DELTA-KONCEPTET Patentansökan aug 2023

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

1 INLEDNING

DELTA-KONCEPTET är tänkt och skrivet, för att vara hemmahörande i gränslandet mellan
filosofi och naturvetenskap, med tonvikt på existentiella frågeställningar.
Föreliggande patentansökan kan betraktas som en reviderad, och vidareutvecklad version,
av det ursprungliga konceptet, och sv patentansökan: nr 1200737-3.
Den allmängiltiga matematik som omnämns och kommenteras i den ursprungliga patentansökan
har i vissa delar utelämnats i föreliggande ansökan, men är givetvis giltig även här.

Då konceptet inte är skrivet utifrån några akademiska normer, och innehållet troligen saknar
motsvarighet i facklitteraturen, uppfattas konceptet förmodligen som både säreget och udda.
Uppsatsen är genomgående baserad på egna resonemang, fristående från etablerade teorier.
Den nu aktuella etappen, rör i första hand fenomen associerade till metafysik, BSM, och fältteori.
Konceptet kan därför betraktas som en fältteori, inkluderande tänkbara metafysiska/imaginära
skalära samband relaterade till medvetandet, ”jaget”.

ARISTOTELSE menade att det endast finns en enda värld, som vi kan filosofera om/över,
och att det är den värld vi lever i, och har erfarenhet av.
Detta påstående motsägs av föreliggande konceptet.

PLATONs inskription ovanför dörren till sin akademi, ”Må ingen komma in här som är okunnig i
matematik” ger i jämförelse med Aristoteles en något annorlunda bild av synen på verkligheten.
Lägg till detta uppfattningen ”men så finns det en annan värld, som inte har sin existens i tid och
rum, som inte är tillgänglig för våra sinnen, och där det råder fullkomlighet och fulländad ordning”.
Instämmer till viss del, här redogör dock konceptet även för matematikens begränsningar.

KANT är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets.
Kant ansåg att vi inte kan nå åt tinget i sig, vilket överensstämmer med konceptets slutsatser.
Med andra ord, den objektiva verkligheten är för oss oåtkomlig (= ”bortom vår förnimbara verklighet”).
Han menade att vi ständigt bär på ett par begreppsliga glasögon (= MP och DRP) som tolkar världen på
ett speciellt sätt. Detta kan betraktas/beskrivas som en typ av ”begrepps-konvertering”.

Följande två av mig formulerade citat ger en antydan om vad som utgjort de bakomliggande inledande
motiven till konceptets tillblivelse och målsättning. Ingen tillfrågad har haft viljan eller förmågan att
ge trovärdiga svar, trots att frågeställningarna upprepats ett flertal gånger.

Citat A,

”Så gott som samtliga diskussioner rörande universum och vår verklighet utgår från att
RUM och TID, redan existerar. Hur man kom dit, utelämnas så gott som alltid.
Man försöker således besvara aktuella frågor om universum utifrån ett internt RUM-TID-perspektiv,
utan att förklara medvetandets inkl ”jagets” roll och natur, och vad rum och tid representerar
på basal nivå.”.

Citat B,

”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur
skall utforskas och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa
relation till vår verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva
upplevelsen / förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till, något materiellt.”

Om ingen har tillgång till svaren, är det då trovärdigt att hävda att forskningen står på stadig grund ?

DELTA-KONCEPTET beskrivs utifrån ett av ovanstående citat motiverat BALANS-resonemang, baserat
på referensberoende binär skalfaktor-balans, refererande till ett Grundstatus, G.
Resonemanget använder symboliskt atomära begrepp som överskott och underskott för att förklara
vad balans härvid representerar. Överskott och underskott har samma ursprung, och är likvärdiga.
Det som skiljer dem åt är att de härrör från skilda referensberoende perspektiv.

BALANS som begrepp är därigenom, som ansats, ett uttryck för att den förnimbara verkligheten kan
betraktas som funktion av REFERENS-BASERAD BINÄR SKALFAKTOR-BALANS.
I koordinathänseende medför detta att balansen är KOMPLEX och ROTERANDE till sin natur.
Inom ramen för denna balans tillämpas VÄXELVERKAN, VXV, för neutralisering av G-obalans, beskrivet
som komplex kommunikation ATOMER emellan på fältnivå, via G.
Den fundamentala CIRKULÄRA formen stipuleras av, med skalfaktor-balansen följande krav.

VERKLIGHETEN har av här angivna skäl sin basala grund i skilda referens-förankringar.
Begreppen/fenomenen RUM och TID utgör PERSPEKTIV-EFFEKTER av förnimmelsens
referens-position i den ömsesidiga (skilda förankringar !) komplexa och ”roterande” balansen.
Det verklighetsbaserade atomära begreppet RESONANS är mot denna bakgrund, att betrakta
som ett fundamentalt fenomen. Resonans kännetecknas av den symmetri som återspeglas i balansen.
-.-

Efter att ha begrundat detta och ovannämnda citat, utgår konceptet från ett BALANS-resonemang
baserat på det logiska antagandet, att det atomära begreppet EXISTENS förutsätter REFERENS av
något slag. För att bemästra den aktuella komplexa BALANS-problematik som följer därav,
kompletterar konceptet matematiken med de referensberoende unika principerna,
G, MP, DRP och DYR,

MaskeringsPrincip, MP: Referensberoende, och förankrande.
DubbelReferensPrincip, DRP: Referensneutralt.
Dynamisk Resonans, DYR: Symmetriskapande, och balanserande.

Med hjälp av matematik har mänskligheten genom århundraden försökt beskriva de fenomen och
egenskaper vi tycker oss förnimma. Det som saknats är vad som allt utgår ifrån i resonemangen,
m a o vad representerar jagets/medvetandets REFERENS ?
Ingen jag frågat har haft förmåga att redovisa svaret, och några verkar inte förstå frågan ö h t !

Inom all vetenskap, inkl fysiken, används matematik, som ett elegant verktyg för att bättre hantera,
förklara och förstå komplicerade samband, men då med referens till vår ”verklighet”.
Matematikens regelverk utgår dock från vårt medvetande, som bygger på erfarenheter av det vi,
via våra sinnen, anser oss förnimma i det atomära perspektivet, refererande till ”vårt reella rum”.
Min personliga uppfattning, efter att ha begrundat Eulers formel, är att vårt medvetande därutöver
även innefattar samband/mekanism av något vi saknar förmåga att förnimma.
Det går därför ej att utesluta att medvetandets begränsningar även indirekt påverkar matematiken.

Personligen har jag, som novis inom området matematik, via egna resonemang kommit till
slutsatsen att matematikens regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten.
De resultat som matematiken förmår leverera, bör således i minst något avseende vara beroende av
sättet för hur verkligheten uppfattas/förnims inkl bakomliggande storheter och samband.
Detta beroende kräver svar på ovanstående Citat A och Citat B, men svaren saknas alltså.
I väntan på trovärdiga svar går det ej att utesluta att matematikens förmåga, att via sin inneboende
logik beskriva något som är beläget ”bortom” verkligheten, är behäftad med ej försumbara begränsningar.
Detta leder till en intressant och berättigad följdfråga.
Hur långt sträcker sig matematikens förmåga och kapacitet att beskriva och förutse annat än verklighetens
atomärt betingade egenskaper, m a o, HUR GOD ÄR SIKTEN ?

En i sammanhanget intressant frågeställning, som redan berörts men som tål att upprepas är,
om det ”finns något utanför/bortom” det vi förnimmer, är det då rätt att, som vissa forskare
förefaller göra, oreserverat anta att allt innefattas korrekt av matematikens regelverk ?

Matematik är generellt sett ett mycket elegant verktyg i atomära sammanhang, men att hävda att
”universum är matematik” utan att ha besvarat frågan, och där universum som i föreliggande koncept,
innefattar KOMPLEXA SKALÄRA RELATIONER, förefaller därför vara en i sammanhanget något förhastad slutsats.
Matematiken behöver sannolikt kompletteras med principer, så som i konceptet, när steget tas från vår reella
verklighet till metafysiska samband.

För att exemplifiera frågeställningen, inkl citaten ovan rörande begreppet TID, tänk er en gammal väckarklocka
driven av en fjäder som vi mäter tid med. Det som bestämmer hastigheten varmed visarna och ”tiden” rör sig
är ”oron” som oscillerar mellan två begränsade ytterpositioner.
”Oron” består som bekant av ett ”svänghjul” och en ”fjäder” som bestämmer dess egenskaper.
Det rör sig om ett BALANS-fenomen i form av en ”tröghets” relation till en motspänstig ”kraft”.
Det är ”oron” inkl dess BALANS-förutsättningar som utgör REFERENS, och anger TAKTEN för den ”TID”
klockan anger. Det föreliggande koncept handlar om är vad som utgör motsvarigheten till ”oron” och dess
balans, avseende den verklighet inkl rum och tid, medvetandet förespeglar oss.

För att kunna besvara frågeställningen i Citat A och Citat B ställer konceptet bl a frågorna,

• VAD GER/STYR VERKLIGHETENS ”ORO”/ BALANS ?
• VAD UTGÖR MEDVETANDETS REFERENS ?

Låt oss ställa frågan på sin spets.

RELATIVITET och relativitetsteorin är välkända begrepp inom fysiken.
Relativitetsteorin är globalt accepterad, och anses ”bevisad bortom varje rimligt tvivel”.
Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR, anses alltså experimentellt mycket väl bekräftad.

Einstein utgick från Lorentz-transformationen, LT, vid sitt arbete med den speciella relativitetsteorin, ESR.
LT utgår från det vi anser oss se via vårt medvetandes logik.
LT, beskriver ändringen av rums- och tidskoordinater vid relativrörelse mellan två observatörer.
LT anses entydigt bestämda såsom de transformationer för vilka Maxwells ekvationer inkl
dynamik är invarianta.

Såvitt jag känner till har Einstein inte redovisat någon genomarbetad principiell förklaring ö h t
av den speciella relativitetsteorin, ESR, utan utgått från POSTULAT ang ljusets hastighet, c,
och enkla tankeexempel. ESR baseras alltså omotiverat på att ljusets hastighet, c, är absolut konstant,
oberoende av eventuellt förekommande relativrörelse, v. VARFÖR c är konstant förklaras alltså inte.
Mer grundläggande definitioner av begreppen RUM och TID saknas även de.

Att relativitetsteorin är globalt accepterad, och anses ”bevisad bortom varje rimligt tvivel”,
har så som jag tolkar situationen m a o inte sin grund i att forskarna förstår, utan att teorin anses
experimentellt mycket väl bekräftad. Intressant och anmärkningsvärt redan det, eller hur ?

De tankeexempel Einstein använde i arbetet med ESR baseras på ATOMÄRA ej normerade mätdata,
alltså det vi förnimmer via verkligheten och vårt medvetande. Matematikens regelverk är utformat
för att återspegla den förnimbara verkligheten inkl ”rum-tid”, i överensstämmelse med den logik som
kännetecknar vårt medvetande inkl förnimmelse.

Föreliggande koncept redogör, till skillnad från Einstein, via några unika metafysiska principer (MP, DRP och DYR),
på fältnivå, vad begreppet RELATIVITET representerar, och varför ljusets hastighet, c, är konstant.
Detta kan enligt konceptet leda till att det förekommer samband ”bortom” verkligheten, som inte förefaller
ha beaktats i ESR, och som i förlängningen kan ha konsekvenser för synen på vad universum representerar och
universums egenskaper. Är tiden relativ enligt ESR, eller är det definitionen av tid, som har brister ?

Enligt konceptet är relativitet i grunden ett av atomen manifesterat RESONANS-fenomen. Resonansen är dynamisk
till sin natur, och synkroniserad med G, vilket ger den för relativiteten kännetecknande symmetrin.
Dessa samband är KOMPLEXA till sin natur och kan omöjligt beskrivas via enbart reella begrepp och storheter.
Slutsatsen blir att det inte räcker med att säga att ”tiden är relativ”, det krävs mer för att resonemanget ska
framstå som komplett och trovärdigt !
Det är detta konceptet handlar om, och utan större framgång, försöker förklara.
-.-
I dag beskriver forskarna universum med hjälp av två grundläggande teorier, den allmänna relativitetsteorin
och kvantmekaniken. Den allmänna relativitetsteorin beskriver storskaligt gravitationskraften och universum
baserat på postulat som stipulerar att ljusets hastighet, c, är konstant oavsett förekomst av relativrörelse
mellan ljuskälla och ljusmottagare/observatör.
Användande av postulat kan ses som bekräftelse på att trovärdig basal förklaring saknas.
Kvantmekaniken beskriver i motsats därtill, i den utomordentligt lilla skalan. Flera forskare är i
dag eniga om att dessa två överordnade teorier, i sin nuvarande form, är oförenliga.
Forskningens inriktning i dag inom fysiken, är därför att försöka finna en teori som innefattar båda dessa teorier.
Föreliggande koncept redovisar mer anspråkslöst ett enkelt principförslag till sådan teori, utgående från bl a
mina personliga erfarenheter av de elektromagnetiska fältens egenskaper.

StandardModellen, SM, är den teori som ofta tillämpas av forskarvärlden för att beskriva naturens elementära
partiklar, och de krafter som verkar mellan dem.
Standardmodellen stämmer med hög precision överens med erhållna experimentella resultat.
Forskarna är dock väl medvetna om att det finns många teoretiska oklarheter med modellen.

SM vilar i huvudsak på matematik vars regelverk är anpassat för att erhålla överensstämmelse med verkligheten,
varför det finns skäl att ifrågasätt om enbart matematik har kapacitet att leverera efterfrågade svar.
SM, har t ex inte kapacitet att leverera en fullständig beskrivning av alla observerade fysikaliska fenomen.
Bl a saknar SM enligt litteraturen en förklaring för mörk materia trots att detta har observerats i astrofysik.
SM saknar även en fullvärdig teori som beskriver gravitation, som följd av att den inte går att förena med den
allmänna relativitetsteorin.
Det återstår m a o ännu många frågor inom partikelfysiken, inom ramen för SM, som saknar svar.

Citerar,
”Utgångspunkten för forskningen vid LHC är att standardmodellen som den ser ut idag inte kan vara den
slutgiltiga teorin för hur universum är uppbyggt. Standardmodellen har brister som vi måste förhålla oss till.
T ex som att gravitationskraften inte finns med i teorin. Eller att den inte kan förklara den mörka materian
i universum eller varför universum består av lika delar materia och antimateria.
Vårt arbete handlar om att försöka utvidga standardmodellen för att få svar på dessa frågor.”

DELTA- koncept är hemmahörande Bortom Standard Modellen, BSM.
När ARISTOTELSE hävdade att det ”endast finns en enda värld, som vi kan filosofera om/över,
och att det är den värld vi lever i, och har erfarenhet av”, så är det inte en uppfattning konceptet
reservationslöst delar.

I sökandet efter mekanismerna bakom de elektromagnetiska fälten, har jag som pensionär och intresserad
av naturvetenskap, även fått tid att förundras över att den akademiska världen fortfarande förefaller sakna
förmåga att ge tydliga svar på några återkommande och fundamentala frågor inom fysiken. Exempel, på sådana
obesvarade fundamentala frågor och/eller definitioner är,

• ÄR VERKLIGHETEN EN ILLUSION (Citat A o B !) ?
• VAD UTGÖR MEDVETANDETS/JAGETS REFERENS ?
• VAD GER/STYR VERKLIGHETENS ”ORO”/BALANS ?
• VAD ÄR och/eller REPRESENTERAR, RUM ?
• VAD ÄR och/eller REPRESENTERAR, TID ?
• VAD ÄR och/eller REPRESENTERAR, KRAFT ?

Begrunda gärna dessa frågor noggrant, då insikten om att frågorna, vid närmare granskning,
ej är besvarade på ett trovärdigt och välförankrat sätt, kan upplevas som omtumlande !
Som ett flagrant avslöjande exempel på att grund saknas för flera begrepp, visar sig inom fysiken redan
definitionen av det fundamentala begreppet RUM vid en närmare granskning vara omtvistad.
Diverse koncept har använts för att entydigt försöka definiera ”rummet”, dock utan större framgång,
bl a optimistiskt inkluderande struktur definierad av mängden "spatiala relationer".

