Motsatsen till metafysik

[hakkapeliitta]

Jag är inte så förtjust i metafysiken eftersom det är mest tomt struntsnack.
Det finns en annan dimension i tänkandet som utmanar fantasin, att gå utanför gängse gränser, att våga tänka utanför ramarna.
Det här är inte metafysik utan mer att utmana gränser.
Det stora språnget i tänkandet är alltid att ifrågasätta normen och ha ett nytänkande.
Viktigt att släppa sina fördomar och förutsättningslöst ta in ny information, ny upplevelse.
Jag själv har varit alldeles för stel men förhoppningsvis blivit bättre.

[Pilatus]

Vad jag tänker är att både fysiker och metafysiker strävar efter att få någon slags helhetsgrepp om verkligheten.

Det är meningsfullt för väldigt många att göra sig en bild av verkligheten. Om vi då jämför två bildade människors världsbild så går jag med på att en bildad humanist kan ha en mycket god uppfattning om värld och människor, även med måttlig förankring i naturvetenskap. Och förstås kan en naturvetenskapligt välutbildad människa ha en mycket klar världsbild, även med skrala kunskaper om litteraturens nobelpristagare.

Det handlar inte om att anta en slags dualistiskt uppfattning om verkligheten, där man antar att man själv bara skulle röra sig inom det ena eller andra fältet... Utan både fysiker såväl som metafysiker utgår från monism, försök till helhetsförklaring.

Det måste vara mycket få människor som är monister, jag tror de flesta har en mer sammansatt bild av verkligheten. Finns det någon förklaring av världen som helhet som inte inkluderar sådant som kan beskrivas som transcendentalt gods? Och vem kan förneka det materiella som omger oss?

[David H]

Vad jag tänker är att både fysiker och metafysiker strävar efter att få någon slags helhetsgrepp om verkligheten.

Det är meningsfullt för väldigt många att göra sig en bild av verkligheten. Om vi då jämför två bildade människors världsbild så går jag med på att en bildad humanist kan ha en mycket god uppfattning om värld och människor, även med måttlig förankring i naturvetenskap. Och förstås kan en naturvetenskapligt välutbildad människa ha en mycket klar världsbild, även med skrala kunskaper om litteraturens nobelpristagare.

Jag tänker också en humanist kan vara väl orienterad inom naturvetenskap, och en naturvetare kan mycket väl ha läst varenda nobelpristagare inom litteratur. Men det betyder inte att det går att bära på dubbla verklighetsuppfattningar på en och samma gång. Det går inte riktigt att uppfatta verkligheten från subjektsperspektiv och objektsperspektiv på en och samma gång, tänker jag.

Det måste vara mycket få människor som är monister, jag tror de flesta har en mer sammansatt bild av verkligheten. Finns det någon förklaring av världen som helhet som inte inkluderar sådant som kan beskrivas som transcendentalt gods? Och vem kan förneka det materiella som omger oss?

Här beror det helt på vad man menar med att vara monist tänker jag. Varje gång vi försöker oss på att få en slags helhetsbild om verkligheten resulterar det i en slags monism, tänker jag, och jag tänker att det är naturligt att ibland försöka få detta helhetsperspektiv. Även om vi tänker oss en sammansatt bild av verkligheten, så erbjuder väl just denna sammansatta bilden ett försök till helhetsförståelse? Om vi tar till exempel yingyang-symbolen, som är en sammansättning mellan olika fält, det ljusa och det mörka, så skapar de olika delarna ändå en helhetsbild?
Och detsamma tänker jag gäller om alla andra verklighetsförklaringar, helhetstänkandet är en viktig del som ingår. Fysikerns verklighetsuppfattning innehåller väl exempelvis mycket mer än bara materia.

[Anders]

Tror inte jag läst en enda vetenskaplig skrift utan såväl empiri som hypotesskapande och slutsatsdragande. Har tänkt på frågeställningen mer, och det är lite som då Heidegger beskriver vissa fenomen, de döljer sig, är inte omedelbart synliga. Sådant som "vad är kärlek". Eller "hur levde man på 1200 talet".

