Pollen skrev:Jag gillar citatet av Rumi.
Stycket ovanför läser jag som din tolkning av det. Och jag har en annan tolkning.
Rumi är en stor tänkare och poet.
Citatet läser jag som en poetisk beskrivning av min egen ståndpunkt: att liv och medvetande är materia organiserat på ett särskilt vis.
Din tolkning läser jag som att Rumi menar att liv och medvetande finns i naturens byggstenar. Kanske tänkte Rumi det också? Jag vet inte.
Jag läser citatet som poesi.
Min invändning mot din tolkning, som kanske återger Rumis tanke helt korrekt, är att delarna måste inte ha samma egenskaper som helheten.
Ett exempel: om mina tegelstenar är vita så blir blir tegelväggen vit. Ja, självklart.
Om mina tegelstenar är små? Blir väggen liten då?
Medvetandet sover inte i graniten. Granitens beståndsdelar har inte medvetande. Inte växternas heller. Om du tar process philosophy på allvar måste du avvisa din tolkning.
Bara död, stendöd materia organiserad på ett visst vis skapar liv, och till och med medvetande.
När organisationen upplöses försvinner allt liv och allt medvetande.
Vad Rumi anspelar på är säkerligen kopplingen mellan "självmedvetenhet" och andlighet. Vidare kopplingen mellan liv, medvetenhet och andlighet samt deras koppling till materia. Alltså själ-psyke-kropp grejen ur ett andligt perspektiv. Själens natur överskrider men inkluderar psykets som överskrider och inkliderar kroppens i en meningsfull hierarki av relationer.
Jag håller med om att liv och medvetande delvis kan ses som materia organiserad på ett särskilt vis när man kikar på materian utifrån, alltså objektivt. Men när man erfar fenomen från insidan, alltså subjektivt, är det inte samma sak.
Kompositionens felslut som du påpekar, alltså att det inte följer från resonemanget att delarnas egenskaper nödvändiggör helhetens, kan appliceras även där. Någontings ena sida visar inte den andra sidan. Utsidan av ett objekt ger inte att insidan har samma egenskaper eller vice versa.
Det som "organiserar" liv och medvetandet och det som organiseras av liv och medvetenhet är det svårt att veta saker om empiriskt och logiskt.
Rumi tänker sig att det är en kraft som organiserar ALLT och denna är i process att bli medveten genom mänsklig form som en kontakt mellan det inre och yttre, själ och kropp, ande och materia. Det är för mig rätt givet från ett mystikt perspektiv.
För att koppla detta till hur vida en "dag existerar" vill jag påpeka att vårat psyke med sitt tänkande manifesteras som en meningsfylld modell, en karta. Alla tankar är representativa av sin natur, de är hur kartmetoden fungerar som väcker dem. De "pekar på saker" och gör ALLTID det. Vår fundamentala erfarenhet finns tillgänglig med denna funktionen, vi kan inte kliva ur kartskapandet, det är i ständig process.
Därför blir det så att när vi reflekterar över hur vida "en dag existerar" så pekar vägskyltarna mot sig själva. Tankar pekar på tankar och processen tänkandet. Lördagen idag är en "fantasilördag" och kommer alltid att vara det. Kaffekoppen jag dricker ur finns tillgänglig som föremål men Lördagen som fantasiprocess.
Processen som riktar biologiskt liv mot medvetenhet och medvetenheten mot det som är kreativt och "nytt och spännande/värdefullt" (novelty) för oss är delvis den processen som manifesterar organisationen av allt liv.
Som jag tänker mig det tänker jag inte att absolut spirit eller medvetandet är en absolut orsak och syfte till allt som existerar utan att det är en ASPEKT hos manifestationen. Det är ena sidan av myntet, ena perspektivet på berättelsen, ett sätt att kunna berätta saker på som visar även mening och inte enbart fakta. Ett andligt perspektiv helt enkelt och inte ett fysikalistiskt.
Whitehead talade om ett felslut han kallade den felplacerade konkretionens felslut. Att fylla det konkreta med abstraktioner, alltså att blanda kartan med terrängen, fantasi med verkligheten. Lördagen med världen. Att tro att liv och medvetande ÄR materia är ett resultat av det. Problemet är att man TÄNKER sig att man vet vad man tror, inte att man tror något. Uppfölningen är att man när man får det ifrågasatt känner att man måste hålla FAST vid att man vet trots att allt tyder på att man INTE vet.
Där menar jag att man bör vara öppen och säga "jag tror eller tänker mig men vet inte".
En Lördagskaffe på det, denna "fantasilördag"