Medvetandets natur

[Smisk]

Jag anser däremot att man måste skapa gränser för att förstå hur allt "hänger ihop". Dessa gränser är inte reella utan endast hjälpmedel för att kunna förstå. Fysik betyder naturen och dess krafter. Metafysiken är vårt inre "själsliv". Allt som hör dit försvinner om vi försvinner. Någon metafysik som inte är kopplad till människan finns sannolikt inte.

Jag håller med om att vi behöver "tänka oss gränser". Vi behöver se både gränserna och sambanden, relationerna, hur saker hänger ihop.
Som jag tänker mig dessa begrepp så är naturen och dess krafter och metafysik överlappande och inkluderande koncept. Naturen och dess krafter samt relationen mellan natur och medvetandet är alla metafysiska saker. Detta är så klart en semantisk fråga och det viktigaste är att vi är med på vad vi menar med saker

Metafysik ser jag som ett något luddigt begrepp på så sätt att man måste säga mer om sammanhanget när man talar om vad man menar med metafysik. I ett spirituellt sammanhang skulle man nog kunna tala om "själslivet" som "det metafysiska", om jag förstår dig rätt.

Man hör ganska ofta att filosofer eller gurus pratar om själslivet synonymt med hur man talar om medvetandets natur.
Men begrepp som andlighet, själen, Gud osv är svåra att precisera och det blir ofta luddigt när man använder dem.

Jag har dock personligen inget emot dessa begrepp även om jag just uppskattar när man är väldigt precis och definierar dem tydligt och användbart.

[xion]

Jag anser däremot att man måste skapa gränser för att förstå hur allt "hänger ihop". Dessa gränser är inte reella utan endast hjälpmedel för att kunna förstå. Fysik betyder naturen och dess krafter. Metafysiken är vårt inre "själsliv". Allt som hör dit försvinner om vi försvinner. Någon metafysik som inte är kopplad till människan finns sannolikt inte.

Jag håller med om att vi behöver "tänka oss gränser". Vi behöver se både gränserna och sambanden, relationerna, hur saker hänger ihop.
Som jag tänker mig dessa begrepp så är naturen och dess krafter och metafysik överlappande och inkluderande koncept. Naturen och dess krafter samt relationen mellan natur och medvetandet är alla metafysiska saker. Detta är så klart en semantisk fråga och det viktigaste är att vi är med på vad vi menar med saker

Metafysik ser jag som ett något luddigt begrepp på så sätt att man måste säga mer om sammanhanget när man talar om vad man menar med metafysik. I ett spirituellt sammanhang skulle man nog kunna tala om "själslivet" som "det metafysiska", om jag förstår dig rätt.

Man hör ganska ofta att filosofer eller gurus pratar om själslivet synonymt med hur man talar om medvetandets natur.
Men begrepp som andlighet, själen, Gud osv är svåra att precisera och det blir ofta luddigt när man använder dem.

Jag har dock personligen inget emot dessa begrepp även om jag just uppskattar när man är väldigt precis och definierar dem tydligt och användbart.

Ingen har lyckats ge en definition på vad "själ" är för något. När man talar om själen eller själslivet så måste sammanhanget få ge sin egen definition.
Huvudsaken att läsaren förstår vad man menar, även om det inte går att förhindra dennes egna tolkningar.
Somliga skulle kanske säga att själen är detsamma som "jaget", men då har man bara fått ännu ett ord som det inte går att definiera.

[Pilatus]

Ingen har lyckats ge en definition på vad "själ" är för något.

Nej, just det. Descartes försökte finna dess placering i hjärnan, men hade ingen större framgång. Är det inte otillfredsställande med ett begrepp om en odödlig själ, som saknar beskrivning om vad det skulle kunna vara? Plotinus betraktar själen (psyke) som en andlig enhet som omsluter människan. Vid människans död uppsöker själen en annan levande varelse, inte nödvändigtvis en människa.

