Lokalisering av moraliskt ansvar

[David H]

Några exempel:

1. Ett 5-årigt barn kastar en sten i huvet på ett annat 5-årigt barn när de båda är på dagis.
Ansvar?
Exvis: Barnet själv som kastar stenen? Barnets föräldrar? Dagispersonalen? Dagisets chef? Politikerna? Samhället?

2. En 80-årig kvinna på sjukhusavdelning som gjort en höftoperation dagen innan och är ännu inte tillräckligt stark för att ta sig upp ur sängen, kissar ner sig ordentligt, och ligger därefter i sitt eget kiss i 16 timmar innan hon hjälp till toaletten för rengöring och ombyte. Hon får därefter fuktskador/frätskador i underlivet och en urinvägsinfektion, vilket förlänger vårdtiden.
Ansvar?

3. Ett krig bryter ut mellan två länder?
Ansvar?

---

Och mer allmänt, vad kan tillskrivas ansvar, och vad innebär det? Till exempel, är ansvar något som tillskrivs individer (ex: jag, du, hen, chefen, kungen), eller grupper (familjen, släkten, socialdemokraterna) eller abstrakta begrepp (Sverige, samhället) andra opersonliga begrepp (religionen, sjukdomen, alkoholen, vapnen, "näven").

[Mlw]

[...]

Ansvaret ligger alltid hos de garanterat oskyldiga. Exempelvis är personligt ansvar avskaffat för myndighetschefer, som istället belönas om det går åt skogen. Det innebär att någon annan, eller några andra, är de egentligt skyldiga. Om makthavare ej har personligt ansvar så riktas sökljusen någon annanstans. Feminism och postmoderna ideologier skyller allt på den vite mannen. Svarta debattörer tröttnar aldrig på att lägga slaveriets skuldbörda på idag levande vita män, även om de själva har nu levande släktingar som håller slavar. Ens eget misslyckande beror alltid på någon annan, och folk söker alltid med ljus och lykta efter syndabockar. Därför ska man se upp med inkompetenta medarbetare på arbetsplatsen, för de är starkt benägna att hugga oskyldiga i ryggen. Genom att rikta strålkastarljuset bort från en själv så kan man fortsätta att parasitera. Syndarna vill förgöra de rättfärdiga, såsom de dugliga medarbetarna, för om det bara finns sopor kvar så framstår den enskilde sopan ej längre som en sopa. Allting är relativt. Hatet mot den duglige och rättfärdige är beständigt genom historien. Jesus var lämplig som offer, för han var garanterat oskyldig, medan Barabbas släpptes fri. Charlie Campbell säger:

I begynnelsen var skuldbeläggandet. Adam skyllde på Eva, Eva skyllde på ormen, och vi har fortsatt i den andan alltsedan dess. Det här tillhör arvsynden, vår vägran att ta ansvar för våra handlingar. Därför förvisades vi från Edens lustgård, och därför arbetar vi och lider. Men varför framhärdar vi i skuldförnekelse? Nåväl, skuldspelet har aldrig varit förståndigt. Det är bara ett inbyggt system som syftar till att avleda ens egen skuld i någon annan riktning och underlätta det outforskade livet. Men nu jobbar systemet övertid, för ingenting är vårt eget fel, verkar det som. Vi fortfar att skuldbelägga som vi alltid har gjort, exempelvis genom att skylla på minoriteter och marginaliserade grupper när det går fel. Emellertid har vi hittat nya och ovanliga metoder att göra det, nämligen med hjälp av pseudovetenskap och konspirationsteorier. Dessutom gör teknologin det lättare än någonsin att sprida dessa farliga idéer. Oavsett vad som är fel med oss kanske det saknas botemedel, men det finns alltid en syndabock. Marx skyllde på det kapitalistiska systemet, Dawkins på religionen, och Freud trodde att allt handlade om sex. Larkin skyllde på våra föräldrar, Atkins potatisen, och Mohamed Al Fayed säger fortfarande att allt är prins Philips fel (David Icke håller med Al Fayed men tillägger att det beror på att prins Philip är en gigantisk utomjordisk ödla som styr världen). (Campbell, Scapegoat: a History of Blaming Other People, 2012, Introduction, min övers.)

