förstår mig själv skrev:Hej!
Om det nu finns ett ”ting i sig själv”, vilket jag betvivlar så utformas det till största del av betraktaren av tinget i fråga alltså inte av ”tinget i sig självt” Som en funktion av betraktaren och av ”tinget i sig självt alltså.Tex om den (Betraktaren) är mygga, hund, människa eller tex en utomjording mer ”avancerad” än vi. Transformationen/funktionen/upplevelsen av tinget i sig själv beror ju på om tex Den subjektiva upplevelsen hos betraktaren som ju skiljer sig tex mellan olika arter. Därmed sagt att tinget i sig som det upplevs är en funktion av jaget och av tinget i sig. Det enklaste är att jaget är en funktion av jaget och att tinget i sig själv inte finns; en tanke som alltså är psolipsistisk.
Jag tror att vi skapar världen och tingen i sig själva och att det ”yttre” skapas av det inre.
Bägge finns tillsammans tänker jag och det är en falsk dikotomi att tänka sig att de finns på ett uteslutande sätt.
Insidan och utsidan, djup och ytan, finns FÖR att verkligheten är komplex på ett sätt som tillåter dem att finnas tillsammans.
Funktionen av tinget och erfarenheten fungerar på ett dimensionellt sätt så som att tinget/erfarenheten innehåller egenskaper så som den fungerar både på utsidan (fysiskt) och insidan (erfarenhetsmässigt). Att utesluta ena sidan när man talar om en "verklighet" är kategoriskt fel som jag ser det.