Medvetandeproblemet

[Marksa]

Det är fortfarande oklart för mig om du har en fysikalistisk uppfattning?

Varför är det viktikt för dig att veta om jag är en fysikalist eller har en fyskalistisk uppfattning?

Låt oss säga att jag är vandraren som alltid är på en resa.

För att medvetandeproblemet handlar om det.
Varför är medvetandeproblemet intressant för mig och vad andra tänker om det?

Ja men det hjälper ju inte att sätta en skyllt runt halsen där det står fysikalist eller idealist eller någon ist eller ism. Det verkliga Medvetande problemet är tills syvende och sist oberoende av vilken filosofie du har närmast hjärtat.

För mig så är filosofi ett sätt att skapa klarhet kring djupare meningsfulla saker
Att naturen skulle vara en strikt "mekanisk scen" av fysiska föremål som endast följer "naturlagar" ser jag som en filosofisk hållning som inte är genomtänkt alls. Det är denna filosofi som bidrar till att skapa medvetandeproblemet. Det är ett problem som beror på en konflikt mellan att två olika typer av existens uppfattas, en inre och en yttre, och att man försöker "förklara den ena med naturen hos den andra".

Men om man jobbar med att dekonstruera olika aspekter av medvetandet så kan man kanske finna godtagbara förklaringar till en hel del mentala processer. som är nära knutna till fysiska aktiviteter. Kvar står kanske endast frågan. vad innebär det att vara "jag"?

Vi kan inte "förklara musik med färger", de är olika typer av existens vi kan erfara men inte blanda.

Det finns de som gör just detta, att beskriva musik med färger. Båda är kvalitativa erfarenheter som berikar dig.

[Smisk]

Ja men det hjälper ju inte att sätta en skyllt runt halsen där det står fysikalist eller idealist eller någon ist eller ism. Det verkliga Medvetande problemet är tills syvende och sist oberoende av vilken filosofie du har närmast hjärtat.

Det är ett ord man kan använda för att förklara hur man ser på något så på så sätt hjälper det ordet till.
Jag är med på att man inte måste använda det men om man är fysikalist så är man och då kan man använda det, det är mest så det brukar fungera tänker jag

Om man inte vill säga hur man ser det eller inte är helt säker så låt gå för det.

Men om man jobbar med att dekonstruera olika aspekter av medvetandet så kan man kanske finna godtagbara förklaringar till en hel del mentala processer. som är nära knutna till fysiska aktiviteter. Kvar står kanske endast frågan. vad innebär det att vara "jag"?

Bra fråga som har många bra svar vi haft uppe.

Det är dock svårt att tala om detta utan att tala om hur man tänker sig att själva världen fungerar tänker jag.
Är man osäker tycker jag det lutar åt att man inte bestämt sig för varken fysikalism eller idealism, förutsatt att man känner till begreppen.

Men vill du inte svara på hur du ser det blir det märkligt och svårt

Det finns de som gör just detta, att beskriva musik med färger. Båda är kvalitativa erfarenheter som berikar dig.

Det är två helt olika saker och det enda sättet att veta om musik och färg och att jämföra dem är att erfara dem och förhålla tankarna till dem. Om man med dessa tankar tänker att "de är samma sak" har man fel enligt mig.

Precis samma sak gäller med saker på insidan och saker på utsidan, saker som känslor, tankar och medvetandet respektive saker som atomer, stenar och galaxer.

[Marksa]

Ja men det hjälper ju inte att sätta en skyllt runt halsen där det står fysikalist eller idealist eller någon ist eller ism. Det verkliga Medvetande problemet är tills syvende och sist oberoende av vilken filosofie du har närmast hjärtat.

Det är ett ord man kan använda för att förklara hur man ser på något så på så sätt hjälper det ordet till.
Jag är med på att man inte måste använda det men om man är fysikalist så är man och då kan man använda det, det är mest så det brukar fungera tänker jag

Om man inte vill säga hur man ser det eller inte är helt säker så låt gå för det.

Helt säker, ojdå. Så du vet hur medvetandet fungerar helt säkert . Jag vet vad begreppen inbegriper, men jag ser det som viktigare vad du har läst av det jag skrivit än att sätta en "label" på fortsatt samtal.

Men om man jobbar med att dekonstruera olika aspekter av medvetandet så kan man kanske finna godtagbara förklaringar till en hel del mentala processer. som är nära knutna till fysiska aktiviteter. Kvar står kanske endast frågan. vad innebär det att vara "jag"?

