Nuet

[xion]

Kanske kan man se det så att tid och rum i själva verket är egenskaper hos materien. Gravitationen som ju utgår från materien skapar ,det vet vi,en slags topologisk struktur hos rymden som gör varje punkt unik. Man kan på så vis se det som att rymden spänns upp över gravitationen.

Det vi mäter med tid är förändring, med klockan skapar vi en norm som transcenderar all annan förändring. Är det nu så att rummet uppstår ur materien och att materia och rum befinner sig i ständig rörelse och förvandling så skulle vi kunna dra slutsatsen att tiden är en egenskap hos materien och därmed också hos rummet

Någon sådan slutsats ser jag inte att man kan dra.
Tiden är ingen egenskap hos vare sig materien eller rummet.
Tiden är enbart en kvantifiering av förändringar hos dessa vad gäller hastighet och varaktighet.

Rum, tid och materia av olika typer samt ekvivalensen energi är vad universum består av, allt detta befinner sig sedan begynnelsen i oavbruten förvandlig, i fritt fall. Du säger att tiden enbart är en kvantifiering av förändringar vad gäller hastighet och varaktighet. Så vad är det då som bestämmer denna hastighet, varför sker inte allt med kausalitetshastigheten? Kan det vara så att tiden som del av universum och som egenskap hos materien i själva verket utgör en barriär eller broms mot förändringar? Utan denna tröghet hos det skapade hade avstånd saknat innebörd och universum hade försvunnet i samma ögonblick som det skapades.

Varför materien beter sig som den gör är ingen filosofisk fråga.
Det handlar mera om fysik och relativitetsteori. krökta rummet och sådana frågor som en filosof sällan har kunskapstäckning för.
En fysiker kanske skulle ha bättre möjligheter att räta ut sådana frågetecken.

[Anders]

Någon sådan slutsats ser jag inte att man kan dra.
Tiden är ingen egenskap hos vare sig materien eller rummet.
Tiden är enbart en kvantifiering av förändringar hos dessa vad gäller hastighet och varaktighet.

Rum, tid och materia av olika typer samt ekvivalensen energi är vad universum består av, allt detta befinner sig sedan begynnelsen i oavbruten förvandlig, i fritt fall. Du säger att tiden enbart är en kvantifiering av förändringar vad gäller hastighet och varaktighet. Så vad är det då som bestämmer denna hastighet, varför sker inte allt med kausalitetshastigheten? Kan det vara så att tiden som del av universum och som egenskap hos materien i själva verket utgör en barriär eller broms mot förändringar? Utan denna tröghet hos det skapade hade avstånd saknat innebörd och universum hade försvunnet i samma ögonblick som det skapades.

Varför materien beter sig som den gör är ingen filosofisk fråga.
Det handlar mera om fysik och relativitetsteori. krökta rummet och sådana frågor som en filosof sällan har kunskapstäckning för.
En fysiker kanske skulle ha bättre möjligheter att räta ut sådana frågetecken.

Det har nog ingen större filosof sen Platon förnekat, åtmistone inte Sokrates i dialogerna. Hur vi upplever att materien beter sig är dock en fråga som är nog så filosofisk och helt instrumentell för fysikernas förståelse av fysiken. Och en hel del av frågan tid. Empiri är en filosofisk landvinning. Tänka bäst kommer alltid vara kungen.

(Och fysikern, under hypotesdragning och slutsatsdragning är av allt att döma en filosof. Fysiker är oftast inga oävna tänkare. Men de har, som programmerare, för lätt att tjusas av exaktheten man kan erhålla i lågnivådetaljen, och det är det som sätter mjölk på deras bord, liksom på den akademiske filosofens bord, av vad jag har förstått. Fan ta Wittgenstein och Russell för det. Alla akademiska filosofer jag känner och de jag hör på radio tycks dock leva upp då man kommer till tänkafrittet.)

[xion]

Rum, tid och materia av olika typer samt ekvivalensen energi är vad universum består av, allt detta befinner sig sedan begynnelsen i oavbruten förvandlig, i fritt fall. Du säger att tiden enbart är en kvantifiering av förändringar vad gäller hastighet och varaktighet. Så vad är det då som bestämmer denna hastighet, varför sker inte allt med kausalitetshastigheten? Kan det vara så att tiden som del av universum och som egenskap hos materien i själva verket utgör en barriär eller broms mot förändringar? Utan denna tröghet hos det skapade hade avstånd saknat innebörd och universum hade försvunnet i samma ögonblick som det skapades.

