Gandalf skrev:Okej så du tror att medvetande och materia är två olika substanser? Om de existerar "samtidigt", hur undviker du att reducera den ena till den andra?
Descartes försökte lösa detta problem med att säga att medvetande och materia inte har någon kontakt överhuvudtaget, med det påföljande problemet hur man isåfall ska förklara att ett immateriellt sinne kan styra sin egen kropp med viljan.
En modern gren inom materialismen försöker komma runt det genom hävda att subjektiva medvetna upplevelser är de materiella neurologiska impulser som ger upphov till dem, snarare än att medvetande är något mystiskt som "uppstår" ur materia.
Det tycks mig svårt att förespråka "samtidighet" utan att reducera det ena till det andra.
Jag tänker mig inte att dem är två olika substanser. Inte heller tänker jag mig att det finns "en typ av verklighet" så jag behöver inte reducera något till något alls. Jag ser konceptet av "en verklighet" som tveksamt som jag nämnt och jag är anti-reduktionist.
Det kan dock vara så att det finns en ultimat natur hos verkligheten. Den kan vara mental eller fysikalisk men jag ser detta som oklart och tveksamt. Jag tänker mig att vi är partiska av att försöka skapa oss en uppfattning eftersom detta är ett psykologiskt behov. Detta är alltså våra glasögon vi är tvingade att ha. Detta betyder inte att det är en verklighet vi genom den ges tillgång till.
Gandalf skrev:Hur förklarar du att död materia (som endast karaktäriseras av kvantitativa förhållanden i form av massa, laddning, momentum etc.) kan ge upphov till inre upplevelser så som färgen röd, smaken av ett äpple, doften av skog etc?
För mig måste materia rent ontologiskt existera i beroendeställning till medvetande, oberoende av tidsrymd. Metafysik är oberoende av tid och rum. Annars har man bördan att förklara hur det "högre" kan uppstå ur det "lägre", dvs hur liv kan "uppkomma" ur ett livlöst universum.
Jag kan inte förklara att materia kan generera inre erfarenheter. Inte heller att materia skulle kunna genereras av mentala aktiviteter.
Varför måste materia vara beroende av medvetande?
Jag ser det som tveksamt att vi kan komma fram till att alltings natur är enbart medvetande oavsett vilken relation medvetande och materia har.
Jag föredrar att tänka mig att vi har inre och yttre perspektiv av existensen. Det inre perspektivet ger oss tillgång till saker som medvetande, känslor, värden, tankar och det yttre ger oss tillgång till saker som atomer, galaxer, stenar och fysisk existens. Dessa perspektiv lär oss att olika typer av existens finns tillgängliga eftersom perspektiven finns tillgängliga för oss.
Även om dessa perspektiv är beroende av varandra, oavsett hur dem är det, så betyder det inte att "en typ av sak är den ultimata verklighetens natur". Som jag ser det är det alltså vårat tänkande som är väldigt benäget att just tänka så, men verkligheten behöver inte existera så.
Jag tänker mig inte att liv kan uppkomma i ett livlöst universum heller. Istället tänker jag mig att existens uttrycks genom potentialen för den och potentialen så att säga ger existensen tillgängliga möjligheter att existera. Allt inre och allt yttre, alltså allt vi har tillgång till att veta något om genom den potentialen, manifesteras genom den. Inget av dessa saker är "det enda verkliga" eller "det första eller slutgiltiga som skriver över allt annat". Inget av dem behöver vara något som "av nödvändighet måste existera". Det KAN vara så, men jag ser inga skäl till att tänka så.
Däremot ser jag som sagt skäl till att vi TÄNKER så och dessa är psykologiska. Vi fungerar på ett sätt som gör att vi har lätt att tänka så och det finns skäl till det, som att vi fungerar så för att kunna styra över våra liv och värdera överlevnad och mening i dem. Utan ett uppfattning av en "meningfsfull värld som innehåller mig" så har vi ingen kontroll.