rätt eller fel

[Smisk]

Stoikerna talade mycket om vikten av dygd.
Men vad är det dygdigt liv? Ordet "odygdigt" förstår vi bättre.
Att var dygdig är att handla rätt. Odygdig måste alltså vara att handla fel.
Men vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?

Många filosofer hamnar i att det rätta är att följa naturen.
Men följer vi naturen så kan vi inte dricka komjölk t.ex. Den är ju avsedd för kalven.
Homosexualitet följer inte heller naturen. Naturen skapade sexualiteten för fortplantning, inte för nöje och njutning. Den är naturens sätt att få saker att ske som måste ske. Därför sker det enligt naturen ordning men inte alltid "enligt ritningarna".

Människan ska ska följa sin natur. Då handlar hon rätt.
Men människans natur verkar vara så tygellös så det är tveksamt om vi kan ha den som enda ledstjärna.
Vi måste ha lagar och regler annars slår vi förr eller senare ihjäl varann.
Vi måste ha en rättsstat i botten annars hamnar vi snart i anarki.
Världen var mycket enklare i äldre tider. Då skulle det ha kunnat räcka med "tio Guds bud".
Nu stiftas det nya lagar i en strid ström. Det blir allt svårare att hålla reda på allt ska och allt man inte får.

Enligt stoikerna är människans syfte att utveckla sina dygder och dessa är visdom, mod, måttfullhet och rättvisa.
Enligt dem är naturen sammanlänkad och styrd av en rationell intelligent kraft, logos. Vi bör alltså leva i enlighet med dessa dygder för att förstå naturen då vi är en del av den och den en del av oss.

En sak som har hänt är dock det som kallas för "disenchantment of the world"
När världsbilden "tappar värdeaspekten" av naturen och naturen går från att vara en andlig entitet med oss inom den till att vara naturresurser människan äger. Naturen går från att vara något meningsfullt till att vara ett föremål för mänskliga begär.

Tankar om önskvärdhet och handlingars rätt och fel blir då påklistrade riktlinjer istället för genuina kvalitéer livet har vi förhåller oss till.

[Algotezza]

Stoikerna talade mycket om vikten av dygd.
Men vad är det dygdigt liv? Ordet "odygdigt" förstår vi bättre.
Att var dygdig är att handla rätt. Odygdig måste alltså vara att handla fel.
Men vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?

Många filosofer hamnar i att det rätta är att följa naturen.
Men följer vi naturen så kan vi inte dricka komjölk t.ex. Den är ju avsedd för kalven.
Homosexualitet följer inte heller naturen. Naturen skapade sexualiteten för fortplantning, inte för nöje och njutning. Den är naturens sätt att få saker att ske som måste ske. Därför sker det enligt naturen ordning men inte alltid "enligt ritningarna".

Människan ska ska följa sin natur. Då handlar hon rätt.
Men människans natur verkar vara så tygellös så det är tveksamt om vi kan ha den som enda ledstjärna.
Vi måste ha lagar och regler annars slår vi förr eller senare ihjäl varann.
Vi måste ha en rättsstat i botten annars hamnar vi snart i anarki.
Världen var mycket enklare i äldre tider. Då skulle det ha kunnat räcka med "tio Guds bud".
Nu stiftas det nya lagar i en strid ström. Det blir allt svårare att hålla reda på allt ska och allt man inte får.

Enligt stoikerna är människans syfte att utveckla sina dygder och dessa är visdom, mod, måttfullhet och rättvisa.
Enligt dem är naturen sammanlänkad och styrd av en rationell intelligent kraft, logos. Vi bör alltså leva i enlighet med dessa dygder för att förstå naturen då vi är en del av den och den en del av oss.

En sak som har hänt är dock det som kallas för "disenchantment of the world"
När världsbilden "tappar värdeaspekten" av naturen och naturen går från att vara en andlig entitet med oss inom den till att vara naturresurser människan äger. Naturen går från att vara något meningsfullt till att vara ett föremål för mänskliga begär.