Bra fråga som har många bra svar vi haft uppe.

Det är dock svårt att tala om detta utan att tala om hur man tänker sig att själva världen fungerar tänker jag.
Är man osäker tycker jag det lutar åt att man inte bestämt sig för varken fysikalism eller idealism, förutsatt att man känner till begreppen.

Men vill du inte svara på hur du ser det blir det märkligt och svårt

Du är bra envis ser jag. Det behöver inte vara svårt. Hur världen fungerar, ja som en integral enhet förmodar jag. Men med väldigt lite magi, och med mycket att facineras och förundras över. Och vi lär oss en hel del varje dag. Medvetandet är ett områdena där man tagit tag i de faktiska problemen och kommit en bit på väg.

Det finns de som gör just detta, att beskriva musik med färger. Båda är kvalitativa erfarenheter som berikar dig.

Det är två helt olika saker och det enda sättet att veta om musik och färg och att jämföra dem är att erfara dem och förhålla tankarna till dem. Om man med dessa tankar tänker att "de är samma sak" har man fel enligt mig.

Eh, var sa jag att det var samma sak? Vad jag sa var att man kan beskriva det ena med det andra...Och sedan tror jag du håller med om att lyssna på musik och betrakta en tavla är båda kvalitativa erfarenheter. Eller hur tänker du?

Precis samma sak gäller med saker på insidan och saker på utsidan, saker som känslor, tankar och medvetandet respektive saker som atomer, stenar och galaxer.

För att förtydliga här och använda delar av dit språk, saker finns på utsidan, en illusion av dessa finns på insidan. Därutöver är insidan i full färd med att mota sensorisk input, bearbeta känslor, rädslor, funderingar och beslut. Beslut som genererar medvetna eller omedvetna handlingar.

En fråga då, vad är det som att vara som smisk?

[Smisk]

Helt säker, ojdå. Så du vet hur medvetandet fungerar helt säkert . Jag vet vad begreppen inbegriper, men jag ser det som viktigare vad du har läst av det jag skrivit än att sätta en "label" på fortsatt samtal.

Det är inte vad jag skrev eller menade dock, du kanske läste för snabbt?

Jag håller med om att det viktigaste är att veta vad man menar och fysikalism är ett ord man kan använda i det syftet.

Du är bra envis ser jag. Det behöver inte vara svårt. Hur världen fungerar, ja som en integral enhet förmodar jag. Men med väldigt lite magi, och med mycket att facineras och förundras över. Och vi lär oss en hel del varje dag. Medvetandet är ett områdena där man tagit tag i de faktiska problemen och kommit en bit på väg.

Du tänker dig att naturen fungerar som en integral enhet? Är det korrekt uppfattat?
Kan du utveckla vad du menar med det och om man då med det synsättet kan få klarhet i hur medvetandeproblemet kan lösas eller belysas från det?

Jag är inte med på hur du menar med integral enhet på rak arm.

Eh, var sa jag att det var samma sak? Vad jag sa var att man kan beskriva det ena med det andra...Och sedan tror jag du håller med om att lyssna på musik och betrakta en tavla är båda kvalitativa erfarenheter. Eller hur tänker du?

Det verkar vara många missuppfattningar här Jag menar inte att du sagt så och har inte skrivit det.

Detta va tänkt att vara en metafor och jag talar alltså om fysikalism där jag inte fått klarhet i hur du tänker dig detta var på jag ställer frågor om det. Jag inväntar mer info om det eller om du helt enkelt inte önskar tala om det eller vet hur du tänker dig det som jag skrev.

För att förtydliga här och använda delar av dit språk, saker finns på utsidan, en illusion av dessa finns på insidan. Därutöver är insidan i full färd med att mota sensorisk input, bearbeta känslor, rädslor, funderingar och beslut. Beslut som genererar medvetna eller omedvetna handlingar.

En fråga då, vad är det som att vara som smisk?

Aha, här har vi lite att gå på
Allt vi har tillgång till empiriskt, alltså genom våra 5 sinnen, existerar men saker i vårat inre existerar som en illusion?
De är alltså epifenomen?

Det låter som fysikalism?

[Marksa]

Var exakt uppstår de inre "sakerna"?

[Smisk]

Var exakt uppstår de inre "sakerna"?

