Vad är värde?

[David H]

Samtal med ChatGPT, om subjektiva respektive objektiva värden

Fråga: Går det att tala om rent objektiva eller rent subjektiva värden, eller är det mer rimligt att anta att värde är något som finns i relationen mellan objekt och subjekt?

Det är en intressant fråga som berör filosofin om värde och hur vi kan förstå värderingar i förhållande till objektivitet och subjektivitet. Det finns olika perspektiv på detta ämne, men många filosofer och tänkare argumenterar för att värden ofta existerar i relationen mellan objekt och subjekt snarare än som rent objektiva eller rent subjektiva entiteter. Här är några tankar kring detta:

1. Relationell syn på värde: En vanlig syn på värde är att det är relationellt och skapas genom interaktionen mellan objekt och subjekt. Det vill säga att värderingar inte finns isolerade i objekten eller i subjektens uppfattningar, utan uppstår i relationen mellan dem. Det är den upplevelse, tolkning och betydelse som subjektet tilldelar objektet som formar värden.

2. Subjektiva och objektiva komponenter: Värden kan innehålla både subjektiva och objektiva komponenter. Även om subjektets upplevelse och bedömning spelar en central roll i värderingsprocessen, kan det finnas objektiva faktorer som påverkar eller bidrar till värderingarna. Exempelvis kan objektiv information om ett objekt påverka hur subjektet värderar det.

3. Kontextuell och kulturell påverkan: Värden är ofta kontextuella och påverkas av kulturella normer, värderingar och sammanhang. Det som betraktas som värdefullt eller meningsfullt kan variera mellan olika kulturer, samhällen och individer, vilket visar på den relationella och kontextuella naturen hos värden.

Genom att betrakta värden som något som existerar i relationen mellan objekt och subjekt kan vi få en djupare förståelse för den komplexitet som präglar värderingsprocessen. Att erkänna att värden ofta är resultatet av interaktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer kan bidra till en mer nyanserad och inkluderande syn på värde och moraliska frågor.

Uppföljande fråga: Du skrev ”Att erkänna att värden ofta är resultatet av interaktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer kan bidra till en mer nyanserad och inkluderande syn på värde och moraliska frågor.” Menar du att värden ibland inte är resultatet av interaktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer? Är det med nödvändighet möjligt med värden som inte är resultatet av interaktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer? Och när är i så fall värden inte resultatet av interaktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer?

Jag ber om ursäkt för eventuell förvirring i formuleringen. Det är vanligtvis i interaktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer som värden formuleras och förstås, och det är denna interaktion som ofta leder till en nyanserad syn på värde och moraliska frågor. Med det sagt är det viktigt att betona att värderingar vanligtvis är resultatet av den komplexa interaktionen mellöan objektiva och subjektiva faktorer.

Det är svårt att föreställa sig värden som inte på något sätt är kopplade till objektiva eller subjektiva faktorer, eftersom vår uppfattning och bedömning av värden oftast är influerad av både objektiva egenskaper hos det som värderas och subjektiva tolkningar och känslomässiga reaktioner. Även om det kan finnas olika perspektiv på värden och olika sätt att förstå dem, är det vanligt att värden uppfattas genom en kombination av objektiva och subjektiva aspekter.

Det är möjligt att det finns situationer där värden kan uppfattas på ett mer objektivt sätt, till exempel när det gäller värderingar som är starkt förankrade i fakta, vetenskapliga rön eller etiska principer som är allmänt accepterade. Å andra sidan kan värderingar också vara starkt influerade av subjektiva upplevelser, kulturella normer och personliga övertygelser.

Sammanfattningsvis är det mest typiska att värden är resultatet av interaktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer, och det är denna komplexa samverkan som formar vår förståelse av värde och moraliska frågor. Att vara medveten om denna interaktion kan bidra till en mer nyanserad och djupare reflektion kring värderingar och deras betydelse i olika sammanhang.