Empiri kan definitivt ge, ger definitivt input till förståelseprocessen av vad det vara månde. Men sen hur långt man drar hypoteserna och slutsatsdragningarna kan variera. Men hittar du en krukskärva i en utgrävning och torrt konstaterar, här fanns det en kruksärva, vilket är den empiriska upptäckt du gjort bidrar du inte. Du sätter krukskärvan i ett sammanhang, som du och dina kollegor uppfinner i sina huvuden.

Kanske, ett vetenskapligt projekt eller ett produktivt sanningssökande består av såväl fysik som metafysik.

En religiös världsbild? Har aldrig hört talas om en religion som är helt ologisk i den kontext den befinner sig i. Inte så att den bygger på en massa empiriska observationer av en gud som gör det eller det (där ligger väl kristendomen i täten men vandring på vattnet och brödutdelning till större crowd), men den växer fram logiskt i det samhälle den befinner sig i. Det blir ett levnadsmönster, en kultur. Förutom att den lugnar den självklara dödsrädslan.

[David H]

Tror inte jag läst en enda vetenskaplig skrift utan såväl empiri som hypotesskapande och slutsatsdragande. Har tänkt på frågeställningen mer, och det är lite som då Heidegger beskriver vissa fenomen, de döljer sig, är inte omedelbart synliga. Sådant som "vad är kärlek". Eller "hur levde man på 1200 talet".

Empiri kan definitivt ge, ger definitivt input till förståelseprocessen av vad det vara månde. Men sen hur långt man drar hypoteserna och slutsatsdragningarna kan variera. Men hittar du en krukskärva i en utgrävning och torrt konstaterar, här fanns det en kruksärva, vilket är den empiriska upptäckt du gjort bidrar du inte. Du sätter krukskärvan i ett sammanhang, som du och dina kollegor uppfinner i sina huvuden.

Kanske, ett vetenskapligt projekt eller ett produktivt sanningssökande består av såväl fysik som metafysik.

En religiös världsbild? Har aldrig hört talas om en religion som är helt ologisk i den kontext den befinner sig i. Inte så att den bygger på en massa empiriska observationer av en gud som gör det eller det (där ligger väl kristendomen i täten men vandring på vattnet och brödutdelning till större crowd), men den växer fram logiskt i det samhälle den befinner sig i. Det blir ett levnadsmönster, en kultur. Förutom att den lugnar den självklara dödsrädslan.

Bra skrivet tycker jag! Nu när jag läser vad du skriver känner jag att jag förstår Heidegger bättre också.

Nog är det så att vetenskapligt projekt kräver både fysik och metafysik…men det må vara lättare sagt än gjort. Inom fysiken tänker jag att det går ut på att ha objektsfokus som övergripande princip, och i metafysik går det ut på att ha subjektsfokus som övergripande princip - och det går inte riktigt att arbeta med två olika övergripande principer samtidigt.
Men det går hitta en del kreativa sätt att ta sig an detta. Bourdieu tycker jag är utmärkt exempel på detta… Bourdieu skjlle jag verkligen säga är skicklig som metafysiker…men när jag funderat på vem han var som person har jag kommit till slutsats att han nog kan ha haft objektsfokus som mer övergripande princip.
Att ha en vacker och välvårdad skugga är inte det enklaste, men min uppfattning är att Bourdieu lyckats ganska väl med detta…det är så att säga inte så lätt att avgöra vad som är fram och vad som är bak på honom. Han behärskar både rollen som empiriker o metafysiker, uppfattar jag det som

[xion]

Det finns alltid lite metafysik i fysiken och fysik i metafysiken.

Men om du tänker dig en person som i grunden är fysiker så kommer han att pröva sina hypoteser experimentellt. Modellen denne person har av observerade fenomen kan ju sägas vara en abstraktion med matematiska och logiska symboler. De existerar i forskarens medvetande och tankar och som de dokumenteras.

Men t ex en fysiker vid CERN studerar inte metafysiska objekt; de studerar vad som kan observeras, mätas och analyseras i samband med de experiment de utför för att pröva hypoteser.

Vilken karaktär får teorin om studien av naturen görs utifrån ett mer metafysiskt (egenutvecklat koncept) som inte är prövat experimentellt och som hävdar att tid och rum är imaginära till sin natur?