Det inre och yttre är riktningar saker finns i, alltså exakt samma sak som dimensioner.
Det inre är i det inre och yttre i det yttre. Om vi tänker oss att det inre "finns i det yttre" har vi direkt tänkte fel eftersom "var" med syfte att peka på saker i det yttre inte är användbart för att förklara inte fenomen.

Precis som vi när vi tänker oss att norr och väster är nödvändiga för en karta men är helt olika riktningar så kan vi inte säga "var i norr är väster?". Istället kan vi korrelera dem, detta innebär att man kan säga "var i norr OCH var i väster?". En fysisk plats som finns i n+v är en som kräver att bägge beskrivs. Vår existens finns samtidigt i ett komplext yttre/inre förhållande och man kan alltså inte blanda dessa aspekter av den.

[Marksa]

Var exakt uppstår de inre "sakerna"?

Det inre och yttre är riktningar saker finns i, alltså exakt samma sak som dimensioner.

Dimentioner i den mening du tänker här kan tänkas vara paralella verkligheter. Är det så du tänker dig det?
Men är det verkligen nörvändigt för att förstå den verklighet vi lever i? märk väl min fråga var var uppstår den inre verkligheten.

Det inre är i det inre och yttre i det yttre. Om vi tänker oss att det inre "finns i det yttre" har vi direkt tänkte fel eftersom "var" med syfte att peka på saker i det yttre inte är användbart för att förklara inte fenomen.

Var drar du gränsen mellan hjärnans kapacitet och den inre verkligheten?

[Smisk]

Dimentioner i den mening du tänker här kan tänkas vara paralella verkligheter. Är det så du tänker dig det?
Men är det verkligen nörvändigt för att förstå den verklighet vi lever i? märk väl min fråga var var uppstår den inre verkligheten.

Korrekt, så kan man tänka sig det. Det är nödvändigt för att förstå "verkligheten". Man kan även vända på det och kritisera idén om verkligheten istället.

Man kan tänka sig att det vi kallar verkligheten är en kombination av saker som är verkliga både fysiska och mentala och som vi uppfattar som meningsfulla för oss så att vi kan navigera genom livet. Detta är inte ett fel vi gör, det är något vi alla måste göra, men det är filosofiskt sätt inte så genomtänkt. Det är inte en objektiv metafysisk sanning om verklighetens natur

Frågan var den inre verkligheten uppstår blir då att den uppstår i det inre, den kan inte uppstå någon annan stans än där.
Att vi tänker att världen är "en fysisk scen" där allt annat uppstår (alltså fysikalism) ifrågasätter jag starkt. Det finns inga belägg för detta på något som helst sätt.

Var drar du gränsen mellan hjärnans kapacitet och den inre verkligheten?

Kroppen är utsidan av existens och vårat personliga inre är insidan av existens. Min kropp och mina tankar är min individuella fysiska form och min individuella mentala.

Det blir fel att tänka sig att det är så att vi har en dator som för att den fungerar som den gör genererar en person, metaforiskt menat.
Hjärnan som föremål som genererar det föremålets inre. Istället är det en holistisk komplex existens som händer med olika typer av saker samtidigt där kropp/psyke/själ eller hur man vill dela kakan relaterar till varandra på ett meningsfullt sätt.

Fysikalister och idealister försöker bägge sortera in "verkligheten i ETT fack" när existensen istället är ett "spektrum av processer" som deltar att forma flera olika typer av existens. Alla fack vi sorterar in saker i är våra mentala fack vi sammanställer för att kunna navigera i våra personliga mänskliga liv. Det är inte "en verklighet".

Jag avfärdar inte verklighetens natur, jag sorterar istället in saker där de passar och fungerar bättre än med facken fysikalism och idealism tänker jag.

Medvetandeproblemet kan ses som ett problem av att sortera saker man tolkat fel i fack som försöker förklara världen på ett sätt som är enklare än vad existens som helhet är.

[Anders]

Tänk vad 100 miljarder nervceller som vardera har kopplingar till 1000 andra nervceller ändå kan åstadkomma. Och kopplingarna är hiskeligt snabba också.

Och ändå uppfattar vi, vakna, sovande, fulla (och antagligen höga, men där har jag ingen praktisk erfarenhet) vårt medvetande som en, rättså okomplicerad, enhet. Vi tänker på en sak i taget, uppfattar oss som en singulär. Tanken på att vi skulle kunna tänka i två simultana parallella flöden ter sig befängd. Alla dessa nervceller och synapser mynnar ut i nää nu behöver jag nog dagen sista kopp kaffe.

