Smisk skrev:Jag bad Bing punkta upp de viktigaste argumenten mot detta från boken Rejecting Retributivism.
Det skeptiska argumentet: Vi har inte den typ av fri vilja och moraliskt ansvar som krävs för att förtjäna straff för våra handlingar12.
Det epistemiska argumentet: Vi kan inte veta med tillräcklig säkerhet om någon är moraliskt ansvarig eller hur mycket straff de förtjänar12.
Det empiriska argumentet: Retributivism är oförenligt med den bästa tillgängliga vetenskapen om mänskligt beteende och de faktorer som påverkar det12.
Det etiska argumentet: Retributivism är moraliskt felaktigt eftersom det kränker principerna om proportionalitet, likhet och mänsklig värdighet12.
Det pragmatiska argumentet: Retributivism är ineffektivt och kontraproduktivt eftersom det inte minskar brottsligheten, utan snarare ökar den12.
Det alternativa argumentet: Det finns ett bättre sätt att hantera brottsligt beteende som bygger på en folkhälso-karantänmodell, som syftar till att minska skadan och främja rehabilitering
Detta är en sammanfattning av Carusos argument emot "retributivism"... som jag ser det är det ganska svårt att anknyta det han skriver till vad jag skrivit i den här tråden, då vi använder oss av helt olika utgångspunkter, vilket landar i olika diskurser. Men om jag ändå ska försöka förklara varför:
Angående första två punkterna så verkar det som att han utgår från tanken om att olika individer skulle ha olika medvetanden. Det menar jag är problematiskt. Jag är mer inne på tanken om att medvetandet är ett ensamt själv, ett solus ipse, och olika individer snarare är att betrakta som reflektionsytor till medvetandet. Från detta perspektiv kan man mena att det enda bestraffning som är möjlig är en slags självbestraffning.
Angående "etiska" argument... kan få en att undra vad för form av retributivism som Caruso egentligen talar om. Om retribution definieras som "förtjänat straff" hur kan det då kränka princip om proportionalitet? Och om det menas att det kränker principen om likhet, så talar han alltså om en form av retribution som inte handlar om att möta lika med lika?
Angående pragmatiska perspektivet: Jag har försökt visa i spelteoretiska modeller hur principen om lika möter lika, kan ge långsiktigt bästa utfall sett från både egoistiskt, altruistiskt samt utilitaristiskt perspektiv... principen om lika möter lika gör att brottslighet blir ogynnsam.
Angående empiriska och alternativa, argumentet... tycks bygga på antaganden om att det finns en person/grupp i kontroll som vet vad som är brottsligt och vad som som inte är brottsligt beteende, och som också vet hur korrekt retribution går till. Från ett ateistiskt/sekulärt perspektiv må det kanske förefalla naturligt, om man där tänker sig att det inte finns något som står över de mänskliga lagarna... men från ett religiöst perspektiv, om att Gud står över människoskapade lagar, går det betrakta situationen annorlunda.