Utan tillgång till svaren på ovanstående frågor kan man enligt min personliga uppfattning,
omöjligt ha en korrekt och fullständig uppfattning om universum och dess innebörd.
När forskarvärlden hävdar att de förstår, samtidigt som ovanstående citat och frågor ej kan besvaras,
styrker det misstanken att man överskattar såväl sin egen, som mänsklighetens, förmåga, och att ingen
sannolikt förstår fysiken och universum, på ett djupare plan.

Den inledande frågan, inför ett resonemang av föreliggande typ, med bl a inriktning på sökandet efter de
elektromagnetiska fältens ursprung, blir då, mot ovanstående bakgrund, om hela tanken på att skriva
en uppsats i ämnet, är befängd ? Troligen förhåller det sig så, men frågeställningen är egentligen ointressant
ur mitt perspektiv, då ju målsättningen är att, av rent egenintresse, logiskt och enkelt, försöka ge svar på
aktuella frågor, inkl några existentiella frågeställningar, som ingen, trots mina enträgna vädjanden,
kunnat förklara för mig. Min målsättning är alltså inte att övertyga andra, utan att för egen del försöka finna
tänkbara förslag till svar på aktuella frågor.

Om ingen har förmågan att besvara mina frågor på ett utförligt och trovärdigt sätt, vad vore annars alternativet ?
-.-
DELTA-KONCEPTET som rubrik syftar på ett kombinerat balans- och kantrings-kriterium.
Detta är symboliskt skrivet som 2ΔØ, och tankar kring dess inneboende DUALITET kan tillsammans med de
inledande Citat A och Citat B, betraktas som konceptets upprinnelse.

Ur ett filosofiskt perspektiv skulle eventuellt en lämpligare rubricering vara motiverad, t ex,
EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE MOTSATS
-.-
När universum av forskare och fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, och
baserat på matematik vars regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten,
finns det, enligt min personliga uppfattning, skäl till att förhålla sig något skeptisk.

....................................."Doubt is the origin of wisdom." ........................................

[hakkapeliitta]

Fick du ett nej för din patentansökan?

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

2 FÖRUTSÄTTNINGAR mm

Ämnet ifråga är vittomspännande och uppfattas säkert av många som svårt och otillgängligt.
Det bör därför framhållas att det har varit svårt att finna rätt nivå på textens utformning.
Att skriva kortfattat och enkelt utan att viktig information går förlorad fungerar inte, och är texten
för omfattande orkar flertalet ant inte läsa och tillgodogöra sig budskapet, så det fick bli en
kompromiss.
Texten innehåller en del upprepningar då aktuella samband är hemmahörande under flera rubriker.
Jag är medveten om problemet och ber om ursäkt om detta upplevs irriterande.

För att inom en begränsad tidsram tillgodogöra sig innehållet i konceptet, och resonemang
som förs, är det fördelaktigt och ant nödvändigt att, utöver enklare grundläggande matematik,
även ha viss elementär kunskap ang bakomliggande grund och syfte, refererande till bl a
följande punkter,

• Naturkonstanter ............ (εο och μο)
• Imaginära begreppet ....... (”i” = ”j” = ±√‒1)
• Eulers tal, e ................. (e = lim(1 + 1/n)ⁿ n→ ∞)
• Eulers formel ............... (e^jφ = +cos φ + j sin φ)
• Elektromagnetiska fält ... (Maxwells ekvationer, t ex dØ/dt = ‒ e)
• Resonans .................... (elektrisk serie- resp. parallell)
• DRP .......................... (DubbelReferensPrincip)
• MP ........................... (MaskeringsPrincip)

Några inledande kommentarer, som ev kan vara till hjälp för att lite fortare hitta tråden,

EULERS formel/ekvation utgör en viktig grundsten i konceptet. Var därför extra observant på
att formeln, i konceptets tappning, beskriver ett INDIVIDUELLT förankrat MP-perspektiv.
Vid komplex växelverkan mellan atomer skall hänsyn tas till att skilda individuella förankringar förekommer,
vilket medför att växelverkan innefattar olika KOMBINATIONER av formeln.

Konceptet tillämpar och redogör av det skälet för hur KOMBINATIONER av Eulers formel kan användas
för att utveckla en atomär modell för balanserad växelverkan på strukturell fältnivå, som beskriver
”verkligheten” på metafysisk nivå, Bortom Standard Modellen, BSM.
Matematikens begränsningar förutsätter att det matematiska regelverket, kompletteras med de
i konceptet och följande text beskrivna referensberoende principerna, DRP, MP och DYR.
Principerna resulterar i den BALANS som ger ljusets hastighet, c, oberoende av relativrörelse, v.

Av visst intresse i sammanhanget kan vara att ”språnget”, som separerar fysik och metafysik
uppstår när den traditionella matematiken kombineras med principerna MP, DRP och DYR,
inkl introduktionen av begreppen ”referensneutralt” och ”referensberoende”, och därav
beroende ”SKALÄRA” samband, involveras. Verkligheten framstår därigenom som resultat av
ett på metafysisk nivå KOMPLEXT BALANSERAT PERSPEKTIVBEROENDE RESONANS-fenomen.
RESONANSENS symmetri-skapande egenskaper inkl PERSPEKTIV-SKIFT utgör därvid en viktig ingrediens.

Medan matematikens regelverk är anpassat för att erhålla överensstämmelse med verkligheten,
eliminerar språnget/separeringen denna anpassning, vilket resulterar i förutsättning för bl a
Eulers ekvation, och öppnar för ”existens” av något abstrakt/imaginärt, beläget
”bortom bergen blommorna och sången”.

Väsentliga delar av detta resonemang bör sannolikt, i filosofisk mening, vara beroende av vad
som är bevisbart, såsom varande absolut sant. Värt att notera som jämförelse är då t ex att tillkomsten
av Maxwells ekvationer är teoretiska matematiska skapelser, som beskriver metafysiska samband ur det
atomära verklighetsperspektivet, där det är indirekt detekterbara atomära egenskaper, som utgör grund
för den matematiska härledningen.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

3 MEDVETANDET / ”JAGET”

Den i grunden existentiella frågeställningen om vad det mänskliga "jaget" representerar, har sysselsatt och
fascinerat mänskligheten inkl filosofer i tusentals år, och fortsatt med oförminskat intresse in i vår tid.
De sökta svaren lyser dock fortfarande med sin frånvaro.

Människans medvetande antas inom forskningen lokaliserat till vår hjärna, och genereras troligen via
komplicerade och komplexa elektrokemiska processer, i vilka information från våra sinnen lagras och bearbetas.
Det rör sig om multisensoriska områden i hjärnbarken, t ex i pannloben och i hjässloben, som bl a integrerar
signaler från olika känslosystem, som syn, hud, muskler och balansorgan.
Det rör sig om atomära verklighetsbeskrivningar fjärran från de inledande Citat A och Citat B.

Trots alla braskande rubriker genom åren om förväntade närliggande vetenskapliga genombrott, har dock
någon bra förklaring på vad ”jaget” representerar, och dess mekanismer, ännu inte presenterats.
Som exempel har under senare tid experimentellt inriktade neuroforskare försökt börja undersöka det
mänskliga medvetandets väsen. Denna forskning förefaller enligt facklitteraturen alltså i första hand inriktad
på hjärnan ur ett atomärt perspektiv, utan egentlig påvisbar koppling till universum och de komplexa reella
och imaginära strukturella fältsamband konceptet hävdar och beskriver.

Inledningsvis nämnda formuleringar/citat, kan ses som en sammanfattning och bekräftelse på hur bristfällig
vår kunskap om medvetandet inkl jaget fortfarande är.

Citat A,

”Så gott som samtliga diskussioner rörande universum och vår verklighet utgår från att RUM och TID,
redan existerar. Hur man kom dit, utelämnas så gott som alltid.
Man försöker således besvara aktuella frågor om universum utifrån ett internt RUM-TID-perspektiv, utan att
förklara medvetandets inkl ”jagets” roll och natur, och vad rum och tid representerar på basal nivå.”.

Citat B,

”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas
och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår
verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/ förnimmelsen, kan uppstå ur,
och/eller kopplas via samband till, något materiellt.”

Svar på frågorna utgör nödvändig grund för beskrivning och förklaring av medvetandet/”jaget”.
Ingen tillfrågad har kunnat ge ett trovärdigt svar, trots att frågeställningarna upprepats ett flertal gånger.
Konsekvensen av uteblivna svar är att medvetandet saknar förklaring på basal nivå.
Ett trovärdigt svar på frågeställningen Citat A beskriver, förutsätter även svar på frågorna,

• VAD UTGÖR MEDVETANDETS REFERENS ?
• VAD KÄNNETECKNAR DENNA REFERENS ?
• VAD UTGÖR VERKLIGHETENS ”ORO” ?

Ur atomärt perspektiv, och avsaknad av svar på citaten, kan det ej uteslutas att referensen i fråga,
i minst något avseende innefattar beroende av varierbara ”samband” som t ex kombinationer av
sinnesinformation, minnesberoende och villkorade komplexa strukturella variationer.
Tänkbara sådana variationer är skilda och/eller kombinerade ”komplexitets-nivåer”.

Då hjärnans funktion ofta beskrivs som komplicerade och komplexa elektrokemiska processer
är det motiverat att börja resonemanget med ett försök att förstå de elektromagnetiska fältens principiella
strukturer och växelverkan ”bortom” Maxwells ekvationer, för att kunna fördjupa sig i medvetandets och
”jagets” funktioner. Detta har ingen lyckats med, även om många tror sig veta.

För att styrka denna uppfattning citeras en professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, som redan
för flera år sedan skrev följande intressanta och sakliga artikel i SVD.

Metzinger och Rochat presenterar två väsentligen skilda teorier om jaget.
De ger två olika perspektiv på läget inom den aktuella forskningen om hur vi upplever oss själva.
Diskrepansen mellan dem visar hur undflyende jagbegreppet är.
Vi har långt kvar till en förståelse av oss själva.

Metzingers påstående att jaget inte finns utan bara är en konstruktion i våra medvetanden kan verka radikalt.
Men han säger att vår förståelse av våra medvetanden fortfarande är mycket naiv och ovetenskaplig.
Den nya forskningen om medvetandets funktioner och hur de förverkligas av våra hjärnor kommer att slå hål
på många av illusionerna om jaget. Han säger också att vi därför kommer att få omvärdera många av våra
moraliska föreställningar – men han talar inte om hur.

Jag tolkar rådande uppfattningar som att jaget inte direkt anses ha att göra med den skarpa skillnaden mellan
medvetande och materia, vilken bl a Descartes hävdat. Descartes ansåg att materian är en typ av ”substans”
som karakteriseras av utsträckning i rummet, till skillnad mot medvetandet som antas vara en annan "substans",
karakteriserad av existens i tiden.
Sammanfattat förefaller alltså begreppet medvetande vara en typisk, i stort odefinierad, entitet.
Entitet är en term som inom filosofin används för någonting överhuvudtaget; och behöver inte utgöras av ett
fysiskt ting, utan kan t ex bestå av exempelvis en idé eller en teori.
Vi känner inte till något annat än illusionen/verkligheten, och har anpassat våra liv därefter.
Vårt sätt att tänka är ensidigt format av illusionen/verkligheten, vars primära kännetecken är rum och tid,
och därutöver ”materia” i olika varianter/versioner.
Man kan då med visst fog hävda att vi som ”atomer” förnimmer universum ur ett begränsat perspektiv format
av atomens struktur, det konceptet benämner det ”atomära” perspektivet.
Vi får dock inte glömma att det ”atomära” perspektivet även inrymmer ”jaget”. Det är mot denna ”atomära”
bakgrund forskarna alltför enögt försöker beskriva universum med våra vardagliga begrepp och storheter.

För att medvetandet skall kunna förklaras krävs bl a att basala underliggande frågor först ges trovärdiga svar,
och där är vi ännu ej ! Exempel på sådana frågor är,

• VAD ÄR och/eller REPRESENTERAR RUM ?
• VAD ÄR och/eller REPRESENTERAR TID ?
• VAD ÄR och/eller REPRESENTERAR KRAFT ?

Det föreliggande koncept tillför, är att det utifrån ett modifierat renodlat metafysiskt resonemang
går att visa att svaren på dessa tre fundamentala frågor metafysiskt har ett gemensamt enkelt ursprung.
Aktuella metafysiska ”fältbaserade” samband är till sin natur abstrakta/imaginära, och hemmahörande
”bortom” vår förnimbara verklighet och ”standard-modellen”.

Resonemanget bygger på antagandet att medvetandet, och den verklighet den förespeglar oss,
i vår mänskliga tappning, är en effekt av atomens struktur. Såväl matematikens regelverk som fysiken,
i den form vi känner den, är i grunden förbundna med atomens struktur.
Verkligheten är m a o SELEKTIV och BEGRÄNSAD till sin natur ! UNIVERSUM bör av den orsaken rimligen
vara något långt mer än vi har förmåga att föreställa oss.
-.-
Slutsatsen efter att ha analyserat och begrundat ovanstående blev sammanfattat att följande rubriker fick bli
vägledande i konceptets sökande efter en grundhypotes,

• Existensens referens
• Skalära relationer
• Avig och Rät (expansion av balans-begreppet)
• Maxwells ekvationer
• Eulers formel
• Naturkonstanterna
• Balans-begreppet
• Resonans-begreppet
• Cirkulär form

Så har t ex fenomenet TID en abstrakt metafysisk bakgrund, ingående i ej förnimbara komplexa imaginära
samband, vars effekt återspeglas i vår verklighets s k rumtid. Tidens egenskap är m a o en typ av kombinations-effekt
av flera samverkande imaginära samband, som i BALANS med det vi förnimmer som universum, via medvetandet
inkl ”jaget” tolkas som förnimmelse. I avsaknad av djupare förståelse, har mänskligheten inkl ”jaget” anpassat sig
till denna abstrakta ”process”, och valt att benämna förnimmelsen ifråga, TID.

Efter att ha begrundat de inledande citaten, och inkluderat Eulers formel och Maxwells ekvationer,
resulterade detta i att konceptet utgår från ett BALANS-resonemang baserat på det logiska antagandet, att det
atomära begreppet EXISTENS förutsätter REFERENS av något slag. För att bemästra den aktuella komplexa
BALANS-problematik som följer därav, kompletteras i konceptet matematiken med de referensberoende unika
principerna DRP, MP och DYR. Härledningen av de fundamentala atomära begreppen RUM och TID emanerar från detta.

Mot bakgrund av ovan förda resonemang inrymmer medvetandet hisnande filosofiska perspektiv,
med många dimensioner och bottnar. Vad som är hönan respektive ägget går ej att säga enkelt.
Religioner av skilda slag är t ex något som människan genom årtusendena formulerat, bl a utifrån sägner, och som
makthavare har missbrukat och använt som ett redskap i sin maktutövning, t ex för att upprätthålla makten och
rättfärdiga sitt handlande. Ateister hämtar till övervägande del sina argument genom att citera religiösa skrifter.
Kardinalfelet man därvid gör sig skyldig till är att man i sin argumentering reservationslöst, utan motivering,
begränsar sig till användande av våra mänskliga begrepp och storheter.

Förnimmelse/Upplevelse

Begreppen verklighet och förnimmelse/upplevelse hör intimt samman.
Det som ofta förbises är att förnimmelsen inkl vi själva som fysiska individer, beskrivs med hjälp av begrepp,
som verkligheten och vi själva är delaktiga i formandet av. Det innebär att bakgrunden till förnimmelsen i
slutänden, bl a även p g a Citat A och Citat B, kan visa sig vara ej beskrivbar via våra atomära begrepp, utan av
principiella skäl ligger utom räckhåll för oss.

Ett till synes rimligt antagande är att en förutsättning för förnimmelse, inom ramen för vår verklighet, är att
det finns något som i viss bemärkelse existerar relativt något, och besitter egenskap/förmåga att förnimma.
En konsekvens av detta bör vara att förnimmelsen till sin natur i någon form är beroende av denna egenskap/förmåga.
Av det skälet ställs i konceptet frågan, VAD UTGÖR MEDVETANDETS REFERENS ? Saknas svar på frågan går det inte
att trovärdigt hävda att verkligheten inkl universum utgör den absoluta sanningen.
Det blir då t ex svårt att motbevisa påståendet att förnimmelsen är en typ av ILLUSION.

