Stopp och belägg!

[Algotezza]

Vad menas med frågan? Pesten spreds förstås okontrollerat sedan den väl fått fäste. Pesten orsakades av en bakterie som kunde överföras från råttor, till människor genom loppor. Senare tiders forskning antyder att den stora spridningen skedde mellan människor, genom loppor och löss. Kanske fanns det flera möjliga smittvägar. Det jag hade för mig var att handelsskepp hade goda möjligheter att sprida smittan till Europa. Där fanns ju både löss och råttor och människor. Dödligheten var mycket stor.

Till skillnad från religionsfrågor om gudar och andliga väsen går det att vetenskapligt undersöka pandemier, även om det är mycket svårt. Det visar ju inte minst Covid19.

Kausalitet är inget vi hittar i naturen, lär vi oss från Hume och Kant.

Historien om pesten, tänker jag illustrerar hur olika svar kan fungera under olika tidsepoker. Att koppla pesten till en råtta fungerar för då har man något materiellt att relatera till, att råttan orsakar pesten. Senare när man upptäcker lopporna kan vi skapa oss en ny förklaring om kausalitet, nämligen loppan orsakar pesten. Sedan om att bakterier skulle orsaka pest, det dröjer först till långt senare det går att skapa belägg för sådan teori. Vi behöver först utveckla avancerade mikroskop för att kunna observera någon bakterie. Att sen tro att detta skulle vara det sista och slutgiltiga svaret om orsak och verkan i detta fall, borde det finnas orsak att tvivla till, tänker jag. Råttan, loppan och bakterien är bara tre godtyckliga svar om vad som sprider pest, om vi inte bestämmer oss för att en av dessa faktorer per definition är det som sprider pest, men vi behöver då ta frågan till en icke-testbar/icke-falsifierbar nivå.

Svaren på frågorna vi ställer oss är ofta något bortom det förnimbara. Och religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara. Det betyder dock inte att det per definition alltid kommer vara icke-förnimbart... tvärtom tänker jag det som under en tid blir avfärdat som hokus pokus, magi och flum, under en annan tid kan bli fullt begripligt och motiverat.

Man kan till exempel studera historien om Dr Ignaz Semmelweis. Av sin samtid i mångt och mycket betraktad som en knäppgök, som avslutade sitt liv på mentalsjukhus, men som på senare tid fick upprättelse som "handtvättens fader".
Why Doctor Who Discovered Hand Washing Ended Up In A Mental Institution - https://www.youtube.com/watch?v=kFGAES-G3wA

"He was [---] trying to say doctors killed their patients because they carried invisible monsters on their hands. Was that science or witchcraft!? He actually got fired from the hospital"

Det vi hittar i naturen gör vi genom våra mänskliga erfarenheter och då framträder bl.a. kausalitet och tid. Hur studerade Kant och Hume naturen för att komma fram till att kausaliteten baea beror på oss och saknas "där ute"? Hur gick de till väga för att nå utanför de mänskliga ramarna och hur kunde de veta att de gick utanför dessa ramar?

[Hubert]

Om man menar att allt är en berättelse/narrativ; och det enda som finns är berättelser/narrativ så kan vi inte avgöra om vad som som är sant och vad som bara är berättelse/narrativ.
För att avgöra det krävs en annan berättelse/narrativ - och för att avgöra om den berättelsen/narrativ är att lita på så krävs en annan, och så vidare, osv.

Det här visar på narrativismens kollaps!

"religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara"
Jag undrar vad "i något avseende" betyder och dessutom vad "tro på det icke-förnimbara" betyder i sammanhanget med religion?

Jag förnimmer bara en minutiös räcka elektromagnetiska våglänger, förnimmer inte månens baksida, sydpolen eller ens min njure.
Vad är religiöst med min tro att det finns "ljus" som jag inte ser, sydpolen eller min njure och lever.

Om allt är berättelse/narrativ så måste det finnas en berättelse som säger att religion handlar om att tro på det icke-förnimbara.
Då är det en berättelse som behöver en annan berättelse som grund, osv.

Till slut är vi där att redovisa sund grund för försanthållanden. T ex "religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara".