Är det inte viktigt att skilja mellan filosofiska eller spekulativa idéer om tid och rum och de vetenskapliga teorierna som baseras på empirisk forskning och beprövade experiment?

Fysik och metafysik kan väl verkligen beskrivas som en slags motsatspar, tänker jag... och jag tänker likt Xion att det i detta motsatspar, liksom andra motsatspar, finns något som påminner om förhållandet i yinyang-symbolen. En fysiker kan inte se annat än fysik, och en metafysiker kan inte se annat än metafysik...men de båda har brister i medvetande, både internt i form av en slags blinda fläckar, samt externt i form av det som är bortom observationsområdet.
Står du på en plats och ser ut över ett område kan du se överallt förutom just punkten där du själv befinner dig.
Fysikerns blinda fläck, kanske sägas handla om oförmågan att se sig själv som subjekt, och metafysikerns blinda fläck kanske kan sägas handla om oförmågan att se sig själv som objekt.

Kända personer i världshistorien som skulle kunna kallas metafysiker: Platon, Kant
Kända personer i världshistorien som skulle kunna kallas vara på andra sidan i detta motsatsförhållande (fysiker, empiriker): Aristoteles, Darwin

Elementärt borde vara att förstå att varken ena eller andra gruppen, fysiker eller metafysiker, eller vilken annan distinktion vi väljer att fokusera, har något självklart företräde framför den andra gruppen. Ena gänget är inte i sig bättre eller sämre än andra gänget.
Skulle det vara någon som förmådde hitta den perfekta medelvägen, då vore en frälsare nedstigen på jorden, tänker jag.

Det är svårt at se fysik och metafysik som ett motsatspar. Istället kompletterar de varandra. Det ena kan inte existera utan det andra,

[Smisk]

Det är svårt at se fysik och metafysik som ett motsatspar. Istället kompletterar de varandra. Det ena kan inte existera utan det andra,

Så tänker jag med, fysik existerar i ett sammanhang och för det krävs filosofi.

[David H]

Det är svårt at se fysik och metafysik som ett motsatspar. Istället kompletterar de varandra. Det ena kan inte existera utan det andra,

Behöver det ena utesluta det andra? Är det inte just en viktig aspekt av motsatspar just att de olika delarna kompletterar varandra, och att de ena delen på sätt och vis inte kan existera utan andra delen? Illustrerar yinyang symbolen motsatspar?
Jag antar att dessa frågor är öppna för tolkning. Men utifrån den språkförståelse jag har känns det inte helt långsökt att tala om motsatspar i detta sammanhang.

[Pilatus]

Behöver det ena utesluta det andra?

Ja, jag tror inte det finns några riktigt goda skäl för antagandet att världen består av två grundläggande och oberoende substanser i världen. Det "atomära" som föremål för naturvetenskapliga studier, och det själsliga som ansvarigt för medvetande och tänkande. Hur skall denna dualism (interaktionism) kunna förklaras, finns det verkligen filosofer som försvarar Descartes synsätt längre?

[xion]

Det är svårt at se fysik och metafysik som ett motsatspar. Istället kompletterar de varandra. Det ena kan inte existera utan det andra,

Behöver det ena utesluta det andra? Är det inte just en viktig aspekt av motsatspar just att de olika delarna kompletterar varandra, och att de ena delen på sätt och vis inte kan existera utan andra delen? Illustrerar yinyang symbolen motsatspar?
Jag antar att dessa frågor är öppna för tolkning. Men utifrån den språkförståelse jag har känns det inte helt långsökt att tala om motsatspar i detta sammanhang.

Tänk dig då man/kvinna.
Är detta ett motsatspar?
Nej. Tillsammans utgör de "iden" människa.
Den ena kan inte existera utan den andra.

[xion]

Behöver det ena utesluta det andra?

Ja, jag tror inte det finns några riktigt goda skäl för antagandet att världen består av två grundläggande och oberoende substanser i världen. Det "atomära" som föremål för naturvetenskapliga studier, och det själsliga som ansvarigt för medvetande och tänkande. Hur skall denna dualism (interaktionism) kunna förklaras, finns det verkligen filosofer som försvarar Descartes synsätt längre?