Kommentar: Överlag tycker jag att ChatGPT ger bra svar. Men jag tycker att det finns en missvisande antydan här om att det objektiva skulle vara bättre / mer tillförlitligt (fakta och vetenskaplighet) än det subjektiva (personliga övertygelser), vilket föranleder fler frågor...

[Smisk]

Kommentar: Överlag tycker jag att ChatGPT ger bra svar. Men jag tycker att det finns en missvisande antydan här om att det objektiva skulle vara bättre / mer tillförlitligt (fakta och vetenskaplighet) än det subjektiva (personliga övertygelser), vilket föranleder fler frågor...

Man behöver skilja mellan sakers ontologiska status och värderingars. Vi kommer inte ifrån att världen är nödvändig för oss och den innehåller både inre/yttre typer av saker, alltså både saker som värderingar och föremål. Tar vi bort existensens förutsättningar för att ha inre existens tar vi direkt bort allt som kan ha värde. Vi tar dock inte bort all existens per se.

Hur det inre "har uppstått" (medvetandeproblemet) verkar vara något av ett omöjligt problem och det har vi talat mycket om.
Jag tänker dock att man inte behöver svara på det för att förklara eller förstå värde.

Däremot kan vi utgå ifrån att värde kräver kvalitativ erfarenhet, föreställningar och medvetande som kan välja mellan olika önskade utfall.
Tar vi fort en enda av dessa delar kan inte värde existera.

Ontologiskt sätt så tänker jag att det räcker för mig att veta att inre existens KAN existera, tillsammans med konsekvenserna av de övriga sakerna här, för att konstatera att det är sant att värde existerar ontologiskt.

[David H]

Kommentar: Överlag tycker jag att ChatGPT ger bra svar. Men jag tycker att det finns en missvisande antydan här om att det objektiva skulle vara bättre / mer tillförlitligt (fakta och vetenskaplighet) än det subjektiva (personliga övertygelser), vilket föranleder fler frågor...

Man behöver skilja mellan sakers ontologiska status och värderingars. Vi kommer inte ifrån att världen är nödvändig för oss och den innehåller både inre/yttre typer av saker, alltså både saker som värderingar och föremål. Tar vi bort existensens förutsättningar för att ha inre existens tar vi direkt bort allt som kan ha värde. Vi tar dock inte bort all existens per se.

Hur det inre "har uppstått" (medvetandeproblemet) verkar vara något av ett omöjligt problem och det har vi talat mycket om.
Jag tänker dock att man inte behöver svara på det för att förklara eller förstå värde.

Däremot kan vi utgå ifrån att värde kräver kvalitativ erfarenhet, föreställningar och medvetande som kan välja mellan olika önskade utfall.
Tar vi fort en enda av dessa delar kan inte värde existera.

Ontologiskt sätt så tänker jag att det räcker för mig att veta att inre existens KAN existera, tillsammans med konsekvenserna av de övriga sakerna här, för att konstatera att det är sant att värde existerar ontologiskt.

Vilken man är det som behöver skilja mellan sakers ontologiska status och värderingars? Är det jag som behöver göra det? Eller är det du? Eller någon annan?

Och vidare går det väl att ifrågasätta när, hur och varför denna distinktion behöver göras? Jag nämnde tidigare som exempel att det inte var meningsfullt att ta upp Humes är/bör-problematik i samtal med telefonförsäljare. Och det är en typ av fråga jag menar man kan ställa sig i alla sammanhang… bara för att man kan ta samtalet till högre abstraktionsnivå, innebär det inte att man bör ta samtalet till högre abstraktionsnivå.

Och rent allmänt tycker jag man ska vara försiktig med att ställa krav på den man pratar med om vilken abstraktionsnivå samtalet ska hållas på. Det gäller i något avseende att försöka lyssna in och anpassa sig efter den man pratar med. ChatGPT uppfattar jag hanterar detta på ganska bra sätt.