Den för förnimmelsen nödvändiga kommunikationen mellan atomer sker via växelverkan i något som kan liknas
vid en ”eter” och här benämns GRUNDSTATUS, G.

Begreppet ETER har en lång historia som bärande hypotes inom fysiken och filosofin.
Den dominerande majoriteten av dagens fysiker förkastar dock eterbaserade hypoteser, av för mig okänd anledning.
Grundtillståndet/Grundstatus, G, i konceptets tappning förefaller i stort leva upp till det Einstein beskrev som
”att relativitetsteorin var helt beroende av någon form av eter”.

Att formulera en grundhypotes inom fysiken baserat på vardagliga begrepp och storheter,utan att fullt ut
bemästra de inledande Citat A och B, samt vad medvetandet representerar, är sannolikt omöjligt.
OBSERVERA därför att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det något som det
som hävdas REFERERAR till !

Efter att ha begrundat naturkonstanterna, Eulers formel, och Maxwells ekvationer, utmynnade det i slutsatsen
att ÖMSESIDIG polaritetsskiftande komplex SKALÄR BALANS råder mellan ”JAGET” och VERKLIGHETEN.
I förlängningen innebär detta enligt beskrivningen att G verkar som en typ av strukturell BALANSFÖRMEDLANDE
SPEGEL mellan JAGET och VERKLIGHETEN. Beroende av vilken nivå som avses kan G vara komplex t ex, ±jG.
Detta leder till att verkligheten strukturellt kan antas utgöra NEGATIV SPEGLING till ”JAGET”.

ATOMEN beskrivs i konceptet som en typ av ”kompression” vilket ses som en SIDSTÄLLNING.
Det är sidställningen som ger olika strukturella perspektiv, m a o olika SKALFAKTORER.
Kompenserat för sidställningen erhålls,
+jg ~ jωL (induktans)
‒jg ~ 1/jωC (kapacitans)
vilket beskrivs mer detaljerat i kapitel 7.

Viktigt att notera här är att då j = ±√‒1 representerar/uppvisar G minst två olika skepnader, ”±”.
Det är denna DUALITET som resulterar i naturkonstanterna εο och μο, och i förlängningen till
ljusets konstanta hastighet, c, som därigenom får en tidigare saknad förklaring.

Medelvärdet, jG, beskrivs således som komplext VXV-BALANS-förlopp i G innefattande både den reella
”verkligheten” (50%), och dess imaginära ”spegling” (50%).
Gemensamt för verkligheten och speglingen är att de beskrivs som ”koncentrationsvariationer”,
i form av över- och under-skott i grundstatus, ±jG.
Det som SKILJER verklighet och spegling åt är även den strukturella RIKTNINGEN.
Observera att detta gäller ÖMSESIDIGT för aktuella perspektiv !

Orsaken till de skilda riktningarna beskrivs i konceptet via individuella MP-FÖRANKRINGAR,
DYNAMISK RESONANS, DYR, och perspektivberoende SKALFAKTORER, SKF.
Varierande SKF beskrivs som ”dubbelriktade” tänjningar/rotationer, ROT.

Notera till detta att vxv-kommunicerande atomer p g a dessa orsaker är fasförskjutna relativt varandra,
vilket atomärt kan betraktas som en DIFFERENS !
ÖMSESIDIGHETEN, som följer av de individuella förankringarna/perspektiven, i kombination
med växelverkans komplexa natur resulterar i att differensen liksom naturkonstanterna εο och μο indirekt
refererar till SFÄRISK form. Vår verklighets atomära begrepp och storheter har sitt ursprung i denna differens.

Det är via G medvetandet, ”jaget”, ”centrerat” via MP, således förnimmer vår verklighet.
I beskrivningen tillämpas en växelverkan-modell baserad på bl a G och kombinationer av Eulers formel inkl
principerna MP, DRP och DYR. Begreppen RUM och TID härleds och beskrivs atomärt via denna växelverkan-modell.
Begreppet KVANTA utgör en interferenseffekt inom växelverkan via individuella MP-förankringar.
Viktigt att notera är att begreppet REFERENS, så som beskrivs, strukturellt kan anta skilda och/eller kombinerade
komplexa ”NIVÅER”, varav verkligheten inkl rum och tid, refererar till en nivå, medan jaget/medvetandet antas
referera till en annan variant/typ av referens.

FÖRNIMMELSEN är därigenom funktion av referensens strukturella KOMPLEXITETSNIVÅ,
och kan av den orsaken liknas vid en, via referensens komplexitetsnivå, beroende TOLKNING.
Olika komplexitetsnivåer banar väg för det som benämns ”perspektivgränsöverskridande”.
Konceptets slutsats kan därigenom tolkas som att förnimmelsen ur atomärt perspektiv kan beskrivas som en
typ av selektiv referensberoende illusion, ”bakom” vilket jaget har sin hemvist.
Det innebär rimligen att ”jaget” inte är beskrivbart i enbart atomära termer.
Vår/jagets förnimbara verklighet, "rumtiden", inkl storheter, baseras enligt konceptet, på nämnda
referensberoende illusion/tolkning, som kännetecknas av de atomära begreppen RUM och TID.
-.-
Att optimistiskt försöka formulera en allomfattande GRUNDHYPOTES inom fysiken baserat på vardagliga
atomära begrepp och storheter, utan att fullt ut bemästra de inledande Citat A och B, samt vad medvetandet
representerar, är sannolikt på förhand dömt att misslyckas.
OBSERVERA därför att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det något som det som
hävdas REFERERAR till ! Det är här GRUNDSTATUS, G, kommer in i bilden, som konceptets förklaring,
i koncentrerad form, till den alternativa rubriceringen, EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE MOTSATS.

DELTA-KONCEPTET som rubrik syftar på ett kombinerat balans- och kantrings-kriterium.
Detta är symboliskt skrivet som 2ΔØ resp. A&R, och tankar kring dess inneboende DUALITET,
kan tillsammans med de inledande Citat A och Citat B, betraktas som konceptets upprinnelse.

Ur ett filosofiskt perspektiv skulle eventuellt en lämpligare rubricering vara motiverad, t ex,
EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE MOTSATS

Budskapet som konceptet försöker förmedla har detta som utgångspunkt.
Begreppet EXISTENS medför att beskrivningen av BALANSKRITERIET, 2ΔØ, i kapitel 10
tilldelas en utökad betydelse, och därför skall betraktas som en av flera tänkbara NIVÅER
av SKALÄRA versioner, där Grundtillståndet, G, representerar en högre version.
G är m a o ett begrepp som kan förekomma på flera hierarkiska, av varandra beroende, nivåer.
Dessa MULTI-SKALÄRA samband öppnar dörren till ett mer fascinerande UNIVERSUM.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

4 MATEMATISKA SAMBAND

I den ursprungliga patentansökan beskrivs några för konceptet viktiga matematiska samband.
Sambanden är välkända, varför endast de viktigaste kortfattat omnämns och kommenteras här.
Det som skrivs om universum och fysik i allmänhet handlar i stor utsträckning om matematik.
Har man inte studerat matematik i tillräcklig utsträckning är det svårt, och för många sannolikt
näst intill omöjligt, att förstå de resultat och slutsatser forskare vill göra gällande.
En intressant frågeställning för mig som novis inom området är, kan jag lita på matematiken ?
Frågan blev inte mindre intressant efter att funderingarna kring medvetandet i kapitel 3 tagit form.
Själv är jag ingen matematiker, utan en pensionerad båtbyggare, så ber om överseende med,
om följande framställningen upplevs som svår att följa.

Matematiken med dess regelverk är utformad för att överensstämma med den logik som kännetecknar
vårt medvetande. Att hävda att man tillfullo förstår därför att man via matematik lyckats härleda ett
resultat behöver därför inte nödvändigtvis vara sant och/eller beskriva helheten. Det är därför viktigt
att förstå att matematiken återspeglar den ”atomära” verklighet vi tycker/anser oss förnimma.
Det vi ej direkt förnimmer, det ”imaginära, Bortom Standard-Modellen, BSM, och ”bortom bergen
blommorna och sången”, vilket är en viktig del av konceptet, beskrivs ej av matematikens reella regelverk.
De imaginära talen, som symboliserar det vi ej förnimmer, är t ex en konsekvens av detta.
För mig personligen ter det sig därför absurt och manipulerat att, som vissa gör, näst intill betrakta
matematiken som den Gud, via vilken universum och dess uppkomst kan förklaras.
Enligt föregående kapitel är därför resultat erhållna via enbart matematik inte likvärdigt med att
förstå helheten inkl överordnade mer abstrakta samband. Det är därför i sammanhanget värdefullt att
sätta sig in i, och begrunda, matematikens ursprung för att se och förstå dess begränsning.

Det ursprung vi syftar på här har inget med matematiska härledningar att skaffa, utan måste enligt konceptet
härledas till mekanismer i underliggande strukturer, kompletterat med medvetandets mekanismer.
För detta krävs det att vi förstår skillnaden mellan atomärt respektive universellt perspektiv, och då måste
medvetandets struktur och mekanismer inkluderas i resonemanget. Matematik, i den form vi känner till och
tillämpar, är enbart baserat på ett ensidigt atomärt perspektiv.
Det som i litteraturen beskrivs som ”rumtid” kan därför ses som en förenkling, som tillgrips när matematiken,
p g a sin begränsning inte förmår ge den sanna helhetsbilden av universum.

Matematikens regelverk är utformat för att återspegla den förnimbara verkligheten inkl ”rum-tid”,
i överensstämmelse med den logik som kännetecknar vårt medvetande. Det förefaller mot den bakgrunden
logiskt att inleda med ansatsen att försöka finna en atomär vxv-modell, som inkluderar och överensstämmer
med matematikens regelverk i kombination med de egenskaper som kännetecknar de elektromagnetiska fälten.

Då de elektromagnetiska fälten beskrivs som teoretiska matematiska konstruktioner av komplex natur blev det
i mitt fall Eulers formel e^z = e^(x+jy) = e^x (cos y + j sin y) som fick bli nästa avstamp. I det fall man i Eulers
formeln sätter x = π får man ett samband mellan de fem viktigaste talen inom matematiken, e, i , π, 1 och 0,
och den i sammanhanget viktiga cirkulära formen som kännetecknar naturkonstanterna. Eulers formel kan
därigenom tillämpas för att beskriva och verifiera det för konceptet helt avgörande, och lika viktiga som
fundamentala atomära sambandet, mellan exponentialfunktionen och de trigonometriska funktionerna ingående
i växelverkan. Den cirkulära formen sammanlänkar i sin tur, via referensberoende skalära relationer/samband,
Eulers formel med naturkonstanterna, εο och μο, och därmed finns sannolikt även allt
underlag som krävs för att bl a beskriva de elektromagnetiska fälten och fenomenet tid.
Det är ingen överdrift att påstå att Eulers formel besitter en exceptionell kapacitet och skönhet.

Då negativa tal utgör en viktig ingrediens i följande resonemang bör nämnas att inom matematiken definieras
negativa tal som tal som är reella och mindre än noll. Negativa tal kan här även ses oss ett sätt att representera
motsatser, vilket bättre passar in på innebörden i följande text.

I ett historiskt perspektiv gjordes en överraskande matematisk upptäckt efter införande av de komplexa talen
(z = x+ jy) och funktioner av komplexa tal. Det visade sig att exponentialfunktionen ex och de trigonometriska
begreppen cos x och sin x stod i ett tidigare dolt förhållande/samband till varandra, vilket alltså framgår och
uttrycks av Eulers formel, uppkallad efter Leonhard Euler. Formeln utgör ett närmast perfekt verktyg för att
beskriva principerna DRP, MP, och DYR samt de i konceptet tillämpade SKALÄRA ”tänjningsfenomen” som ligger
till grund för ”skalfaktorerna” ingående i växelverkan-modellen.

Några av de för konceptets växelverkan viktigaste matematiska sambanden som bör behärskas
för att aktuella principer ska vara lättillgängliga, åskådliggörs av följande.

Förutsatt att j är konstant, erhålls derivatan vid pos exponent (referens A), och atomär projektion,
y = x^n dy/dx = +n x^(n–1), enligt följande.

f (φ) = + e^+jφ
f’ (φ) = +je^+j(φ–π/2)
f’’ (φ) = – e^+j(φ–π)
f’’’ (φ) = –je^+j(φ–π3/2)
f’’’’ (φ) = + e^+j(φ–2π)

Förutsatt att j är konstant, erhålls derivatan vid neg exponent (referens B), och atomär projektion,
y = x^–n dy/dx = –n x^(–n–1) = –n x^–(n+1), enligt följande.

f (φ) = + e^–jφ
f’ (φ) = –je^–j(φ+π/2)
f’’ (φ) = – e^–j(φ+π)
f’’’ (φ) = +je^–j(φ+π3/2)
f’’’’ (φ) = + e^–j(φ+2π)

Detta gäller ÖMSESIDIGT, alltså ur båda vxv-perspektiven !
Notera 90-graders DIFFERENSEN, (±j), mellan positiv och negativ exponent !
Differensen medför SKALÄRA effekter !
SKALFAKTORN skiljer expansion och kontraktion från varandra !
Balanskriteriet 2Ư har sin principiella grund i dessa samband.

Genom att skriva, e^+jφ / e^+jφ = 1 , där 1/ e^+jφ = e^–jφ , och med kännedom om att,
e^+jφ = cos φ + j sin φ +j e^+jφ = +j(cos φ + j sin φ) = – sin φ + j cos φ
e^–jφ = cos φ – j sin φ –j e^–jφ = –j(cos φ – j sin φ) = – sin φ – j cos φ

erbjuder Eulers formel, fortsättningsvis ett hjälpmedel för att normera aktuella samband.
Notera här hur derivatan skiftar reella och imaginära termer.

PRODUKT

PRODUKT kan betraktas som en ”mängdkontakt” mellan motriktade referensberoende funktioner.
Det kan även uttryckas som ”kontakten” mellan referensberoende interferensbaserade koncentrationsavvikelser.
Produkten kännetecknas av vinkeln φ.

e^+jφ · e^–jφ = (cos φ + j sin φ) · (cos φ – j sin φ) = cos² φ – j cos φ sin φ + j cos φ sin φ + sin² φ =
= cos² φ + sin² φ

Beloppet av produktmedelvärdet erhålls som, √ cos² φ + sin² φ = ± 1
Tecknet refererar till ”kommunikationens” RIKTNING. (+ resp -, beroende av aktuell MP/DRP)

KVOT

KVOT kan ses som ”avvikelsefördelning” alt. ”tänjningsfördelning” mellan motriktade funktioner.
Täljare och nämnare i kvoten representerar här olika G-koncentrationer, ur olika MP-perspektiv.
Perspektiven refererar till skilda MP-förankringar och kan betraktas som olika skalfaktorer.
Kvoten kännetecknas av dubbla vinkeln, 2φ. Vinkeln 2φ utgör grund för det ”virtuella”
”imaginära navet”, ± j, och därav följande/beroende begrepp ”INTERNT” resp. ”EXTERNT”.

e^–jφ / e^+jφ = (cos φ – j sin φ) / (cos φ + j sin φ) = (cos φ – j sin φ) (cos φ – j sin φ) =
= (cos φ – j sin φ)² = cos² φ – sin² φ – j 2 cos φ sin φ = +e^–j2φ =
e^–j2φ = cos 2φ – j sin 2φ

Kvot-medelvärdesbeloppet erhålls som, √e^–j2φ = ±e^–jφ (≈ ”verklighets-perspektiv” ≈ objekt)

Ur motsatt MP-förankrat ”maskerat” perspektiv erhålls på likartat sätt,

e^+jφ / e^–jφ = (cos φ + j sin φ) / (cos φ – j sin φ) = (cos φ + j sin φ) (cos φ + j sin φ) =
= (cos φ + j sin φ)² = cos² φ + j cos φ sin φ + j cos φ sin φ – sin² φ =
= cos² φ – sin² φ + j 2 cos φ sin φ = +e^+j2φ =
e^+j2φ = cos 2φ + j sin 2φ

Kvot-medelvärdebelopp erhålls som, √e^+j2φ = ±e^+jφ ( ≈ ”MP-förankring” ≈ subjekt)

Ur resp DRP-perspektiv roterar alltså, i kvot-fallet, motsatt perspektiv åt motsatt håll !
Den s k dubbelrotationen har sin principiella grund i detta.
Växelverkan, VXV, innefattar skilda DRP/MP perspektiv, vars VXV-kvot-medelvärden ges av,

√e^+j2φ ·–e^–j2φ = √–e^0 = ± j (refererar till olika MP-förankringar/”verklighetsperspektiv” !)