Varför materien beter sig som den gör är ingen filosofisk fråga.
Det handlar mera om fysik och relativitetsteori. krökta rummet och sådana frågor som en filosof sällan har kunskapstäckning för.
En fysiker kanske skulle ha bättre möjligheter att räta ut sådana frågetecken.

Det har nog ingen större filosof sen Platon förnekat, åtmistone inte Sokrates i dialogerna. Hur vi upplever att materien beter sig är dock en fråga som är nog så filosofisk och helt instrumentell för fysikernas förståelse av fysiken. Och en hel del av frågan tid. Empiri är en filosofisk landvinning. Tänka bäst kommer alltid vara kungen.

(Och fysikern, under hypotesdragning och slutsatsdragning är av allt att döma en filosof. Fysiker är oftast inga oävna tänkare. Men de har, som programmerare, för lätt att tjusas av exaktheten man kan erhålla i lågnivådetaljen, och det är det som sätter mjölk på deras bord, liksom på den akademiske filosofens bord, av vad jag har förstått. Fan ta Wittgenstein och Russell för det. Alla akademiska filosofer jag känner och de jag hör på radio tycks dock leva upp då man kommer till tänkafrittet.)

En bra sammanfattning tycker jag.
Vad det "handlar om" är att förstå vad som är fysik och som därför är lika för "alla". Till skillnad från metafysik som är baserat vårt medvetande.

[Smisk]

Som jag ser det så är det universella tidlöst och det individuella innefattar förmågan att erfara tid.

Att erfara tid är detsamma som att säga att tid är ett universellt fenomen som existerar. Alla människor kan erfara tidens flöde, det är mätbart och ingår i de teorier som beskriver världen.

Det är mycket enkelt. Einsteins samtid visste mer om tidens natur än man visste under Spinozas dagar.

Nej det stämmer inte, ett påstående om någontings sanning är inte samma sak som en erfarenhet.

[Smisk]

Rum, tid och materia av olika typer samt ekvivalensen energi är vad universum består av, allt detta befinner sig sedan begynnelsen i oavbruten förvandlig, i fritt fall. Du säger att tiden enbart är en kvantifiering av förändringar vad gäller hastighet och varaktighet. Så vad är det då som bestämmer denna hastighet, varför sker inte allt med kausalitetshastigheten? Kan det vara så att tiden som del av universum och som egenskap hos materien i själva verket utgör en barriär eller broms mot förändringar? Utan denna tröghet hos det skapade hade avstånd saknat innebörd och universum hade försvunnet i samma ögonblick som det skapades.

Jag tror inte på någon begynnelse, universum verkar evigt och "tidlöst". Big bang som ett verkligt fenomen köper jag men inte som en källa/orsak till universum/all-existens, det köper jag inte rakt av. Jag ser inga skäl till att tänka så eller att bara utgå från det utan belägg.

Jag ser inte att tiden är en egenskap hos materia eller rummet men förmågan att erfara tid kan tillskrivas både händelser i materia och rummet. Med andra ord, vi kan erfara händelser i tid och beskriva dem i erfaren tid. Detta kan skapa problem som Einstein påpekat och då kan man göra så att man förändrar beskrivningen (tilldelningen av varaktigheten) utefter rummet och händelserna i det när man beskriver dem. Det gör att det blir en relativ "egenskap" på grund av att vi tvingas flytta durationen utefter rummet/händelserna som vi beskriver.

Detta ser jag som belägg för att tid är en erfaren sak vi mäter MED, inte något saker "händer i" utanför (separat från) erfarenheter/beskrivningar.

Att tiden skulle vara ett sätt för universum att göra så att allt inte händer samtidigt är bara ett kul sätt att uttrycka sig på.
Vi kan endast erfara saker NU och det är därför vi endast kan minnas det vi erfarit, peka på saker som är nu och föreställa oss saker som kan bli sen.

[Vertumnus]

Rum, tid och materia av olika typer samt ekvivalensen energi är vad universum består av, allt detta befinner sig sedan begynnelsen i oavbruten förvandlig, i fritt fall. Du säger att tiden enbart är en kvantifiering av förändringar vad gäller hastighet och varaktighet. Så vad är det då som bestämmer denna hastighet, varför sker inte allt med kausalitetshastigheten? Kan det vara så att tiden som del av universum och som egenskap hos materien i själva verket utgör en barriär eller broms mot förändringar? Utan denna tröghet hos det skapade hade avstånd saknat innebörd och universum hade försvunnet i samma ögonblick som det skapades.

