Kan man veta för mycket?

[omni]

Så jag har funderat och dragit egna slutsatser, skulle gärna höra någon annans perspektiv.
Till att börja med behöver jag nog förtydliga att jag inte menar att veta allt, utan bara veta för mycket.
Man behöver inte veta mycket utan att av misstag lära sig något man hade varit gladare av att inte veta, så var går gränsen?
För att göra frågan mer filosofisk, hur skulle det kännas att veta för mycket?

[Anders]

Så jag har funderat och dragit egna slutsatser, skulle gärna höra någon annans perspektiv.
Till att börja med behöver jag nog förtydliga att jag inte menar att veta allt, utan bara veta för mycket.
Man behöver inte veta mycket utan att av misstag lära sig något man hade varit gladare av att inte veta, så var går gränsen?
För att göra frågan mer filosofisk, hur skulle det kännas att veta för mycket?

Det finns saker jag inte skulle vilja veta

[Smisk]

Så jag har funderat och dragit egna slutsatser, skulle gärna höra någon annans perspektiv.
Till att börja med behöver jag nog förtydliga att jag inte menar att veta allt, utan bara veta för mycket.
Man behöver inte veta mycket utan att av misstag lära sig något man hade varit gladare av att inte veta, så var går gränsen?
För att göra frågan mer filosofisk, hur skulle det kännas att veta för mycket?

Du verkar antyda att något skulle vara dåligt med att veta saker.
Vad är det för typ av dåligt du syftar på? Dåligt för vad, i vilket avseende?

Man kan exempelvis tänka sig att vi kan veta saker som inte har något värde för oss och då kan man lista vilka saker det skulle kunna vara.
Motsatt kan man tänka sig att det finns vissa saker som är speciellt värdefulla att veta och då bör dessa vara viktigare än andra saker var på man kan hävda att veta just detta och vilka saker som är värdefulla/värdelösa att veta blir viktigt.

Vidare så är vi ju här tillfälligt och med begränsad tid och förutsättningar och detta gör att vår uppmärksamhet är begränsad och bör riktas mot saker som är just värdefulla. Att veta massa saker har inget värde i sig, istället har erfarenheter, kunskap och användandet av dem värde för att de tillför saker av kvalité till livet.

Man kan nog inte "veta för mycket" men man kan definitivt leva livet på bättre eller sämre sätt, lite som vi är inne på i tråden om det goda livet.

Jag inväntar dina tankar du håller inne med om detta för mer kontext och tar en kaffe så länge

[Anders]

Så jag har funderat och dragit egna slutsatser, skulle gärna höra någon annans perspektiv.
Till att börja med behöver jag nog förtydliga att jag inte menar att veta allt, utan bara veta för mycket.
Man behöver inte veta mycket utan att av misstag lära sig något man hade varit gladare av att inte veta, så var går gränsen?
För att göra frågan mer filosofisk, hur skulle det kännas att veta för mycket?

Du verkar antyda att något skulle vara dåligt med att veta saker.
Vad är det för typ av dåligt du syftar på? Dåligt för vad, i vilket avseende?

Man kan exempelvis tänka sig att vi kan veta saker som inte har något värde för oss och då kan man lista vilka saker det skulle kunna vara.
Motsatt kan man tänka sig att det finns vissa saker som är speciellt värdefulla att veta och då bör dessa vara viktigare än andra saker var på man kan hävda att veta just detta och vilka saker som är värdefulla/värdelösa att veta blir viktigt.

Vidare så är vi ju här tillfälligt och med begränsad tid och förutsättningar och detta gör att vår uppmärksamhet är begränsad och bör riktas mot saker som är just värdefulla. Att veta massa saker har inget värde i sig, istället har erfarenheter, kunskap och användandet av dem värde för att de tillför saker av kvalité till livet.

Man kan nog inte "veta för mycket" men man kan definitivt leva livet på bättre eller sämre sätt, lite som vi är inne på i tråden om det goda livet.

Jag inväntar dina tankar du håller inne med om detta för mer kontext och tar en kaffe så länge

Tro mig, det finns saker du inte vill veta. Tänker inte säga vad. Saker som dödar all min glädje.

