Svaghet

[Zokrates]

Jag måste erkänna att jag har svårt att fatta det här med självempati som Kreativ tar upp, vad är det och hur yttrar sig det?

Vag gäller Pilatus syn på återvändande Is-terrorister så ser jag dem just som GW Perssons liknelse av ynkedomen Anders Eklund, fast här talar vi om tiotusentals sådana avarter, bestialiska narkotikapåverkade massmördare, sadister och våldtäktsmän, (kvinnor, barn och pojkar, hundar och åsnor, de satte på allt), som tydligen skall släppas rätt ut på gatorna runt om i Europa, SOM BLANKA KORT, rätt in i skola, vård och omsorg m.m. Det är empatilöst att släppa loss sinnesjuka=hjärntvättade fanatiker bland oskyldigt folk och jag fattar inte hur samhällsplanerarna ens tänkt alls? Skall vi som är emot detta kallas för rasister, eller är vi islamofober, eller vad? Har vissa verkligen rätt att begå vilka övergrepp som helst utan konsekvenser?

Media målar upp en stackarssynd om dem bild, där de ömsom kan beskrivas som "krigare", eller några som "kämpar för sin överlevnad", de skall ju för helvete bara dö! Oj, var jag BARA empatilös just nu, eller visade jag FÖR mycket empati, till deras offer?

[Kreativ]

Självempati handlar om att ta hand om sitt eget hus innan man börjar ta hand om andras. Om vi inte förstår och accepterar oss själva kommer vår kärlek till andra inte att stå eller byggas på en stabil grund. Detta är också vad som gör det ineffektivt att bara vara empatiska och vänliga mot andra. Det hjälper förstås, men de som blir mål för vår empati kommer ofta inte att bli förmögna till sann empati och tacksamhet om de inte heller får hjälp att lära känna och uppskatta sig själva.

Som exempel, tror du dessa "bestialiska narkotikapåverkade massmördare, sadister och våldtäktsmän" som du nämner har ett bra självkoncept och självempati om de sätter på även hundar och åsnor? De har troligtvis en låg syn på sig själva för att kunna begå sådana handlingar. Vissa kriminella kan förstås upplevas som väldigt narcissistiska med skryt och grejer, men vad de gillar hos sig själva är då det de inbillar hos sig själva, eller det de lyckats härma från kriminella subkulturer, primitiva klankulturer, action filmer, och andra kulturella imiteringar som inte är "äkta." Människor som är äkta inser alltid sina begränsningar och sin svaghet.

Jag skulle inte säga att det är "empatilöst" att bara släppa lös dem i vårt samhälle, men det är oansvarigt då vår vänlighet inte kommer ge dem en bättre syn på sig själva eller motverka deras inrotade vanor och mönster. En rejäl skolning för högre förståelse, förbättring av självkoncept/ärlighet och attitydförändring skulle vara nödvändigt. Det är egentligen för sent att göra något åt det. Alla länder behöver fokusera på förebyggande åtgärder så att unga inte hamnar i samma mönster, men detta är lättare sagt än gjort.

Däremot kan det vara empatilöst att kalla folk som är bekymrade över IS-terrorister för rasister, islamofober, o s v. Det blir ett krav på empati och grupptryck som kommer i vägen för sann empati. Folk måste få uttrycka sina riktiga reaktioner, även om de är negativa. Annars blir samhället bara mer splittrat, kvävande och ineffektivt.

[xion]

Nej, man stänger inte av den empati man verkligen känner; artighetsmedlidande som bara är verbalt kan man dock stänga av - men sådan känner man inte egentligen så på sätt och vis finns det Inget att stänga av. Man gör det man måste med bibehållen empati. Man ber om förlåtelse till Gud, om man tror på Gud, eller till dem man anser sig av nödvändighet behöva döda, om man ej tror på Gud, men man stänger inte av sin empati, för den ska man vara rädd om. Det blir annars lätt en vana att göra det. Och vad blir man om man har lärt sig det till fulländning?

STÄNG INTE AV EMPATIN! LÄR DIG BE OM FÖRLÅTELSE AV HJÄRTAT OCH HELA DIN SJÄL!