[Smisk]

Ingen har lyckats ge en definition på vad "själ" är för något. När man talar om själen eller själslivet så måste sammanhanget få ge sin egen definition. Huvudsaken att läsaren förstår vad man menar, även om det inte går att förhindra dennes egna tolkningar.
Somliga skulle kanske säga att själen är detsamma som "jaget", men då har man bara fått ännu ett ord som det inte går att definiera.

Själen är essensen av vad vi är skulle jag säga. Själen är inte något fysiskt men vår kropp, medvetande och person kan ses som verktyg för Själen, alltså som del av av den, delar av vad vi är i vår Själ. Jag ser inte Själen som något personligt/individuellt på samma sätt som en fysisk person är en individ. Vi är med andra ord både Själar och personer samtidigt där personen är den individuella delen av vad vi är och Själen en universell essens. Medvetandet är delen av oss där Själen närvarar hos personen.

[David H]

Skrev detta inlägg på min facebook-sida:

Hur vore det om vi kunde betrakta omgivningen mer i första person? Att utgå mer från jag och vi? Testa till exempel, varför är vi omtänksamma? Varför vill vi ha fred? Varför krigar vi med varandra? Varför krigar vi med oss själva?

Vad krävs för moraliskt ansvar? Förslag: medvetande. Hur betraktar medvetandet omgivningen? Förslag: i första person. Är det möjligt att från en medveten position kräva ansvar från andra (du, ni) eller tredje person (han/hon/de)? Förslag: om medvetanden finns i plural är det möjligt, men om medvetandet är i singular är det inte möjligt. Är medvetande ett eller flera? Förslag: När vi avstavar det som ”med-vetande” och reflekterar över ordets ursprung (latin: con-scientia=”kunskap delad med andra”) kan det väcka association om att vi pratar om något kollektivt, något gemensamt.

Och sedan vidareutvecklade i en kommentar till detta:
Jag kom att tänka på detta när vi hade möte om kommunikation med jobbet. I vården talas det ofta om att arbeta i "team", att vi samarbetar och gör något tillsammans. Jag funderade då på hur långt det går att driva detta. Att exempelvis tala om teamets ansvar, snarare än att tala om enskilda individers ansvar. Mötesledaren föreslog att det går att utgå från ett team-perspektiv ("vi"-perspektiv), till viss grad, men att det inte fungerar alltid. Till exempel nämnde hon att när en individ kommer för sent till ett möte, så är det individen själv som gör fel, och det är inget som teamet kan beskyllas för...
Jag försökte då invända och säga att när en individ kommer sent kan det ju också relateras t ex till vad det finns för arbetskultur. Mötesledaren höll då också med om detta. Samtidigt höll jag även med mötesledaren om att det är viktigt att när vi kommunicerar med varandra att kunna växla mellan både individperspektiv (jag, du, de) och kollektivperspektiv (vi).

Det finns alltid som alternativ att kliva in i vi-rollen, men det är inget som vi är tvungna att göra... Min önskan kan väl sammanfattas ungefär som att jag skulle vilja se att det skedde oftare, men inte att det skedde alltid. Och min tanke är också att det aldrig är omöjligt att kliva in i vi-rollen, vilket kanske kan vara en nyttig påminnelse för den som inte förmår se den möjligheten.

[xion]

Lite matnyttigt om medvetandet mm. på vetenskapens värld.
Särskilt för den som tror att världen är som vi upplever att den är.

[Smisk]

Lite matnyttigt om medvetandet mm. på vetenskapens värld.
Särskilt för den som tror att världen är som vi upplever att den är.

Tack för tipset, skall kika på det.
Jag ser att ett avsnitt finns om månens baksida med jag precis såg andra klipp om och chattade med bing om, va kul
Jag spelar Starfield och är precis på månens baksida där med.