[xion]

Enligt min erfarenhet så har jag "alltid" rätt.
Detta är en dålig egenskap för en människa. Man blir nämligen omöjlig att leva med.
Vem skulle vilja leva med en människa som alltid har rätt? Det vore ju knäckande för ens självförtroende.
Därför kan man nog säga att det inte är bra att veta för mycket,
Även om jag alltid har rätt så är det sällan någon som håller med mig.
För det mesta kommer vetenskapen ikapp till slut och då visar det sig att haft rätt hela tiden.
Jag brukar ofta titta på vetenskapens värld. Där lär man sig mycket.
Dammsugare har jag länge misstänkt vara en allergiframkallande uppfinning.
Ingen tror mig. Jag installerade centraldammsugare här hemma för att barnen skulle slippa få allergier.
Men vad hjälper det. På dagis städar dom med dammsugare så det luktar ozon i hela lokalen. Hos dom flesta andra plus alla offentliga lokaler dammsugs det också så det går inte att komma undan.
I programmet jag ser just nu visar man att när ett pollenkorn stöter emot något så krossas det och frigör mikroskopiska allergiframkallande ämnen.
Dammsugaren och vattentoaletten är exempel på mänsklig dårskap.

[David H]

Tro mig, det finns saker du inte vill veta. Tänker inte säga vad. Saker som dödar all min glädje.

Benägen att instämma i detta. Men jag tänker också att det är viktigt att inte förneka sådant som vi inte vill veta. Fick mig att tänka på ett citat från Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Jag skall säga dig en
sak: det finns tre slags människor- tänkare, murvlar och boskap. Till
murvlarna räknar jag visserligen i hemlighet de allra flesta som kallas
tänkare och diktare, och de flesta murvlar höra till boskapen, men det hör
inte hit. Tänkarnas sak är att skaffa rätt på sanningen. Men det finns en
hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag
tycker att den borde ligga i öppen dag-det är den, att det är med
sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta
distansen. Om tänkarna finge hållas, skulle de styra vårt klot rakt in i
solen och bränna oss till aska. Det kan knappt förvåna att deras
verksamhet tidtals gör boskapen ängslig, så att den ropar: släck solen,
släck för satan släck! Vi murvlar ha till uppgift att bevara den
rätta och nyttiga distansen till sanningen.

Menar inte att jag tycker citatet är klockrent, men nog ligger det något i det.

[David H]

Vem skulle vilja leva med en människa som alltid har rätt? Det vore ju knäckande för ens självförtroende.

Människor som alltid har rätt enligt egna uppfattningen, och enligt vad de själva anser är allmängiltiga, objektiva och universella kriterier, finns det nog gott om. Och visst kan det vara knäckande att leva med sådana människor, men kanske inte just för ens självförtroende...

Om det var någon som genuint alltid hade rätt, tänker jag att även omgivningen skulle uppfyllas av samma insikter. Vi skulle alla bli ett och samma, varje person en del av samma enhet.

[David H]

hur skulle det kännas att veta för mycket?

Beror på vad det gäller, tänker jag. I vissa situationer kan det ju upplevas som att spänningen försvinner när vi vet för mycket. Till exempel när du ser en film och får veta hur det ska sluta, eller när du spelar ett dataspel, och får lära dig ett enkelt knep som gör att du alltid kommer vinna.

Och tänk om du säg ser en film med vänner som alla tycker är spännande och engagerande, och sen kommer du plötsligt på mitt i filmen att du har ju sett den förut och vet precis allt som kommer hända och hur den kommer sluta. För det första är det väl så att spänningen försvinner. Och sen för det andra, kan du hamna i en knepig situation inför dina vänner. Ska du vara tyst, inte låtsas om vad du just förstått, och fortsätta spela med, för att inte förstöra stämningen? Det kan ju i så fall kännas ganska obekvämt, att man bär på något som behöver döljas.
Annars att avslöja vad man vet är inte heller säkert att det är smärtfritt. Om vi tänker oss att denna film spelar en extremt central roll i alla personernas liv. Att filmen är på en slags helig nivå, att den är allt vad som betyder i livet, eller rent av att det är filmen som är livet. Ska du då berätta något som i princip leder alla in i döden (konsekvens av att filmens spänning helt försvinner)?

