Tartaros skrev:Det är precis det som filosofi gör, avgränsar och definierar på ett sätt så att argument och teser kan prövas. Se efter sprickor och motsägelser eller visa på motexempel osv. Den akademiska filosofin har ganska klara definitioner som man arbetat fram inte minst inom epistemologin där kunskap just definieras som sann berättigad tro.. men grunden i filosofin handlar alltid om att ha respekt för kunskapen och att vi inte ska påstå saker som vi inte kan belägga..osv.
Ja detta är en liten del av vad filosofin handlar om och framförallt är det vad vetenskapen handlar om. Filosofin handlar även om verklighetens och värdets natur och allt som tillhör dessa kategorier som vad det innebär för oss att livet, naturen och kulturen är som dessa är och hur de bör vara, vad som är viktigt och meningsfullt i olika avseenden.
Tartaros skrev:Som jag sa bl.a., men klart att man kan testa religiösa påståenden vetenskapligt och filosofiskt och har så gjort.. det är just därför jag säger att gränsen förskjutits framåt ju mer kunskap vi har om just sådana frågor. Sen finner jag alltid uttryck som "djupare meningsfullhet" aningen komiska. antingen är något meningsfullt eller inte.
För mig finns det många typer av värdefulla aspekter av tillvaron och en del är ytligare och en del djupare. Ett glass rödvin är önskvärt på ett helt annat sätt än ett meningsfullt liv exempelvis
Rödvinet är ett ytligt värde och livets mening är djupare.
Saker som värde kan inte bekräftas vetenskapligt det måste hanteras filosofiskt enligt mig. Med det sagt så kan man givetvis ha olika perspektiv på värde och även vetenskap och dessa är ju då inte vetenskapliga frågor utan filosofiska just med tanke på filosofins natur som överskrider och inkluderar vetenskapens.
Jag tänker mig att en perenn filosofi i avseendet av en "modell" som förklarar hur saker är och vilka saker som är viktiga i livet existerar till viss del. Hur vi bör leva utreder inte vetenskapen utan det är något vi filosofiskt får klargöra dels för oss själva och tillsammans som exempelvis filosofiska traditioner, kulturer, samhällen och religioner gör.
Tartaros skrev:Nej det står inte om "gud" i upanishaderna. En sådan läsning är både missvisande, felaktig och anakronistisk. Själva gudsbegreppet i sig är ju förvirrande och riktigt dåligt. Gud är ju forngermanskt/fornnordiskt och rent etymologiskt så betyder det egentligen Oden (Godan/Gotan/Wotan..osv) vilket alltid roar mig lite när kristna "ber till gud"
Det samma gäller ju för deus/teos som ju etymologiskt går tillbaka till Zeus..osv. Man övertog de hedniska gudarnas namn och inlämnade därmed ny mening eller begreppsförståelse i orden.
Däremot kan man ju ut i från Upanishaderna uppställa teser på ett sådant sätt så de filosofiskt bemötas eller vetenskapligt testas. Men utanför det handlar det om något annat.
Bing AI visar mig att det står om Gud på många ställen i Upanishaderna.
"Brhad-aranyaka-upanishad1 3.8.9: "Detta är Brahman, detta är allt. Detta själv, som är Atman, är allt. Detta själv är fyrdelat: vakentillståndet, drömtillståndet, djupsömnen och det fjärde tillståndet."
Chandogya-upanishad1 6.8.7: "Det som är det finaste väsendet, det är själens själ. Det är sanning, det är Atman, och du är det, Shvetaketu."
Katha-upanishad2 2.2.13: "När alla sinnen är stilla, när sinnet är tyst och intellektet har upphört att fungera, då kallas man den högsta varelsen. Detta är Atman, detta är Brahman."
Svetsvatara-upanishad2 4.10: "Han som är den högste Herren över alla gudar, över alla varelser och över alla element, han som är den enda frälsaren från födelsens och dödens band, han som är Brahman utan egenskaper och utan form - må han förbarma sig över oss.""
Hur man bör definiera Gud är en filosofisk fråga. Vad man bör mena med Gud och hur vi kan veta saker om denne är en oändlig fråga
Problemet med den är oftast att när vi talar om dessa saker så har alla olika uppfattningar om vad det är vi bör tala om som om man på förhand bestämt sig för att det är en tävling om vem som har rätt att bestämma över andra.
Tartaros skrev:Nja, den västerländska akademiska filosofin har och undersöker sådana frågor och själva förutsättningarna för hur man kan ställa sådana frågor för att man skall kunna få meningsfulla och om möjligt objektivt sanna svar. Skillnaden ligger just däri att när vi kommer till dessa gamla skrifter så är de dikterande, profetiska och sätter inte upp teser som prövas eller kan prövas. Sådan argumenterande dialog kommer först med Sokrates och gänget.
Dessa saker ingår i de traditionerna med och de hanterar även det spirituella och hur man från det perspektivet bör leva. De börjar med att ifrågasätta verklighetens natur och förklarar massor av saker kring den och detta ifrågasättandet och relationen till betydelsen av att finnas som spirituella varelser. Jag vet inte om du är så insatt i det kanske.
Nagarjuna som är en Buddhistisk filosof drog detta till sin spets och hade mycket att säga om detta. Saken är den att här är var dessa filosofier börjar, de expanderar sedan från det efter att ha insikten att det finns saker vi inte vet något om på empirisk och logisk väg. De menar sedan att vi kan veta andra typer av saker med andra metoder som meditation, kontemplation och yoga precis som den västerländska mystika traditionen gör.
Jag tänker mig att en perenn filosofi har dessa mystika saker i sin kärna, det är väl så filosofer tänker sig det.
Tartaros skrev:Ja men du förutsätter det ju redan i hur du använder begreppet "gud" inom alla olika religioner och uttryck i stället för att se till deras egenart. Brahman är inte synonymt med det kristna gudsbegreppet som inte heller är synonymt med Asir begreppet Odin ..osv. Jag undrar om det inte är lite av en strategi som den katolska kyrkan haft för att omvända hedningarna.. era trossystem är egentligen detta och så har man övertagit och inkorporerat begrepp och ord/namn eller till och med polyteistiska kulthandlingar som överförts till helgon i stället för olika gudar eller väsen (Frejskulten blev S:t Lars eller Erikskulten)..osv. Det är väl just hos bl.a. Augustinus och andra kristna munkar som begreppet egentligt tar form.
Jag tänker mig att religioner har en kärna som handlar om det spirituella, det moraliska, det estetiska och att den fungerar på ett liknande sätt oavsett hur man tänker sig Gud eller verklighetens natur. Det är samma typ av saker man hanterar inom sin tradition av Buddhism som inom Kristendomen. De handlar om andliga insikter om livet, visdom, moral och livets skönhet osv. Vad tror du om att det är så de fungerar?