Vad menas med frågan? Pesten spreds förstås okontrollerat sedan den väl fått fäste. Pesten orsakades av en bakterie som kunde överföras från råttor, till människor genom loppor. Senare tiders forskning antyder att den stora spridningen skedde mellan människor, genom loppor och löss. Kanske fanns det flera möjliga smittvägar. Det jag hade för mig var att handelsskepp hade goda möjligheter att sprida smittan till Europa. Där fanns ju både löss och råttor och människor. Dödligheten var mycket stor.

Till skillnad från religionsfrågor om gudar och andliga väsen går det att vetenskapligt undersöka pandemier, även om det är mycket svårt. Det visar ju inte minst Covid19.

Kausalitet är inget vi hittar i naturen, lär vi oss från Hume och Kant.

Historien om pesten, tänker jag illustrerar hur olika svar kan fungera under olika tidsepoker. Att koppla pesten till en råtta fungerar för då har man något materiellt att relatera till, att råttan orsakar pesten. Senare när man upptäcker lopporna kan vi skapa oss en ny förklaring om kausalitet, nämligen loppan orsakar pesten. Sedan om att bakterier skulle orsaka pest, det dröjer först till långt senare det går att skapa belägg för sådan teori. Vi behöver först utveckla avancerade mikroskop för att kunna observera någon bakterie. Att sen tro att detta skulle vara det sista och slutgiltiga svaret om orsak och verkan i detta fall, borde det finnas orsak att tvivla till, tänker jag. Råttan, loppan och bakterien är bara tre godtyckliga svar om vad som sprider pest, om vi inte bestämmer oss för att en av dessa faktorer per definition är det som sprider pest, men vi behöver då ta frågan till en icke-testbar/icke-falsifierbar nivå.

Svaren på frågorna vi ställer oss är ofta något bortom det förnimbara. Och religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara. Det betyder dock inte att det per definition alltid kommer vara icke-förnimbart... tvärtom tänker jag det som under en tid blir avfärdat som hokus pokus, magi och flum, under en annan tid kan bli fullt begripligt och motiverat.

Man kan till exempel studera historien om Dr Ignaz Semmelweis. Av sin samtid i mångt och mycket betraktad som en knäppgök, som avslutade sitt liv på mentalsjukhus, men som på senare tid fick upprättelse som "handtvättens fader".
Why Doctor Who Discovered Hand Washing Ended Up In A Mental Institution - https://www.youtube.com/watch?v=kFGAES-G3wA

"He was [---] trying to say doctors killed their patients because they carried invisible monsters on their hands. Was that science or witchcraft!? He actually got fired from the hospital"

[David H]

Det vi hittar i naturen gör vi genom våra mänskliga erfarenheter och då framträder bl.a. kausalitet och tid. Hur studerade Kant och Hume naturen för att komma fram till att kausaliteten baea beror på oss och saknas "där ute"? Hur gick de till väga för att nå utanför de mänskliga ramarna och hur kunde de veta att de gick utanför dessa ramar?

Viktigt att komma ihåg att ordet natur kan definieras på olika sätt i olika sammanhang. Vi kan ge begreppet en vid definition som inkluderar i princip allting, även abstrakta entiteter, eller en mer snäv definition där det endast är biosfären som åsyftas.

Från wikipedia: "Natur kan i sin vidaste definition syfta på den levande materiella världen i stort. Den spänner då från det subatomiska till det kosmiska, men kan också enbart syfta på biosfären. Ibland avser natur enbart idén om den av människan orörda miljön i form av växter, djur, landformer etc"

Själv syftade jag här till en mer snäv definition, där natur står för det empiriskt observerbara, sådant som tillhör förståelsekategorin syntetisk a posteriori.

Jag tror inte att Hume och Kant påstod att kausalitet inte kan finnas i denna natur, utan bara att de inte hittar den där. Bevisbördan tänker jag då ligger på den som hävdar motsatsen.

[Algotezza]

Det vi hittar i naturen gör vi genom våra mänskliga erfarenheter och då framträder bl.a. kausalitet och tid. Hur studerade Kant och Hume naturen för att komma fram till att kausaliteten baea beror på oss och saknas "där ute"? Hur gick de till väga för att nå utanför de mänskliga ramarna och hur kunde de veta att de gick utanför dessa ramar?

Viktigt att komma ihåg att ordet natur kan definieras på olika sätt i olika sammanhang. Vi kan ge begreppet en vid definition som inkluderar i princip allting, även abstrakta entiteter, eller en mer snäv definition där det endast är biosfären som åsyftas.