VXV-kvot-medelvärdet utgör den basala bakgrunden till de elektromagnetiska fälten.
Medelvärdet uppträder vinkelrätt mot ”vxv-kommunikationsriktningen”, ur subjektets perspektiv.

KOMBINERAD PRODUKT & KVOT

KVOT kan här betraktas som en typ av normerad PRODUKT. Konceptet använder sig vid växelverkan,
av kombination av PRODUKT och KVOT, via Eulers formel.
Produkt och kvot är i grunden komplexa fenomen. Medelvärdet av produkt respektive kvot är
Dock enligt ovan reellt respektive imaginärt vid balans mellan aktuella perspektiv.
Kombinationen av produkt och kvot BALANSERAR alltså varandra under vissa förutsättningar.

BINOMIAL-TEOREMET

Vid utvärdering av begreppet relativitet i kapitel 16 är det värdefullt att känna till binomial-teoremet,
Teoremet visar att √(1 + (V/C)²) ≈ 1 / √(1 – (V/C)²) vid små värden på V, och vice versa.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

5 FUNDAMENTALA KONSTANTER & FORMER

De fundamentala naturkonstanterna εο och μο antyder enligt konceptet att universum är
SYMMETRISKT och SKALÄRT till sin natur, och har sin grund i två olika PERSPEKTIV ,
inom ramen för i konceptet beskriven växelverkan inkl principerna , MP, DRP och DYR.
Elektriska fältets konstant: εο
Magnetiska fältets konstant: μο

NATURKONSTANTERNA, εο och μο utgör basal grund för GRUNDSTATUS, G, RESONANS,
och VÄXELVERKAN, VXV, beskrivna i efterföljande kapitel.
FÄLTHASTIGHETEN, c, är konstant och representerar relationen/förhållandet mellan εο och μο.
Verkligheten inkl fenomenen RUM och TID beskrivs utifrån dessa konstanter och principer.

Av följande framgår att fälthastigheten, c, inte är en ”hastighet” i vanlig/atomär bemärkelse,
utan ett metafysiskt relations-begrepp representerande olika strukturella REFERENS-perspektiv.
För balans relativt ”medvetandets referens” krävs således två konstanter för att utifrån aktuella
koncentrations-relationer (överskott och underskott ≈ ”ytterlighets-perspektiv”) beskriva c !

Vxv-medelvärdet inkl differensen mellan de ömsesidiga perspektiven formar εο och μο,
εο = 10⁷ / 4π c² ................ A/V s/m
μο = 4π1² / 10⁷ ................ V/A s/m
och kan ses som konsekvenser av det i konceptet beskrivna ”imaginära navet”.
Här är viktigt notera att sorten för resp uttryck är INVERTERAD relativt varandra.
Inverteringen härrör enligt konceptet från skalfaktordifferens-beroende ”tänjningsrotation”.

Som anpassning till MP, och MP:s INDIVIDUELLA sfäriska förankring/samband, skrivs
ovanstående atomärt som,
1/εο = 4π · c² / 10⁷ .......... V/A “R” m/s Expansion-SFÄR (“linjär”)
1/μο = 10⁷ / 4π · 1² .......... A/V “1/R” m/s Referens-SFÄR (“cirkulär”)

Den via MP individuella förankringen representerar ”verkligheten” och refererar här till 12.
Kvadrering medför att detta gäller ömsesidigt m a o för både +1 och ‒1.
Det förnimbara, och tidsbaserade, verklighetsperspektivet baseras således här på två olika av
εο och μο beroende SFÄRER, vars radier, r, är 1 respektive c, och där c har sorten hastighet, m/s.
Observera att dessa sfärer har sorter (V/A resp. A/V) som är INVERTERADE relativt varandra !
Enkelt uttryckt har alltså sfärerna p g a inverteringen olika ”egenskaper” relativt varandra.
Inverteringen inkl ”sorteliminering” utgör förutsättning för BALANSERAT produktmedelvärde.
Notera att detta avser och refererar till individuell MP-förankring.
Även radien 1 refererar till individuell MP-förankring, och därav följande verklighetsperspektiv.
Sfärerna har, relativt varandra INVERTERAD, ”sort” (V/A och A/V) och skiljer sig därigenom åt.
Denna olikhet kännetecknas av att de referensberoende sfärerna har olika EGENSKAPER på metafysisk nivå.
Detta beskrivs bl a som ”tänjningsfenomen” och därav följande ”ömsesidig” skalfaktorvariation.
I förlängningen ger detta upphov till referensberoende ”ROTATION”.
Konsekvensen blir att kvot-relationen mellan de olika sfärerna är KONSTANT.
Yt-förhållanderelationen 4 π c² / 4 π = c², ger det linjära och konstanta förhållandet √c² = ±c.
Relationen verifierar sambandet, E = c ∙ B och vice versa.
PRODUKT-medelvärdet mellan referensberoende sfärer av olika aktuell strukturell typ är således,
1/εο · 1/μο = 1 / √ εο μο = ±c. Medelvärde: √(+c·‒c) = ±jc

I konceptet tillämpade växelverkan mellan atomer, baserad på individuella förankringar och resonans,
indikerar att konstanterna εο och μο eventuellt skall betraktas som imaginära
till sin natur (beroende av referens) och skrivas jεο och jμο.
Produkt-medelvärdet erhålls i så fall som, 1/jεο · 1/jμο = 1 / √(εο·μο)jj = ±jc.
Medelvärde: √(+jc·‒jc) = ±c (”verkligheten”)
Produkt-medelvärdet ±jc kan här betraktas som ett imaginärt ”VXV-BALANS-NAV”.
Detta imaginära nav kan liknas vid en typ av ”noll-nivå” för växelverkan.
Det för växelverkan kännetecknande ”sfäriska” BALANSKRITERIET, 2∆Ø, har sin grund i detta.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

6 GRUNDSTATUS, G

Begreppet ETER har en lång historia, som bärande hypotes inom fysiken och filosofin.
Den dominerande majoriteten av dagens fysiker förkastar dock eterbaserade hypoteser,
av för mig okänd anledning.
Grundtillståndet/Grundstatus, G, i konceptets tappning förefaller i stort leva upp till det Einstein
beskrev som ”att relativitetsteorin var helt beroende av någon form av eter”. Den typ av komplex
”ömsesidig” balans konceptet beskriver är dock sannolikt unik, och inte en eter i vanlig mening.

Att formulera en grundhypotes inom fysiken baserat på vardagliga begrepp och storheter,
utan att fullt ut bemästra inledande Citat A och B, samt vad medvetandet representerar,
är av logiska orsaker sannolikt ett oöverstigligt problem.
Det som i kapitel 3 anges som vägledande i konceptets sökande efter en grundhypotes, skall därför,
i brist på bättre alternativ, betraktas som en preliminär ansats.

OBSERVERA och begrunda att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES
så krävs det något som det som hävdas REFERERAR till !

G bygger på antagandet att verkligheten, i vår mänskliga tappning, är en effekt/funktion av
atomens struktur. Såväl matematikens regelverk som fysiken, i den form vi känner den,
är förbundna med atomens struktur. Verkligheten är m a o SELEKTIV till sin natur !
Det är via atomens struktur vi selektivt format vår verklighetsbild inkl matematikens regelverk !
I förlängningen blir UNIVERSUM p g a denna begränsning, något långt mer omfattandet än det vårt
medvetande förespeglar oss.
Problemet blir inte lättare av att bilden av atomen och dess struktur är formad av medvetandet !
Det är här Grundstatus, G, kommer in i bilden, som den referens som atomen kräver när svar saknas
på de inledande Citat A och Citat B.

Grundstatus, G, kan ses som resultat av ett försök till sammanvägd kombination av punkterna,
• Existensens referens
• Skalär relation
• Maxwells ekvationer
• Eulers formel
• Naturkonstanterna
• Balans-begreppet
• Resonans-begreppet
• Cirkulär form
• Avig och Rät

Av föregående kapitel framgår att de fundamentala naturkonstanterna εο och μο antyder att universum är
SYMMETRISKT och SKALÄRT till sin natur, och har sin grund i två olika PERSPEKTIV. Det skalära refererar till
CIRKULÄR / SFÄRISK form. Konceptet beskriver vår s k verklighet utgående från dessa skalära och symmetriska
samband och BALANS. ATOMEN representerar i detta sammanhang en typ av ”sidställning”.

Efter att ha begrundat naturkonstanterna, Eulers formel, och Maxwells ekvationer, utmynnade det i slutsatsen
att ÖMSESIDIG polaritetsskiftande komplex SKALÄR BALANS råder mellan ”JAGET” och VERKLIGHETEN.
I förlängningen innebär detta att G är att betrakta som en typ av strukturell BALANSFÖRMEDLANDE SPEGEL
mellan JAGET och VERKLIGHETEN.
Detta innebär att verkligheten strukturellt utgör NEGATIV SPEGLING, ”‒g”, till ”JAGET”, ”+g”.
Det SKALÄRA medelvärdet ges av, √+g · ‒g = ±jg
Detta motsvaras normerat av överskott (+) respektive underskott (‒) i Grundstatus, G.

ATOMEN beskrivs i konceptet som en typ av balanserad strukturell ”koncentration” (”låst obalans”) vilket här
betraktas som en typ av SIDSTÄLLNING. Sidställningen kan liknas vid en strukturförskjutande polarisationseffekt.
Vi bör i fortsättningen minnas att det är vi själva som ”atomer” som via den atomära strukturen ”målar”
verkligheten i atomära färger. Lägg till detta att atomen inte är unik, det finns alternativ !
Det är sidställningen som ger olika strukturella perspektiv, m a o olika SKALFAKTORER.
Vi som atomära individer ”har toppen/sidställningen av berget atom” som utsiktsplats och REFERENS, när vi ska
försöka beskriva vår ”atomära” verklighet/omgivning. Kompenserat för sidställning innebär detta atomärt att
följande bekanta samband erhålls, vilket beskrivs mer detaljerat i kapitel 7,
+jg ~ jωL (induktans)
‒jg ~ 1/jωC (kapacitans)

MULTI-SKALÄRT GRUNDSTATUS erhålls som produkten +jg · ‒jg = ±g
Då j = i = ±√‒1 både kan ha positivt och negativt tecken skrivs G som GRUNDSTATUS, ±G.
ÖVERORDNAT MULTI-SKALÄRT GRUNDSTATUS skrivs således ±jG

Viktigt att notera är alltså att då j = i = ±√‒1 representerar/uppvisar jG minst två olika skepnader.
Det är denna DUALITET som resulterar i naturkonstanterna εο och μο, och i förlängningen till ljusets konstanta
hastighet, c, som därigenom får en tidigare saknad förklaring.

Resonemanget som leder fram till konceptet utgår således, ur ett atomärt verlighetsperspektiv, från ett komplext
metafysiskt (BSM) BALANS-resonemang baserat på, och innefattande över- resp. under-skott, i abstrakt Grundtillstånd, G.
Överskott (+) och underskott (‒) härrör från STRUKTURELLA RELATIONER, och refererar till G. Den strukturella balansen
”regleras” på fältnivå via SKALFAKTOR-BEROENDE DYNAMISK RESONANS, vilket beskrivs längre fram i texten.
Den i konceptet tillämpade principen för VÄXELVERKAN, VXV, eftersträvar att neutralisera/balansera obalans i det
abstrakta grundtillståndet, G.

Balansering/obalansneutralisering betraktas som en typ av VXV-kommunikation atomer emellan.
Grundtillståndet/Grundstatus existerar alltså inte i materiell mening utan representerar en typ av BALANSFÖRMEDLANDE
SPEGEL mellan JAGET och VERKLIGHETEN. Dualiteten i verkligheten och naturen har förmodligen sin grund i detta.
Alternativen kännetecknas av SKALÄRA skillnader där olika individuella MP-förankringar ömsesidigt ger upphov till olika
RIKTNINGAR/TECKEN, vilket skapar BALANS-förutsättningar.

BALANS-resonemanget som här beskrivs tilldelas därefter en utökad betydelse, och skall därför betraktas som en av flera
tänkbara SKALÄRA versioner. Principen är således tillämpbar HIERARKISKT över hela skalan från BALANSKRITERIET, ΔØ
till UNIVERSUM. Konsekvensen av en sådan komplex MULTI-SKALÄR balans blir att såväl definition som betraktelsesätt av
både GRUNDSTATUS, G, och UNIVERSUM mer radikalt förändras.

Det är den MULTI-SKALÄRA HIERARKISKA BALANSEN som ger analogin, ”Avig och Rät”.
Konceptet utesluter av det skälet inte att G i version av ÖVERORDNAT MULTI-SKALÄRT GRUNDSTATUS, representerar
verklighetens balanserande SPEGLING.
Om så är fallet går det inte att utesluta att UNIVERSUM, ur atomens perspektiv, är sin egen BALANSERANDE spegling.

Upprinnelsen till begreppet Grundstatus, G, var filosofiska funderingar kring begreppet EXISTERA.
Frågan, Vad krävs för att något skall anses existera ?, kan tyckas banal och enkel, tills försöket att formulera en trovärdig
definition misslyckats. Det visade sig vara inte helt lätt.
Extra besvärligt blev det när det som avhandlas i kapitel 3, Medvetandet, togs med i bilden.
För att existera krävs enligt konceptet rimligen någon typ av REFERENS/FÖRANKRING samt att det som existerar avviker
i någon form från denna referens. Konceptet tillämpar, i kapitel 8 beskriven, MaskeringsPrincip, MP, för att åstadkomma
denna förankring.

Maskeringseffekten kan beskrivas som att en atom, A, maskerar/neutraliserar sin egen struktur i G, och därigenom via
polarisation ”förorsakar” AVVIKELSE/OBALANS relativt sin egenstruktur. Därefter utökas resonemanget till att omfatta två
från varandra separerade atomer A och B, som var för sig p g a MP har en obalansrelation till Grundstatus, G.
A och B behöver en typ av ”medium” för att kunna ”kommunicera” med varandra.
Grundstatus, G, utgör detta ”medium”. Det innebär att A och B är ”medvetna” om varandras existens via G, och kombination
av respektives atoms obalansrelation till Grundstatus, G.

Följande matematiska samband tagna från kapitel 4, förutsätter Maskerings-Princip, MP.

A-VERKLIGHET ur observatör A:s individuella perspektiv beskrivs enligt kapitel 4, och Euler, som,
e^+jφ = cos φ + j sin φ Observatör B:s perspektiv är detsamma.

Interferenssambanden mellan A och B perspektiv ges ömsesidigt av,
e^+jφ · e^+jφ = e‒j2φ Både A och B förnimmer detta !

INTERFERENS-MEDELVÄRDET av ömsesidiga sambanden ges av ±√e^‒j2φ · e^‒j2φ = ±e^+2φ
Detta kan ses som en separerings-effekt av den dubbel-riktade tänjningen.

TÄNJNINGS-MEDELVÄRDET ges av +e^+2φ respektive ‒e^+2φ som,
e^+j2φ · e^–j2φ = √cos² 2φ + sin² 2φ vars belopp-medelvärde erhålls som, ± 1
Tänjningarna för respektive perspektiv är således motriktade relativt varandra.