[David H]

Att något har instrumentellt värde inebär att det får sitt värde genom att uppgå i något annat dvs genom att upphöra att vara.

Det går att beskriva instrumentellt värde på detta sätt, men utgår du då från samma definition av "instrumentellt värde" som andra i den här tråden använder sig av? Som t ex det jag uppfattat att xion skriver om att värden är instrumentella eftersom de har värde för någon eller något.

Ett träd kan då t ex ha ett instrumentellt värde för en fotograf som fotar trädet, men upphör trädet att vara när det fotas? De flesta skulle nog inte uttrycka det så. Eller en naturromantiker som älskar att vara ute i naturen och som fylls av glädje och ro av att titta på träd...att det ger en upplevelse som har värde för naturromantikern innebär väl inte att trädet upphör att vara?

Jag antar att om man hårdrar det skulle man kunna landa i sådana slutsatser....men spontant tycker jag det verkar ganska långsökt.

Följande citat är ur en essä av Helena Granström

Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den – men först när den blir ett Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.
Om Det-världen skriver Buber: ”Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet.” Han skriver: ”Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.”

Om fotografens intention verkligen är att avbilda trädet måste han möta det i dess såvara, han måste möta det som ett du för att tala med Buber. Endast som ett det framstår trädets värde som instrumentellt.

Kanske vi kan anta att när trädet blir till ett Du, blir istället fotografen till ett Det. Alltså när trädet tillskrivs subjektsroll, så hamnar fotografen själv i en objektsposition. Och om vi tänjer lite på begreppsanvändningen här kanske vi skulle kunna uttrycka det som att fotografen gör sig till instrument för någon annan.

Här kan vi vidare påminna oss om att "subjektiv" och "objektiv" kan ses som relativa avståndsbegrepp. När trädet är ett du för fotografen är också trädets värde relativt objektivt från fotografens perspektiv.

Att argumentera för att det skulle finnas värden som är bara objektiva eller bara subjektiva, förefaller dock inte meningsfullt för mig. Istället talar jag då hellre om värden som är relativt objektiva eller relativt subjektiva, och att det är perspektivberoende.

Här tänker jag vi också kan påtala en viktig skillnad mellan att tro på Gud och att tro på "vetenskap". Gud är ett naturligt subjekt, tänker jag, och då är det mer motiverat att själv gå in i en objektsroll inför Gud, att se sig själv som en tjänare till Gud. Men att tala om att "vetenskap" skulle vara ett subjekt känns däremot mer långsökt, och går det inte att ifrågasätta hur ärlig den person är som säger att den bara lyder eller följer vetenskap? Ett objekt (den som ser sig som följare/tjänare) som följer ett annat objekt (vetenskap)? Det går inte riktigt ihop, tänker jag. Ena parten måste här inta subjektsroll. Och erkänner man inte vetenskapens subjektsroll, innebär det kanske att man har en dold subjektsroll inom sig själv som man inte är redo att erkänna. (Det var kanske ett konstigt resonemang här, men hoppas ni har lite förbiseende med min inkompetens att uttrycka mig mer tydligt)

[Vertumnus]

Det går att beskriva instrumentellt värde på detta sätt, men utgår du då från samma definition av "instrumentellt värde" som andra i den här tråden använder sig av? Som t ex det jag uppfattat att xion skriver om att värden är instrumentella eftersom de har värde för någon eller något.

Ett träd kan då t ex ha ett instrumentellt värde för en fotograf som fotar trädet, men upphör trädet att vara när det fotas? De flesta skulle nog inte uttrycka det så. Eller en naturromantiker som älskar att vara ute i naturen och som fylls av glädje och ro av att titta på träd...att det ger en upplevelse som har värde för naturromantikern innebär väl inte att trädet upphör att vara?

Jag antar att om man hårdrar det skulle man kunna landa i sådana slutsatser....men spontant tycker jag det verkar ganska långsökt.

