Anders skrev:Esther skrev:Anders skrev:Äh, ut på puben, på tinder eller nattklubb eller kyrkans ungdomsförbund, seniorförbund eller var ni nu känner er mest bekväma med att jaga. Kärleken kommer då man visar att man har intresse för det så att folk syns. Jag själv gick igenom den fasen 85-90. Sen fick jag mitt på det torra.
Kärleken kommer i ett paket man inte väntat sig. Men man måste söka det. Så ut med er, intresse för den andre och självförtroende för sig själv, sen är det bar att köra. Så får ni den kärlek ni får.
Vad för slags kärlek får man på krogen?
Den man får
- frågan är om man vill ha det man jagat --- det mest frekventa är just att man vill ha, man kan ta och tappar intresset lika fort och så HÅLLER den andre kvar med allt - kvinnor ofta genom gråt, elände, hot, går demonstrativt för att visa makt, blir med barn mm - män får också därmed det som de själva sår.
Den som vill ha detta - har detta... den som står över. Gör det.
Att stå över detta slags liv är ett val.
Det finns absolut annat man kan fylla livet med - dock inte i Sverige. Detta land är byggt i, för och på ensamheten. Isoleringen och det som kommer ur själviskheten där alla sätter sig själva och sitt först och främst.
De som passar in här -gör det - de som inte gör det får söka sig annat.
Puben va' ba' som ett exempel. Vad jag menar är att man måste träffa folk, i en miljö där man tror sig kunna hitta likasinnade, och där man tydligt visar att man är öppen för förhållanden. Visst kan det finnas, och finns, både män och kvinnor som är ute efter något, sex, familj eller annat, men de flesta vill bara träffa andra rätt förutsättningslöst. Det blir vad det blir.
För min del träffade jag den kvinna jag nu levt med i snart 30 år på fest på studentställe. Ryckte upp henne på dansgolvet och sen pratade vi en massa. Kan rätt lugnt säga att vi nog mot slutet på kvällen hade rätt bra koll på de saker med varandra som fortfarande irriterar den andre. Våga tro på människor. Man kan tycka att "Sverige är byggt på ensamhet", men det är bara en illusion. OK, vi är glesbefolkade, Mackleans skifte var effektivt men fick isär människor, vi är rätt muttrande, det är väl kylan. Men nog fasen har folk behov av varandra lika mycket här som annorstädes, och det är mindre social yta här. Man får jobba lite mer, bara. Så ut bland människor, i de sammanhang du känner dig hemma i.
Jaha - du säger det. Ja jag har inte haft den slags "turen" att ens komma i närheten av att kunna befinna mig någonstans där det finns likasinnade. Tänker inte göra en analys hur jag ser på hur svenska män ser på vad ett förhållande är och min syn, eller vad man förväntar sig och vad jag förväntar mig. Men låt oss säga så här att innan jag förändrade mitt liv i aspekten av att sluta leva som alla andra i avseende förhållanden - hade jag inte heller något problem att hitta någon på krogen. Det finns alltid. Det finns överallt någon som vill ha en snabbis eller fler i rad och sedan ha sitt och greja som man fixar.
Det är bara inte min grej.
Som jag sa. Det man söker finner man OM det finns. Det finns gott om religiösa män som alla - nästintill alla lever dubbelliv. De ser på ytan och vad som visar sig och det de visar upp - ut som vore de något de sedan inte visar sig vara --- alls. Kvinnor med.
Då är nästan en sekulär ateist som är öppen med alla sina otroheter och lögner och annat att föredra.
Problemet återigen är - att jag inte har lust.
Jag gav mina år åt att andra hade andra och själv hade man andra och ändå så fixande man att hålla ihop på ena eller andra sättet - man delade tak.
Det är normen --- att sedan alla hycklar om att det inte är så - det är något helt annat. Lyckliga par som varit trogna helt och hållet under hela livet?
verkligen.... --- som man säger...
Jag har för höga krav, jag anser mig vara si eller så - jag är si eller så --- det är bara att förvänta mig (som vanligt) när jag öppet säger det jag tänker.
Jag känner inte mig hemma med män som vill vänstra med mig, jag känner mig inte heller hemma med män som ljuger om sin trohet när de sysslar med alla möjliga och omöjliga saker som inte är min natur. Dra fram och tvinga fram lust, åtrå eller ha sex bara eller ha det och sedan tvingas leva med någon man inte vill ha - egentligen men man vill inte vara ensam heller... nej. Jag vill inte.
Att som kvinna tvingas bjuda ut sig? Här har få problem med det - det räcker ofta med en fika eller middag och så - sesam öppna dig
.
Det intresserar inte heller mig.
Så - det är ju helt uppenbart mitt eget fel --- för jag är inte intresserad av män som dippar överallt för jag har ingen lust att dela alla dessa kvinnors intima underliv med dem
- vilket ju blir resultatet.
Ser jag mörkt på läget?
För mig är det en realistisk betraktelse av svenskarnas besatthet av allt som rör sig i underlivet - hur många orgasmer man kan ha och ingen av dem har något att säga eller dela med andra - dead as a sitting duck.
Kan livet ens bli mer än detta - att man delar tak och tvingas höra på någon som man har sex med ibland som man delar med andra i en evig jakt på bekräftelser? Förmodligen inte.
Detta sista gör att man - jag - väljer ensamheten. Det ger mig frihet och jag och den jag är förblir ensam. Spanskt ordspråk säger: hellre ensam än i dåligt sällskap. För mig är dåligt sällskap den man som inte bara vill ha mig utan andra, och för mig är dåligt sällskap att jag på något sätt (oavsett hur) tvingat mig till någons sällskap och använt mig av något slags maktmedel eller utpressning eller manipulation för att få en person.
Det är liksom bara inte värt det.
Finns inget bestående ömsesidigt intresse för den andre där man ser att man kan växa ständigt tillsammans och göra allt tillsammans och man kan utvecklas tillsammans och ge den ömhet och närhet och även passion till varandra på lika delar - står jag över.
Att se hur det fungerar i jaktmarkerna - har jag gjort. Det är ointressant. Jag känner stress och obehag.
Man har idiotiska meningsutbyten till inget alls verbalt (som här) men där fyller det ett annat syfte... än att finna en partner.
För mig är livet enkelt - man träffas utan att ha sökt detta explicit - tycke uppstår och man går vidare på det och bygger upp det eller släpper det.
Enkelt och okomplicerat -- utan manipulation och list och bakomliggande manövrar för att hålla kvar en som inte vill vara där... = det sista är epitomet av kärlekslöshet och själviskhet.
