Sceptisk skrev:Means and ends... hur översätter man det till Svenska? Medel och mål kanske? Jag funderar på om den Kantianska moralen stämmer. Att vara ett medel för någon annans mål är ju något vi är varje gång vi gör något för någon annan. Skulle det vara omoraliskt att ta en anställning eller vara altruistisk? Någon som är insatt på Kant som kan förklara för mig vad Kant skulle ha sagt om den saken?
OK -
skrev min examen i detta ... så jag tar på mig att svara dig. Och för mig - såsom jag förstått och fattat Kants moral - JA den är korrekt... men den är lite för "hög" avancerad - för människor... eftersom den är avsedd för de fria. Inte de som är är slavar. Idag är människor slavar och inte fria och kan därmed inte heller förstå hur man ska vara - eller kan vara - när man är fri. En fri person, är en individ som kan agera i "ändamålens rike" (det kan också i en kristen kontext översättas med - Himmelriket, Kristi Rike, Guds Rike - dvs ett inre tillstånd i en människa som inte är underkastad slaveriet av sina egna böjelser och lidelser - sitt eget ego. Och så länge
kroppen bestämmer över människor - så är de ofria.
Viljans frihet med dess möjlighet även till självlagstiftande (autonomi) är då själva grunden för moralen. För vore det inte på denna grund den sistnämnda är lagd så vore moral endast en ”betingad reflex”. Förutom att den fria moraliska viljan för med sig möjligheten till självlagstiftning genom att den uttrycks i en maxim, så bör maximens form också vara sådan att den kan universaliseras för att därigenom kunna upphöjas till en lag. Det vill säga kunna gå från en subjektiv princip till en objektiv lag. Detta sker när en maxim kan viljas i formen av ett kategoriskt imperativ. När en maxim kan upphöjas till allmän lag ska vi handla utan vidare eftertanke eftersom maximen nu är ett kategoriskt imperativ, men det är maximen som bör fordra eftertanke (rationellt övervägande) då den utgör grunden för mitt handlande i en specifik situation och vid ett specifikt tillfälle. Slutligen framhålls att Kants avsikt inte alls var att rekommendera en etik som är helt frikopplad från vår erfarenhet och kunskap, varken inom det moraliska området eller livet i övrigt. Snarare att Kant explicit uttrycker nödvändigheten av en mänsklig erfarenhet som via ett tränat omdöme ska stödja invididen vid en lyckad applikation av moralens a priori lagar.
Men...
Det var en lurig fråga --- men den är trots sin lilla "spets" inte svår att besvara.
Kants moral är alltid i alla stycken
utan hänseende till konsekvenserna och person- då han menar att vi inte ska vara (inte är ens) moraliska för att vi redan räknat ut konsekvenser (för vi kan ändå inte - och han har rätt - förutse allt som händer när vi gör något gott... tex räddar livet på en mördare (tex Hitler) som håller på att drunkna).
Så Kants moral är
Frihetens idé förverkligad på en objektiv nivå - men grundsatserna är subjektiva maximer... som för att få giltighet måste kunna objetiveras.
(jag skriver vissa saker i fetstil och större för att du verkligen ska lägga märke till dem i texten...)
Han skriver i Grundläggande bland annat så här kring hur den inre (hos den moraliske aktören) inställningen till moral ska vara: ...
varför ska jag underkasta mig denna princip, närmare bestämt som förnuft varelse över huvud taget, och alltså därigenom också alla andra med förnuft begåvande varelser? Jag vill medge att inget intresse driver mig till detta, ty detta skulle inte frambringa något kategoriskt imperativ.
Så svaret på din fråga är då - att för Kants moral... är det
plikten att göra saker som är moraliska - inte att vi vill det av något annat skäl.
Men vad är då plikt --- enligt Kant (för vi brukar tolka ordet fel - och så fattar vi inte alls vad han menade utan misstolkar honom helt...) - vi ska se på pliktbegreppet strax... men först ska vi se på själva grundprincipen du ville ha svar kring och förklara den:
”Handla så att du aldrig behandlar människligheten i såväl din egen person som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ändamål”.