Från wikipedia: "Natur kan i sin vidaste definition syfta på den levande materiella världen i stort. Den spänner då från det subatomiska till det kosmiska, men kan också enbart syfta på biosfären. Ibland avser natur enbart idén om den av människan orörda miljön i form av växter, djur, landformer etc"

Själv syftade jag här till en mer snäv definition, där natur står för det empiriskt observerbara, sådant som tillhör förståelsekategorin syntetisk a posteriori.

Jag tror inte att Hume och Kant påstod att kausalitet inte kan finnas i denna natur, utan bara att de inte hittar den där. Bevisbördan tänker jag då ligger på den som hävdar motsatsen.

Det är väl en tolkningsfråga om vi kan observera kausalitet eller ej. Fri vilja och det vi gör av fri vilja är väl också svårt att observera, liksom
medvetandet. Ens eget medvetande kan man få ett visst hum om via introduktion. Går det förvissa sig om att andra har ett medvetande via observation? Vi ser handlingar och kan höra och läsa vad de säger och skriver. Mycket i vår världsbild vilar på mer eller mindre lösa antaganden. Det vi kan observera är ju alltid det yttre, det externa och kvantitativa, medan det inre, interna och kvalitativa bara kan nås genom att tolka det yttre, externa och kvantitativa. Och tolkar gör vi utifrån våra samlade erfarenheter, förmågor och kunskaper, och dessa är ju individuella och skiftar från person till person. Det märkliga då är att vi ibland kan vara överens men det kanske bara är som vi tror, och det att vilar då på ett antagande. Men man kan ju alltid pröva om det stämmer genom att fortsätta samtalet.

[Anders]

Sannolikhet är ett snällare begrepp att använda kanske, än kausalitet, som väl gränsar till sanning?

Om vi tar Semmelweiss så använde han om jag förstått det ren empiri, om doktorn tvättade sig efter typ en obduktion så dog färrre mammor som skulle förlösas dådoktlrn tog sig an dem. Kanske i te exakt men nåt sånt. Han kunde ju omöjligt prata om annat än en sannolikhet. Rätt kommentar från honom borde varit typ ”vi vet inte varför men det funkar”. Då man fick mikroskop och annat kunde man förstå varför. Och en sannolikhet som gjorde det larvigt att förneka uppstod.

Men vet vi om Carl och Karin Larsson älskade varandra (rätt skönt program på SVT play). Försök till kausalitet här skulle vara nåt i stil med ”det finns kärleksbrev alltså älskade de varandra”. Skulle nog få ställa upp på, den kausaliteten. Men säg att någon i konstnärskollektivet på sin ålders höst skulle på bandspelare beskrivit att han iakttagit dem under stunder då de inte märkte och förklarat hur det sprakade om dem. Sannolikheten ökar men ingen kausalitet.

Skulle säga att kausalitet är ett fungerande begrepp om man erkänner att den vilar på en sannolikhet. Och om sannolikheten blir stor nog är den användbar som ”sanning”.

[Algotezza]

Sannolikhet är ett snällare begrepp att använda kanske, än kausalitet, som väl gränsar till sanning?

Om vi tar Semmelweiss så använde han om jag förstått det ren empiri, om doktorn tvättade sig efter typ en obduktion så dog färrre mammor som skulle förlösas dådoktlrn tog sig an dem. Kanske i te exakt men nåt sånt. Han kunde ju omöjligt prata om annat än en sannolikhet. Rätt kommentar från honom borde varit typ ”vi vet inte varför men det funkar”. Då man fick mikroskop och annat kunde man förstå varför. Och en sannolikhet som gjorde det larvigt att förneka uppstod.

Men vet vi om Carl och Karin Larsson älskade varandra (rätt skönt program på SVT play). Försök till kausalitet här skulle vara nåt i stil med ”det finns kärleksbrev alltså älskade de varandra”. Skulle nog få ställa upp på, den kausaliteten. Men säg att någon i konstnärskollektivet på sin ålders höst skulle på bandspelare beskrivit att han iakttagit dem under stunder då de inte märkte och förklarat hur det sprakade om dem. Sannolikheten ökar men ingen kausalitet.

Skulle säga att kausalitet är ett fungerande begrepp om man erkänner att den vilar på en sannolikhet. Och om sannolikheten blir stor nog är den användbar som ”sanning”.