Jag tror inte på någon begynnelse, universum verkar evigt och "tidlöst". Big bang som ett verkligt fenomen köper jag men inte som en källa/orsak till universum/all-existens, det köper jag inte rakt av. Jag ser inga skäl till att tänka så eller att bara utgå från det utan belägg.

Jag ser inte att tiden är en egenskap hos materia eller rummet men förmågan att erfara tid kan tillskrivas både händelser i materia och rummet. Med andra ord, vi kan erfara händelser i tid och beskriva dem i erfaren tid. Detta kan skapa problem som Einstein påpekat och då kan man göra så att man förändrar beskrivningen (tilldelningen av varaktigheten) utefter rummet och händelserna i det när man beskriver dem. Det gör att det blir en relativ "egenskap" på grund av att vi tvingas flytta durationen utefter rummet/händelserna som vi beskriver.

Detta ser jag som belägg för att tid är en erfaren sak vi mäter MED, inte något saker "händer i" utanför (separat från) erfarenheter/beskrivningar.

så att allt inte händer samtidigt är bara ett kul sätt att uttrycka sig på.
Vi kan endast erfara saker NU och det är därför vi endast kan minnas det vi erfarit, peka på saker som är nu och föreställa oss saker som kan bli sen.

Nu säger jag ju inte "Att tiden skulle vara ett sätt för universum att göra" utan att tiden förefaller vara en nödvändig ingridiens i det universum vi bebor. Självklart håller du inte med eftersom du inte accepterar tidens existens utan faktiskt hävdar samtidighet som bärande argument. Filosofiskt sett ansluter du dig till samma skola som Parmenides och Zenon.

Vi kan endast erfara saker NU och det är därför vi endast kan minnas det vi erfarit, peka på saker som är nu och föreställa oss saker som kan bli sen.

Jag ser ingenting i detta som tillåter oss att ifrågasätta tidens existens, än mindre att dra slutsatsen att den inte existerar. Tidens ickeexistens är i allt en ide. Och som det är en idè i skarp konflikt med erfarenhet och sinnesintryck`finns all anledning till skepcis. När en idè används som utgångspunkt för ett logiskt resonemang förvandlas den omedelbart till premiss och premissen är ju som vi vet resonerandets enda öppning mot världen.

[Smisk]

Nu säger jag ju inte "Att tiden skulle vara ett sätt för universum att göra" utan att tiden förefaller vara en nödvändig ingridiens i det universum vi bebor. Självklart håller du inte med eftersom du inte accepterar tidens existens utan faktiskt hävdar samtidighet som bärande argument. Filosofiskt sett ansluter du dig till samma skola som Parmenides och Zenon.

Jag menar alltså att vi vet att erfaren tid existerar som en kombination av inre/yttre fenomen. Vi vet inget om någon tid utanför denna kombination, alltså tid som något i en "oberoende natur" som inte innefattar något inre.

Det verkar som några få personer här förstår vad jag menar och direkt håller med och de flesta resterande missuppfattar vad jag säger tyvärr
Det är spännande för mig att det kan vara så.

Vad jag syftade på när jag skrev det om universums "sätt" att få saker att inte hända samtidigt är att det inte finns någon "tröghet" av tid i själva naturen. Denna "tröghet" som får saker att inte "ske utanför tid" är föreställningar om hur saker skulle kunna vara, alltså fantasier, tankar, ordnade intryck, vi ordnar i erfarenheten, alltså tolkningar av vad föreställningarna vi har om saker betyder och hur de fungerar för att beskriva universums ontologiska status.

Tiden som något utanför vår erfarenhet klistras på naturen vi föreställer oss finns oberoende av den.

Den är inte bara inte nödvändig, den är omöjlig att veta något om som oberoende.

Kulörer är samma typ av fenomen som sagt och färgen gul kan inte hittas oberoende av erfarenheten då det är ett sammansatt fenomen som kräver kombinationen av inre/yttre fenomen.

Relationen mellan inre/yttre fenomen förklarar både tid och kulörer.

OBS, åter igen, jag accepterar tidens och kulörers existens som beroende fenomen som kräver inre/yttre relationer.