Javisst är det så.
Vi kan känna oss som simpla tjuvar i livets väv. Vad gör vi egentligen av våra liv. all vår potential.
Ja, jag kastar bort 8 av 10 kvällar på dumunderhållning på burken eller ännu värre på reeals på Facebook.
Men medvetandet värderar inte vad vi väljer att göra så länge vi håller oss vid liv.
Men den underbara processor vi har ser till att tala om för oss vad kaffet smakar, det är gott och aromen är fin förmodligen nyttigt. ja två rätt av 3 inte illa. sedan så ser automtiska/autonoma processer till att vi andas, och att vi kan hålla balansen och även den varma koppen i handen. Mycket att processa redan där. Och så vidare och så vidare.
Och mitt i allt detta kan vi reflektera över ett antal filosofiska spörsmål. Fundera på vad vi kommer att ta tag i morgon på jobbet, har vi lärt oss något idag som kan göra det lättare imorgon…..Allt detta händer utan

Men fortfarande - själva medvetandet är åtminstone för mej märkvärdigt singulärt i stunden.

Det finns EN stund på dagen då det här möjligen luckras upp en smula - för mig - och det är precis innan insomnandet. Då kan det singulära nästan flyta ut, men inte ens då.

[Smisk]

Men fortfarande - själva medvetandet är åtminstone för mej märkvärdigt singulärt i stunden.

Det finns EN stund på dagen då det här möjligen luckras upp en smula - för mig - och det är precis innan insomnandet. Då kan det singulära nästan flyta ut, men inte ens då.

Så här är det för mig för det mesta och det verkar vara ett sätt för oss att söka sammanhang för oss så att vi kan göra meningsfulla saker i livet.

Det finns ett par undantag och det är som du säger när vi sover men även när vi får psykos eller mediterar.
Det finns ohälsosamma och hälsosamma medvetandetillstånd och några av dem är "jaglösa" som exempelvis djup sömn och dröm sömn vi alla kan förstå. I både djupsömn och drömsömn påverkas får relation till rum, tid och logik mm och vi saknar förmågan att "testa vad som är verkligt", den är helt som bortblåst.

Samma sak kan hända i meditativa tillstånd där medvetandet är "medvetet bortom tid" exempelvis.

[antor]

Alltså jag är på ett helt annat spår tror jag. Och det har väl att göra med att jag jobbat med mätteknik och så. Jag är en sån som inte abstraherar så mycket utan måste konkretisera hela tiden.

Jag tror att vi är tillståndsmaskiner. Tillståndsmaskiner är inget avancerat, alla vet egentligen vad det är redan men det är lätt att googla. Men vi är tillståndsmaskiner som känner till vårt egna tillstånd. Man har ju känslor, och andra tillstånd. Och jag tror helt enkelt det är det som definierar medvetande. Att man kan ta hänsyn till sitt egna och andras tillstånd och agera därefter. Det är inte omöjligt att bygga och programmera en robot som kan göra det. Och hur bra den kan göra det är inte relevant för definitionen. Låt oss säga att vi har ett ansiktsigenkänningsprogram som hälsar olika på ledsna och glada människor. Och dessutom själv visar sitt ledsna eller glada ansikte. Då säger min definition att saken är medvetande. Och det är superviktigt att gallra bort ett par saker här. Antalet känslor i systemet är bara dimensionalitet, vad är det som säger att det måste övertyga oss om sitt medvetande? Det finns människor som är väldigt simpla och stela av sig. Sedan har vi tankekapacitet. Alltså sakens förmåga att resonera och föra samtal etc. Även om det blir tekniskt bättre och bättre, så är det inget krav för min simpla definition. Och det är liksom hela poängen. IQ är inget mått på hur medveten någon är.

Så vilka system är medvetande enligt mig?

Om man tar det enklaste. En enkel elektrisk krets med någon input, någon feedback loop som mäter något relevant internt tillstånd i och någon output. Här kan man dock säga att systemet inte är medvetande eftersom det agerar bara "rakt in rakt ut" på input. Det finns inget som möjliggör en tankeprocess alls. Insekter kanske kan höra till samma kategori i vissa fall.