Ja, det var en fin programserie om Carl och Karin Larsson!

Bra du tar upp begreppet sannolikhet här. Allt eller det mesta av det vi kan observera handlar väl om skiftande grad av sannolikhet. När blir sannolikhet sanning och när blir en sanning absolut? Finns det alls sådana förutom i matematiken?

[Algotezza]

Om man menar att allt är en berättelse/narrativ; och det enda som finns är berättelser/narrativ så kan vi inte avgöra om vad som som är sant och vad som bara är berättelse/narrativ.
För att avgöra det krävs en annan berättelse/narrativ - och för att avgöra om den berättelsen/narrativ är att lita på så krävs en annan, och så vidare, osv.

Det här visar på narrativismens kollaps!

"religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara"
Jag undrar vad "i något avseende" betyder och dessutom vad "tro på det icke-förnimbara" betyder i sammanhanget med religion?

Jag förnimmer bara en minutiös räcka elektromagnetiska våglänger, förnimmer inte månens baksida, sydpolen eller ens min njure.
Vad är religiöst med min tro att det finns "ljus" som jag inte ser, sydpolen eller min njure och lever.

Om allt är berättelse/narrativ så måste det finnas en berättelse som säger att religion handlar om att tro på det icke-förnimbara.
Då är det en berättelse som behöver en annan berättelse som grund, osv.

Till slut är vi där att redovisa sund grund för försanthållanden. T ex "religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara".

Vad menas med frågan? Pesten spreds förstås okontrollerat sedan den väl fått fäste. Pesten orsakades av en bakterie som kunde överföras från råttor, till människor genom loppor. Senare tiders forskning antyder att den stora spridningen skedde mellan människor, genom loppor och löss. Kanske fanns det flera möjliga smittvägar. Det jag hade för mig var att handelsskepp hade goda möjligheter att sprida smittan till Europa. Där fanns ju både löss och råttor och människor. Dödligheten var mycket stor.

Till skillnad från religionsfrågor om gudar och andliga väsen går det att vetenskapligt undersöka pandemier, även om det är mycket svårt. Det visar ju inte minst Covid19.

Kausalitet är inget vi hittar i naturen, lär vi oss från Hume och Kant.

Historien om pesten, tänker jag illustrerar hur olika svar kan fungera under olika tidsepoker. Att koppla pesten till en råtta fungerar för då har man något materiellt att relatera till, att råttan orsakar pesten. Senare när man upptäcker lopporna kan vi skapa oss en ny förklaring om kausalitet, nämligen loppan orsakar pesten. Sedan om att bakterier skulle orsaka pest, det dröjer först till långt senare det går att skapa belägg för sådan teori. Vi behöver först utveckla avancerade mikroskop för att kunna observera någon bakterie. Att sen tro att detta skulle vara det sista och slutgiltiga svaret om orsak och verkan i detta fall, borde det finnas orsak att tvivla till, tänker jag. Råttan, loppan och bakterien är bara tre godtyckliga svar om vad som sprider pest, om vi inte bestämmer oss för att en av dessa faktorer per definition är det som sprider pest, men vi behöver då ta frågan till en icke-testbar/icke-falsifierbar nivå.

Svaren på frågorna vi ställer oss är ofta något bortom det förnimbara. Och religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara. Det betyder dock inte att det per definition alltid kommer vara icke-förnimbart... tvärtom tänker jag det som under en tid blir avfärdat som hokus pokus, magi och flum, under en annan tid kan bli fullt begripligt och motiverat.

Man kan till exempel studera historien om Dr Ignaz Semmelweis. Av sin samtid i mångt och mycket betraktad som en knäppgök, som avslutade sitt liv på mentalsjukhus, men som på senare tid fick upprättelse som "handtvättens fader".
Why Doctor Who Discovered Hand Washing Ended Up In A Mental Institution - https://www.youtube.com/watch?v=kFGAES-G3wA

"He was [---] trying to say doctors killed their patients because they carried invisible monsters on their hands. Was that science or witchcraft!? He actually got fired from the hospital"

Narrativen kan ses som de kontexter som krävs för att ge sanningar en mening och göra dem användbara.

Vad betyder uttrycket "sund grund för ett försanthållande"? Att ett påstående direkt eller indirekt vilar på onserverbar empiri och tolkningar därav?