[Mlw]

Muslimerna är de ojämförligt bästa på att förneka eget ansvar. En muslim erkänner aldrig att han begått något fel. Det beror på att de har ett "externt kontrollfokus", förklarar psykologen Nicolai Sennels. En muslim kan mörda sin egen dotter utan att känna skuld, för det berodde på tvingande orsaker utanför honom själv. Vänstern skuldbefriar alltid gärningsmännen. Det är inte deras eget fel! Förbrytare begår brott för att de är förtryckta och underpriviligierade! Så tänkte vänsterfolket redan på sjuttitalet. Idag är tänkandet etablerat även hos borgerliga partier.

Se: Sennels, N. (2010). Muslims and Westerners: The Psychological Differences. New English Review. (May 2010)

[David H]

[...]

Ansvaret ligger alltid hos de garanterat oskyldiga. Exempelvis är personligt ansvar avskaffat för myndighetschefer, som istället belönas om det går åt skogen. Det innebär att någon annan, eller några andra, är de egentligt skyldiga. Om makthavare ej har personligt ansvar så riktas sökljusen någon annanstans. Feminism och postmoderna ideologier skyller allt på den vite mannen. Svarta debattörer tröttnar aldrig på att lägga slaveriets skuldbörda på idag levande vita män, även om de själva har nu levande släktingar som håller slavar. Ens eget misslyckande beror alltid på någon annan, och folk söker alltid med ljus och lykta efter syndabockar. Därför ska man se upp med inkompetenta medarbetare på arbetsplatsen, för de är starkt benägna att hugga oskyldiga i ryggen. Genom att rikta strålkastarljuset bort från en själv så kan man fortsätta att parasitera. Syndarna vill förgöra de rättfärdiga, såsom de dugliga medarbetarna, för om det bara finns sopor kvar så framstår den enskilde sopan ej längre som en sopa. Allting är relativt. Hatet mot den duglige och rättfärdige är beständigt genom historien. Jesus var lämplig som offer, för han var garanterat oskyldig, medan Barabbas släpptes fri. Charlie Campbell säger:

I begynnelsen var skuldbeläggandet. Adam skyllde på Eva, Eva skyllde på ormen, och vi har fortsatt i den andan alltsedan dess. Det här tillhör arvsynden, vår vägran att ta ansvar för våra handlingar. Därför förvisades vi från Edens lustgård, och därför arbetar vi och lider. Men varför framhärdar vi i skuldförnekelse? Nåväl, skuldspelet har aldrig varit förståndigt. Det är bara ett inbyggt system som syftar till att avleda ens egen skuld i någon annan riktning och underlätta det outforskade livet. Men nu jobbar systemet övertid, för ingenting är vårt eget fel, verkar det som. Vi fortfar att skuldbelägga som vi alltid har gjort, exempelvis genom att skylla på minoriteter och marginaliserade grupper när det går fel. Emellertid har vi hittat nya och ovanliga metoder att göra det, nämligen med hjälp av pseudovetenskap och konspirationsteorier. Dessutom gör teknologin det lättare än någonsin att sprida dessa farliga idéer. Oavsett vad som är fel med oss kanske det saknas botemedel, men det finns alltid en syndabock. Marx skyllde på det kapitalistiska systemet, Dawkins på religionen, och Freud trodde att allt handlade om sex. Larkin skyllde på våra föräldrar, Atkins potatisen, och Mohamed Al Fayed säger fortfarande att allt är prins Philips fel (David Icke håller med Al Fayed men tillägger att det beror på att prins Philip är en gigantisk utomjordisk ödla som styr världen). (Campbell, Scapegoat: a History of Blaming Other People, 2012, Introduction, min övers.)

Nog är det så att många lägger ansvar på andra än sig själva, när det är något som går snett. Kanske är det då en mer intressant fråga, vem som är självkritisk, och vem som tar eget ansvar? Vem skyller inte på andra? Kan vi komma på exempel på sådana personer? Är till exempel du själv mer benägen att ta eget ansvar och skuldbelägga dig själv och de grupper du tillhör hellre än att skuldbelägga andra och grupper som du inte tillhör?