Jag ser ingenting i detta som tillåter oss att ifrågasätta tidens existens, än mindre att dra slutsatsen att den inte existerar. Tidens ickeexistens är i allt en ide. Och som det är en idè i skarp konflikt med erfarenhet och sinnesintryck`finns all anledning till skepcis. När en idè används som utgångspunkt för ett logiskt resonemang förvandlas den omedelbart till premiss och premissen är ju som vi vet resonerandets enda öppning mot världen.

Och jag ser då massa skäl till att ifrågasätta att tid som ett oberoende enbart yttre fenomen "i själva naturen" skulle existera på det sättet.
Tidens existens är en idé och inga belägg finns för att den existerar utanför erfarenheten. Den kan inte mätas, vägas, förnimmas, påverkas och den kan inte påverka någonting. Den kan inte ens definieras som något annat än något erfaret eller som en dimension hos världen vi inte har tillgång till annat än genom att erfara den.

[Smisk]

Uttrycken som Smisks "NU", "det vi erfarit" och "saker som kan bli sen" medger att tid är ett kontinuum.
Om Smisk vill definiera "nu" utan att ta våra invanda begrepp om tid som självklara, en definition som t o m utesluter att tid existerar, så måste Smisk resonera på annat vis.
Alltså visa att hans "NU" klarar sig utan "då" och "sedan".

Erfarenheten av tid är ett kontinuum, något annat vet vi inget om.

Kan du bevisa att färgen gul existerar utan att ha ögon?

Detta är exakt samma typ av fråga då både gulhet och tidserfarenhet är qualia.

Jag säger INTE att tid eller gulhet (alltså qualia) inte existerar, är detta tydligt?

Jag säger istället att vi inte någonsin kan veta något om qualia utan det nödvändiga inre som ett fält för det.
Så är det inte med saker som är fysiska, de kan alla förnimmas.

En annan sak är hur vi ska förstår begreppen "erfara" och "nu" öht.
Sinneserfarenhet kan förstås som att t ex fotoner eller ljudvågor triggar receptorer att skicka signaler till hjärnan. Och det är det enda som "erfara" betyder. Men för att minnas vad vi erfarit krävs att medvetandet har bearbetat triggarna, så Smisk menar nog att erfara betyder att vi vet vad vi ser eller hör.
Så vitt vi vet behöver delar av hjärnan tid att bearbeta sinnesintryck.
Det vi erfar "NU" är alltså resultat av något som tar tid.

Erfara betyder mer än det fysiska, det är interna fenomen. Gulhet kan inte förklaras endast med ljus och frekvenser som fysiska fenomen då mentala fenomen är nödvändiga som inte kan förnimmas som fysiska. Inga mentala fenomen beskrivs inom fysiken.

Nuet är som sagt ett sätt att tala om saker som inte tidigare mints eller som föreställs kommer erfaras sedan.

Från det följer inte att tid existerar oberoende av erfarenhet, det är ett felslut.

Begreppet "nu" är böjligt.
För några timmar sedan ägnade jag mig åt en promenad, nästan power walk. Den var en erfarenhet som varade drygt en timme, 10 000 steg (egentligen 9910, men jag är generös och avrundar uppåt). En soluppgång eller solförmörkelse är också erfarenheter som har utsträckning i tid - men ändå är "nu".
Nu promenerar jag, nu är jag mitt i en solförmörkelse som varar nästan 2 minuter och nu betraktar jag solnedgången som också tar tid.

När Smisk säger att "Vi kan endast erfara saker NU" så är det bara otydligt och inte djupsinnigt.

Vi kan bara erfara saker NU - ja, det är ett kul sätt att uttrycka sig på.

Det är sant, varken mer eller mindre

[Smisk]

Dessutom!
Smisk hänvisar till en text som Smisk beskriver som
"En ingående text om Spinoza och tid.
Inget jag kommer läsa igenom dock."

Hur vet Smisk att den är ingående?

Jag läste den, den är ingående.

[Vertumnus]

Nu säger jag ju inte "Att tiden skulle vara ett sätt för universum att göra" utan att tiden förefaller vara en nödvändig ingridiens i det universum vi bebor. Självklart håller du inte med eftersom du inte accepterar tidens existens utan faktiskt hävdar samtidighet som bärande argument. Filosofiskt sett ansluter du dig till samma skola som Parmenides och Zenon.

Jag menar alltså att vi vet att erfaren tid existerar som en kombination av inre/yttre fenomen. Vi vet inget om någon tid utanför denna kombination, alltså tid som något i en "oberoende natur" som inte innefattar något inre.