Sen har vi min robotdammsugare. Den vet vart den är den planerar sitt jobb. Den har ett tillstånd som den bryr sig om och det är batteriladdningen. Och lite andra tillstand internt i koden. Och den sparar "tillstånd" (position) hos objekt som är i vägen. För mig är den mer medveten än en insekt.

En annan slags sätt att beskriva det är en modifikation av gubben i huvudet. Att man istället är en autonom process som mäter på interna tillstånd när det behövs. Om man tänker efter så är det omöjligt att svara på två frågor om ens tillstånd samtidigt. "Hur hungrig och arg är du nu?". Man måste "checka" de sakerna en efter en.

Sen finns det ju typ en oskriven regel att om man behandlar något som medvetet så är det det. Men det är en annan diskussion. Och jag vill avslutningsvis säga att känslor och medvetande är så tunga ord och det gör faktiskt att folk tror att de jagar nåt stort och komplicerat när de försöker beskriva dessa saker. Och jag vet att allt jag skriver är helt taget ur luften och det är något man mer eller mindre måste "tro" på.

[Smisk]

Jag tror att vi är tillståndsmaskiner. Tillståndsmaskiner är inget avancerat, alla vet egentligen vad det är redan men det är lätt att googla. Men vi är tillståndsmaskiner som känner till vårt egna tillstånd. Man har ju känslor, och andra tillstånd. Och jag tror helt enkelt det är det som definierar medvetande. Att man kan ta hänsyn till sitt egna och andras tillstånd och agera därefter. Det är inte omöjligt att bygga och programmera en robot som kan göra det. Och hur bra den kan göra det är inte relevant för definitionen. Låt oss säga att vi har ett ansiktsigenkänningsprogram som hälsar olika på ledsna och glada människor. Och dessutom själv visar sitt ledsna eller glada ansikte. Då säger min definition att saken är medvetande. Och det är superviktigt att gallra bort ett par saker här. Antalet känslor i systemet är bara dimensionalitet, vad är det som säger att det måste övertyga oss om sitt medvetande? Det finns människor som är väldigt simpla och stela av sig. Sedan har vi tankekapacitet. Alltså sakens förmåga att resonera och föra samtal etc. Även om det blir tekniskt bättre och bättre, så är det inget krav för min simpla definition. Och det är liksom hela poängen. IQ är inget mått på hur medveten någon är.

Jag håller med om att detta är en sak som delvis har med detta att göra. Det är en del av tänkandet och språket att vi föreställer oss saker som "tillstånd och händelser" så att vi kan greppa dem. Det som är avgörande här är att man inte "blandar kartan med terrängen" utan istället nyanserar och utvecklar kartan så att den passar bra med terrängen.

I fallet med medvetandeproblemet så kan vi tänka oss att naturen (all existens) fungerar genom att den i grunden har en enda typ av tillstånd och att dessa alltid är antingen fysiska eller mentala. Eller så kan vi tänka oss att den har olika typer av tillstånd samtidigt där fysiska och mentala är två av dem och att de finns i olika grader.

Hur tänker du dig det?

Sen finns det ju typ en oskriven regel att om man behandlar något som medvetet så är det det. Men det är en annan diskussion. Och jag vill avslutningsvis säga att känslor och medvetande är så tunga ord och det gör faktiskt att folk tror att de jagar nåt stort och komplicerat när de försöker beskriva dessa saker. Och jag vet att allt jag skriver är helt taget ur luften och det är något man mer eller mindre måste "tro" på.

Tro? Som i mysterianism?

Jag bad AI förklara det:

"Mysterianism är en filosofisk uppfattning som föreslår att det hårda problemet med medvetandet inte kan lösas av människor. Det olösliga problemet är hur man förklarar existensen av qualia (enskilda fall av subjektiv, medveten upplevelse). Enligt mysterianism är medvetandet inte ett övernaturligt fenomen, men det är helt enkelt bortom den mänskliga förståelsens begreppsmässiga apparat. Vissa mysterianer anser att medvetandet är "ett mysterium som mänsklig intelligens aldrig kommer att nysta upp" (Colin McGinn) 1, medan andra tror att medvetandet inte är inom räckhåll för nuvarande mänsklig förståelse, men kan bli begripligt för framtida framsteg inom vetenskap och teknik2. Mysterianism är en form av icke-reduktiv fysikalism, vilket innebär att den accepterar att medvetandet är något annat än hjärnan, men inte något som bryter mot de fysiska lagarna"

Tro som att man inte kan veta men måste utgå ifrån något på grund av att vi har gränser vi inte kommer runt?