Filmen Truman Show förmedlar en liknande känsla, upplevde iaf jag första gången jag såg filmen.

Den strategi jag försöker förorda är att undvika att fejka och ljuga för att undanhålla sanning, men man behöver inte heller berätta allt man vet när det inte efterfrågas. Till exempel när 93-åringen på demensavdelningen frågar efter sin mamma, säger jag inte att mamma nog är ute och mjölkar korna, men jag behöver inte heller säga att mamma är död.

[xion]

hur skulle det kännas att veta för mycket?

Beror på vad det gäller, tänker jag. I vissa situationer kan det ju upplevas som att spänningen försvinner när vi vet för mycket. Till exempel när du ser en film och får veta hur det ska sluta, eller när du spelar ett dataspel, och får lära dig ett enkelt knep som gör att du alltid kommer vinna.

Och tänk om du säg ser en film med vänner som alla tycker är spännande och engagerande, och sen kommer du plötsligt på mitt i filmen att du har ju sett den förut och vet precis allt som kommer hända och hur den kommer sluta. För det första är det väl så att spänningen försvinner. Och sen för det andra, kan du hamna i en knepig situation inför dina vänner. Ska du vara tyst, inte låtsas om vad du just förstått, och fortsätta spela med, för att inte förstöra stämningen? Det kan ju i så fall kännas ganska obekvämt, att man bär på något som behöver döljas.
Annars att avslöja vad man vet är inte heller säkert att det är smärtfritt. Om vi tänker oss att denna film spelar en extremt central roll i alla personernas liv. Att filmen är på en slags helig nivå, att den är allt vad som betyder i livet, eller rent av att det är filmen som är livet. Ska du då berätta något som i princip leder alla in i döden (konsekvens av att filmens spänning helt försvinner)?

Filmen Truman Show förmedlar en liknande känsla, upplevde iaf jag första gången jag såg filmen.

Den strategi jag försöker förorda är att undvika att fejka och ljuga för att undanhålla sanning, men man behöver inte heller berätta allt man vet när det inte efterfrågas. Till exempel när 93-åringen på demensavdelningen frågar efter sin mamma, säger jag inte att mamma nog är ute och mjölkar korna, men jag behöver inte heller säga att mamma är död.

Jag kan se samma film många gånger om den är bra. Samma med böcker. Bara det får gå lite tid emellan.
Tidigare kunde jag inte förstå människor som tjuvkikar på slutet i boken innan dom har läst klart den, men jag börjar förstå att det egentligen inte spelar någon roll, såvida det inte är själva spänningen du är ute efter. Min dotter fångas nästan lika mycket av spänningen även vid repetitioner.

[xion]

Vem skulle vilja leva med en människa som alltid har rätt? Det vore ju knäckande för ens självförtroende.

Människor som alltid har rätt enligt egna uppfattningen, och enligt vad de själva anser är allmängiltiga, objektiva och universella kriterier, finns det nog gott om. Och visst kan det vara knäckande att leva med sådana människor, men kanske inte just för ens självförtroende...

Om det var någon som genuint alltid hade rätt, tänker jag att även omgivningen skulle uppfyllas av samma insikter. Vi skulle alla bli ett och samma, varje person en del av samma enhet.

Hur lätt är det att övertyga andra om tidens natur? Eller bara det här med värde? Tyvärr är det mycket viktigare vem som säger något än vad som sägs.

[Smisk]

Tro mig, det finns saker du inte vill veta. Tänker inte säga vad. Saker som dödar all min glädje.

Saker man inte bör veta för att de påverkar oss negativt?

Jag tänker att inom de flesta livsfilosofier, exempelvis Buddhismen, så har man saker man menar att man bör ha kunskap om för att leva bra. Buddhismen har man exempelvis tre gifter:

https://en.wikipedia.org/wiki/Three_poisons

"Opposite wholesome qualities
The three wholesome mental factors that are identified as the opposites of the three poisons are:[10][11]

amoha (non-delusion) or paññā (wisdom)
alobha (non-attachment) or dāna (generosity)
adveṣa (non-hatred) or mettā (loving-kindness)
Buddhist path considers these essential for liberation.[10]"

En grundläggande missuppfattning vi tänker oss att vi VET men som enligt deras filosofi är falsk är att vi är något separat i världen men där vi kan få kunskap om att detta är fel och att vi är något annat än detta "jag".