[Vertumnus]

Sannolikhet är ett snällare begrepp att använda kanske, än kausalitet, som väl gränsar till sanning?

Om vi tar Semmelweiss så använde han om jag förstått det ren empiri, om doktorn tvättade sig efter typ en obduktion så dog färrre mammor som skulle förlösas dådoktlrn tog sig an dem. Kanske i te exakt men nåt sånt. Han kunde ju omöjligt prata om annat än en sannolikhet. Rätt kommentar från honom borde varit typ ”vi vet inte varför men det funkar”. Då man fick mikroskop och annat kunde man förstå varför. Och en sannolikhet som gjorde det larvigt att förneka uppstod.

Men vet vi om Carl och Karin Larsson älskade varandra (rätt skönt program på SVT play). Försök till kausalitet här skulle vara nåt i stil med ”det finns kärleksbrev alltså älskade de varandra”. Skulle nog få ställa upp på, den kausaliteten. Men säg att någon i konstnärskollektivet på sin ålders höst skulle på bandspelare beskrivit att han iakttagit dem under stunder då de inte märkte och förklarat hur det sprakade om dem. Sannolikheten ökar men ingen kausalitet.

Skulle säga att kausalitet är ett fungerande begrepp om man erkänner att den vilar på en sannolikhet. Och om sannolikheten blir stor nog är den användbar som ”sanning”.

Ja, det var en fin programserie om Carl och Karin Larsson!

Bra du tar upp begreppet sannolikhet här. Allt eller det mesta av det vi kan observera handlar väl om skiftande grad av sannolikhet. När blir sannolikhet sanning och när blir en sanning absolut? Finns det alls sådana förutom i matematiken?

Tolkningen av observationen, inte observationen i sig. När subjektet blir sitt eget objekt, när vi alltså känner av vära egna sinnesförnimmelser, har vi att göra med absoluta sanningar lika tvingande som matematiska bevis.

[Algotezza]

Sannolikhet är ett snällare begrepp att använda kanske, än kausalitet, som väl gränsar till sanning?

Om vi tar Semmelweiss så använde han om jag förstått det ren empiri, om doktorn tvättade sig efter typ en obduktion så dog färrre mammor som skulle förlösas dådoktlrn tog sig an dem. Kanske i te exakt men nåt sånt. Han kunde ju omöjligt prata om annat än en sannolikhet. Rätt kommentar från honom borde varit typ ”vi vet inte varför men det funkar”. Då man fick mikroskop och annat kunde man förstå varför. Och en sannolikhet som gjorde det larvigt att förneka uppstod.

Men vet vi om Carl och Karin Larsson älskade varandra (rätt skönt program på SVT play). Försök till kausalitet här skulle vara nåt i stil med ”det finns kärleksbrev alltså älskade de varandra”. Skulle nog få ställa upp på, den kausaliteten. Men säg att någon i konstnärskollektivet på sin ålders höst skulle på bandspelare beskrivit att han iakttagit dem under stunder då de inte märkte och förklarat hur det sprakade om dem. Sannolikheten ökar men ingen kausalitet.

Skulle säga att kausalitet är ett fungerande begrepp om man erkänner att den vilar på en sannolikhet. Och om sannolikheten blir stor nog är den användbar som ”sanning”.

Ja, det var en fin programserie om Carl och Karin Larsson!

Bra du tar upp begreppet sannolikhet här. Allt eller det mesta av det vi kan observera handlar väl om skiftande grad av sannolikhet. När blir sannolikhet sanning och när blir en sanning absolut? Finns det alls sådana förutom i matematiken?

Tolkningen av observationen, inte observationen i sig. När subjektet blir sitt eget objekt, när vi alltså känner av vära egna sinnesförnimmelser, har vi att göra med absoluta sanningar lika tvingande som matematiska bevis.

Vi gör en omedelbar primär tolkning i samma stund vi upplever något, en ögonblicklig spontan tolkning när vi känner igen det vi ser. Bara det som är helt nytt kräver en tolkning för att kunna inlemmas i erfarenhetsförrådet. När observerar eller känner av våra sinnesförnimmelser rör vi oss med tolkningar. Det finns alltid en förförståelse som gör att sinneförnimnelserna omedelbart förlorar sin status som absoluta sanningar.