Ditt inlägg väcker en del tankar.
Till exempel så minns jag filmen om Robin Hood (den gamla). Munken Broder Tuck sitter i ett träd och lyfter hjälmen av knektarna en efter en, varefter han klubbar ner dom och varje gång säger "God forgive me".
Att säga förlåt har jag svårt att förstå. Det förpliktar till intet, precis som i exemplet ovan. Att säga förlåt är egentligen en självisk bön om att inte bli föremål för vedergällning. Men det du gjort en gång kan du säkert göra igen, precis som i exemplet ovan.
Om man stänger av empatin blir det lätt en vana skriver du, och visst är det så. I krig blir det exakt så. Den första fiendesoldaten du skjuter tänker du kanske på hans hustru och barn som kommer att få meddelande deras far stupat i kriget, Men så småningom blir allt som vilket jobb som helst där du utför din uppgift mekaniskt.
En period födde jag upp kaniner som jag slaktade och åt. Jag kunde aldrig vänja mig vid själv dödandet. Det gick till så här:
Varje kanin placerades i en liten låda med lucka.
Jag placerade en liten påk på taket till lådan.
öppnade luckan, sträckte in handen och fattade tag i öronen.
sen drog jag ut kaninen som naturligtvis stretade emot.
jag smekte kaninen över ryggen och sa: "Såja, det här är inte farligt" (lögn)
sen fattade jag påken och drämde till precis bakom öronen.
därefter bar jag ut den, högg av huvudet och hängde upp den.
Samma procedur upprepades kanske ett tiotal gånger.
Under hela proceduren kopplade jag bort känslorna och utförde allt mekaniskt.
Att slakta kaniner var i alla fall lättare än att slå ihjäl kattungar, Små söta (nåja) oskyldiga varelser som jag bara hade bestämt att dom inte skulle få leva eftersom jag inte ville att huset skulle bli översvämmat med katter.

[klorofyll]

Jag kan inte direkt säga att jag känner empati eller medkänsla. Vet faktiskt inte hur det förhåller sig.

Men jag antar att jag är en bra person ändå. Min intention är att påverka andra människor positivt. Jag vill vara god. Vad vore annars meningen.

Kan onekligen säga att jag har svårt att känna med människor som mår dåligt. Istället försöker jag göra dem glada igen.

[Algotezza]

Nej, man stänger inte av den empati man verkligen känner; artighetsmedlidande som bara är verbalt kan man dock stänga av - men sådan känner man inte egentligen så på sätt och vis finns det Inget att stänga av. Man gör det man måste med bibehållen empati. Man ber om förlåtelse till Gud, om man tror på Gud, eller till dem man anser sig av nödvändighet behöva döda, om man ej tror på Gud, men man stänger inte av sin empati, för den ska man vara rädd om. Det blir annars lätt en vana att göra det. Och vad blir man om man har lärt sig det till fulländning?

STÄNG INTE AV EMPATIN! LÄR DIG BE OM FÖRLÅTELSE AV HJÄRTAT OCH HELA DIN SJÄL!

Ditt inlägg väcker en del tankar.
Till exempel så minns jag filmen om Robin Hood (den gamla). Munken Broder Tuck sitter i ett träd och lyfter hjälmen av knektarna en efter en, varefter han klubbar ner dom och varje gång säger "God forgive me".
Att säga förlåt har jag svårt att förstå. Det förpliktar till intet, precis som i exemplet ovan. Att säga förlåt är egentligen en självisk bön om att inte bli föremål för vedergällning. Men det du gjort en gång kan du säkert göra igen, precis som i exemplet ovan.
Om man stänger av empatin blir det lätt en vana skriver du, och visst är det så. I krig blir det exakt så. Den första fiendesoldaten du skjuter tänker du kanske på hans hustru och barn som kommer att få meddelande deras far stupat i kriget, Men så småningom blir allt som vilket jobb som helst där du utför din uppgift mekaniskt.
En period födde jag upp kaniner som jag slaktade och åt. Jag kunde aldrig vänja mig vid själv dödandet. Det gick till så här:
Varje kanin placerades i en liten låda med lucka.
Jag placerade en liten påk på taket till lådan.
öppnade luckan, sträckte in handen och fattade tag i öronen.
sen drog jag ut kaninen som naturligtvis stretade emot.
jag smekte kaninen över ryggen och sa: "Såja, det här är inte farligt" (lögn)
sen fattade jag påken och drämde till precis bakom öronen.
därefter bar jag ut den, högg av huvudet och hängde upp den.
Samma procedur upprepades kanske ett tiotal gånger.
Under hela proceduren kopplade jag bort känslorna och utförde allt mekaniskt.
Att slakta kaniner var i alla fall lättare än att slå ihjäl kattungar, Små söta (nåja) oskyldiga varelser som jag bara hade bestämt att dom inte skulle få leva eftersom jag inte ville att huset skulle bli översvämmat med katter.

Att be om förlåtelse som en mekanisk ordräcka betyder väl ingenting, eller hur? Ord över huvud taget som bara är något ytligt och inte förankrat i själ och hjärta är väl bara ljud eller tecken på ett papper eller en skärm, eller...? Sedan är det ju bara den som uttalar eller skriver orden som faktiskt vet om de är mer än yta... Mycket av det som sägs och skrivs idag i sociala och traditionella media kan låta djupt när man tar del av, speciellt om någon som är van vid att hantera ord står för dem. GW låter alltid som en auktoritet vad gäller brottslingar och brottslighet. Är han det även när det gäller moral?