Här tänker jag också att det handlar om vilken aspekt hos en person eller grupp som beter sig på visst sätt. Alltid finns det väl någon person från en viss grupp som uttrycker sig på visst sätt vid något tillfälle, men det betyder ju inte att alla personer från samma grupp alltid uttrycker sig på samma sätt. Om vi tar Dawkins exempelvis, visst har han ägnat sig åt skuldbeläggning av religion och religiösa grupper... men det är knappast den enda gärning han har gjort i sitt liv. Mycket av hans livsgärning handlar väl om annat än att kommentera religion. Om jag får säga vad jag själv tycker är Dawkins mer intressant i rollen som zoolog än i rollen som religionskritiker.

[David H]

Några exempel:

1. Ett 5-årigt barn kastar en sten i huvet på ett annat 5-årigt barn när de båda är på dagis.
Ansvar?
Exvis: Barnet själv som kastar stenen? Barnets föräldrar? Dagispersonalen? Dagisets chef? Politikerna? Samhället?

2. En 80-årig kvinna på sjukhusavdelning som gjort en höftoperation dagen innan och är ännu inte tillräckligt stark för att ta sig upp ur sängen, kissar ner sig ordentligt, och ligger därefter i sitt eget kiss i 16 timmar innan hon hjälp till toaletten för rengöring och ombyte. Hon får därefter fuktskador/frätskador i underlivet och en urinvägsinfektion, vilket förlänger vårdtiden.
Ansvar?

3. Ett krig bryter ut mellan två länder?
Ansvar?

---

Och mer allmänt, vad kan tillskrivas ansvar, och vad innebär det? Till exempel, är ansvar något som tillskrivs individer (ex: jag, du, hen, chefen, kungen), eller grupper (familjen, släkten, socialdemokraterna) eller abstrakta begrepp (Sverige, samhället) andra opersonliga begrepp (religionen, sjukdomen, alkoholen, vapnen, "näven").

Jag prövade att ställa dessa frågor för en närstående (låt oss kalla personen A), och om jag ska försöka sammanfatta vårt samtal blir det ungefär:

fråga 1:
A: Den som gör något dumt (t ex kasta sten på annan) har främsta ansvaret. Sen kan man tänka sig "ringar" av yttre ansvar...till exempel föräldrar, till exempel dagispersonalen.
D: Och vidare, politikerna, samhället, mänskligheten?
A: Nu tycker jag du tar frågan lite för långt.
D: Men om barnet har någon sjukdomsdiagnos, t ex ADHD, fråntar det ansvar från barnet?
A: Sjukdomen kan vara en förklaring, men inte en ursäkt, och man kan inte lägga ansvar på sjukdomen.
D: Men har barnet med sjukdom lika stort ansvar som barnet utan sjukdom? Om vi tänker oss värre sjukdomar, t ex hjärnskada/demens. Har den med demens också samma ansvar för sina handlingar?
A: Där blir det mer knepigt.

D: Vill du höra vad jag tänker?
A: OK
D: Jag tänker att moraliskt ansvar är något som är knutet till medvetande. Medvetande handlar om möjligheten att göra val, och kunna förändra. Om vi tar exemplet där barnet kastar sten, så kan vi tänka oss att föräldrarna har medvetenhet och påverkansmöjligheter, och det hänger då samman med att vi också kan tillskriva dem moraliskt ansvar. Medvetande är inte heller något individuellt utan något kollektivt, och det kan finnas var stans. I princip kan då ansvar finnas hos någon utomstående som inte är direkt involverad.
A: Men om säg en hare har medvetande, är då haren också ansvarig för att barnet kastar sten?
D: I princip ja... men antagligen har haren inte så mycket medvetande om barnets stenkastning. När vi resonerar utifrån medvetande behöver det inte handla om enskilda individer, varken du, jag eller haren...Sådana begrepp behöver inte vara relevanta.
A: Jag har svårt att tänka bort jaget, att jaget inte skulle finnas.
D: Att prata om jaget kan vara meningsfullt i vissa sammanhang. Men det behöver inte betyda att jaget är viktigt och meningsfullt att prata om i alla sammanhang.