Följande citat är ur en essä av Helena Granström

Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den – men först när den blir ett Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.
Om Det-världen skriver Buber: ”Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet.” Han skriver: ”Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.”

Om fotografens intention verkligen är att avbilda trädet måste han möta det i dess såvara, han måste möta det som ett du för att tala med Buber. Endast som ett det framstår trädets värde som instrumentellt.

Kanske vi kan anta att när trädet blir till ett Du, blir istället fotografen till ett Det. Alltså när trädet tillskrivs subjektsroll, så hamnar fotografen själv i en objektsposition. Och om vi tänjer lite på begreppsanvändningen här kanske vi skulle kunna uttrycka det som att fotografen gör sig till instrument för någon annan.

Här kan vi vidare påminna oss om att "subjektiv" och "objektiv" kan ses som relativa avståndsbegrepp. När trädet är ett du för fotografen är också trädets värde relativt objektivt från fotografens perspektiv.

Att argumentera för att det skulle finnas värden som är bara objektiva eller bara subjektiva, förefaller dock inte meningsfullt för mig. Istället talar jag då hellre om värden som är relativt objektiva eller relativt subjektiva, och att det är perspektivberoende.

Här tänker jag vi också kan påtala en viktig skillnad mellan att tro på Gud och att tro på "vetenskap". Gud är ett naturligt subjekt, tänker jag, och då är det mer motiverat att själv gå in i en objektsroll inför Gud, att se sig själv som en tjänare till Gud. Men att tala om att "vetenskap" skulle vara ett subjekt känns däremot mer långsökt, och går det inte att ifrågasätta hur ärlig den person är som säger att den bara lyder eller följer vetenskap? Ett objekt (den som ser sig som följare/tjänare) som följer ett annat objekt (vetenskap)? Det går inte riktigt ihop, tänker jag. Ena parten måste här inta subjektsroll. Och erkänner man inte vetenskapens subjektsroll, innebär det kanske att man har en dold subjektsroll inom sig själv som man inte är redo att erkänna. (Det var kanske ett konstigt resonemang här, men hoppas ni har lite förbiseende med min inkompetens att uttrycka mig mer tydligt)

Gå in i en objektsroll. Att gå in i är en aktiv handling. Vi kan vara objekt för andra, men så länge vi lever och kan tänka är vi subjekt. Vi kan göra oss till subjekt för Guds vilja. Att vara ett objekt för Guds vilja är en oxymoron. Enbart objekt är endast den som är död.

[David H]

Gå in i en objektsroll. Att gå in i är en aktiv handling. Vi kan vara objekt för andra, men så länge vi lever och kan tänka är vi subjekt. Vi kan göra oss till subjekt för Guds vilja. Att vara ett objekt för Guds vilja är en oxymoron. Enbart objekt är endast den som är död.

En avgörande fråga tänker jag här handlar om vi betraktar subjekt och objekt som relativa eller absoluta begrepp.
Att strikt följa en regel, eller att agera enligt någon annans order, det innebär inte att man gör sig till ett absolut objekt, men ens handling kan då beskrivas som relativt objektiv, tänker jag. Som Leonard Cohen sjunger If it be your will… det involverar inte direkt något eget tyckande:

https://youtu.be/fICsHinJNbc?feature=shared

I politiska sammanhang talas det ibland förenklat om dockmästare och marionetter… en verklig marionettdocka kan ju beskrivas som ett dött objekt, medan en mänsklig marionett snarare är ett relativt objekt…även om mänskliga marionetten agerar likt ett objekt, finns ändå potentialen att gå in i subjektsroll, att göra sig fri från sin dockmästare

[David H]

Håll med om att D[awkins] gör en analys av värde/moral/etik ur ett evolutionärt perspektiv. Hans svar är inlägg i en populär diskussion om geners roll i våra beteenden och åsikter.
D:s svar är att ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är alla individer egoister och skiter i andra.

