Att acceptera att en annorlunda eller motsatt åsikt existerar och förtjänar rätten att existera är en sak, men att acceptera själva ståndpunkten innebär att man inte längre motsätter sig den. Den nya toleransen betyder att om man verkligen accepterar någons annans åsikt så innebär det att man anser den vara sann, eller åtminstone lika sann som den egna ståndpunkten. Således går vi från att tillåta fritt uttryck för motsatta åsikter till att acceptera alla åsikter. Vi skiftar från att tillåta konträra övertygelser och påståenden till att hävda att alla övertygelser och påståenden är lika giltiga. Därmed glider vi från den gamla toleransen till den nya. (kap. 1, min övers.)
Det här innebär extrem relativism, för det betyder ju att ingen ståndpunkt är exklusivt sann. Starka åsikter är bara en preferens för en viss verklighetsuppfattning, som inte är mer giltig än de övriga. Vad som förvärrar problemet är att även ordet 'intolerans' får en ny innebörd:
Om man utgår från den nya synen på tolerans och sätter den högst upp i skalan av moraliska dygder, så blir den värsta synden intolerans. Problemet är att begreppet intolerans, liksom den nya toleransen, också får en ny innebörd. Intolerans är inte längre en vägran att tillåta motsatta åsikter att uttryckas offentligt, utan måste förstås som varje ifrågasättande eller motsägelse av uppfattningen att alla åsikter är lika giltiga och alla världsåskådningar lika värda. Att ifrågasätta sådana postmoderna axiom är per definition intolerant. För ett sådant ifrågasättande finns det ingen som helst tolerans, för det klassas som intolerans och måste därför fördömas. Det har blivit till den värsta synden. (ibid.)
Den nya betydelsen av tolerans får alltså allomfattande intolerans som konsekvens! Då många fortfarande använder ordet i den gamla betydelsen, så leder det till språkförbistring. Det är skrämmande hur ord successivt ändrar mening i den moderna tiden, så att de får en helt annan innebörd och snarare kommer att betyda motsatsen. Det gäller att hålla ögonen på betydelseglidningar och kritisera dem, för det fungerar på samma sätt som indoktrinering. Pga. sådana betydelseförändringar kommer folk automatiskt anamma ett relativistiskt tänkande i moral- och kulturfrågor och utgå från att ingen objektiv sanning existerar. Det gör att unga människor får svårt att rota sig, och den mentala ohälsan ökar.
Synpunkter?