A: Men när det kommer till kriget i Ukraina, då känner jag att jag inte kan påverka något. Jag är omedveten om vad jag skulle kunna göra för skillnad, är det fel?
D: Det behöver inte vara fel, tänker jag. Men medvetande är ganska knepigt begrepp. Ibland kan det ju vara så att det inte finns något medvetande, men det kan ändå finnas en medvetandepotential, en möjlighet för medvetande att kunna aktiveras. Ta till exempel en sten, det är ett dött föremål, där kan nog inte medvetande aktiveras...men hos t ex barnet som kastar sten, så kanske det är så att barnet inte är fullt medveten om att det gör nåt dumt, men det finns en möjlighet att aktivera sådan medvetenhet inom barnet.
A: Känner du att du har möjlighet att påverka och göra så kriget tar slut?
D: Ja... men jag ser uppgiften som svår. Det är troligt det misslyckas.


Sen kan man ju också mena att det inte finns något moraliskt problem. Är det bättre att acceptera naturens gång, och inte lägga sig i? Här kan vi exempelvis påminna oss om taoismens begrepp wu-wei... Själv tänker jag då att det finns ansvar... men ansvaret behöver inte vara förenat med sådant som "skuld", skam och dåligt samvete. Skuld, skam och dåligt samvete är nog känslor som går att klara sig utan, och ändå leva ett rättfärdigt liv...men lite knepigt är det.

[Pilatus]

D: Jag tänker att moraliskt ansvar är något som är knutet till medvetande.

Eller mycket specifika delar av vad vi borde vara medvetna om. Det handlar i stor utsträckning om att kunna behärska sig, att inte låta känslorna styra våra handlingar. Det kan vara lätt att säga, men förnuftet råder långt från alltid över känslor.

Att förnedra en religion och dess symboler, som Rasmus Paludan gjort, i skydd av svensk yttrandefrihet är inte moraliskt försvarbart. Handlingens konsekvenser överlåts på någon annan. Och det borde förstås av alla att Sverige tar avstånd från det provokativa elementet i handlingen, eftersom handlingen uppenbart skadar relationen till länder som vi önskar ha formellt goda relationer till. Man kan ha synpunkter på svensk lagstiftning, men det är helt klart att Paludan bär en stor del av det moraliska ansvaret för konsekvenserna. Jag skulle inte säga att det har med Paludans medvetande att göra, det har med hans uppfattning om vad som ryms i en individs personliga rätt.

Kanske har Paludan en infantil syn på hela frågan och låter sig inte styras av någon djupare insikt om hur hans handling uppfattas. Vad ett personligt ansvar innebär kan vi bara förstå om vi kan se våra handlingar från den andres sida. Vi måste ha en personlig mognad som knappast något femårigt barn kan ha. Och hur en person med nästan obegränsad makt ser på folkrättsliga frågor vet vi inte riktigt. Men det har visat sig fler gånger i historien att frihet måste åtföljas av en inre broms som fungerar vid behov.

[Mlw]

[...]

Vi kan väl säga så här till muslimerna: "Okey, vi slutar bränna koraner om ni slutar bränna ambassader, hänga homosexuella i lyftkranar, och arrestera kvinnor för att de inte döljer håret."

Varför ska vi svenskar alltid backa från vår tro och våra värderingar medans de alltid ska tillåtas utvidga sina domäner? Hur kan man ge uttryck för åsikten att koranbränning är skändligt utan att säga ett ljud om de skändligheter som pågår i islams namn? Om man säger det ena så måste man rimligtvis också säga det andra. Koranbränningen är ju en protest mot islamiseringen och det successiva införandet av sharialagar.

Varför ska vi backa från vår kultur av hänsyn till muslimerna? Grisfester, då man äter helstekt gris, var som populärast på 70-talet. Varför förekommer inte grisfester längre, och varför finns det ej längre företag som anordnar sådana, såsom förr?