Tankar om önskvärdhet och handlingars rätt och fel blir då påklistrade riktlinjer istället för genuina kvalitéer livet har vi förhåller oss till.

Det är tolkningar utifrån personliga erfarenheter, kunskaper och förmågor och den tid och det sociala sammanhang man lever i.

Hur bevisar man att det finns allmänna moraliska principer, giltiga i alla tider, om man samtidigt menar att böra ej följer av vara? Hur varat än ser ut - kan börat vara funtat helt annorlunda. Martinus talar om en generell etisk lag som han kallar kärlekslagen som man kan bryta mot eller följa och som i princip innebär att alltid välja det mest kärleksfulla alternativet, på lång sikt. Idealet är att det man väljer är mest kärleksfullt både på kort och lång sikt och att det på lång sikt alltid gagnar helheten.

Vad är genuina kvaliteter i livet? Jag ser det mest som en form av retorik för att ge mer tyngd åt sin åsikter.

Jag håller med om att visdom, mod, måttfullhet och rättvisa samt ärlighet är eftersträvansvärda egenskaper men de kan väl grundas i den egna moraliska kompassen eller samvetet, som man talade om förr i alla fall. Kompassen eller samvetet är som allt annat grundat i egen erfarenhet, ens känsla och förnuft och ens förmågor. Detta är dock åsikter, värderingar.

Kan man tala om moraliska fakta?

[Pilatus]

Hur bevisar man att det finns allmänna moraliska principer, giltiga i alla tider, om man samtidigt menar att böra ej följer av vara? Hur varat än ser ut - kan börat vara funtat helt annorlunda. Martinus talar om en generell etisk lag som han kallar kärlekslagen som man kan bryta mot eller följa och som i princip innebär att alltid välja det mest kärleksfulla alternativet, på lång sikt. Idealet är att det man väljer är mest kärleksfullt både på kort och lång sikt och att det på lång sikt alltid gagnar helheten.

Det finns som vi dagligen ser mycket besvärliga situationer där det gäller att bara överleva, mindre hur. Det måste vara destruktivt för all slags moral. Trots allt detta mänskliga elände så föds det barn, många barn. Det tycks finnas en drift att hålla i gång livet även då utsikterna inte lovar någonting alls.

Vad är genuina kvaliteter i livet? Jag ser det mest som en form av retorik för att ge mer tyngd åt sin åsikter.

Kampen att leva, att komma vidare.

Kan man tala om moraliska fakta?

Men vi har ju vissa principer, att skydda liv och egendom. Den som inte respekterar dessa kommer vi att straffa.

[xion]

Stoikerna talade mycket om vikten av dygd.
Men vad är det dygdigt liv? Ordet "odygdigt" förstår vi bättre.
Att var dygdig är att handla rätt. Odygdig måste alltså vara att handla fel.
Men vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?

Många filosofer hamnar i att det rätta är att följa naturen.
Men följer vi naturen så kan vi inte dricka komjölk t.ex. Den är ju avsedd för kalven.
Homosexualitet följer inte heller naturen. Naturen skapade sexualiteten för fortplantning, inte för nöje och njutning. Den är naturens sätt att få saker att ske som måste ske. Därför sker det enligt naturen ordning men inte alltid "enligt ritningarna".

Människan ska ska följa sin natur. Då handlar hon rätt.
Men människans natur verkar vara så tygellös så det är tveksamt om vi kan ha den som enda ledstjärna.
Vi måste ha lagar och regler annars slår vi förr eller senare ihjäl varann.
Vi måste ha en rättsstat i botten annars hamnar vi snart i anarki.
Världen var mycket enklare i äldre tider. Då skulle det ha kunnat räcka med "tio Guds bud".
Nu stiftas det nya lagar i en strid ström. Det blir allt svårare att hålla reda på allt ska och allt man inte får.