VXV-VERKLIGHET, ges av RELATIONEN (kvoten) mellan A- och B-perspektiv, som,
e^–j2φ / e^+j2φ = e^–j2φ = cos 2φ – j sin 2φ vars belopp-medelvärde erhålls som, ±e^–jφ

VXV-KVOT-MEDELVÄRDEN ges av,√e^+j2φ ·–e^–j2φ = √–e^0 = ± j

Vid resonemang av den typ som här förs krävs av trovärdighetsskäl en förklaring till vad som
kan tänkas utgöra basal grund på fältnivå, alltså upprinnelsen till varifrån allt emanerar och/eller kan härledas.
Vi söker m a o den fundamentala grund som VERKLIGHETEN inkl fenomenet TID vilar på.
Grunden symboliseras med klockans ”oro” inkl REFERENS-status och BALANS.
För konceptets vidkommande fyller ”Grundtillståndet”, G, detta behov på fältnivå.

I den i inledningen beskrivna väckarklockan är det den oscillerande ”oron” som bestämmer hastigheten varmed
visarna och ”tiden” rör sig. Det är ”oron” inkl dess BALANS-förutsättningar som utgör REFERENS, och anger TAKTEN
för den ”TID” klockan anger. Motsvarighet till analogin med ”orons” svängning återfinns i följande.
Här föregriper vi något efterföljande kapitel och noterar att G inte är statisk till sin natur.
Betraktas överskott (+) och underskott (‒) i G som en typ av strukturell dynamik medför det att DIFFERENS föreligger
mellan A och B, p g a deras skilda förankringar. Det är denna differens som utgör drivkälla, alltså en variant av ”emk”,
som underhåller/vidmakthåller den SKALFAKTOR-BEROENDE DYNAMISKA RESONANSEN. Som följd av G stipulerad
differens förnimmer A och B via växelverkan i förlängningen därigenom olika ”PERSPEKTIV”.

Detta ingår som ingrediens i den ”ORO” på fältnivå som kännetecknar konceptet. FÄLT-ORON:s oscillation ger
reaktansskift, ±j/j, som funktion av SKF-DIFFERENS, som i sin tur är styrande för PERSPEKTIV-VÄXLING.

I efterföljande kapitel beskrivs en för konceptets växelverkan viktig princip benämnd Dynamisk Resonans, DYR.
Utmärkande för DYR är att den spaltar upp växelverkan i ovan nämnda olika PERSPEKTIV.
DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”.
Det är alltså DYR som möjliggör ovannämnda PERSPEKTIV-VÄXLING. Kännetecknande för perspektiven är att de
inkluderar G, och i viss bemärkelse BALANSERAR varandra.

Tidigare angavs att det som ofta förbises är att förnimmelsen inkl vi själva som fysiska individer, beskrivs med hjälp
av begrepp, som verkligheten och ”jaget” själv är delaktig i formandet av.
Det innebär att bakgrunden till förnimmelsen i slutänden, (även p g a frågeställningarna i Citat A och Citat B),
kan visa sig vara ej beskrivbar via våra atomära begrepp, utan av principiella strukturella skäl, som ”SPEGEL”
befinner sig utom räckhåll för det mänskliga medvetandet.
Det går därför här ej att utesluta att G i förlängningen visar sig vara ett fiktivt begrepp. G kan m a o visa sig vara
ett atomärt substitut för ett strukturellt ”relations-fenomen” av ej materiell natur.
Den i texten beskrivna sidställningen betraktad som strukturförskjutande polarisationseffekt utgör ett sådant exempel.
Konceptet förbehåller sig därför av ovanstående skäl rätten till att G innefattar alt. utgör spegling.
Delta-konceptets huvudhypotes grundas av dessa orsaker på antagandet att det, i ett universellt perspektiv, ”existerar”
något imaginärt/abstrakt som avviker från våra vardagliga atomära begrepp.
DubbelReferensPrincipen, DRP, har sin grund i detta balansneutrala status. G i sig behöver dock inte vara neutralt,
vilket får till följd att relationen till verkligheten kan variera i vissa avseenden.

Inom parentes bör här nämnas att även begreppet TID har sin grund i dessa fältsamband. Tid förefaller alltså inte vara
ett utpräglat fundamentalt fenomen, utan ingår som komponent i aktuell balans-loop inkl resonans.

Begreppet EXISTENS medför att beskrivningen av BALANSKRITERIET, ΔØ, i kapitel 10 tilldelas en utökad betydelse,
och därför skall betraktas som en av flera tänkbara NIVÅER av SKALÄRA versioner, där Grundtillståndet, G,
representerar den överordnade versionen.

Sammanfattat kan Grundtillståndet, G, här ses som en logiskt betingad abstrakt bakomliggande/överordnad
BALANS-förutsättning/bas för VERKLIGHETEN inkl t ex de atomära begreppen RUM och TID. Skillnaden mellan olika
MP-förankringar resulterar i bl a rum-tid och gravitation, vilket principiellt kan tolkas som att G i rummet har överordnat
perspektivberoende strukturella obalansegenskaper. G kan därigenom atomärt betraktas som en överordnad dynamisk
BALANS-REFERENS. Förändringar inom ramen för atomär rum-tid har att förhålla sig till denna överordnade dynamik.

Balansresonemanget, inkl G, utmynnar i beskrivning av en ”ömsesidig” perspektivberoende atomär VÄXELVERKAN-modell.
VXV har en central roll i/för förståelsen av bakgrunden till såväl konceptet som den förnimbara verkligheten.

Inom parentes kan nämnas att jag kan för lite om ”antimateria” för att vilja yttra mig om vad detta begrepp avser och står för.
Om ”antimateria” är det jag misstänker och tror, förefaller dock likheten med Grundtillståndet, G frapperande.
Likaså antyder konceptet varför universum anses bestå av lika delar materia och antimateria.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

7 DYNAMISK RESONANS, DYR

RESONANS har i konceptet tilldelats en närmast fundamental roll i sökandet efter upprinnelsen
till varifrån allt emanerar och/eller kan härledas, samt förklaring till vissa balansfenomen.
RESONANSENS regleruppgift är att minimera över- och under-skott i Grundstatus, G.
RELATIVITET i konceptets tappning är även det en effekt av resonansegenskaper p g a DYR.
Resonans kan beskrivas som optimal BALANS mellan de i föregående kapitel beskrivna perspektiven baserade
på skalära och symmetriska samband. DYR är den princip i konceptet som via SYMMETRI-egenskaper optimerar
balansen. Verkligheten och dess begrepp och storheter är därigenom via G, MP, DYR och VÄXELVERKAN
överlagrad universums komplexa dynamik, vilket bör vara av filosofiskt intresse.

Vid RESONANS är reaktanserna enligt läroboken lika stora, XC = XL , vilket innebär att 1/ωC = ωL ,
som ger ω² = 1/ CL , kan skrivas, ω0 = 1/√LC. ω0 är vinkel-resonansfrekvensen.
Begreppet resonans innefattar här alltså frekvens och då även variabeln TID. Att då använda sig av begreppet
resonans för att förklara tid, är att ”bita sig i svansen” hävdar ant flertalet.
Men stämmer denna slutsats, kan den vara förhastad ?
Problemet är lite lurigt, och för att förklara detta använder sig konceptet av begreppet ”ETER”.

Begreppet ETER har en lång historia som hypotes inom fysiken och filosofin. Den helt övervägande majoriteten
av dagens fysiker förkastar enligt bl a Wikipedia eterbaserade hypoteser.
I ett tal vid Universitetet i Leiden 1920, hävdar dock Einstein att relativitetsteorin enligt honom var helt
beroende av någon form av eter, dock inte den klassiska ljusbärande etern. Vid slutet av sitt liv verkar det som
Einstein blivit övertygad om att ”rumtid” är en ny form av en eter, som på något sätt tjänar som referensram för
egenskapen tröghet. Än i dag är det oklart hur tröghet uppstår och denna grundläggande aspekt väntar på sin lösning.

Det DELTA-konceptet benämner Grundstatus, G, har karaktär av en ETER, v g se kapitel, 6. Det konceptet hävdar,
ang förekomst av en eter, förefaller ha vissa likheter med de behov Einsteins eter var tänkt att motivera och fylla,
även om skillnader finns. Något tillspetsat är TID och RESONANS olika sidor av samma mynt enligt konceptet !
Myntet består av G och tillämpning av olika referenser via MP.

Växelverkan mellan atomer beskrivs i konceptet via kombinationer av Eulers formel och principerna DRP och MP,
som en typ av perspektivberoende ”ömsesidigt och komplext BALANS-fenomen”. BALANSEN erhålls via en typ
av ”rörlig/mobil” RESONANS, DYR.
Förutsättningar för resonansen och dess synkronisering är MP och de olika MP-perspektiven.
BALANSEN ligger som exempel till grund för växelverkans ”noll-nivå”, och i förlängningen till ljusets KONSTANTA
hastighet, c (Det Einstein inte kunde förklara utan tvingades postulera).
DYR är även, via BALANSEN, bestämmande/styrande för/av relationen mellan materia och rum.

Utmärkande för DYR är att principen spaltar upp växelverkan i olika referensberoende SKF-PERSPEKTIV.
Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar två, varandra balanserande, perspektiv.
DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor”, eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”.
Kännetecknande för perspektiven är att de i viss bemärkelse BALANSERAR varandra.
P g a dess unika principiella karaktär benämns detta, ”AVIG & RÄT”.

Med resonanskrets avses här en ”svängningskrets” där svängningen förenklat kan liknas vid en typ av
REAKTANS-STYRT ”pendlings-flöde” på fältnivå mellan två lagringsformer.
Dessa lagringsformer utgörs i en konventionell elektrisk resonanskrets i enklaste utförande av en kondensator, C,
och en induktans (spole), L. Kondensatorns, C, energilagringsförmåga bestäms av dess kapacitans som är
proportionell mot kondensatorns yta, A, och omvänt (= inverterat) proportionell mot avståndet, d, mellan
kondensatorytorna. C = εο A / d
Lagringsförmågan ökar således med ökande YTA, och minskande avstånd.
Det innebär att kondensatorn har G-egenskapen att lagra i ”utspädd” form i rummet.
Kondensatorns reaktans skrivs, XC = 1/ωC = 1/ 2πfC , och i komplex form XC = 1/jωC
Reaktansen för C beskrivs således som ett inverterat uttryck. Enkelt uttryckt innebär detta att ju större kapacitans
och högre frekvens, desto mindre reaktans (≈ växelströms-motstånd).

Induktansen, L, (≈ spole) har till skillnad mot kondensatorn en ”koncentrerad” lagringsförmåga.
Koncentrationen i rummet uppnås genom att spolens trådlängd är cirkulär och lång.
Lagringsformen har en "cirkulär" natur.
Det innebär att induktansen har G-egenskapen att lagra i ”koncentrerad” form i rummet.
Induktansens reaktans skrivs, XL = ωL = 2πfL , och i komplex form XL = jωL
Reaktansen för L beskrivs således som ett icke inverterat uttryck.

Vi behöver känna till vinkelfrekvensen ω, som här skrivs ω = 2πf
Vid RESONANS är reaktanserna lika stora, XC = XL , vilket innebär att 1/ωC = ωL ,
som ger ω² = 1/ CL , som kan skrivas, ω0 = 1/√LC, där ω0 är vinkel-resonansfrekvensen.
Det innebär att vid resonans ”balanserar” reaktanserna XC och XL varandra i vissa avseenden.
Detta skall visa sig vara av betydelse för tolkningen av bl a begreppet relativitet.

Kännetecknande för en konventionell elektrisk resonanskrets är att dess impedans (≈ ”motstånd”) vid resonans
i vacuum går mot noll (0) vid serieresonans, och mot oändligt (∞) vid parallellresonans.
Denna impedansskillnad används inom konceptet vid växelverkande atomer och resonans för att neutralisera/balansera
koncentrations-variationer i form av överskott och underskott i G. Detta möjliggörs p g a det reaktans-SKIFT som sker
kring resonanspunkten, ω0, och som kan liknas vid ett av vxv-reaktanskvoten styrt ”KOMPENSATIONS-FLÖDE”
som eftersträvar balans.
Det reaktans-styrda ”KOMPENSATIONS-FLÖDET” kan ur det atomära verklighetsperspektivet jämställas med att
”KOMPENSATIONS-VEKTORN” ”roterats” och ändrar riktning mot balans, som funktion av de p g a ÖMSESIDIGHETEN
genererade olika SKALFAKTORER. Principiellt rör det sig om RESONANSENS SYMMETRI-SKAPANDE egenskaper i
kombination med SKALFAKTORDIFFERENS och REFERENSSKIFT.
Det är här frågan om matematikens tillämpbarhet på metafysisk nivå testas. Vad gäller ?

I de vxv-samband inkl DYNAMISKA resonanser som tillämpas i konceptet är komponenterna C och L ersatta med
strukturer representerade olika koncentrationer i G, m a o SKF. Det intressanta här är att värdet på C och L
(kapacitans respektive induktans) är beroende av dessa komponenters fysiska storlek. Detta faktum utnyttjas i
konceptet genom att storleken varieras virtuellt m a o att SKALFAKTORN, SKF, varieras.
Detta möjliggörs alltså i konceptet genom tillämpning av individuella förankringar via MP.
De individuella ”perspektiven” ser således olika stora ut, relativt varandra, p g a olika SKF.
De skilda förankringarna ger därigenom upphov till olika resonanser.
Växelverkan vilar på dessa förutsättningar.

Med detta betraktelsesätt representerar naturkonstanterna, εο och μο, indirekt
underskott och överskott i G, vid skilda rumsliga betingelser. Detta kan uttryckas som att VÄXELVERKAN enligt
konceptet utgör en atomär beskrivning, som stöds av MAXWELLS EKVATIONER, och som baseras på DYNAMISK RESONANS
i kombination med principerna DRP och MP.

C och L har skilda egenskaper med avseende på G, vilket ligger till grund för de samband Maxwells ekvationer beskriver.
En konsekvens av detta är att det råder en form av synkronism mellan G och aktuell resonans.

Det dynamiska kan liknas vid att resonansen är ”mobil”, alltså att C och L i en konventionell elektrisk resonanskrets
kan ersättas och styras som funktion av aktuella strukturer inkl SKF.
Resonansen blir därigenom ett flexibelt verktyg för växelverkan att neutralisera obalans i G, samtidigt som DYR
ombesörjer rätt BALANS-förutsättningar för växelverkan p g a den symmetri som kännetecknar resonansperioden.

DYNAMISK RESONANS, DYR, i kombination med principerna DRP och MP, representerar av ovanstående orsaker en unik
principiell konstellation, som bidrar till tänkbara svar på aktuella basala frågeställningar.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

8 PRINCIPER, MP & DRP

Principerna, MP & DRP har sin grund i SKALÄRA relationer, alternativt vice versa, beroendeav ur vilket
perspektiv man väljer att se på detta.

För att existera krävs enligt konceptet rimligen någon typ av logisk REFERENS/FÖRANKRING samt att
”existensen” avviker i minst något avseende från denna referens.

Efter att ha begrundat de inledande citaten, utgår konceptet från ett BALANS-resonemang för växelverkan
mellan atomer, baserat på det logiska antagandet, att det atomära begreppet EXISTENS förutsätter REFERENS
av något slag. För att bemästra den aktuella komplexa BALANS-problematik som följer därav, kompletterar
konceptet matematiken med de referensberoende unika principerna DRP och MP, samt symmetriskapande DYR,

MaskeringsPrincip, MP: Referensberoende, och förankrande.
DubbelReferensPrincip, DRP: Referensneutralt.
DynamiskResonans, DYR: Symmetriskapande, och balanserande.

MP kan som tänkbar alternativ benämning, betraktas som en ”Polarisations-Princip”.

Från kapitel 4 minns vi att beloppet av produktmedelvärdet erhålls som, √ cos^2 φ + sin^2 φ = ± 1
Tecknet refererar till ”kommunikationens” RIKTNING. En begränsning hos matematiken är att det INTE
framgår var och hur ”vektorerna”/”pilarna” +1 respektive ‒1 entydigt är förankrade !
För att eliminera denna brist, använder konceptet, MaskeringsPrincip, MP.
Det atomära begreppet RUM får sin förklaring och härledning av/via MP.
Denna slutsats verifierar Euler med sin lika berömda som eleganta formel.
För konceptets vidkommande är detta intressant, då förankrings-resonemanget öppnar för möjligheten
att på saklig grund ifrågasätta tolkningen av relativitetsteorin.