[Pilatus]

Vi kan väl säga så här till muslimerna: "Okey, vi slutar bränna koraner om ni slutar bränna ambassader, hänga homosexuella i lyftkranar, och arrestera kvinnor för att de inte döljer håret."

Även om vi skulle önska att stater som i sin lagstiftning lever efter värderingar från 700-talet, borde modernisera sina uppfattningar, så kan vi inte det. Vi har i modern tid trott oss stå över andras moral och betett oss som en liten ilsken terrier, t ex Olof Palmes jultal 1972. Det var naturligtvis ett bra tal. Kanske kände vi ett behov av att vara litet moraliskt bättre än våra föräldrar som höll på med rasbiologi (Herman Lundborg) och att vi gjorde omfattande eftergifter för Deutsches och Großdeutsches reich.

Nu säger Irans ledare ayatolla Ali Khamenei: "Den svenska regeringen ska veta att genom att stötta brottslingarna som har bränt koranen har man rustat för krig mot den muslimska världen."

Vad har vi uppnått med dessa moraliska ståndpunkter? Är vi så mycket bättre än andra? Sverige har dessutom blivit ett klassamhälle skriver Göran Greider i olika media. Har det inte alltid varit ett klassamhälle? Självklart borde Sverige stå upp för en politisk moral och en diplomati som inte ständigt försätter oss i olika dilemman. Kanske skulle filosoferna skriva litet oftare i pressen om politisk etik och om vad det innebär?

[guldminnet]

1 gener; samtliga har ansvar under styrande av genetisk avel och mål det finns inget långvarigt svar

2 sjukhusets styre utgången blir samma vad som än händer är vårdens ansvar ineffiktivitet blir och är alltid ett institutionellt problem

3 förloraren våld är den yttersta principen och alla lagars medel se fråga 1

[David H]

1 gener; samtliga har ansvar under styrande av genetisk avel och mål det finns inget långvarigt svar

2 sjukhusets styre utgången blir samma vad som än händer är vårdens ansvar ineffiktivitet blir och är alltid ett institutionellt problem

3 förloraren våld är den yttersta principen och alla lagars medel se fråga 1

1. gener, ja... visst går det att argumentera för det. Det går att notera korrelation mellan viss typ av gen och viss typ av beteende. Men vi säger väl inte att moraliskt ansvar är lokaliserat till generna? Utan moraliska ansvaret handlar väl då hos det du kallar "samtliga" (samtliga vad?) som styr gendistributionen / gensammansättningen?
Sen kan man fråga sig om "gener" är ett svar av annan dignitet än exempelvis "uppväxtmiljö"? Klassiska frågan om det är arv eller miljö som styr? Vi kan notera att det finns korrelation mellan viss typ av gen och viss typ av beteende, liksom vi kan se korrelation mellan viss typ av uppväxtmiljö och viss typ av beteende... men finns det något mer fundamentalt som skiljer dessa svar åt? Något som gör att ena svaret (generna) är mer eller mindre korrekt än andra svaret (uppväxtmiljön)?

2. Moraliska ansvaret landar på den grupp av människor som sitter i sjukhusets ledning? Eller menar du att ansvar landar på en "institution" som är en slags icke-mänsklig entitet? Båda delarna låter ganska konstigt tycker jag, om man menar att hela ansvaret skulle landa på något av detta.
Jag menar att ansvaret måste landa på någon/något med medvetande. Och tanken om att det skulle vara en liten ledningsgrupp som skulle bära ansvar för allt som händer...ja, det skulle kunna funka om det typ fungerade som så att ledningsgruppen är dockmästare som styr hela arbetsgruppen likt hjärndöda marionetter som agerar utifrån kommando. Själv ger jag dock inte mycket för det tänkandet. Det tycks bygga på idén om att vissa har subjektsroller (t ex en arbetsgivare) och andra har objektsroller (arbetstagare)...men det är en grov o farlig förenkling menar jag. Jag föredrar då narrativet om att vi alla är både subjekt och objekt, men i olika hög grad (vi har olika medvetenhet).