Det verkar som några få personer här förstår vad jag menar och direkt håller med och de flesta resterande missuppfattar vad jag säger tyvärr
Det är spännande för mig att det kan vara så.

Vi vet ingenting med säkerhet om världen utanför vårt medvetande, "jag tänker alltså är jag" drar fortfarande en skarp gräns mellan inre och yttre. För Descartes innebar emellertid inte detta att saken var klar, att det var färdigtänkt, tvärtom det var härifrån den mödosamma vägen mot en kartläggning av omvärlden utgick. Vetenskapen handlar om mer eller mindre berättigad tro och övertygelsen att det finns en värld att upptäcka därute.
Det som är spännande, för att följa den utlagda linjen, är vad man väljer: en solid solipsistisk förskansning eller en osäker omvärld.

Jag ser ingenting i detta som tillåter oss att ifrågasätta tidens existens, än mindre att dra slutsatsen att den inte existerar. Tidens ickeexistens är i allt en ide. Och som det är en idè i skarp konflikt med erfarenhet och sinnesintryck`finns all anledning till skepcis. När en idè används som utgångspunkt för ett logiskt resonemang förvandlas den omedelbart till premiss och premissen är ju som vi vet resonerandets enda öppning mot världen.

Och jag ser då massa skäl till att ifrågasätta att tid som ett oberoende enbart yttre fenomen "i själva naturen" skulle existera på det sättet.
Tidens existens är en idé och inga belägg finns för att den existerar utanför erfarenheten. Den kan inte mätas, vägas, förnimmas, påverkas och den kan inte påverka någonting. Den kan inte ens definieras som något annat än något erfaret eller som en dimension hos världen vi inte har tillgång till annat än genom att erfara den.

Det vi mäter med solvarv, dygn, månfaser, klockor med mer är det vi kallar för tid.

Kan den vägas? Tiden tycks ha något med massa att göra, den påveras av hastighet och gravitionella fält och ingår i uttrycket för jordaccellerationen.

Du säger att den kan erfaras men inte förnimmas, hur kan vi erfara det vi inte förnimmer?

Enl. relativitetsteorin kan tiden påverkas.

[Smisk]

Vi vet ingenting med säkerhet om världen utanför vårt medvetande, "jag tänker alltså är jag" drar fortfarande en skarp gräns mellan inre och yttre. För Descartes innebar emellertid inte detta att saken var klar, att det var färdigtänkt, tvärtom det var härifrån den mödosamma vägen mot en kartläggning av omvärlden utgick. Vetenskapen handlar om mer eller mindre berättigad tro och övertygelsen att det finns en värld att upptäcka därute.
Det som är spännande, för att följa den utlagda linjen, är vad man väljer: en solid solipsistisk förskansning eller en osäker omvärld.

Jag är pragmatiskt där och tänker att vi vet mycket om saker utanför och inom oss. Däremot är det alltså endast med relationen mellan inre/yttre som vi kan veta något alls. Fysiken är korrekt och genererar kunskap om världen från det givna perspektivet. Däremot säger fysiken inget om verklighetens natur, verkligheten "som sådan", eller om tiden, dessa är filosofiska frågor.

Jag föredrar en holistisk tolkning som inte snöar in på någon av sidorna av det mentala eller fysiska utan inkluderar och förhåller båda till varandra på ett meningsfullt sätt istället.

Eftersom tidserfarenheten är en mental funktion i "erfarenheten för oss", precis som kulörer så som gulhet osv, så är det där vi får fokusera för att förstå den i första hand. Då vi kan ifrågasätta dessa fenomens objektiva status så blir det fel att inte göra det och bara anta att vi vet något om deras ontologiska status.

Filosofisk klarhet i saken är viktigt, filosofiskt sätt, för mig.

Det vi mäter med solvarv, dygn, månfaser, klockor med mer är det vi kallar för tid.

Kan den vägas? Tiden tycks ha något med massa att göra, den påveras av hastighet och gravitionella fält och ingår i uttrycket för jordaccellerationen.

Du säger att den kan erfaras men inte förnimmas, hur kan vi erfara det vi inte förnimmer?

Enl. relativitetsteorin kan tiden påverkas.

Jo vars, det vi ser med ögonen är färger och det vi erfar är tid. Existerar dem oberoende av det mentala?