Kombinationen grundtillstånd, G, och maskeringseffekt, MP, utgör i konceptet förutsättning för ömsesidig
växelverkan mellan växelverkande strukturer, t ex mellan atomerna A och B.
Atomer kännetecknas av en komplex struktur som benämns EGENSTRUKTUR.
Funktionen/mekanismen där EGENSTRUKTUR selektivt MASKERAR struktur i G benämns, maskeringseffekt,
och principen MaskeringsPrincip, MP.

Maskeringseffekten kan beskrivas som att A och B i exemplet, maskerar/neutraliserar sin egen struktur i G,
och ”förnimmer” AVVIKELSE från egenstrukturen.
Det handlar således om ett RELATIVITETS-samband, där positionen avgör vad som avses !
A och B förnimmer därigenom skilda strukturprojektioner, eller enklare uttryckt, olika ”perspektiv”.
Det innebär att A och B förnimmer olika ”perspektiv”, vars ”egenskaper” stipuleras av G.
Konsekvensen av detta blir att respektive atom, via sin egenstruktur, är FÖRANKRAD i G. Förankringen blir
på köpet REFERENS för de RELATIVA samband och perspektiv som ligger till grund för växelverkan.
Figur 3 redovisar perspektiv-sambanden på ett något förenklat sätt.

DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”.
De RELATIVA sambanden refererar till det av DYR orsakade PERSPEKTIV-SKIFTEN.

DIFFERENSEN mellan de olika perspektiven representerar därigenom RELATIVITETS-fenomen.
Differensen utgör samtidigt basal grund för verkligheten och dess begrepp.
Atomen definierar/manifesterar principiellt begreppen RUM och TID via individuell MP-förankring.

Viktigt att notera är att begreppet REFERENS, så som beskrivs, strukturellt kan anta skilda och/eller
kombinerade komplexa ”NIVÅER”, varav verkligheten inkl rum och tid, refererar till en nivå, medan t ex
jaget/medvetandet antas referera till en annan variant/typ av referens.
Olika komplexitetsnivåer banar väg för det som benämns ”perspektivgränsöverskridande”.

FÖRNIMMELSEN är därigenom funktion av referensens strukturella KOMPLEXITETSNIVÅ,
och kan som följd därav liknas vid en, via referensens komplexitetsnivå, beroende TOLKNING.
Olika komplexitetsnivåer banar väg för det som benämns ”perspektivgränsöverskridande”.
Konceptets slutsats kan därigenom tolkas som att förnimmelsen ur atomärt perspektiv kan beskrivas som
en typ av selektiv referensberoende illusion, ”bakom” vilket jaget har sin hemvist.

Det innebär rimligen att ”jaget” inte är beskrivbart i enbart atomära termer.
Vår/jagets förnimbara verklighet, "rumtiden", inkl storheter, baseras enligt konceptet, på nämnda
referensberoende illusion/tolkning, som kännetecknas av de atomära begreppen RUM och TID.
För att kunna göra anspråk på att förstå dessa begrepp på ett mer djupgående sätt krävs sannolikt att de
samband som redovisas i figur 3 behärskas.
-.-

För att något skall EXISTERA i vår förnimbara/upplevda verklighet, förutsätts en RELATION till
vårt medvetande. Det som existerar atomärt KOMMUNICERAR via relationen med medvetandet.
För att relationen ifråga skall vara beskrivbar i atomära termer ges den i konceptet karaktär av
en typ av KOMPLEX DIFFERENS enligt ovan. Atomär existensen, inkl medvetandets förnimmelse av det som
existerar, förutsätter m a o differens. Är målsättningen att försöka förstå verkligheten och dess existens
behöver vi behärska/förstå differensens bakgrund och kännetecken och det är där vi står vi inför problem.

Från kapitel 3, Medvetandet inkl ”jaget” citeras,
”Begreppen verklighet och förnimmelse hör intimt samman.
Det som ofta förbises är att förnimmelsen inkl vi själva som fysiska individer, beskrivs med hjälp av begrepp,
som verkligheten och vi själva är delaktiga i formandet av. Det innebär att bakgrunden till förnimmelsen i
slutänden, bl a även p g a Citat A och Citat B, kan visa sig vara ej beskrivbar via våra atomära begrepp,
utan av principiella skäl ligger utom räckhåll för oss.”

Konsekvensen av att medvetandet saknar entydig definition och beskrivning blir att det saknas information
om denna DIFFERENS basala bakgrund. Räddningen i nöden blev i mitt fall EULERs formel.
Eulers formel kan tillämpas för att beskriva och verifiera det för konceptet helt avgörande, och lika viktiga
som fundamentala atomära sambanden, mellan motriktade exponentialfunktioner, och de trigonometriska
funktionerna ingående i växelverkan. Den ovannämnda komplexa differensen baseras på de SKALFAKTORER
som följer av att sambanden uppträder MOTRIKTADE. Aktuell växelverkan utgår principiellt från detta.

Begränsningen finns dock fortfarande kvar, men nu på en lägre nivå.
Det som utgör den begränsande faktorn är den för MP tillämpade strukturen, alltså atomens.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

9 KANTRINGSKRITERIE, ”Avig & Rät”, A&R

Att beskriva kantringskriteriet A&R på ett enkelt sätt är svårt p g a att kantringskriteriet är perspektivberoende
och resonemanget rör sig om en KOMPLEX BALANS-konfiguration på metafysisk fältnivå, att likna vid en regler-loop
inkl s k ”tipping point”. Jag misstänker att min pedagogiska förmåga här är otillräcklig, men gör ett försök, med
hjälp av en ballong-analogi. Av Figurerna 1, 2 och 3 framgår och redovisas sambanden visuellt och översiktligt.

En ballong/sfär intar en balansposition/storlek genom att DIFFERENSEN mellan inre och yttre lufttryck balanserar
gentemot dragspänningen/kraften i ballongens yta.
Ändras tryckdifferensen ändras dragspänningen och ballongens storlek.
Med ändrad storlek följer ändrad radie och omkrets.
Den ändrade storleken benämns här och i konceptet för SKALFAKTOR-förändring.

En cirkulär PUNKT målas i nästa steg på ballongens/sfärens yta, som start-referens.
Därefter pumpas ballongen upp ytterligare, varvid ballongytan TÄNJER ut sig.
Tänjningen medför att även punkten tänjs ut och blir större.
Punkten som REFERENSENS, FORM, VERKAN och POSITION, ändras som funktion av SKF.
Punktens FÖRÄNDRINGSBANA sammanfaller med ballongens RADIE ! Förändringen längs RADIEN har en RIKTNING
bestämd av om ballongen ökar eller minskar i storlek.

Behovet av en ETER är enligt konceptet beroende av att de SKALFAKTORER som tillämpas är ”tänjnings-baserade”.
Tänjningarna är ”dubbelriktade” till sin natur, och därigenom i viss utsträckning balanserade.
Balanseringen gäller dock inte vid SKALÄRA förändringar. Den OBALANS som uppträder vid skalära förändringar kan
betraktas som en ”tyngdpunktsförskjutning” som uppträder RADIELLT.

Om målsättningen som här är tänkt att balansera ballong A gentemot en annan ballong B,
skall balanserande ballong B som första krav strukturellt vara MOTRIKTAD ursprungsballong A.
Vid komplext kantringsförlopp för A ändras förutsättningarna relativt för B, och vice versa. Inom ramen för
växelverkan ger detta ömsesidiga förlopp den principiella bakgrunden till ”vektor-skift”.

När ballongerna förs samman för att inta balansposition, ställs radierna mot varandra.
För att beskriva detta matematiskt behöver vi känna till var ”balansvektorn” skall referera till.
Den punkten samman med förändringsytans ”tyngdpunkt”.
Figur 3 är ritad/konstruerad utifrån dessa förutsättningar.

KANTRINGSKRITERIET utgör en viktig basal ”tipping point”, ingående i en komplex BALANS.
Kantringskriteriet utgör konsekvens av DIFFERENS mellan INDIVIDUELLA MP-förankringar i G. Kantringskriteriet, A&R,
refererar således indirekt även till G. A&R är m a o den position där förändringstyngdpunkten passerar den gräns
där typ av struktur SKIFTAR p g a BALANSEN så kräver. Det är detta figur 3 försöker åskådliggöra någorlunda begripligt.

Sammanfattat anger KANTRINGSKRITERIET, ur atomärt perspektiv, principen för en komplex kantringströskel, s k
”tipping point”, mellan olika struktur-typer av komplex SFÄRISK natur. Den bakomliggande orsaken härrör från den
”differens/obalans” som de skilda MP-förankringarna och perspektiven i G förorsakar.
Det som skiljer de olika struktur-typerna från varandra är riktningsberoende SKALFAKTORER.
För att som hjälp ha tillgång till en visuell bild av de metafysiska balansförutsättningarna, symboliseras de olika
sfäriska struktur-typerna av liknelsen ”AVIG och RÄT”.
Bifogade figurer 1, 2 och 3, beskriver något förenklat aktuella samband.

Här spelar även det i föregående kapitel nämnda produktmedelvärdet, ± 1 en roll, för kantringsprocessen, p g a
den ”vektor-förskjutnings-effekt” som medelvärdet inrymmer via MaskeringsPrincip, MP.
Kantringskriteriet relaterar till RADIEN i BALANSKRITERIET, ∆Ø, och symboliseras med ”j”.
Symbolen ”j” är den äldre symbolen för imaginära begreppet, ”i”.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

10 BALANSKRITERIE, ΔØ

Som ett sätt/försök att se bortom den förnimbara verkligheten, använder konceptet sig av en unik typ av
”ömsesidig” komplex VÄXELVERKAN, baserad på ett fältrelaterat BALANSERAT ”tänjnings-resonemang” i stort
vilande på traditionell/konventionell hållfastighetslära och flödesteknik. Växelverkan beskrivs som en ”kedja”
av seriekopplade komplexa ”länkar”, i Grundtillståndet, G. BALANSKRITERIE, ΔØ beskriver en sådan ”länk”.

Grunden till ΔØ återfinns i de inledande kapitlen.
OBSERVERA att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det något som det som hävdas REFERERAR till !

KANTRINGSKRITERIET utgör en viktig basal ”tipping point”, ingående i en komplex BALANS.
Kantringskriteriet utgör konsekvens av DIFFERENS mellan INDIVIDUELLA MP-förankringar i G. Kantringskriteriet, A&R,
refererar således indirekt även till G. A&R ger m a o den position där förändringstyngdpunkten passerar den gräns
där typ av komplex struktur SKIFTAR p g a BALANSEN så kräver. A&R resulterar i en ”flödes-riktning” i form av en ”kedja”.
BALANSKRITERIE, ΔØ beskriver en ”länk” i den ”kedjan”, v g se Figur 1, 2 och 3.

Begreppet EXISTENS medför att beskrivningen av BALANSKRITERIET, ΔØ, tilldelas en utökad betydelse, och därför
skall betraktas som en av flera tänkbara SKALÄRA versioner.
Principen är m a o tillämpbar över hela skalan från BALANSKRITERIET, ΔØ till UNIVERSUM.
Det är komplexiteten hos den maskerande strukturen, MP, som är bestämmande för den NIVÅ som BALANSEN syftar på.
Atomen är ett exempel på maskerande struktur.
Konsekvensen av en sådan komplex MULTI-SKALÄR balans blir att såväl definition som betraktelsesätt av både
GRUNDSTATUS, G, och UNIVERSUM mer radikalt förändras. Det storskaligt multi-skalära ger universum dess DYNAMIK,
och det går ej att utesluta i förlängningen att verklighetens universum utgör ena halvan av ett gigantiskt 2ΔØ.
En sådan hypotes innebär att universum är ett ”slutet” fenomen.

Det är den MULTI-SKALÄRA BALANSEN som åsyftas med analogin, ”Avig och Rät”.

ΔØ beskrivet koncentrerat,
• BALANS i ”basal” form”, symboliserat av ΔØ.

BALANS-KRITERIET, 2ΔØ,
• Benämns BALANS-KONFIGURATION”, BK.
• Utgör grund för växelverkan.
• Innefattar ”riktning/orientering”.
• Har förmåga att, p g a riktning, ingå som ”byggelement” i större balanskomplex.
• Kännetecknas av RIKTNINGS-BEROENDE, CIRKULÄRA, SKALÄRA, SYMMETRISKA ”DUBBEL-ROT- TÄNJNINGAR” ,
.......multi-orienterade som funktion av n·j

Kännetecknande för den metafysik, BSM, som därvid kommer till användning inom konceptet,
är att skilda referenser/förankringar tillämpas med hjälp av principerna DRP, MP och DYR.
I VXV-sammanhanget tillämpade begrepp beskrivs via SKALFAKTORBEROENDE CIRKULÄR form i kombination med
varierande skalfaktorer, SKF, och därav beroende ”dubbel-tänjningar”.

När vi tänker oss begreppet balans, är det ofta i termer som + och ‒, som eliminerar varandra.
Balanskriteriet 2ΔØ kan här ses som en atomär version, med grund i matematikens regelverk.
Det luriga är att de atomärt balanserar varandra när de är OLIKA STORA relativt varandra.
Det är detta som beskrivs som olika SKALOR, och SKALFAKTORER inkl ROTATION.
Det är den här skillnaden i storlek som i slutänden ger oss våra atomära begrepp, t ex TID.

Symbolen j kan ses som en typ av ”atomärt” medelvärdet av +1 och ‒1. j = ±√+1 · ‒1
Det är utifrån detta medelvärde som BALANS skall uppfattas råda atomärt !

De i konceptet tillämpade principerna bekräftar indirekt att tecknen + och ‒, härrör från atomens
strukturella ”obalans-sidställning”, som funktion av de individuella MP-förankringarna.
Symbolen ±j får p g a sidställningen därigenom karaktär av komplext IMAGINÄRT BALANS-NAV.

De symboliska ”sfärerna” i 2ΔØ har alltså olika ”tecken”, vilket gör att de balanserar varandra.
Detta indikerar att vår verklighet kan betraktas som ett ”sidställt perspektiv” i universum.
Vad detta innebär för vårt atomära perspektiv beskrivs i kapitel 10 ATOM.

Viktigt att notera är att tänjningen är DUBBELRIKTAD vilket medför en typ av SEPARERING.
Den dubbelriktade tänjningen är internt cirkulärt BALANSERAD. Däremot förändras tänjningens MEDELVÄRDE
(punkten blir större alternativt mindre) när ballongens storlek ändras.

Därutöver har den cirkulärt balanserade tänjningen en TÄNJNINGS-RIKTNING som ändrartecken vid ökande
respektive minskande storlek/SKF.
Principen utgör basal grund för den SKF-ROTATION som följer med ändrad SKALFAKTOR.

Med dessa principer överförda till BALANSKRITERIET, ΔØ, kännetecknas ΔØ av bl a följande.
Respektive dubbel-tänjning är internt BALANSERAD.
De i 2ΔØ, ingående sfärerna är olika stora och har alltså skilda SKF. De olika skalfaktorerna kännetecknas
av att medelvärdet av respektive dubbeltänjning i 2ΔØ varierar som funktion av SKF-differens.

Dessa SKALÄRA förändringar ger upphov till ändrade REAKTANS-egenskaper.
De ändrade reaktans-egenskaper innebär/medför ändrade RESONANS-FÖRUTSÄTTNINGAR.
Växelverkan kan därigenom beskrivas som DYN RESONANS som funktion av skillnad i SKALÄRA variationer
och/eller egenskaper, ur respektive objekts perspektiv/förankring i G. De olika perspektiven skapar således
förutsättningar för resonans av varandra beroende och relativt varandra orienterade resonanser.

VXV, inkl NEGATIV SPEGLING ger ur skilda MP-perspektiv, via SKALFAKTORVARIATION,
upphov till DIFFERENS. Denna differens beskrivs som funktion av balanskriteriet, ΔØ.
Balanskriteriet, ΔØ, är en konsekvens av i föregående kapitel beskrivet kantringskriterie,
och i kapitel 4 beskrivna MATEMATISKA SAMBAND. Citat från kapitel 8,
”Resonanscykelns periodiska balansförlopp/period stipulerar att växelverkan mellan skilda
MP-förankringar, t ex kommunicerande atomer, A och B, sker med olika (+ resp ‒) polaritet.
Något förenklat innebär det att resonans växelvis fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur
mellan A- och B-perspektiv som funktion av POLARITET.”
DIFFERENSEN är m a o en funktion av att den dynamiska resonansprocessen växelvis fördelar/separerar olika
perspektiv/strukturer (A- och B-perspektiv) som funktion av polaritet.

