonåren, mest som hobby.

Som barn hade jag alltid den här tanken att jag kunde bli extremt bra på det jag gjorde. Sedan upptäckte jag kanske att skicklighet inte direkt efterfrågades.

[Algotezza]

Ibland får ju föräldrar barn med helt andra potentiella egenskaper än de själva har. Vuast man kan ju alltid spåra bakåt och hitta någon med de aktuella förmågorna eller egenskaperna.

Mina föräldrar sysslade inte alls med musik. Min brorsa är musiker och instrumentbyggare. Jag snickrar låtar. Visst morfars morfar var skånsk speleman. Hans noter är kvar.

[Smisk]

Finns det någon verklighet utan för mina tankar?

Svar ja

Verkligheten är både extern, med allt det fysiska, och intern, med allt det inre som tankar, känslor, värden, mening etc.

Jag ser det som en myt att världen enbart är det vi ser den som genom våra 5 sinnen och kan tänka på. Detta sätt att se den kan likställas med att enbart ta noterna för att vara musiken, skärmen för att vara filmen eller trämassan för att vara boken. Världen är holistisk och behöver då förstås som sådan.

Ett sätt att se det är att våra tankar är en förmåga vi har som vi kan rendera vår värld med. Att rendera något är som att klä det med personliga bilder, metaforer, relationer och värden. Det filosofiska "problemet" (som jag inte anser är något problem för mig) är att man har svårt för att förstå denna förmåga och hur långt den sträcker sig. Vad är inre och yttre, vad är upplevt eller fysiskt?

Världen är både och och vi har lätt för att dela in den i antingen eller men svårt att se både och. Vi har lättare att ta saker för givna och tänka rationellt och konvergent än att tänka nytt och divergent och se nya perspektiv.

Psykologiskt sätt är det nödvändigt för oss att tänka oss att världen hänger samman och är stabil. Vårat psyke klarar inte av en fladdrande "värld" (ett ostabilt/otryggt psyke). Det mesta med vårat psyke verkar fungera som bäst när vi riktar det utåt mot världen och tar in den fullt ut, här och nu, utan att krångla till det.

Detta betyder inte, filosofiskt sätt, att världen är så som vi tar den för att vara. Detta är naiv realism och är så nära man kan komma en psykos

/Smisk

[klorofyll]

Psykologiskt sätt är det nödvändigt för oss att tänka oss att världen hänger samman och är stabil. Vårat psyke klarar inte av en fladdrande "värld" (ett ostabilt/otryggt psyke).

De flesta är alldeles för rädda för att bli galna. De kan inte slå sig till ro. Om de drabbas av förkylning åker de till sjukhuset. Klarar enbart meningslöst pladder.

[Algotezza]

Detta betyder inte, filosofiskt sätt, att världen är så som vi tar den för att vara. Detta är naiv realism och är så nära man kan komma en psykos

/Smisk

Då är väl de flesta psykotiska för de flesta tänker och resonerar så åtminstone i sin vardag. Väldigt få tänker och upplever spontant att verkligheten skulle vara helt annorlunda än vi upplever den.