[Vertumnus]

Ja, det var en fin programserie om Carl och Karin Larsson!

Bra du tar upp begreppet sannolikhet här. Allt eller det mesta av det vi kan observera handlar väl om skiftande grad av sannolikhet. När blir sannolikhet sanning och när blir en sanning absolut? Finns det alls sådana förutom i matematiken?

Tolkningen av observationen, inte observationen i sig. När subjektet blir sitt eget objekt, när vi alltså känner av vära egna sinnesförnimmelser, har vi att göra med absoluta sanningar lika tvingande som matematiska bevis.

Vi gör en omedelbar primär tolkning i samma stund vi upplever något, en ögonblicklig spontan tolkning när vi känner igen det vi ser. Bara det som är helt nytt kräver en tolkning för att kunna inlemmas i erfarenhetsförrådet. När observerar eller känner av våra sinnesförnimmelser rör vi oss med tolkningar. Det finns alltid en förförståelse som gör att sinneförnimnelserna omedelbart förlorar sin status som absoluta sanningar.

Säg nu att vi öppnar ögonen och att det ögonen förmedlar är ljus. Kan det finnas alternativa tolkningar eller är vi låsta vid det "faktum" att ögonen svarade ljust då vi öppnade dem? Tolkningen kommer väl först i nästa steg?

[Algotezza]

Tolkningen av observationen, inte observationen i sig. När subjektet blir sitt eget objekt, när vi alltså känner av vära egna sinnesförnimmelser, har vi att göra med absoluta sanningar lika tvingande som matematiska bevis.

Vi gör en omedelbar primär tolkning i samma stund vi upplever något, en ögonblicklig spontan tolkning när vi känner igen det vi ser. Bara det som är helt nytt kräver en tolkning för att kunna inlemmas i erfarenhetsförrådet. När observerar eller känner av våra sinnesförnimmelser rör vi oss med tolkningar. Det finns alltid en förförståelse som gör att sinneförnimnelserna omedelbart förlorar sin status som absoluta sanningar.

Säg nu att vi öppnar ögonen och att det ögonen förmedlar är ljus. Kan det finnas alternativa tolkningar eller är vi låsta vid det "faktum" att ögonen svarade ljust då vi öppnade dem? Tolkningen kommer väl först i nästa steg?

Det vi ser är en representation i syncentrum av fotonflödet våra ögon förmedlar, alltså en omedvetet skapad bild vilken alltså utgör en tolkning av detta fotonflöde.

[Vertumnus]

Vi gör en omedelbar primär tolkning i samma stund vi upplever något, en ögonblicklig spontan tolkning när vi känner igen det vi ser. Bara det som är helt nytt kräver en tolkning för att kunna inlemmas i erfarenhetsförrådet. När observerar eller känner av våra sinnesförnimmelser rör vi oss med tolkningar. Det finns alltid en förförståelse som gör att sinneförnimnelserna omedelbart förlorar sin status som absoluta sanningar.

Säg nu att vi öppnar ögonen och att det ögonen förmedlar är ljus. Kan det finnas alternativa tolkningar eller är vi låsta vid det "faktum" att ögonen svarade ljust då vi öppnade dem? Tolkningen kommer väl först i nästa steg?

Det vi ser är en representation i syncentrum av fotonflödet våra ögon förmedlar, alltså en omedvetet skapad bild vilken alltså utgör en tolkning av detta fotonflöde.

Det du beskriver är en tolkning av bakgrunden till det vi kallar ljus. Säkert helt riktig, men upplevelsen eller framträdandet är ljus.

[Algotezza]

Säg nu att vi öppnar ögonen och att det ögonen förmedlar är ljus. Kan det finnas alternativa tolkningar eller är vi låsta vid det "faktum" att ögonen svarade ljust då vi öppnade dem? Tolkningen kommer väl först i nästa steg?

Det vi ser är en representation i syncentrum av fotonflödet våra ögon förmedlar, alltså en omedvetet skapad bild vilken alltså utgör en tolkning av detta fotonflöde.

Det du beskriver är en tolkning av bakgrunden till det vi kallar ljus. Säkert helt riktig, men upplevelsen eller framträdandet är ljus.

Ljus finns bara som en upplevelse vårt medvetande konstruerar. En konstruktion eller representation är alltså redan i sig en tolkning. Vari består då det absoluta?