[Anders]

Men fortfarande - själva medvetandet är åtminstone för mej märkvärdigt singulärt i stunden.

Det finns EN stund på dagen då det här möjligen luckras upp en smula - för mig - och det är precis innan insomnandet. Då kan det singulära nästan flyta ut, men inte ens då.

Så här är det för mig för det mesta och det verkar vara ett sätt för oss att söka sammanhang för oss så att vi kan göra meningsfulla saker i livet.

Det finns ett par undantag och det är som du säger när vi sover men även när vi får psykos eller mediterar.
Det finns ohälsosamma och hälsosamma medvetandetillstånd och några av dem är "jaglösa" som exempelvis djup sömn och dröm sömn vi alla kan förstå. I både djupsömn och drömsömn påverkas får relation till rum, tid och logik mm och vi saknar förmågan att "testa vad som är verkligt", den är helt som bortblåst.

Samma sak kan hända i meditativa tillstånd där medvetandet är "medvetet bortom tid" exempelvis.

Men har du någonsin tänkt parallellt? Jag påstår att ingen någonsin har gjort det. Och för mig är det en viktig del av medvetandet och the hard problem.

[Smisk]

Men har du någonsin tänkt parallellt? Jag påstår att ingen någonsin har gjort det. Och för mig är det en viktig del av medvetandet och the hard problem.

Varför är det en viktig del? På vilket sätt?

Tänkandet och alla inre processer är komplexa och mycket sker parallellt/samtidigt.
Dock så håller jag med om det du syftar på tror jag och erfarenheten vi har i vaket tillstånd skulle jag säga sammanställs för oss så att vi uppfattar att vi "tänker en gång" och att vi "tänker linjärt", alltså i tid. Tar man droger, är sjuk eller drömmer kan dessa påverkas dock.

Man vet tydligen att om man delar hjärnan så att de två hemisfärerna inte har kontakt med varandra så kan man visa de olika sidorna olika saker och be de olika ögonen läsa frågor de får svara på den andra sidan då inte kan känna till. När man dock frågar hela personen som ser samma text kommer den svara som om den är "en person" trots att man kan visa att de olika delarna inte kan veta vad den andra sett.

Man kommer rationalisera och förklara i efterhand varför man gjorde som man gjorde fast man bad ena hjärnan göra en sak den andre inte kände till när man sedan frågar den sidan varför man gjorde det. Jag är dock osäker på exakt hur detta fungerar och om det faktiskt stämmer så som man säger.

Det verkar rätt givet att själva "medvetandet" sammanställer allt SOM OM det är en enhet vi är. Från detta följer dock inte på något sätt att vi faktiskt ÄR en enhet.

[Anders]

Men har du någonsin tänkt parallellt? Jag påstår att ingen någonsin har gjort det. Och för mig är det en viktig del av medvetandet och the hard problem.

Varför är det en viktig del? På vilket sätt?

Tänkandet och alla inre processer är komplexa och mycket sker parallellt/samtidigt.
Dock så håller jag med om det du syftar på tror jag och erfarenheten vi har i vaket tillstånd skulle jag säga sammanställs för oss så att vi uppfattar att vi "tänker en gång" och att vi "tänker linjärt", alltså i tid. Tar man droger, är sjuk eller drömmer kan dessa påverkas dock.

Man vet tydligen att om man delar hjärnan så att de två hemisfärerna inte har kontakt med varandra så kan man visa de olika sidorna olika saker och be de olika ögonen läsa frågor de får svara på den andra sidan då inte kan känna till. När man dock frågar hela personen som ser samma text kommer den svara som om den är "en person" trots att man kan visa att de olika delarna inte kan veta vad den andra sett.

Man kommer rationalisera och förklara i efterhand varför man gjorde som man gjorde fast man bad ena hjärnan göra en sak den andre inte kände till när man sedan frågar den sidan varför man gjorde det. Jag är dock osäker på exakt hur detta fungerar och om det faktiskt stämmer så som man säger.

Det verkar rätt givet att själva "medvetandet" sammanställer allt SOM OM det är en enhet vi är. Från detta följer dock inte på något sätt att vi faktiskt ÄR en enhet.

Mer grundläggande. Medvetandet är ETT, även om vi har hjärnhalvor, aphjärna, reptilhjärna och what not.