Men evolution är inte bara biologi.
Vi är första art som förstår detta, vet.
Vi har en unik förmåga att analyser evolutionens mekanismer och på så sätt påverka och använda den till vår fördel. Avel är ett typiskt exempel.

Djurrättsaktvism, veganism, ekosofi och flera andra rörelser/tankeströmningar kan analyseras utifrån ett evolutionärt perspektiv i meningen att resa sig över den egoistiska genen och se arten människa och till och med alla arter som värdefulla.

Gemensamt för D och alla andra är att fokus ligger på orsak och verkan. Alltså vi måste förstå hur världen fungerar för att öht förstå värde och hur vi ska (om vi vill) maximera högsta möjliga värde.

Det var i samband med att vi hade denna diskussion som jag hade en dröm där jag och en annan individ, som påminde mig om Pollen, färdades på en trästock nerför en flod. Vi drog oss in mot land, och påbörjade därefter en vandring mot flodens riktning.

Jag anade då också en tydlig parallell till denna tråden, nämligen detta att resa sig över egoistiska genen, kan liknas vid att kliva av floden.

Men detta om att resa sig över egoistiska genen tänker jag också är lättare sagt än gjort. Biologin är fortfarande en enormt viktig källa till att förstå mänskligt beteende, både på gruppnivå, och för att förstå sig själv på individnivå. Det hjälper oss exvis att förstå sådant som rasism, nationalism, svågerpolitik och olika former av egoism/narcissism/självupptagenhet, för att bara nämna några enkla exempel.

Vi kan inte frikoppla oss från allt detta, men vi kan bli självreflekterande, och lära oss att förhålla oss till det. Handlar detta om värde? Jag är inte främmande inför den tanken. Det handlar ju om att förhålla sig till något oundvikligt, och jag tänker att det kan anses nödvändigt värdefullt att göra detta…men visst blir det väl också något av en semantisk fråga, som är öppen för tolkning.

Att sedan medvetet och målinriktat vandra emot strömmen, det är något som öppnar för livets religiösa dimension, tänker jag. Något som också är väl värt att bejaka.

[Smisk]

Vilken man är det som behöver skilja mellan sakers ontologiska status och värderingars? Är det jag som behöver göra det? Eller är det du? Eller någon annan?

När man talar om dessa saker vi talar om behöver man klargöra det jag talar om.

Och vidare går det väl att ifrågasätta när, hur och varför denna distinktion behöver göras? Jag nämnde tidigare som exempel att det inte var meningsfullt att ta upp Humes är/bör-problematik i samtal med telefonförsäljare. Och det är en typ av fråga jag menar man kan ställa sig i alla sammanhang… bara för att man kan ta samtalet till högre abstraktionsnivå, innebär det inte att man bör ta samtalet till högre abstraktionsnivå.

I en filosofisk kontext blir det nödvändigt skulle jag säga. Gör man inte det kommer man ingen vart

Och rent allmänt tycker jag man ska vara försiktig med att ställa krav på den man pratar med om vilken abstraktionsnivå samtalet ska hållas på. Det gäller i något avseende att försöka lyssna in och anpassa sig efter den man pratar med. ChatGPT uppfattar jag hanterar detta på ganska bra sätt.

Chat GPT hanterar alla filosofiska ämnen helt lysande tycker jag. Dock kan man få påpeka saker för att få med nya detaljer. Det är väldigt smidigt att känna till kända filosofer och fråga "Hur förklarar whitehead värde?" exempelvis. Han har värde som en fundamental aspekt i sin cosmologi och då hittar AIn det och kan använda det fint.

[David H]

Vilken man är det som behöver skilja mellan sakers ontologiska status och värderingars? Är det jag som behöver göra det? Eller är det du? Eller någon annan?

När man talar om dessa saker vi talar om behöver man klargöra det jag talar om.