Att något skulle "Vara som vi upplever det" kan syfta på flera saker så där behöver man mer kontext.
Jag gissar att du syftar på naiv realism?

[Pilatus]

Lite matnyttigt om medvetandet mm. på vetenskapens värld. Särskilt för den som tror att världen är som vi upplever att den är.

Men det vi upplever som världen, är vad vi behöver veta. Vad är det för mening med att säga att världen inte motsvarar vår upplevelse? Att det är en illusion? Är inte det nonsens? Hade vi mått bättre om vi upplevt världen så "som den är"?

[xion]

Lite matnyttigt om medvetandet mm. på vetenskapens värld. Särskilt för den som tror att världen är som vi upplever att den är.

Men det vi upplever som världen, är vad vi behöver veta. Vad är det för mening med att säga att världen inte motsvarar vår upplevelse? Att det är en illusion? Är inte det nonsens? Hade vi mått bättre om vi upplevt världen så "som den är"?

Kunskap är inte tung att bära, brukar man säga. Ofta stämmer detta men inte alltid.
Ibland är illusionen bekvämare. Man läser bibeln och sen är allt klart.
Men alla nöjer sig inte med detta, utan vill försöka förstå.
Därför forskning och strävan efter vetenskap.

[Algotezza]

Påverkas medvetadet av hur vi beskriver det? Beskrivningen av medvetandet är väl en del av medvetandet. Därför kan vi inte fånga in det i ord, eftersom varje beskrivning av det förändrar det, och då måste vi göra om beskrivningen. Medvetandet är plastiskt och föränderligt och blir vad vi gör det till... Eller?

[Smisk]

Lite matnyttigt om medvetandet mm. på vetenskapens värld. Särskilt för den som tror att världen är som vi upplever att den är.

Men det vi upplever som världen, är vad vi behöver veta. Vad är det för mening med att säga att världen inte motsvarar vår upplevelse? Att det är en illusion? Är inte det nonsens? Hade vi mått bättre om vi upplevt världen så "som den är"?

Det är användbart att kunna skilja mellan det vi uppfattar som verkligt och det som faktiskt är verkligt. Vetenskapen är värdefull för oss och om vi blandar det som faktiskt är verkligt med saker vi uppfattar som verkligt men som inte är det kan det ställa till det för oss.

Det vi erfar som vår värld innehåller olika typer av erfarenhet som sammanställs för oss så att vi kan använda dem på ett meningsfullt sätt.
Både det som existerar fysiskt och mentalt är intressant där och det är viktigt att man inte blandar dem om man skall utreda vetenskapliga och filosofiska tankegångar.

Vi hade inte mått bättre av att uppleva den så "som den är". Vi kan inte uppleva den så alls utan istället sammanställs erfarenheten för oss i ett "så som vi är" paket. Det är "som vi är" + "vad som är meningsfullt" som i första hand påverkar och i sista hand kommer "vad som är verkligt".

Tanken att det på ett "naivt sätt" existerar en enda typ av "värld där ute" är något av ett luftslott som många filosofer påpekat.

Tanken att "saker är" är något vi klistrar på erfarenheten i efterhand. Denna förmåga är väldigt användbar och den är inte felaktig utan som sagt användbar men partisk. Den är ETT sätt att för oss sortera saker på/med men den innehåller inte på något sätt någon "komplett kunskap om allt", det är ett feltänk/felslut att dra den slutsatsen.

Vidare så har jag dragit slutsatsen att många har svårt att hänga med i detta och att det verkar bero på att man har olika förmågor att tänka. För en del är det lätt att tänka på dessa saker och för en del verkar det vara omöjligt. På samma sätt som vi som barn utvecklar objektpermanens/objektkonstans på så sätt att vi först inte har förmågan att ta andras perspektiv på saker men sedan får den förmågan och då kan det. Det krävs förmågor att se flera dimensioner av perspektiv samtidigt för att exempelvis kunna förstå Kant.

