ÄR SIKTEN GOD ?ARISTOTELSE menade att det endast finns en enda värld, som vi kan filosofera om/över, och att det är
den värld vi lever i, och har erfarenhet av.
PLATONs inskription ovanför dörren till sin akademi, ”Må ingen komma in här som är okunnig i matematik”
ger i jämförelse med Aristoteles en något annorlunda bild av synen på verkligheten. Lägg till detta
uppfattningen ”men så finns det en annan värld, som inte har sin existens i tid och rum, som inte är
tillgänglig för våra sinnen, och där det råder fullkomlighet och fulländad ordning”.
KANT har jag kommenterat i tidigare inlägg.
DELTA-KONCEPTET visar på tydliga likheter med Platons och Kants slutsatser, och vilar på,
MAXWELLs ekvationer (inkl ekv. viktiga principiella bakgrund och tillkomst)
EULERs formel (inkl kombinationer).
Personligen har jag, som novis inom området matematik, via egna resonemang kommit till slutsatsen att
matematikens regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten.
De slutsatser och resultat som matematiken förmår leverera, bör således i minst något avseende vara
beroende av hur verkligheten uppfattas/förnims. Av det skälet bör matematikens förmåga att via sin
inneboende logik beskriva något som är beläget ”bortom” verkligheten, vara behäftad med begränsningar.
Detta leder till en intressant följdfråga, hur långt sträcker sig matematikens förmåga och kapacitet att
beskriva och förutse annat än atomärt betingade egenskaper, m a o
HUR GOD ÄR SIKTEN ?Väsentliga delar av detta resonemang bör sannolikt, i filosofisk mening, vara beroende av vad som är
bevisbart, såsom varande absolut sant.
Tillkomsten av Maxwells ekvationer är t ex teoretiska matematiska skapelser, som beskriver metafysiska
samband, där det är
indirekt detekterbara atomära egenskaper, som utgör grund/input.
En i sammanhanget viktig egenskap ekvationerna anger, är att det magnetiska och elektriska
fält-komponenterna, ur det atomära perspektivet, har en oscillation-relation relativt varandra.
De indirekt påvisade egenskaperna medför intuitivt en känsla av att de, via ekvationerna teoretiskt
verifierade fälten, ur det atomära perspektivet, utgör den yttersta utposten mot det okända.
Kännetecknande för den metafysik som kommer till användning inom konceptet och dess växelverkan,
är att
olika/skilda referenser tillämpas med hjälp av principerna
DRP och
MP. De enligt konceptet, via MP, skilda individuella referenserna, leder till att den av Maxwells ekv beskrivna
oscillation-relationen (ur atomärt perspektiv) uppträder ”förskjuten” ur respektive
MP-perspektiv, vilket
utgör grund för balanskriteriet
ΔØ, och således även för vår verklighetsuppfattning.
När
DRP och
MP förs in i resonemanget framstår alltså den relativa ”ömsesidiga” verkligheten atomärt
som en typ av
komplex differens mellan sinsemellan förskjutna oscillation-relationer.
Det jag i tidigare inlägg benämner det
”imaginära navet” representerar det här ”reaktans-skiftet” (
j/j).
Den intressanta konsekvensen av detta bör vara att verkligheten, på metafysisk nivå, baseras på
vxv-kombination av
olika/skilda metafysiska ”sanningar”. Inom ramen för den ”atomära” verkligheten
bör följden bli att det är
omöjligt att definiera vad som utgör
"ABSOLUT SANNING". Det kan förenklat
uttryckas som att verklighetens förnimbara ”upplösning” är otillräcklig för att se den absoluta sanningen.
När frågan,
HUR GOD ÄR SIKTEN ?, söker svar, notera då gärna att konceptet ifrågasätter tolkningen av
Einsteins Speciella Relativitetsteori,
ESR. Begreppet relativitet inkl beroendet av relativrörelsen, v, har
likartad karaktär det som kännetecknar det individuella resonans perspektivet på den komplexa differensen
mellan sinsemellan förskjutna oscillation-relationer. Relativitet, så som begreppet beskrivs i
ESR, utgör
m a o ett individuellt förankrat
MP-fenomen, som ej är överordnat representativt för universum i ett
balanserat referensneutralt DRP-perspektiv. Gödels ofullständighets-teorem är två fundamentala teorem inom den moderna logiken.
Jag tror/tycker mig förstå dessa, och även sambanden med/till
DRP och
MP.
Ofullständighetsteoremen handlar om avgörbarhet och bevisbarhet av utsagor i formella system,
och lades fram av Kurt Gödel 1931. Med reservation för att jag ev kan ha missförstått något,
förefaller ofullständighetsteoremen
bekräfta metafysikens roll och principerna DRP och MP.
Följande citat är hämtat från Wikipedia,
Gödels ofullständighetssatser”Teoremen fastlägger att Hilberts andra problem, om en axiomatisering av aritmetiken, kräver ett
oändligt antal axiom. Det medför att David Hilberts program, att finna ett fullständigt och konsistent,
det vill säga motsägelsefritt, axiomsystem för all matematik är ogenomförbart.
Gödels första ofullständighetsteorem:
I varje konsistent formellt system, tillräckligt för aritmetiken, finns en sann men oavgörbar formel,
det vill säga en formel, som inte kan bevisas och vars negation ej heller kan bevisas.
Gödels andra ofullständighetsproblem, är en följdsats till det första teoremet:
Konsistensen hos ett formellt system, tillräckligt för aritmetiken, kan inte bevisas inom systemet.
Gödels första teorem är i grunden villkorligt. Det säger att, om ett formellt system S för aritmetik
är konsistent, så är det möjligt att konstruera en sats G, som är sann men obevisbar i detta system.
Härav följer, att om S är konsistent, så är G både sann och obevisbar.
Trivialt fås då, att om S är konsistent, så är G sann.
Om konsistensen av S nu skulle kunna bevisas i systemet, så skulle G ha bevisats i S och därmed skulle
en kontradiktion, G och icke-G, att G är såväl bevisbar som icke bevisbar, kunna härledas.
Av reductio ad absurdum-regeln följer då negationen av satsen, att S är konsistent, det vill säga att
S inte är, eller kan visas vara, konsistent.”
/ Bengt Hj Törnblom / Illusionen
Pax vobiscum.https://www.youtube.com/watch?v=APYlRXUjrkY&t=713s