Man kan ju se det så här också;
Människan är konstituerad som allätare. Därför har vi svårt att klara oss på enbart vegetarisk föda.
Som allätare måste det anses naturligt att äta andra djur. Även mjölken som kalvarna skulle ha fått.
Man kan säga att vårt förhållande till våra tamdjur är symbiotiskt. Vi skyddar och förser dom med mat i utbyte mot att vi nyttjar dem på olika sätt.
Genom detta förhållande så har tamdjuren i princip trängt ut de "vilda" djuren från deras naturliga habitat och blivit dominerande i numerär.

[Vertumnus]

Stoikerna talade mycket om vikten av dygd.
Men vad är det dygdigt liv? Ordet "odygdigt" förstår vi bättre.
Att var dygdig är att handla rätt. Odygdig måste alltså vara att handla fel.
Men vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?

Många filosofer hamnar i att det rätta är att följa naturen.
Men följer vi naturen så kan vi inte dricka komjölk t.ex. Den är ju avsedd för kalven.
Homosexualitet följer inte heller naturen. Naturen skapade sexualiteten för fortplantning, inte för nöje och njutning. Den är naturens sätt att få saker att ske som måste ske. Därför sker det enligt naturen ordning men inte alltid "enligt ritningarna".

Människan ska ska följa sin natur. Då handlar hon rätt.
Men människans natur verkar vara så tygellös så det är tveksamt om vi kan ha den som enda ledstjärna.
Vi måste ha lagar och regler annars slår vi förr eller senare ihjäl varann.
Vi måste ha en rättsstat i botten annars hamnar vi snart i anarki.
Världen var mycket enklare i äldre tider. Då skulle det ha kunnat räcka med "tio Guds bud".
Nu stiftas det nya lagar i en strid ström. Det blir allt svårare att hålla reda på allt ska och allt man inte får.

Enligt stoikerna är människans syfte att utveckla sina dygder och dessa är visdom, mod, måttfullhet och rättvisa.
Enligt dem är naturen sammanlänkad och styrd av en rationell intelligent kraft, logos. Vi bör alltså leva i enlighet med dessa dygder för att förstå naturen då vi är en del av den och den en del av oss.

En sak som har hänt är dock det som kallas för "disenchantment of the world"
När världsbilden "tappar värdeaspekten" av naturen och naturen går från att vara en andlig entitet med oss inom den till att vara naturresurser människan äger. Naturen går från att vara något meningsfullt till att vara ett föremål för mänskliga begär.

Tankar om önskvärdhet och handlingars rätt och fel blir då påklistrade riktlinjer istället för genuina kvalitéer livet har vi förhåller oss till.

Det är tolkningar utifrån personliga erfarenheter, kunskaper och förmågor och den tid och det sociala sammanhang man lever i.

Hur bevisar man att det finns allmänna moraliska principer, giltiga i alla tider, om man samtidigt menar att böra ej följer av vara? Hur varat än ser ut - kan börat vara funtat helt annorlunda. Martinus talar om en generell etisk lag som han kallar kärlekslagen som man kan bryta mot eller följa och som i princip innebär att alltid välja det mest kärleksfulla alternativet, på lång sikt. Idealet är att det man väljer är mest kärleksfullt både på kort och lång sikt och att det på lång sikt alltid gagnar helheten.

Vad är genuina kvaliteter i livet? Jag ser det mest som en form av retorik för att ge mer tyngd åt sin åsikter.

Jag håller med om att visdom, mod, måttfullhet och rättvisa samt ärlighet är eftersträvansvärda egenskaper men de kan väl grundas i den egna moraliska kompassen eller samvetet, som man talade om förr i alla fall. Kompassen eller samvetet är som allt annat grundat i egen erfarenhet, ens känsla och förnuft och ens förmågor. Detta är dock åsikter, värderingar.

Kan man tala om moraliska fakta?

