carlalarik skrev:Hej!
Ny på forumet och novis i filosofi. Studerar sociologi och gått en A kurs i statsvetenskap samt studerat lite medeltida filosofi.
Inte kommit i kontakt med existentialismen ännu men tror det ligger nära till hands till vaD jag upplever.
Känner ingen mening, högre syfte, har inget mål. Jag har haft ett ganska rikt liv och är inte alls oprivilligerad. Men jag har kommit till en punkt där jag känner att varje erfarenhet är bara ytterligare en upprepning av något jag upplevt tidigare. All musik, film, litteratur osv låter likadant (gengre inom litteraturteori ö.a.), har en någorlunda uppfattning om att världen är endast kollektiva mönster utan unikhet och individuallitet, de ingår bara inom samma koder som visserligen är variabla men ändå begränsade.
Varje dag ser likadan ut och inget kan ge mig tillfredsställelse och jag kan inte ens njuta av att inte ha något att göra, trots att jag är student.
Det närmaste jag kan komma som jag läst kortfattat om eller sett lite på nätet om som jag relaterar till är Kirkegards Existensiell ångest och Nietzsches tanke om übermensk. Hur kan man bli en ybermänniska och skapa sin egen moral eller som i min mix med kirkegard, skapa ett tillfredsställande liv utan att ha ett högre syfte?
Tror inte jag tolkat dem rätt eftersom jag besitter lite kunskap om de båda filosoferna så ni får gärna rätta mig och fylla i. Men hur kan man finna vägar till lycka när man redan upplevt väldigt mycket och därmed har en referensram som bara känns som en repetition? Krävs det ett högre syfte, så som det militära eller politiska där man gör något som är större än en själv? För mig räcker det inte att ta en språngtur och tävla mot mig själv i tid, eftersom jag inte tror på konceptet om konkurrens. Vet att grekerna höll på med livsfilosofi men det är ju högst subjektiva svar, t.ex. de tre dygderna osv.
I övrigt blir jag deprimerad av sociologistudierna när man inser vilken skitvärld vi lever i, med ett kapitalistiskt slavsystem som världssystemteorin beskriver. Tar ju hoppet ur pandoras box och trycker ner det i halsen och får en att inse att de få insatser man gjort inom politik är helt värdelösa.
Livet är ett fängelse, enda som får mig att inte ta livet av mig är att jag någonstans finner buddhismens tanke om att allt liv bör bevaras skänker mig något liiiiiiiiitet ljus i tunneln.
Inte särskilt filosofiskt inlägg men det är som sagt existentiellt som jag inte läst mycket om.
Någon annan som läst om livsfilosofi? Hjälp!
Här har du en expert på att hitta mening i livet. Du vet förutom kultur och genetik och tro är hela världen enad om 95% av vad meningen med livet är. Undra hur lever Sefe av bara 10.000 sek (i över 10år) och anser att han lever flott och så har han affektiv psykos i över 8år samt ett barn på över 8år och faktiskt ingen sex alls på nästan 7år och inte ens beröring med kvinna och typ på 7år kanske 70 gånger masturbation.
Om du anser det konstigt, ja, då är det inte kriminellt och då handlar det om andlig utveckling för dig. Ett tips på att bryta meningslösheten...meditera typ på ingenting ca 5min sedan försök med 30min (du kan ju sådant att långsamt gå framåt).
Hoppas du hade någon nytta av det jag skrev.
P.S Var inte rädd för den där nere. Det är inte så att han har någon makt över dig.