Är det alltid hämnden man vill slippa när man ber om förlåtelse?

Det kan ju finnas andra sätt att bevara sin empati om man menar att någon måste göra ett nödvändigt ont... Å andra sidan kan man välja att inte göra det man ser som det nödvändigt onda - för det finns alltid någon annan som är beredd att göra det... Men är det inte själviskt då att låta andra göra "det smutsiga hantverket"? Kanske finns det fler bödlar än livgivare i världen så att det alltid står en rad bödlar i kö för att utföra det verkställa det i någon mening nödvändiga mörkret medan antalet som hellre ger sitt liv än dödar andra inte är så stort...


Spindlar och större insekter inomhus brukar jag rädda och lämpa ut. Bananflugor går inte att fånga så lätt. Dem dödar jag när det blir för många kring fruktskålen.

[xion]

Är det alltid hämnden man vill slippa när man ber om förlåtelse?

Inte alltid men ofta.

Spindlar och större insekter inomhus brukar jag rädda och lämpa ut. Bananflugor går inte att fånga så lätt. Dem dödar jag när det blir för många kring fruktskålen.

De flesta insekter inomhus är fredlösa. Getingar mygg och bromsar även utomhus.
När jag var ung samlade jag fjärilar. Mycket lärorikt men samtidigt något jag skäms för idag. Blommor och fjärilar är vackrast i naturen, inte vaser och lådor.

[Algotezza]

Inget dödande av insekter utomhus för vår del. Inomhus försöker vi undvika det.

Som liten tyckte jag det var intressant att dra benen av låckespindlar. För mig var de mer som små mikromaskiner än levande. Det ryckte ju fortfarande i deras ben när jag tagit loss dem. Hur kunde de då vara levande? Det hade jag inte vetat annars.

Jag smög nerför kälkartrappen till de fuktiga löven där och letade upp dem. Handlade mer om en liten pågs forskning än att plåga och döda för nöjes skull.

[klorofyll]

Jag har inte gärna ihjäl småkryp. Varför? Får väl ångest...

[Pilatus]

Jag har inte gärna ihjäl småkryp. Varför? Får väl ångest...

Det är ju fullständigt onödigt. Småkryp är ju oftast fågelmat. Det är skillnad om man bor i Australien där man helst bör undvika att bli biten av spindlar. Det bör finnas ett skäl till varför man avsiktligt trampar på småkryp. Getingar tror jag är nyttiga, de utfodrar sina egna larver med insektslarver. I yngre år ansåg jag tvestjärtar vara små otäcka kräk som höll till i brevlådan, eller på andra platser där vi brukade leka. Men de gör nytta i trädgården och äter kvalster och andra skadliga kryp.

[klorofyll]

Tycker att man nästan får en religiös känsla, som att livet är till låns.

[Pilatus]

Tycker att man nästan får en religiös känsla, som att livet är till låns.

Men det var inte något lån. Vi blev (nästan bokstavligt) utkastade till livet, vi bad inte om det och några krav på att återlämna något har jag inte märkt. Livet försvinner så sakta om vi får åldras i lugn och ro. Inte heller har några andliga väsen hört av sig, JHVH var en gång en gud som ledde sina små folkstammar genom krig och vissa umbäranden. Men i den kristna versionen har inte mycket blivit kvar, kvalifikationskraven till den himmelska sångkören är mindre än vad som krävs för att bli svensk medborgare. Religionen har bleknat och kyrkan håller numera på med annat, som någon yttrade.

[klorofyll]

Kanske kan man likna livet vid "Förvandlingen", boken som Franz Kafka skrev..? Jag har inte orkat med att läsa just den boken, men jag har hört att karaktären vaknar upp som en skalbagge!

[Pilatus]

Kanske kan man likna livet vid "Förvandlingen", boken som Franz Kafka skrev..? Jag har inte orkat med att läsa just den boken, men jag har hört att karaktären vaknar upp som en skalbagge!

Eller "I straffkolonin", eller "Processen" eller ... Men varför klorofyll?

[klorofyll]

Livet kan inte lova dig något och det finns inga skyldigheter som du inte kan missbruka, det enda som är säkert är att livet kommer att påverka dig, förvandla dig. På sätt och vis tillbringar vi våra liv i fel kroppar, men, de hungriga skall bliva mättade.

[Pilatus]

... de hungriga skall bliva mättade.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Matt 5

Jaha, hur då menar du?