Och vidare går det väl att ifrågasätta när, hur och varför denna distinktion behöver göras? Jag nämnde tidigare som exempel att det inte var meningsfullt att ta upp Humes är/bör-problematik i samtal med telefonförsäljare. Och det är en typ av fråga jag menar man kan ställa sig i alla sammanhang… bara för att man kan ta samtalet till högre abstraktionsnivå, innebär det inte att man bör ta samtalet till högre abstraktionsnivå.

I en filosofisk kontext blir det nödvändigt skulle jag säga. Gör man inte det kommer man ingen vart

Jag tänker då på att verkligheten är flerdimensionell. Ibland kommer man ingen vart i ena riktningen, men däremot kan man komma någon vart i andra riktningen. Och även om man anser att det är en viss riktning som är den "essentiella" riktningen, kan det ju finnas hinder på vägen som inte går att forcera med våld. "Kom igen Super Mario, jag vet att du vill komma framåt, men du kan faktiskt inte springa rakt igenom den där kaktusen, utan du måste hoppa ibland också". Sådan ser den filosofiska kontexten ut ibland, tänker jag, håller du med?

Att ställa krav på andra eller på den omgivande miljön, kan leda till problem när omgivningen inte vill eller kan anpassa sig. Att då fokusera på kontrollerbara möjligheter är mer meningsfullt, menar jag.

[Smisk]

Jag tänker då på att verkligheten är flerdimensionell. Ibland kommer man ingen vart i ena riktningen, men däremot kan man komma någon vart i andra riktningen. Och även om man anser att det är en viss riktning som är den "essentiella" riktningen, kan det ju finnas hinder på vägen som inte går att forcera med våld. "Kom igen Super Mario, jag vet att du vill komma framåt, men du kan faktiskt inte springa rakt igenom den där kaktusen, utan du måste hoppa ibland också". Sådan ser den filosofiska kontexten ut ibland, tänker jag, håller du med?

Att ställa krav på andra eller på den omgivande miljön, kan leda till problem när omgivningen inte vill eller kan anpassa sig. Att då fokusera på kontrollerbara möjligheter är mer meningsfullt, menar jag.

Ja visst. I vilken riktning man kan gå och vilken man bör gå är väldigt olika saker med.
Springer man in i en kaktus gör det ont så där gör man bäst i att hoppa.

[Pilatus]

Springer man in i en kaktus gör det ont så där gör man bäst i att hoppa.

Svarar detta på frågan om vad som är värde?

Värde, ofta ett ting i jämförelse med något annat föremål, prestation, upplevelse etc. Pengars värde kan mätas i mängd av guld eller i annan valuta.

[Algotezza]

Springer man in i en kaktus gör det ont så där gör man bäst i att hoppa.

Svarar detta på frågan om vad som är värde?

Värde, ofta ett ting i jämförelse med något annat föremål, prestation, upplevelse etc. Pengars värde kan mätas i mängd av guld eller i annan valuta.

Ja, värden är relativa och beroende av jämförelser mellan det mer och det mindre värdefulla (ur något avseende), men hur är det med egenvärden?

[Smisk]

Springer man in i en kaktus gör det ont så där gör man bäst i att hoppa.

Svarar detta på frågan om vad som är värde?

Värde, ofta ett ting i jämförelse med något annat föremål, prestation, upplevelse etc. Pengars värde kan mätas i mängd av guld eller i annan valuta.

Värde beskriver förmågan av önskvärdhet vi kan skapa genom vår erfarenhet, uppfattningar och beteende.
Genom medvetenhet, kvalitativ erfarenhet, föreställningar, bedömningar och handlingar så har vi förmågan att välja "+ före -".

Eftersom vi har medvetande som ger oss medvetenheten kan vi medvetet påverka saker. Eftersom vi har den kvalitativa erfarenheten kan vi veta att kaktus smärtar och att hoppa över den undviker smärtan. Vi kan alltså föreställa oss skillnaden av kvalitet mellan kaktus och undvikandet av den. Eftersom vi då kan uppfatta dessa två som olika och då vi kan välja beteende som skapar olika utfall så existerar för oss: Värde.