Säg nu att moral inte handlar om bör utan om är, att vi som vissa menar föds med ett visst antal uttalade moraliska intentioner. Ungefär som språk. Vi föds med en förmåga att ta till oss språk och även om vi har ett stort antal språk i världen så följer samtliga vissa gemensamma grundregler, regler som är nödvändiga för språkets funktion.
Behovet av moral kommer ur behovet eller rent av ur tvånget att leva i grupp. Moralen väger den enskildes intressen mot kollektivets. Kan något av dessa intressen negligeras, kan moral se ut hur som helst eller finns det beståndsdelar som är nödvändiga, om det som står på spel är gruppens sammanhållning och därmed överlevnad?
Kan det vara så att viss grundläggande moral hos människosläktet återuppstår med samma envishet som kunskapen att två plus två är lika med fyra.

[Smisk]

Det är tolkningar utifrån personliga erfarenheter, kunskaper och förmågor och den tid och det sociala sammanhang man lever i.

Hur bevisar man att det finns allmänna moraliska principer, giltiga i alla tider, om man samtidigt menar att böra ej följer av vara? Hur varat än ser ut - kan börat vara funtat helt annorlunda. Martinus talar om en generell etisk lag som han kallar kärlekslagen som man kan bryta mot eller följa och som i princip innebär att alltid välja det mest kärleksfulla alternativet, på lång sikt. Idealet är att det man väljer är mest kärleksfullt både på kort och lång sikt och att det på lång sikt alltid gagnar helheten.

Vad är genuina kvaliteter i livet? Jag ser det mest som en form av retorik för att ge mer tyngd åt sin åsikter.

Jag håller med om att visdom, mod, måttfullhet och rättvisa samt ärlighet är eftersträvansvärda egenskaper men de kan väl grundas i den egna moraliska kompassen eller samvetet, som man talade om förr i alla fall. Kompassen eller samvetet är som allt annat grundat i egen erfarenhet, ens känsla och förnuft och ens förmågor. Detta är dock åsikter, värderingar.

Kan man tala om moraliska fakta?

Kärlekslagen är en fin tanke jag kan köpa sett med Martinus glasögon. Den är väl kompatibel med många moraliska modeller som kristendomen, hinduism och buddhism mfl.

Med genuina kvaliteter menar jag saker som följer från naturen till motsats från saker som är påklistrade i efterhand.
Rovdjur följer sin genuina/inneboende natur i sitt beteende men människan har ett tänkande och förnuft utöver sina egna drifter och dessa gör att vi kan klistra på tankar ovanpå dem vi kan använda som skäl till våra val.

Jag kan inte se att några värden kan vara fakta så det finns inga moraliska fakta. Värden är valda med intentioner och fakta är kunskap om omständigheter.

[Smisk]

Säg nu att moral inte handlar om bör utan om är, att vi som vissa menar föds med ett visst antal uttalade moraliska intentioner. Ungefär som språk. Vi föds med en förmåga att ta till oss språk och även om vi har ett stort antal språk i världen så följer samtliga vissa gemensamma grundregler, regler som är nödvändiga för språkets funktion.
Behovet av moral kommer ur behovet eller rent av ur tvånget att leva i grupp. Moralen väger den enskildes intressen mot kollektivets. Kan något av dessa intressen negligeras, kan moral se ut hur som helst eller finns det beståndsdelar som är nödvändiga, om det som står på spel är gruppens sammanhållning och därmed överlevnad?
Kan det vara så att viss grundläggande moral hos människosläktet återuppstår med samma envishet som kunskapen att två plus två är lika med fyra.

Det är väl så Kant tänkte. Det rena förnuftet är förmågan till moral, det är alltså förnuftets funktion/syfte.
På samma sätt som vi kan upptäcka att 2+2=4 som något universellt kan vi upptäcka att det finns en moral genom att få klarhet i förnuftets rena natur.

Vi 'bör' alltså använda förnuftet till att välja våra goda intentioner som om dem är en naturlag eftersom vi då blir fria från lägre impulser och utomstående krafter som inte har moraliskt värde.

Han utgår dock egentligen inte från något 'är' i sitt resonemang utan från ett 'bör'.
Det är inte för att vi har ögon vi bör se med dem, det är inte för att vi har det rena förnuftet vi bör använda det, utan vi bör använda det eftersom det är det rätta att göra och det är därför vi har förnuftet. Precis som 2+2=4 har en sanningsfunktionalitet så har förnuftets förhållande till den moraliska lagen en värdefunktionalitet, det förhåller oss till lagen som upptäcks med det.