3. Våld som yttersta principen och alla lagars medel...hm, visst finns det väl i alla fall en viktig koppling mellan våld och lagar. Kanske man kan säga att våld är yttersta medel för att få personer att följa en lag som inte vill följas? Men syftet med lagar behöver inte handla om att det ska vara emot någons vilja tänker jag. Om vi tänker oss ett schackspel exvis...har vi skapat lagar om hur pjäserna får röra på sig... men är lagarna våldsberoende? Kanske man snarare kan säga att lagarna upprätthålls på grund av ett ömsesidigt intresse? Vi behöver struktur i vår tillvaro

[Anders]

... litet moraliskt bättre än våra föräldrar som höll på med rasbiologi (Herman Lundborg)...

Var det här inherent dåligt och moraliskt felaktigt, helt oavsett?
Rasism defineras i Wiki som "Rasism är när människor delas upp i raser och dessa raser värderas och rangordnas"

ATT man inte kunde dela upp människor i raser, det kan knappast varit uppenbart, och det känns rätt naturligt att man började fundera i de termerna efter Darwin. Om man studerat raser utan tanke på att rangordna(vilket Lundborg av allt att döma gjorde), var det då fel att undersöka människor med fråga om ras kunde definieras och rasernas egenskaper klargöras?

[Algotezza]

Moraliskt ansvar, oavsett på vilken nivå, individplanet eller det politiska, kräver väl att vi har eller antar att vi har fri vilja och kan välja mellan att utföra en handling och att avstå från densamma. Eller?

[Anders]

Moraliskt ansvar, oavsett på vilelkn nivå, individplanet eller det politiska, kräver väl att vi har eller antar att vi har fri vilja och kan välja mellan att utföra en handling och att avstå från densamma. Eller?

Ja, man kan inte anklaga ett ånglok utan bromsar för att ankomma en viss station. På någon nivå. Men samtidigt begränsar en moral vårt handlingsutrymme. Det är mer som ett regelverk inom vi har att hålla oss.Så man kan säga att moralen inkräktar på vår fria vilja, eller hur?

[David H]

Moraliskt ansvar, oavsett på vilelkn nivå, individplanet eller det politiska, kräver väl att vi har eller antar att vi har fri vilja och kan välja mellan att utföra en handling och att avstå från densamma. Eller?

I något avseende, ja. Spekulativ "om"-fråga, om det finns fri vilja eller inte, ser jag dock inte som direkt relevant i detta sammanhang.

För en meningsfull distinktion mellan fri vilja och vad som är ofrivilligt behövs relaterbara exempel. Till exempel i viss kontext kan det vara meningsfullt att göra en distinktion mellan en frivilling blinking som man tänker att man gör avsiktligt, eller en ofrivillig blinkning till följd av att någon smäller med händerna framför ögonen på en.

Vad som bäst klassas som frivilligt eller ofrivilligt är dock inte alltid någon självklart enkel fråga. Det gäller att vara väl orienterad i kontexten och förstå aktuellt perspektiv, för att kunna ge meningsfullt och rimligt svar på den frågan, tänker jag.

[David H]

Moraliskt ansvar, oavsett på vilelkn nivå, individplanet eller det politiska, kräver väl att vi har eller antar att vi har fri vilja och kan välja mellan att utföra en handling och att avstå från densamma. Eller?

Ja, man kan inte anklaga ett ånglok utan bromsar för att ankomma en viss station. På någon nivå. Men samtidigt begränsar en moral vårt handlingsutrymme. Det är mer som ett regelverk inom vi har att hålla oss.Så man kan säga att moralen inkräktar på vår fria vilja, eller hur?

Men man kan anklaga den som körde ångloket att inte ha sett över bromsarna innan den startade sin färd.

En knepig sak med moraliskt ansvar kan ju vara att ibland kan det i stunden inte finnas något att göra för att förhindra en dålig händelse (till exempel bromsa när det inte finns fungerande bromsar), men man kunde ha gjort något i tidigare skede för att minska risken för att situationen skulle ha uppkommit (sett till att ens fordon var i bättre skick).