Pengar är en ekonomisk relation vi har till "+ före -" vi använder för att förhålla oss till detta värde. Ett sätt att uttrycka det på är att vi skulle kunna säga "smärtan av kaktusen är -1000kr och undvikandet relativt den är +1000kr".

Föremål, prestation och upplevelse är alla saker som kan påverka kvalitén av hur det är att finnas och det är alltid den som krävs för att kunna värdera saker.

[Pilatus]

Värde, ofta ett ting i jämförelse med något annat föremål, prestation, upplevelse etc. Pengars värde kan mätas i mängd av guld eller i annan valuta.

Ja, värden är relativa och beroende av jämförelser mellan det mer och det mindre värdefulla (ur något avseende), men hur är det med egenvärden?

Alltså vad som är ett intrinsikalt värde? En aktie har ett intrinsikalt värde, det kan delas upp i flera komponenter, men det fundamentala är bolagets förmåga att generera värden (utdelning och tillväxt). Alltså, oberoende av aktiens aktuella börsvärde.

Andra egenvärden som upplevelsen av att leva i ett relativt fritt och demokratiskt land. Man kan jämföra med hur människor har det i andra länder där friheten att publicera text avgörs av statsbärande regering. T ex att Israeliska Knesset har röstat igenom en lag som kan stoppa den qatariska tv-kanalen Al Jazeera att sända i landet. I en sådan miljö urholkas känslan av frihet och rättvisa snabbt, oavsett om man blir personligt drabbad av de inskränkningar i fri- och rättigheter som hör till ett demokratiskt statsskick.

Det verkar vara så att värden står i relation till något. Livsvärde har förstås ett värde i sig som är oberoende av mycket annat. Men även det kan relateras till ett bytesvärde och vad som kan uppnås med att sätta livet som insats. Ofta i heroiska film-scener där någon frivilligt träder in i ett byte med gisslan.

[Smisk]

Ja, värden är relativa och beroende av jämförelser mellan det mer och det mindre värdefulla (ur något avseende), men hur är det med egenvärden?

Jag frågade AI: "Vad är skillnaden mellan intrinsikalt och instrumentellt värde?"

Svar:

Skillnaden mellan intrinsikalt och instrumentellt värde är en grundläggande distinktion inom moralfilosofi. Något som har intrinsikalt värde är värdefullt i sig självt, för sin egen skull. Det kan vara saker som skönhet, sanning eller rättvisa som vi uppskattar oberoende av någon annan nytta de kan ge oss1.

Å andra sidan har något instrumentellt värde om det är användbart som ett medel för att uppnå något annat. Till exempel kan pengar eller en tvättmaskin ha instrumentellt värde eftersom de hjälper oss att uppnå andra mål, som säkerhet eller renhet2.

Det är viktigt att förstå dessa begrepp eftersom de hjälper oss att identifiera och värdera saker i våra liv, inte bara för vad de kan hjälpa oss att uppnå, utan också för deras inneboende kvaliteter

Jag har tänkt att det finns två typer av egenvärden. Saker som har det egentliga värdet för oss och saker relativt det då som är saker som leder till detta. Känslan av mening har egenvärde och det som får oss att uppleva den har då instrumentalt värde. Den andra typen av egenvärde är något som har värde av sig självt. Exempelvis existensen eller liv skulle kunna vara saker som har värde. Existensen eftersom den förutsätter allt av värde och liv eftersom det är ett levande uttryck för något som strävar efter att finnas och innehåller en önskvärdhet.

Dock så är jag nog pluralist och menar att allt som existerar gör så på ett komplext sätt och förhåller sig till annat. Det finns alltså inget som inte är kopplat till andra saker och inget som inte är i process av att förändras och detta gör att allt verkar vara instrumentellt inför andra saker av värde.