Hur vi kan erfara den? Som en funktion hos det mentala, precis som tankar, känslor och föreställningar osv.
Vi kan inte förnimma den, det är bevisat för att vi inte gör det helt enkelt

Relativitetsteorin visar att tiden INTE är objektiv utan att vi behöver tilldela saker tid relativt en observation för att förstå dem som händelser i tid. Tid kan inte förnimmas, inte påverkas och påverkar inget.

[Pilatus]

Relativitetsteorin visar att tiden INTE är objektiv utan att vi behöver tilldela saker tid relativt en observation för att förstå dem som händelser i tid. Tid kan inte förnimmas, inte påverkas och påverkar inget.

Det är inte mycket i det du skriver som stämmer med vad vi vet. Om du har ett mycket noggrant atomur, det bästa som finns, så drar det sig knappast alls. Du kan välja att jämföra med ett annat lika noggrant ur under en miljard år.
För att du skulle förstå något om relativitet nämnde jag tidigare satelliter. De är i rörelse och de utsätts för mindre gravitation än en observatör på jorden. Jämförelsen mellan en observatör och klockan på satelliten kommer skilja sig något. Det kan kompenseras och därför fungerar GPS-systemet. Tidens relativitet har med konstanten c att göra. Räkna får du se! Så tid är synnerligen beräkningsbar. Tid förnimmer vi 24 timmar om dygnet, vi har en inbyggd biologisk klocka.

[Marksa]

Jo vars, det vi ser med ögonen är färger och det vi erfar är tid. Existerar dem oberoende av det mentala?

Vad jag förstår så tolkar/parar vår hjärna ihop våglängden av ljus som motsvarar det gula med vår inre bild av gult.
Så våglängderna fins där så länge där finns en ljuskälla som innefattar "gult" oberoende av det mentala. Även så finns det våglängder av ljus som vi ej kan tolka med våra sinnen men dom finns därute ändock.

Gillar föresten tankeleken med tiden som än broms för nuets ögonblick, en skön poäng i sammanhanget.

[Smisk]

Det är inte mycket i det du skriver som stämmer med vad vi vet. Om du har ett mycket noggrant atomur, det bästa som finns, så drar det sig knappast alls. Du kan välja att jämföra med ett annat lika noggrant ur under en miljard år.
För att du skulle förstå något om relativitet nämnde jag tidigare satelliter. De är i rörelse och de utsätts för mindre gravitation än en observatör på jorden. Jämförelsen mellan en observatör och klockan på satelliten kommer skilja sig något. Det kan kompenseras och därför fungerar GPS-systemet. Tidens relativitet har med konstanten c att göra. Räkna får du se! Så tid är synnerligen beräkningsbar. Tid förnimmer vi 24 timmar om dygnet, vi har en inbyggd biologisk klocka.

Allt jag skrev stämmer fint

[Smisk]

Vad jag förstår så tolkar/parar vår hjärna ihop våglängden av ljus som motsvarar det gula med vår inre bild av gult.
Så våglängderna fins där så länge där finns en ljuskälla som innefattar "gult" oberoende av det mentala. Även så finns det våglängder av ljus som vi ej kan tolka med våra sinnen men dom finns därute ändock.

Gillar föresten tankeleken med tiden som än broms för nuets ögonblick, en skön poäng i sammanhanget.

Ja det du beskriver är två olika fält av fenomen och delvis hur de förhåller sig till varandra. Gulheten existerar inte i en "värld där ute" utan som en funktion av förhållanden mellan inre/yttre. På precis samma sätt existerar erfaren tid. Det är något "hjärnan gör med intrycken" och intrycken är formade så som de möjliggörs "för oss", alltså subjektivt.

Konceptet nuet är ett som pekar på att tiden som något "där ute" är en illusion. Alla erfarenheters ontologiska status innefattar att de existerar SÅ som de direkt erfars. Nuet syftar på den egenskapen, det är inte en "plats" mellan två andra platser i en tidslinje, det är SÄTTET de existerar på. De existerar av nödvändighet SÅ som de uttrycks och är alltid "nu".

Det är användbarheten hos sammanhanget som gör att vi har tankar, meningssammanhang, minnen, föreställningar osv som ger oss förmågan att styra över saker. Alla dessa är delvis fiktioner, berättelser, fantasier som sammansätts av psyket. Tiden är ett sådant fenomen, det vet vi.

Om det sedan ÄVEN existerar oberoende av denna användbarhet är 100% oklart.