[David H]

Om man menar att allt är en berättelse/narrativ; och det enda som finns är berättelser/narrativ så kan vi inte avgöra om vad som som är sant och vad som bara är berättelse/narrativ.
För att avgöra det krävs en annan berättelse/narrativ - och för att avgöra om den berättelsen/narrativ är att lita på så krävs en annan, och så vidare, osv.

Det här visar på narrativismens kollaps!

"religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara"
Jag undrar vad "i något avseende" betyder och dessutom vad "tro på det icke-förnimbara" betyder i sammanhanget med religion?

Jag förnimmer bara en minutiös räcka elektromagnetiska våglänger, förnimmer inte månens baksida, sydpolen eller ens min njure.
Vad är religiöst med min tro att det finns "ljus" som jag inte ser, sydpolen eller min njure och lever.

Om allt är berättelse/narrativ så måste det finnas en berättelse som säger att religion handlar om att tro på det icke-förnimbara.
Då är det en berättelse som behöver en annan berättelse som grund, osv.

Till slut är vi där att redovisa sund grund för försanthållanden. T ex "religion tänker jag i något avseende handlar om att tro på det icke-förnimbara".

Jag hänger inte med i hur du tolkat det jag skrev och då blir det också svårt att besvara frågorna du ställer.

Att redovisa sund grund för försanthållanden håller jag med om är viktigt. Levde vi under medeltiden kunde vi till exempel antagligen redovisa sund grund för försanthållande om att råttor sprider pest, och lever vi idag kan vi redovisa sund grund för att vissa bakterier sprider pest. I båda fall är det svar som fungerar under respektive tidsepok.

Sund grund för försanthållanden inom religion är en svår fråga. Jag har försökt förklara grunden för min gudstro på det här forumet. Det är inte särskilt viktigt för mig att övertyga andra om att min gudstro vilar på sund grund…men det hade varit inspirerande för mig om andra visade att de förstår hur jag resonerar. Kan någon sen få mig att också ändra uppfattning vore detta antagligen också inspirerande…att utvecklas och känna man får en mer sann bild om verkligheten.

[David H]

Sannolikhet är ett snällare begrepp att använda kanske, än kausalitet, som väl gränsar till sanning?

Om vi tar Semmelweiss så använde han om jag förstått det ren empiri, om doktorn tvättade sig efter typ en obduktion så dog färrre mammor som skulle förlösas dådoktlrn tog sig an dem. Kanske i te exakt men nåt sånt. Han kunde ju omöjligt prata om annat än en sannolikhet. Rätt kommentar från honom borde varit typ ”vi vet inte varför men det funkar”. Då man fick mikroskop och annat kunde man förstå varför. Och en sannolikhet som gjorde det larvigt att förneka uppstod.

Men vet vi om Carl och Karin Larsson älskade varandra (rätt skönt program på SVT play). Försök till kausalitet här skulle vara nåt i stil med ”det finns kärleksbrev alltså älskade de varandra”. Skulle nog få ställa upp på, den kausaliteten. Men säg att någon i konstnärskollektivet på sin ålders höst skulle på bandspelare beskrivit att han iakttagit dem under stunder då de inte märkte och förklarat hur det sprakade om dem. Sannolikheten ökar men ingen kausalitet.

Skulle säga att kausalitet är ett fungerande begrepp om man erkänner att den vilar på en sannolikhet. Och om sannolikheten blir stor nog är den användbar som ”sanning”.

Frågan om sannolikhet har varit uppe tidigare i den här tråden…och visst är sannolikhet ett nyckelbegrepp inom alla empiriska kvantitativa studier. Men vad vi får fram är rimligtvis inte i strikt mening sannolikhet om orsakssamband, vad vi får fram är snarare sannolikhet om korrelation givet vissa omständigheter. Hade vi studerat råttor under tiden pesten härjade hade vi antagligen funnit stark korrelation mellan råttor och pest, men det betyder inte att det var sannolikt att det faktiskt var råttorna som orsakade pest.

Istället tänker jag då begrepp som förgivettagande och försanttagande kan vara bra här. Det handlar då inte om att man tror sig ha svar om verklig eller sannolik kausalitet, men man har svar som ”fungerar”. Vi kan t ex hålla det för sant att handtvätt minskar spädbarnsdöd, och det är ett försanthållande som visar sig fungera i empiriska studier