De fundamentala atomära begreppen RUM, TID och KRAFT innefattas och samverkar
gemensamt i en typ av komplex VXV-BALANS-funktion, via KANTRINGS-FÖRLOPP
som ”bestäms” av KANTRINGSKRITERIET och DYR. Kantringskriteriet kan ses som en komplex ”tröskel-effekt”
styrande/reglerande ”obalanskoncentrationsgraden” i relation till G.

Detta bör rimligen få konsekvenser för hur relativitetsteorin bör tolkas, ingen har dock, såvitt jag känner till,
beaktat dessa samband tidigare.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

11 VÄXELVERKAN.

VÄXELVERKAN, VXV, baseras och tillämpas på/via, i föregående kapitel beskrivna principer, och beskriver
komplex kommunikation ATOMER emellan på fältnivå, via grundtillstånd, G.
VXV innefattar utöver ATOM kombination av i föregående kapitel beskrivna principer, G, DRP, MP, DYR, 2ΔØ,
och kantringskriteriet, j. VÄXELVERKAN är överlagrad och centrerad av/via dynamisk resonans, DYR.

VÄXELVERKAN, VXV har en central roll i/för förståelsen av bakgrunden till såväl konceptet
som den förnimbara verkligheten, ur ett ömsesidigt atomärt verklighetsperspektiv.
Resonemanget som varit vägledande utgår, ur detta verlighetsperspektiv, från ett komplext metafysiskt
BALANS-resonemang baserat på, och innefattande över- resp. under-skott, i G. VÄXELVERKAN, VXV,
eftersträvar att neutralisera/balansera obalans i detta abstrakta G.

Balansering/obalansneutralisering har sin grund i atomens strukturella ”sidställning” och betraktas/ingår
som en typ av VXV-kommunikation atomer emellan.
Grundtillståndet/Grundstatus existerar alltså inte i materiell mening utan representerar en typ av
”strukturella alternativ” (fält) som under vissa förutsättningar balanserar varandra.

VÄXELVERKAN, baseras på ett fältrelaterat balanserat ”TÄNJNINGS-resonemang” i stort vilande på
traditionell/konventionell hållfastighetslära och flödesteknik.
Växelverkan beskrivs som en ”kedja” av seriekopplade komplexa ”länkar”.
BALANSKRITERIE, 2ΔØ beskriver en sådan ”länk”.
Figurerna 1, 2 och 3 visar översiktligt principerna för aktuella balans-samband.

Avgörande/extra viktigt att notera är att växelverkan beskrivs ur ett (1) MP-perspektiv.
Vid växelverkan mellan atomer ”ser” respektive atom sitt INDIVIDUELLT förankrade perspektiv.
De individuella MP-förankringarna skapar de för växelverkan nödvändiga förutsättningarna.
Växelverkan är m a o ”ÖMSESIDIG” till sin natur.

Förnimmelsen av verkligheten är funktion av DIFFERENSEN mellan MP-perspektiven !
De komplexa samband som kännetecknar växelverkan baseras på varianter av Eulers formel,
i kombination med att formeln tilldelas skilda förankringar/referenser via DRP och MP.
Växelverkan skall alltså ömsesidigt återspegla förnimmelsen ur skilda perspektiv, och således även inkludera
båda MP-perspektiven.

VÄXELVERKAN innefattar DYNAMISK RESONANS, DYR, som via SKALFAKTORER, SKF, ”SKIFTAR/VÄXLAR PERSPEKTIV”
mellan olika individuella MP-perspektiv, varigenom BALANS erhålls mellan perspektiven.
RELATIONEN mellan perspektiven, c, är således KONSTANT.
Då MP-perspektiven är förankrade i G får det till följd att även VXV-BALANSEN är funktion av G.
Vid korrigering av avvikelse från balans via bl a DYR, inkluderas således även koppling till G.
Fenomenet/begreppet KRAFT härrör enligt konceptet från VXV-BALANS-AVVIKELSE.
Detta kan även uttryckas mer svårbegripligt som rubbad/störd differens-balans/reaktanskvot.

I föregående kapitel beskrivs hur VXV, inkl NEGATIV SPEGLING ur skilda MP-perspektiv, via SKALFAKTORVARIATION,
ger upphov till DIFFERENS, ΔØ.

Citat från kapitel 8,
”Resonanscykelns periodiska balansförlopp/period stipulerar att växelverkan mellan skilda
MP-förankringar, t ex kommunicerande atomer, A och B, sker med olika polaritet.
Något förenklat innebär det att resonans växelvis fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur
mellan A- och B-perspektiv som funktion av POLARITET.”
DIFFERENSEN är m a o en funktion av att den dynamiska resonansprocessen växelvis fördelar/separerar olika
perspektiv/strukturer (A- och B-perspektiv) som funktion av POLARITET. Att DYR spaltar upp växelverkan i
olika PERSPEKTIV, påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller en ”VXV-PROJEKTOR”.

Ett försök till förhoppningsvis begriplig sammanfattning av vad VÄXELVERKAN representerar skulle då kunna lyda
som följer, ÖMSESIDIG VÄXELVERKAN, i G, mellan atomer, baserad på individuellt förankrade MP-perspektiv,
innefattande SKALFAKTORVARIATION och därav beroende DYNAMISK RESONANS, TÄNJNINGS-ROTATION inkl
NEGATIV SPEGLING, som sammantaget via ÖMSESIDIGHETEN ger upphov till perspektivberoende komplex DIFFERENS.
De atomära fundamentala begreppen RUM, TID, KRAFT och GRAVITATION refererar/härrör till/från denna DIFFERENS.

Följande punkter kan betraktas som några blandade/osorterade förtydliganden.

• De SKALÄRA förändringarna ger upphov till ändrade reaktans-egenskaper.
Dessa ändrade reaktans-egenskaper innebär ändrade RESONANS-FÖRUTSÄTTNINGAR.
Växelverkan kan därigenom baseras på DYN RESONANS som funktion av skillnad i SKALÄRA variationer och/eller
egenskaper t ex typ av reaktans, ur respektive objekts perspektiv/förankring. De olika perspektiven skapar
förutsättningar för resonans av varandra beroende och relativt varandra orienterade resonanser.

• DYR spaltar upp växelverkan i olika symmetriska referensberoende SKF-PERSPEKTIV.
Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar två, varandra balanserande, perspektiv, ”AVIG och RÄT”.
ATOMEN är enligt konceptet en funktion av differens 2ΔØ, där ett antal 2ΔØ ingår.

• Balanskriteriet härrör från den komplexa dynamiska balansmekanism som växelvis
fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur mellan A- och B-perspektiv som funktion av POLARITET.
Det innebär att verklighetens atomära storheter formas av A- och B-perspektivets relation till G.
Detta är av betydelse för hur begreppet RELATIVITET skall tolkas.

• ΔØ kan betraktas som en impedans-anpassad komplex balans-länk.
Länken ΔØ innefattar av balansskäl två skepnader/strukturer, och skrivs därför symboliskt 2ΔØ.
Kännetecknande för i 2ΔØ ingående skepnaderna är att de baseras på olika skalfaktorer, SKF.
Det är denna komplexa SKF-differens som ger upphov till den ”TÄNJNINGS-ROTATION” som resulterar i
NEGATIV spegling, och därigenom aktuella balansförutsättningar.
För att beakta de till skilda förankringar refererande 2∆Ø kan balanskriteriet skrivas som ±2∆Ø.

• Det som skiljer de två ∆Ø, ingående i 2∆Ø, är att de refererar till, av den DYNAMISKA RESONANSEN, DYR,
inom ramen för VXV, SEPARERADE, projektioner. För att symboliskt redovisa DIFFERENSEN mellan projektionerna
”AVIG och RÄT” i 2∆Ø, inkl kantringskriteriet mm, ritas ”avig” på periferin av ”rät”.

• DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller en typ av ”VXV-PROJEKTOR”.
Kännetecknande för perspektiven är att de i viss bemärkelse BALANSERAR varandra.

• De olika MP-perspektiven är p g a DYR-BALANSERING och därav följande symmetri
principiellt till belopp LIKVÄRDIGA.

• Växelverkan avser och innefattar således ömsesidig komplex balansrelation mellan
individuellt förankrade atomer, i relation till ett ur vårt verklighetsperspektiv ”speglat” och balanserande G,
där vi inte kan utesluta att G i slutänden p g a vår mänskliga begränsning, visar sig vara ett fiktivt fenomen.
Enskild atom växelverkar därigenom ur sitt perspektiv, med samtliga universums atomer.
Detta ger ett samband som kan betraktas som en dynamisk överordnad Σ-effekt.
Grundtillståndet, G, beskrivs med koppling/referens till Σ-effekten.
Av dessa skäl är den enskilda atomen ur sitt perspektiv, strukturellt förankrad i/via universum.
Ur vårt atomära perspektiv kan därigenom G ses som ett fiktivt abstrakt överordnat tillstånd.
Detta överordnade tillstånd, G, öppnar för möjligheten av ett slutet universum som dynamisk illusion.

• Sammanfattat innebär detta att ÖMSESIDIG VXV, baserad på skilda MP-perspektiv, innefattar
SKALFAKTORVARIATION, TÄNJNINGS-ROTATION och NEGATIV SPEGLING, som p g a ömsesidighet och
resonans-symmetri sammantaget ger upphov till perspektivberoende DIFFERENS, 2Ư.

• Som ett alternativ baserat på vardagliga begrepp kan en starkt förenklad principiell analogi
som ej gör anspråk att vara komplett, för ”kommunikationen” mellan atom A och B bestå av kulor/sfärer
som simulerar fältkoncentrationer. Exponentens tecken i ejφ representerar en typ av riktning i denna
MP-förankrade komplexa process. Vi benämner atomerna A och B, och tänker oss att de genererar fält.
Fälten interfererar med varandra och bildar strukturella mönster av ”förtätning” (kontraktion) och ”förtunning”
(expansion), liknande kulor.
A och B ”upplever” individuellt olika mönster/perspektiv p g a deras individuella MP-förankringar.
När kulorna kolliderar med varandra deformeras de momentant. Deformationsprocessen kan betraktas som en
komplex transformeringsprocess där kula A, i kollisionsögonblicket, överför såväl rörelse som moment,
i komplex form, till kula B, och vice versa.
Deformationsprocessen förekommer i TVÅ SKEPNADER p g a de individuella förankringarna.
Deformationsprocessen är m a o ÖMSESIDIG till sin natur.
För växelverkande atomer innebär detta att koncentrationsvariationer i form av överskott och
underskott i G som analogi kan liknas vid ”tryck” respektive ”sug”.
A och B förnimmer därvid interferensmönstret OLIKA p g a skilda MP-förankringar.
Olika MP-förankringar medför ömsesidigt olika skalfaktorer, SKF.

• För att besvara inledande frågor via en tänkbar atomär modell används begreppet
RESONANS. När spole/induktans kopplas samman med kondensator/kapacitans bildas en svängningskrets av
enklare slag. Svängningskretsen kan vara av två närbesläktade typer, benämnda seriell och/eller parallell typ.
Kännetecknande för dessa svängningskretsar är att impedansen går mot min för serievarianten, och mot max
för parallellvarianten, vid en viss frekvens, den s k resonansfrekvensen.
Reproduktionsmodellen för ∆Ø bygger på analogier till detta och A&R.
Vid MP och DRP uppträder resonans i olika skepnad beroende av respektive MP-förankring, och vilket är viktigt,
som funktion av SKF.
Detta har sin grund i produkt av Eulers ekvation, och hur tecknet ± ger upphov till reaktans-skift.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

12 FÄLT

De elektromagnetiska fälten, EMF, och fältens säregna egenskaper, har sedan länge fascinerat.
Fälten antyder att universum har egenskaper som vårt medvetande ej förmår förnimma och tolka.
Fältens ursprung i ett universellt perspektiv saknar, såvitt jag erfarit, även de, egentlig förklaring.
Då mitt yrkesverksamma liv till stor del ägnats åt virvelströmsteknik, baserad på utnyttjandet av
elektromagnetiska fält och deras utbredning och egenskaper, har avsaknad av förklaring upplevts som
både frustrerande och otillfredsställande.

Med elektromagnetiska fält avses atomärt oscillerande elektriska och magnetiska fält.
Elektriska fält baseras på att ett fält uppstår mellan en negativt och en positivt laddad partikel.
Det är dock enbart en teoretisk konstruktion då det inte anses finnas något fysiskt fält eller eter.
Även magnetiska fält utgör en teoretisk konstruktion. Båda fälttyperna har atomärt strukturformer
som innefattar de rumsliga begreppen, LINJÄRT och CIRKULÄRT.

De elektromagnetiska fälten anses fullständigt beskrivna av Maxwells ekvationer.
Det är sannolikt ett korrekt konstaterande, men ”vad är höna respektive ägg” ? Maxwell kombinerade via
en matris, olika verifierade elektriska samband, och kunde därigenom utveckla ekvationerna ifråga.
Observera dock att matrisen härleds utifrån matematik vars regelverk formats av den verklighet vi förnimmer.
Lägg till detta att förnimmelsen baseras på den MASKERING som MP innefattar och bygger på.
Maskeringen ger via polarisation upphov till en typ av OBALANS, där obalansen är en funktion av den
maskerande strukturen. Detta kan med fog tolkas som att Maxwells ekvationer beskriver ”egenskaper”
som ej nödvändigtvis behöver återspegla vad fälten egentligen representerar. Är förnimmelsen, så som
beskrivs i konceptet, en NEGATIV spegling, kan Maxwells ekvationer omöjligt göra anspråk på att ge hela bilden.

Kännetecknande för den metafysik som kommer till användning inom konceptet och dess vxv, är att olika/skilda
referenser tillämpas med hjälp av de unika principerna MP, DRP och DYR. Detta framgår av figur 3.
De enligt konceptet, via MP, skilda individuella referenserna, leder till att den av Maxwells ekv beskrivna
oscillation-relationen (ur atomärt perspektiv) uppträder ”förskjuten” ur respektive MP-perspektiv, vilket utgör
grund för balanskriteriet ΔØ, och således även för vår verklighet. När DRP och MP förs in i resonemanget framstår
alltså den relativa ”ömsesidiga” verkligheten atomärt som en typ av komplex differens mellan sinsemellan
förskjutna oscillation-relationer.
Det som i konceptet benämns det ”imaginära navet” representerar här ”reaktans-skiftet” (±j/j).
Den intressanta konsekvensen av detta bör vara att verkligheten, på metafysiska nivå, baseras på vxv-kombination
av olika/skilda metafysiska ”sanningar”. Inom ramen för den ”atomära” verkligheten bör följden bli att det är
omöjligt att definiera vad som utgör "ABSOLUT SANNING".

Materia beskrivs via de elektromagnetiska fälten och dess egenskaper.
Notera här att det materiella (materia) är ett begrepp som är kopplat till (≈ en funktion av) den verklighet vi
tycker oss förnimma via rumtiden, och är således beroende av ”jagets” struktur. Frågeställningen om "jaget" är
att betrakta som en illusion (fri från våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt
verkligt (beskrivbart inom ramen för det förnimbara), är fascinerande. Så länge vi inte har det slutgiltiga
svaret är det troligen omöjligt att förstå vad som döljer sig ”bortom rumtiden”, och som alternativ hänvisade
till att söka atomära modeller. Frågan bör då rimligen ha den dignitet som krävs för att kunna göra anspråk på
att vara en av de mer fundamentala och obesvarade frågorna inom filosofin.
Materia inkl fälten är m a o ett internt rumtiden-begrepp. Fälten kan med detta betraktelsesätt anses utgöra
filosofins fundament, och i förlängningen nyckeln till svaren på de stora frågorna inom filosofin.
Hård-drar vi detta resonemang så finns det således skäl att misstänka att fälten ej existerar, utan att vi, p g a
”begrepps-konvertering”, enbart förnimmer effekter/egenskaper (som vi benämner fält) av något okänt,
och därmed svajar även definitionen av materia.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

13 ATOM

ATOMEN använder balanskriteriet 2ΔØ som byggelement, och kan därigenom ses som en vidareutveckling,
där ett antal 2ΔØ är låsta till varandra, Σ2ΔØ, som funktion av kriteriet, A&R.
Kantringskriteriet utgör konsekvens av DIFFERENS mellan INDIVIDUELLA MP-förankringar i G.
A&R, refererar således indirekt även till G. A&R ger m a o den position där ”förändringstyngdpunkten”
passerar den gräns ”tipping point” där typ av komplex struktur SKIFTAR p g a BALANSEN så kräver.
A&R resulterar i en ”flödes-riktning” i form av en ”kedja”.
BALANSKRITERIE, ΔØ beskriver en ”länk” i den ”kedjan”, v g se Figur 1, 2 och 3.