Det går inte att tänka sig fysik utan metafysik.
Fysik är läran eller kunskapen om naturen och dess krafter.
Men "läran" och "kunskapen" har ingen annan plats att vara på än i metafysiken

[Smisk]

Det är svårt at se fysik och metafysik som ett motsatspar. Istället kompletterar de varandra. Det ena kan inte existera utan det andra,

Behöver det ena utesluta det andra? Är det inte just en viktig aspekt av motsatspar just att de olika delarna kompletterar varandra, och att de ena delen på sätt och vis inte kan existera utan andra delen? Illustrerar yinyang symbolen motsatspar?
Jag antar att dessa frågor är öppna för tolkning. Men utifrån den språkförståelse jag har känns det inte helt långsökt att tala om motsatspar i detta sammanhang.

Jag tycker att om man frågar efter något som kompletterar varandra så borde man beskriva det så och inte skriva "motsatsen till metafysik" utan istället "Finns det något som kompletterar metafysik". Man skriver givetvis precis hur man vill men man får vara tydlig med vad man menar om man skall få svar på just det och inte på andra saker.

Bing AI svarar på frågan:

"Det är en intressant fråga som inte har ett entydigt svar. Metafysik är ett område inom filosofin som behandlar frågor om verklighetens grundläggande natur, som inte kan besvaras med hjälp av våra sinnen eller vetenskapliga metoder1. Motsatsen till metafysik kan då vara något som är direkt observerbart, mätbart, testbart och verifierbart med våra sinnen eller vetenskapliga metoder. Till exempel kan fysik, kemi, biologi och matematik ses som motsatser till metafysik, eftersom de studerar fenomen som kan beskrivas med lagar, formler, experiment och bevis2.

Men det finns också andra sätt att se på motsatsen till metafysik. Enligt Kant kan vi inte veta något om “tinget i sig” utan måste begränsa oss till att utforska fenomenens eller sinnenas värld3. Motsatsen till metafysik kan då vara något som är relaterat till vår subjektiva upplevelse, tolkning och värdering av verkligheten. Till exempel kan estetik, etik, psykologi och politik ses som motsatser till metafysik, eftersom de handlar om hur vi uppfattar, känner, tänker och handlar i förhållande till verkligheten4.

Således kan man säga att det finns olika dimensioner av motsatsen till metafysik, beroende på vilket perspektiv man har. Det finns ingen enkel eller definitiv definition av vad metafysik är eller inte är, utan det är ett öppet och dynamiskt ämne som ställer stora krav på den som vill utforska det."

Jag tänker att det inte finns någon motsats till det man menar med metafysik men det finns olika intilliggande aspekter som kan tänkas handla om saker som går i olika riktningar som det inre (psyket) och yttre (fysisk mätbara) och fakta/värde, individ/kollektiv, del/helhet osv.
Olika detaljer både i det inre och yttre och sambanden mellan dem kan alla bidra till metafysiska tankar.

[Pilatus]

Det går inte att tänka sig fysik utan metafysik. Fysik är läran eller kunskapen om naturen och dess krafter. Men "läran" och "kunskapen" har ingen annan plats att vara på än i metafysiken.

Du har rätt här. Fysik och metafysik är inte några egentliga motsatspar. De är endast olika discipliner av hur vi förstår världen.

[David H]

Okej, så här då…
Fysik och metafysik är inte motsatspar…
Man och kvinna är inte motsatspar…

Men vad är då verkligen motsatspar?
Ljus och mörker?
Är det så att ljus och mörker kompletterar varandra? Ja…det kan man väl säga, tänker jag. Och då är inte heller ljus och mörker motsatspar?

Kan vi nämna något som verkligen är motsatspar? Eller är ordet ”motsatspar” något som egentligen inte hör hemma i svenska språket, och som man kanske borde hålla tyst om?

[David H]

Behöver det ena utesluta det andra?

Ja, jag tror inte det finns några riktigt goda skäl för antagandet att världen består av två grundläggande och oberoende substanser i världen. Det "atomära" som föremål för naturvetenskapliga studier, och det själsliga som ansvarigt för medvetande och tänkande. Hur skall denna dualism (interaktionism) kunna förklaras, finns det verkligen filosofer som försvarar Descartes synsätt längre?

Jag vet inte. Jag hänger inte riktigt med i hur dina resonemang kan härledas från min fråga