Är det ett rimligt resonemang?

Om jag tänkt fel förväntar jag mig att experter på Kant påpekar detta.

[Vertumnus]

Säg nu att moral inte handlar om bör utan om är, att vi som vissa menar föds med ett visst antal uttalade moraliska intentioner. Ungefär som språk. Vi föds med en förmåga att ta till oss språk och även om vi har ett stort antal språk i världen så följer samtliga vissa gemensamma grundregler, regler som är nödvändiga för språkets funktion.
Behovet av moral kommer ur behovet eller rent av ur tvånget att leva i grupp. Moralen väger den enskildes intressen mot kollektivets. Kan något av dessa intressen negligeras, kan moral se ut hur som helst eller finns det beståndsdelar som är nödvändiga, om det som står på spel är gruppens sammanhållning och därmed överlevnad?
Kan det vara så att viss grundläggande moral hos människosläktet återuppstår med samma envishet som kunskapen att två plus två är lika med fyra.

Det är väl så Kant tänkte. Det rena förnuftet är förmågan till moral, det är alltså förnuftets funktion/syfte.
På samma sätt som vi kan upptäcka att 2+2=4 som något universellt kan vi upptäcka att det finns en moral genom att få klarhet i förnuftets rena natur.

Vi 'bör' alltså använda förnuftet till att välja våra goda intentioner som om dem är en naturlag eftersom vi då blir fria från lägre impulser och utomstående krafter som inte har moraliskt värde.

Han utgår dock egentligen inte från något 'är' i sitt resonemang utan från ett 'bör'.
Det är inte för att vi har ögon vi bör se med dem, det är inte för att vi har det rena förnuftet vi bör använda det, utan vi bör använda det eftersom det är det rätta att göra och det är därför vi har förnuftet. Precis som 2+2=4 har en sanningsfunktionalitet så har förnuftets förhållande till den moraliska lagen en värdefunktionalitet, det förhåller oss till lagen som upptäcks med det.

Är det ett rimligt resonemang?

Om jag tänkt fel förväntar jag mig att experter på Kant påpekar detta.

Det jag menar är att det sannolikt finns vissa moraliska intentioner kodade i vårt dna. Det har i så fall ingenting med förnuft att göra utan ger sig tillkänna på samma vis som hungern ger sig tillkänna i våra magar. Att vi uppfattar det som förnuftigt kan väl med Kant beskrivas som att vi låter vårt eget förnuft transcendera något som i själva verket är naturgivet.

[Pilatus]

Det jag menar är att det sannolikt finns vissa moraliska intentioner kodade i vårt dna.

Det kan jag svårligen tro, evolutionen sorterar bort de alltför aggressiva i ena ändan och de alltför veka i den andra. När det kommer till att överleva kriser är det antagligen bäst att ligga i mittfåran. Observanta präster och filosofer ser detta och skriver om vilka egenskaper som är gynnsamma och benämner detta som moral, eller Corpus juris. Det är inte så svårt att observera beteenden som tycks särskilt ogynnsamma i sociala sammanhang. De blir både rättsliga och moraliska principer.

Historiskt finns det dock grupper som brutit grovt mot en sådan ordning som gynnat civilt liv. Människooffer, Hammurabis lagar, Sharia och Mosaisk lagtext. Öga för öga ... Alltså mycket sträng moral och stränga lagar.

[Algotezza]

Vad som finns djupt inom oss är bl.a. dödsrädsla, överlevnadsinstinkt, sociala, sexuella, emotionella
fysiska och näringsmässiga behov, och dessa ligger till grund för den moral vi utvecklar kollektivt. Kollektivet sätter gränserna, t.ex. via lagar och sedan har individen frihet att utforma sin lag innanför dessa ramar. Rätt och orätt under t ex. stenåldern i Sverige skiljer säg från dagens svenska moral, formellt sätt i moral.