Humanprincipen kallas denna princip eftersom detta är den princip som visar på ändamålsenlighet. Denna ändamålsenlighet främjar imperativets objektivitet och är därmed giltigt för alla förnuftiga varelser, samt oss givet ur förnuftet. Därmed är humanprincipen ett ändamål per se. Detta ändamål och tillika grunden för imperativet, är människans fria vilja även när den är självisk eller inte omsätts till handling. Principen uttrycker två delar; det räcker inte att jag ser mig själv som ändamål och bör se andra så eller skyddar mänskligheten som ändamål, dessutom ska jag också aktivt befrämja detta. Denna princip är principen som också kallas för principen om den mänskliga värdigheten.
Pliktbegreppet...
Primärt konstateras att ingen människa är helt moraliskt fullkomlig eller helig och därmed helt styrd av en god vilja, eftersom det då inte skulle behövas ett etiskt system för att hjälpa oss handla rätt. För det andra hävdas att alla människor strävar efter lycka. Denna strävan kan anses vara ett empiriskt faktum gällande människan, men då lyckans ”innehåll” är och upplevs olika av alla människor så kan denna inte vara grunden för moralen. För det tredje måste man se människan som en enhet av kropp och själ, därmed är våra plikter mot oss själva och andra alltid grundade i förnuftet men samtidigt sinnliga. Kant gör med andra ord ingen skillnad på plikter man har mot sin kropp eller sin själ. Slutligen konstateras att det även är ett empiriskt faktum att människan alltid är i behov av andras hjälp för att säkra lyckan. Verket är uppdelat i två delar: dygdläran och rättsläran.
Plikten är en begränsning av den fria viljan genom antingen den rättsliga lagen eller den moraliska. När plikten (vilken ska ses som en begräsning av friheten) ges utifrån individen som en pålaga – tillhör plikten rättsläran (Rechtspflicht). När plikten kommer inifrån individen och är självpålagd, tillhör den dygdläran (etiken) och är en dygd (Tugenpflicht).
Rättsläran kan bara föreskriva handlingar vad gäller plikten, men inte ge ändamålen. Plikten i detta fall inte kan bestämma vår vilja, trots att vi agerar enligt denna eftersom den är oss pålagd. En dygdplikt handlar däremot om ett ändamål som också är plikt. Därmed kommer pliktbegreppet inom etiken att leda till ändamål, vilket innebär att ingen handling kan befria oss från dygdens plikt. Enligt dessa principer (dygdplikter) är mänskligheten ett nödvändigt ändamål och detta ändamål är ett handlingsmotiv. Vi kan aldrig ge tillräckligt med villkor för de handlingar som främjar mänskligheten som ändamål, trots att villkorens uppfyllelse genom principerna tar olika vägar helt beroende på vem som är föremålet för vår plikt.
Att vara dygdig är att stärka viljan så att målet inte förloras ur sikte och dygd är vår maxims styrka och grund för uppfyllandet av vår plikt: ”It is self-constraint according to a principle of inner freedom, the strengthening of our will in overcoming our natural inclinations. It is a moral necessitation by our own legislative reason”. Att utöva en dygd har med maximen att göra då den förstnämnda är den sistnämndas formella aspekt, eftersom dygden innebär att man handlar av plikt, inte i överensstämmande med plikten.
För Kant är dygden vad det moraliska livet handlar om och den nödvändiga egenskap som möjliggör den inre pålagan för alla etiska plikter. Även om lag (rättsläran) och etik (dygdläran) är två skilda områden, så bör den moraliske individen i största möjliga mån vara koherent i utövande av sin individuella moral och den samhälleliga. För att detta ska kunna vara möjligt så förordas en struktur av samhällets etik, där gemensamma värderingar uttrycks i formandet av sociala institutioner och i den positiva lagen, som tillåter utrymme för att en sådan koherens kan uppnås för den moraliska rationella viljan. Därmed kan den moraliske individen känna sig hemma även i de institutioner vi skapar tillsamman.