Medvetandets natur och hur "inre och yttre" saker förhåller sig är lurigt utan rätt perspektiv.

[Pilatus]

Men det vi upplever som världen, är vad vi behöver veta. Vad är det för mening med att säga att världen inte motsvarar vår upplevelse? Att det är en illusion? Är inte det nonsens? Hade vi mått bättre om vi upplevt världen så "som den är"?

Tanken att det på ett "naivt sätt" existerar en enda typ av "värld där ute" är något av ett luftslott som många filosofer påpekat.

Här sitter man på höga hästar! Så upplys oss om det sanna sättet att se världen?

[David H]

Påverkas medvetadet av hur vi beskriver det? Beskrivningen av medvetandet är väl en del av medvetandet. Därför kan vi inte fånga in det i ord, eftersom varje beskrivning av det förändrar det, och då måste vi göra om beskrivningen. Medvetandet är plastiskt och föränderligt och blir vad vi gör det till... Eller?

Vi skapar en beskrivning, som vi sedan inte vill förändra... det tänker jag inte är omöjligt, inte så länge viljan är med oss.

Mycket i livet finns det en samsyn och samstämmighet kring, men det gäller ändå på nåt vis att inte ta samsynen och samstämmigheten för given. T ex högskoleprovet är väl bra exempel, där brukar det sällan bli någon diskussion eller oenighet om vad som är rätt eller fel, men det gäller ändå att som provkonstruktör/provansvarig kunna försvara sin position när man blir ifrågasatt.

[Pilatus]

Vi skapar en beskrivning, som vi sedan inte vill förändra... det tänker jag inte är omöjligt, inte så länge viljan är med oss.

Alltefter vi lär oss mer och ibland tar till oss vetenskapens upptäckter förändras vår uppfattning om verkligheten. Antagligen är det en process som viljan inte påverkar, kanske snarare påverkas av. Nyfikenhet och vilja kan ju driva oss att aktivt söka efter den aktuella uppfattningen som vetenskapen står för, vår tids kosmologiska standardmodell.

Verkligheten förändras på så sätt inför våra ögon. Jag läste om Fred Hoyle i min ungdom och fascinerades av hans beskrivningar ett mångskiftande men stabilt universum. Åtskilliga nobelpris har delats ut sedan dess och världen är numera mycket annorlunda än vad jag en gång tog för sant.

[David H]

Vi skapar en beskrivning, som vi sedan inte vill förändra... det tänker jag inte är omöjligt, inte så länge viljan är med oss.

Alltefter vi lär oss mer och ibland tar till oss vetenskapens upptäckter förändras vår uppfattning om verkligheten. Antagligen är det en process som viljan inte påverkar, kanske snarare påverkas av. Nyfikenhet och vilja kan ju driva oss att aktivt söka efter den aktuella uppfattningen som vetenskapen står för, vår tids kosmologiska standardmodell.

Verkligheten förändras på så sätt inför våra ögon. Jag läste om Fred Hoyle i min ungdom och fascinerades av hans beskrivningar ett mångskiftande men stabilt universum. Åtskilliga nobelpris har delats ut sedan dess och världen är numera mycket annorlunda än vad jag en gång tog för sant.

Jag tänker att det både är en process som viljan påverkar samt påverkas av. Viljan påverkar processen genom att aktivt söka svar, och viljan blir påverkad när viljan får svar som ger tillfredsställelse. Om nyfikenhet och viljan bara var begränsade till att söka svar om aktuell uppfattning som vetenskap står för och tidens standardmodeller, skulle väl någon progress aldrig kunna ske...den som befinner sig i framkant och ägnar sig åt forskning måste också söka svar bortom detta, tänker jag. När det inte längre finns någon vilja om att söka svar bortom nuvarande uppfattningar, kanske vi kunde tala om en total tillfredsställelse, men där tror jag inte riktigt att vi är ännu.