BALANS i ”basal” form” symboliseras av ΔØ.
BALANS-KRITERIET, 2ΔØ, benämns BALANS-KONFIGURATION”, BK.
BALANS-KRITERIET, 2ΔØ, kännetecknas av CIRKULÄRA, SKALÄRA, SYMMETRISKA DUBBEL-ROT-TÄNJNINGAR
multi-orienterade som funktion av n·j
BALANS-KRITERIET, 2ΔØ, har förmåga att ingå som ”byggelement” i större balanskomplex.

När vi tänker oss begreppet balans, är det ofta i termer som + och ‒, som eliminerar varandra.
Balanskriteriet 2ΔØ kan här ses som en atomär version, med grund i matematikens regelverk.
Det luriga är att de atomärt balanserar varandra när de är OLIKA STORA relativt varandra.
Det beskrivs som olika SKALOR, och SKALFAKTOR inkl ROTATION.
Det är den här skillnaden i storlek som i slutänden ger oss våra atomära begrepp, t ex TID.

Symbolen j kan ses som en typ av ”atomärt” medelvärdet av +1 och ‒1. j = ±√+1 · ‒1
Det är utifrån detta medelvärde som BALANS skall uppfattas råda atomärt !
Symbolen ±j får därigenom karaktär av komplext IMAGINÄRT BALANS-NAV.

De symboliska ”sfärerna” i 2ΔØ har alltså olika ”tecken”, vilket gör att de balanserar varandra.
De i konceptet tillämpade principerna bekräftar indirekt att tecknen + och ‒, härrör från atomens
strukturella ”obalans-sidställning”, som funktion av de individuella MP-förankringarna.

Kantringskriteriet, A&R och symbolen ±j som medelvärde öppnar upp för att balanskriteriet 2ΔØ
har speciella egenskaper.
Konceptet betraktar t ex vår ATOMÄRA verklighet som ett ”SIDSTÄLLT” fenomen i universum.
Vänder vi på resonemanget så innefattar balanskriteriet 2ΔØ en RELATION till atomen.
Relationen skriver vi symboliskt Δt. En ”kedja” av n st 2ΔØ resulterar i TID = n·Δt

Från kapitel 10 minns vi att utmärkande för DYR är att principen spaltar upp växelverkan i olika
referensberoende SKF-PERSPEKTIV. Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar två, varandra balanserande, perspektiv.
DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”.
Kännetecknande för perspektiven är att de p g a RESONANSBEROENDE VÄXLING BALANSERAR varandra
enligt ovan. För att atomen som komplext fenomen skall vara balanserad behövs tillgång till något ytterligare.

Så vad finns det ytterligare att tillgå ?
Balanskriteriet 2ΔØ kännetecknas av BALANS, som är SIDSTÄLLD relativt verkligheten.
Sidställningen innefattar p g a SKF även en typ av ”dubbel” tänjningsbaserad ”ROTATION”.
Detta öppnar för principiell beskrivning av atomen !

• Börja med att betrakta balanskriteriet 2ΔØ som en typ av SIDSTÄLLD komplex symmetriskt ”dubbel-tänjd”
”BALANS-KONFIGURATION”, +jBK SIDSTÄLLD.
• Därefter BALANSERAS balanskriteriets SIDSTÄLLNING med en INVERTERAD, ‒jBK SIDSTÄLLD konfiguration.
• Efter balansering har en ny, mer komplex, ej sidställd, variant av ”balans-enhet” skapats, BK NEUTRAL.
• Skillnaden mellan ”balansenheterna” är att de är ”mot-riktade” (+ / ‒) relativt varandra, men p g a
deras ”dubbel-riktade” tänjningsnatur är det ”±j” som atomärt skiljer dem åt.

Genom att skifta tecken kan sedan, på likartat sätt, allt fler BALANS-KONFIGURATIONER i balans skapas.
ATOMEN och det periodiska systemet är exempel på detta.

Utifrån detta går det sedan även att finna förklaring till vad ”mörk materia” representerar.

Med kännedom om atomens balans-struktur finns nödvändiga förutsättningar för att därur härleda och
definiera de fundamentala atomära begreppen RUM, TID och KRAFT.
ATOMEN manifesterar via VÄXELVERKAN m a o RUM, TID och KRAFT.
Då MP-perspektiven är förankrade i G får det till följd att även VXV-BALANSEN är funktion av G.

I kapitel 7 beskrivs DYNAMISK RESONANS, DYR, som en symmetri-reglerande princip, ingående i de ömsesidiga
växelverkansambanden.
Citat,
”Denna impedansskillnad används inom konceptet vid växelverkande atomer och resonans för
att neutralisera/balansera koncentrations-variationer i form av överskott och underskott i G.
Detta möjliggörs p g a det reaktans-SKIFT som sker kring resonanspunkten, ω0, och som kan liknas vid ett
av vxv-reaktanskvoten styrt ”KOMPENSATIONS-FLÖDE” som eftersträvar balans.
Det reaktans-styrda ”KOMPENSATIONS-FLÖDET” kan ur det atomära verklighetsperspektivetjämställas med
att ”KOMPENSATIONS-VEKTORN” ”roterats” och ändrar riktning mot balans. Principiellt rör det sig om
RESONANSENS SYMMETRI-SKAPANDE egenskaper i kombination med SKALFAKTORDIFFERENS och REFERENSSKIFT.”


RUM: Konsekvens av MP och VXV, som ingår i balanskriteriet 2ΔØ f(n x RΔØ)
KOMPENSATIONS-VEKTORNS reaktans-styrda ”rotation” innefattar ”skiftad” vektorförankring som funktion
av principen DYNAMISK RESONANS, DYR. Det är bl a detta skift som separerar SKF-sfärerna i balanskriteriet 2ΔØ.
Detta utgör basal grund för begreppet RUM.

TID: Konsekvens av RUM, MP, DYR och VXV, som ingår i balanskriteriet 2ΔØ f(n x RΔØ)

KRAFT: Konsekvens av störd balans, som rubbad/störd differens-balans/reaktanskvot)

Det som skiljer KRAFT och GRAVITATION åt, från varandra, är sättet varpå störningen ”anbringas” och
påverkar växelverkan-balans-loopen.
Vid korrigering av avvikelse från balans via bl a DYR, inkluderas således även koppling till G.
Fenomenet/begreppet KRAFT härrör enligt konceptet från VXV-BALANS-AVVIKELSE.
Notera att detta även inkluderar G:s dynamik.

Vid förekomst av relativrörelse, V, störs/rubbas DYR-regleringen av växelverkansambanden.
Är V konstant stabiliseras regleringen relativt omgående (ingen störning förekommer) och ingen kraft gör sig
då gällande. Om V däremot ändras över tid får det till konsekvens att regleringen får arbeta kontinuerligt
sidställd relativt vilo-resonansen, vilket innebär KRAFT.

Newtons första lag säger att det behövs en kraft för att accelerera ett föremål.
Newtons andra lag tar detta ett steg längre, och anger mer exakt hur accelerationen beror på kraften.
Lagen stipulerar att, Om ett föremål med massan m accelererar med accelerationen a och utsätts för
kraften F så gäller F= ma där a =m/s^2 , samt att kraften verkar i samma riktning som accelerationen.
Detta överensstämmer med konceptets slutsatser.

GRAVITATION som begrepp kan ses som kusin till begreppet KRAFT.
Kortfattat beskrivet är gravitationskraften en variant av konceptets beskrivning av KRAFT,
som konsekvens av störd vxv-balans som funktion av universums dynamik.

[Illusionen]

DELTA-KONCEPTET
Anordning baserad på metafysiska BSM-resonemang.

14 MÖRK MATERIA / ENERGI

Merparten av de begrepp och fenomen jag kommit i kontakt med, i samband med författandet
av föreliggande uppsats, saknar överraskande entydiga och stringenta referenser och definitioner.
Det är givetvis både frustrerande och anmärkningsvärt att fysiken påminner om ett ”gungfly”.
Fenomenet Energi utgör här inget undantag.

När universum studeras finns två vedertagna metoder att försöka förstå vad som finns där ute.
Det första är genom att studera ljuset, alltså de av växelverkande atomer manifesterande elektromagnetiska
fälten, som sänds ut och absorberas av materia i universum, genom direkta astronomiska observationer.
Det andra sättet är att använda tyngdlagarna/gravitationen - och den effekt som materia och energi har på
rymdens s k ”krökning”. En av astrofysikens största obesvarade frågeställningar är varför dessa två oberoende
metoder, som båda mäter samma universum, inte stämmer överens.

Om de elektromagnetiska fälten förutsätter närvaro av atomer förefaller inte MÖRKA MATERIA leva upp till
atomens kännetecken. Kraft definieras i konceptet som konsekvens av störd vxv-balans vid ATOMÄR växelverkan..
MÖRK ENERGI är anti-gravitationell vilket kan tolkas som gravitationsneutraliserande.

Einsteins formel för energi, E = m c², och relativitetsteorier, åberopas ofta inom fysiken.
Själv känner jag ej till dessa teorier annat än ytligt.
Jag har ej heller funnit någon bra motivering inkl definitioner, till den speciella relativitetsteorin.
Så vad är då egentligen energi ? Figur 1 och 2 ger en första fingervisning om att det rör sig om ett komplext
fenomen som kräver basala definitioner.

Einsteins ekvation, E = m c² , borde vara av intresse, och kan förenklat härledas enligt,
f = m dV / dt + V dm / dt
För ljus är dV / dt = 0 vilket ger, f = V dm / dt
E = f s vilket ger dE = f ds
S = v t vilket ger ds = V dt
dE = f ds = V dm / dt · V dt = V² dm
dE = V² dm sätts, V = C, ger detta efter integrering, E = m c²

Var här observant på att dessa samband genomgående baseras på reella atomära begrepp.

Einstein förklarade aldrig varför c är konstant, utan förlitade sig på omfattande experimentella verifierande
mätningar, där inga avvikelser från de resultat teorin förutsäger har kunnat påvisas.
Det är alltså via matematik, utan egentliga definitioner, som formeln, E = m c², verkar ha tillkommit.
Men om matematik, så som konceptet hävdar, grundas på det vi förnimmer, är matematik inte det absoluta
hjälpmedel som leder oss till full förståelse av fysiken. Personligen anser jag därför att en matematisk
härledning utan tydliga definitioner inte är detsamma som att förstå.

I härledningen använder sig Einstein som synes av postulatet som säger att ljusets hastighet, c, alltid är
absolut konstant (dV/dt = 0). Uttrycket dV/dt = 0 har sin grund i det som atomärt är förnimbart.
Finns det någon substans i det figur 1 förmedlar, så stämmer inte detta antagande/påstående !
Figur 1 säger hävdar att dV/dt ≠ 0

Budskapet som konceptet försöker förmedla har EXISTENS OCH DESS MOTSATS som utgångspunkt.
Begreppet EXISTENS medför att beskrivningen av BALANSKRITERIET, 2ΔØ, i kapitel 10 tilldelas en utökad betydelse,
och därför skall betraktas som EXISTERA i olika skala på en av flera tänkbara NIVÅER av SKALÄRA versioner.
Grundtillståndet, G, representerar en sådan högre version/nivå. MULTI-SKALÄRA samband öppnar m a o dörren
till ett mer fascinerande DOLT UNIVERSUM.
Kombination av balans- och kantrings-kriterier tillhandahåller de egenskaper som krävs.

Att medelvärdet av G, beskrivs som komplext multiskalärt VXV-BALANS-förlopp via DYR, innefattande både den
reella ”verkligheten” (50%), och dess imaginära ”spegling” (50%) bör här vara av betydelse vid förklaring/beskrivning
av varför universum anses bestå av lika delar materia och antimateria. Enligt facklitteraturen innefattar universum,
Mörk energi (73%) är energin som finns i vakuum, och är anti-gravitationell.
Mörk materia (ca 25%) interagerar i universum, genom gravitation.

A&R är den position där förändringstyngdpunkten passerar den gräns, ”tipping point”, där typ av struktur SKIFTAR
p g a att BALANSEN så kräver. Förändringens ”RIKTNING” är här av betydelse för vilken strukturtyp inkl egenskaper,
som genereras av A&R, via kantringsförloppet. Sannolikt utgör den ”mörka” struktur-delen av universum en
balanseffekt av vår ”fas-position” i universum.

MÖRK ENERGI

73 % av universum benämns mörk energi, och har enbart anti-gravitationell ”expansiv” påverkan.
Mörk energi har påfallande likheter med Grundstatus, G.

Jag är inte tillräckligt påläst i ämnet för att ha en mer bestämd uppfattning, men det förefaller både troligt och
uppenbart att det är de MULTI-SKALÄRA samband som konceptet avhandlar som utgör övergripande förklaring.
Samma typ av ”balans-flöden” som eftersträvar neutralisering av över- och under-skott i G förekommer sannolikt
på olika skalära, men samverkande, NIVÅER.
Att atomen skulle vara unik som koncentrationsstruktur är ej heller något som går att ta för givet.
Det medför att andra koncentrationskonstellationer än atomen kan verka på andra skalära nivåer.
I texten beskrivs som hypotes hur Grundstatus, G, inom överordnad SKALÄR NIVÅ utgör tänkbar balanserad
struktur till VERKLIGHETEN. Ett sådant resonemang skulle kunna vara en tänkbar G-förklaring till ”mörk energi”.
Den mörka energin förefaller passa in i de principer konceptet hävdar gäller.

MÖRK MATERIA

Ca 25% av universum benämns mörk materia, och interagerar i universum, genom gravitation. Mörk materia är
något i rymden som alltså har gravitation, men inte liknar något som forskare tidigare har sett, och avger
inte elektromagnetisk strålning.

Mörk materia skall ha förmåga att störa vxv-balansen mellan koncentrationer i G.
Orsaken till detta är att KRAFT i konceptet definieras som konsekvens av störd balans.
Det som skiljer KRAFT och GRAVITATION åt, från varandra, är sättet varpå störningen ”anbringas” och påverkar
växelverkan-balans-loopen.
Vid korrigering av avvikelse från balans via bl a DYR, inkluderas således även koppling till G.
Fenomenet/begreppet KRAFT härrör enligt konceptet således från VXV-BALANS-AVVIKELSE.
Notera att detta även inkluderar G:s dynamik.

Av föregående kapitel framgår att det atomen förnimmer/registrerar via växelverkan är beroende av atomens
egen struktur. Det kan liknas vid att atomen, ur universum, ”SEPARERAR” ut strukturer, som funktion av
”egenstrukturen”. Som konsekvens av att atomens egenstruktur är formad av kantringskriteriet ”j”, ”känner”
atomen SELEKTIVT av universum, som en p g a växelverkan ”sidställd” funktion av den kantrings-beroende
”separatorn”, ”j”, vilket indirekt verifieras av Eulers formel.
Det komplexiteten här erbjuder, är både fascinerande och svindlande.

Det UNIVERSUM atomen anser sig förnimma, med atomens struktur som REFERENS, är således en BEGRÄNSAD,
av atomen SELEKTIVT, via ”j” och växelverkan, ur universum vald/utseparerad VERKLIGHET.

Figur 3 redovisar de elektromagnetisk fältens ursprung och hemhörighet.
Notera att det är ATOMEN som här manifesterar FÄLTEN via aktuell växelverkan.
En hypotes är att mörk materia representerar balanserande SPEGLING till materia i figur 3,
alltså en typ av ”antimateria”.