Ett kärnfullt exempel på saker man "bör och inte bör" veta kan jag tycka

Men om man kan "veta för mycket" vet jag inte endast med den outvecklade frågan som grund.

[Smisk]

Enligt min erfarenhet så har jag "alltid" rätt.
Detta är en dålig egenskap för en människa. Man blir nämligen omöjlig att leva med.
Vem skulle vilja leva med en människa som alltid har rätt? Det vore ju knäckande för ens självförtroende.
Därför kan man nog säga att det inte är bra att veta för mycket,
Även om jag alltid har rätt så är det sällan någon som håller med mig.
För det mesta kommer vetenskapen ikapp till slut och då visar det sig att haft rätt hela tiden.
Jag brukar ofta titta på vetenskapens värld. Där lär man sig mycket.
.

Intressant vinkel. En del personer kan extremt mycket och är väldigt insatta och det kan bli lurigt att förhålla sig till "småprat" vid kaffeautomaten på platser där många gissar sig fram för skoj skull och inte vill ha att göra med detaljerna

Jag känner några personer som verkligen vet mycket och det är intressant att se dem sitta tysta i sociala sammanhang när man drar igång gissningslekarna om saker. Det blir vanligtvis så att de som "kan saker" sitter för sig och de som "gissar saker" sitter för sig med vissa undantag. En fördel nu för tiden är att alla räknar med att kunskap är lätt att få fram med mobiltelefoner så de som "kan saker" kan forska ytterligare och de andra kan se om dessa saker stämmer själva via google.

Jag har ibland svårt för att man sitter och "killgissar" som det heter och där flera i en gruppdynamik aktivt arbetar för att hålla det på det planet trots att riktig kunskap finns att tillgå. Med andra ord, man värderar "känsla i gruppen" över kunskap på ett dumt sätt.

Det måste finnas strategier man kan ta när man "kan saker" men måste låtsas att man "gissar", har du några?

Jag brukar kompromissa och använda humor, ironi och trams när jag tänker efter

[Smisk]

Hur lätt är det att övertyga andra om tidens natur? Eller bara det här med värde? Tyvärr är det mycket viktigare vem som säger något än vad som sägs.

Ja, nej det går inte. Filosofiska saker är delvis tabu i svenska kaffeautomatssamtal.
En smidighetsregel är att fråga "vad känner personen?" och spela lite på den känslan.

[omni]

Det är intressant att det verkar finnas två sidor, de som ser problem med att veta för mycket och de som inte gör det. Jag tillhör de första.
Kan det vara så att när man vet mer än personer i sin omgivning även insett att det inte är av större betydelse om man deltar i konversationen då personerna ifråga finner större glädje av att ha rätt än en själv?
Personligen håller jag mig oftast till att observera då jag inte känner något behov av att veta mer i de flesta ämnen.
Problemet med att veta för mycket anser jag är mer socialt än kunskapsmässigt.

ps.
Tid är som en flod, starkt forsande eller fullt av virvlar, beroende på hur man ser den.
ds.

[Smisk]

Det är intressant att det verkar finnas två sidor, de som ser problem med att veta för mycket och de som inte gör det. Jag tillhör de första.
Kan det vara så att när man vet mer än personer i sin omgivning även insett att det inte är av större betydelse om man deltar i konversationen då personerna ifråga finner större glädje av att ha rätt än en själv?
Personligen håller jag mig oftast till att observera då jag inte känner något behov av att veta mer i de flesta ämnen.
Problemet med att veta för mycket anser jag är mer socialt än kunskapsmässigt.

Men är inte då problemet att man inte har förmågan att hantera det sociala?
Är inte detta något man saknar kunskap och förmåga inom då istället?

Dock skulle jag hävda att detta handlar om vilka typer av saker som är viktiga och inte hur vida mängden kunskap är dåligt.