En annan fråga att tänka på, kanske:

Vad ligger till grund för hur vi bedömer andras moral, deras teoretiska ideal eller hur de faktiskt beter sig?

[Avvikande]

I en lärandeprocess, kant står där och väntar på att bli läst. Rätt och fel är min ringa mening i enkelt svar, majoriteten. Vad som styr denne är obekant i mänsklighetens alla färger. Försöker läsa än här än där i breda penslar, finns här mer vägledning specifikt i denna frågeställning ?

[Pilatus]

I en lärandeprocess, kant står där och väntar på att bli läst. Rätt och fel är min ringa mening i enkelt svar, majoriteten. Vad som styr denne är obekant i mänsklighetens alla färger. Försöker läsa än här än där i breda penslar, finns här mer vägledning specifikt i denna frågeställning ?

Det finns säkert svar på de frågor som vi kan formulera på ett meningsfullt sätt. Vad är det vi vill ha svar på? Vad som är rätt och fel? Om det vi vill göra inte skadar andra, eller oss själva, så är det väl något vi kan fundera på att göra?

Just nu är det många som har rejält ont, därför att de har hamnat i ett dilemma. Måste man tycka om alla, måste man verkligen tycka om dem som tystar det fria ordet, som dödar tiotusentals? Vi tillhör det läger som försvarar sådana åtgärder politiskt. Flera länder skickar stora mängder vapen, och slakten bara fortsätter. Vi säger att de andra är terrorister och så sover vi lugnt. Men är det verkligen rätt?

[Vertumnus]

Det jag menar är att det sannolikt finns vissa moraliska intentioner kodade i vårt dna.

Det kan jag svårligen tro, evolutionen sorterar bort de alltför aggressiva i ena ändan och de alltför veka i den andra. När det kommer till att överleva kriser är det antagligen bäst att ligga i mittfåran. Observanta präster och filosofer ser detta och skriver om vilka egenskaper som är gynnsamma och benämner detta som moral, eller Corpus juris. Det är inte så svårt att observera beteenden som tycks särskilt ogynnsamma i sociala sammanhang. De blir både rättsliga och moraliska principer.

Historiskt finns det dock grupper som brutit grovt mot en sådan ordning som gynnat civilt liv. Människooffer, Hammurabis lagar, Sharia och Mosaisk lagtext. Öga för öga ... Alltså mycket sträng moral och stränga lagar.

Du säger att du inte håller med, men vilka är dina argument, att det existerar sådant som du betraktar som omoral?

Du nämner evolutionen. Människan är evolutionerad till ett flockdjur, det kräver vissa anpassningar inte minst av moralisk natur.

Ta tex en sådan sak som att känna skam. Skam är ju inte en mask vi anlägger för att anpassa oss i vissa situationer utan något djupt kännt, något som stiger ur vårt inre som en följd av brott mot moralregler eller sociala koder. Förmågan att känna skam är tvivelsutan nedärvd.

Ta ett annat flockdjur som tex våra hundar. En hund som visar strupen under ett hundslagsmål markerar undergivenhet och blir därmed inte ihjälbiten. En slags nedärvd moralkod för hundar.

[Vertumnus]

Vad som finns djupt inom oss är bl.a. dödsrädsla, överlevnadsinstinkt, sociala, sexuella, emotionella
fysiska och näringsmässiga behov, och dessa ligger till grund för den moral vi utvecklar kollektivt. Kollektivet sätter gränserna, t.ex. via lagar och sedan har individen frihet att utforma sin lag innanför dessa ramar. Rätt och orätt under t ex. stenåldern i Sverige skiljer säg från dagens svenska moral, formellt sätt i moral.

En annan fråga att tänka på, kanske:

Vad ligger till grund för hur vi bedömer andras moral, deras teoretiska ideal eller hur de faktiskt beter sig?

Under stenåldern var det säkert så att en grupp på 25 personer hade en betydligt större överlevnadspotential än en grupp på tio. Vilket antal som var optimalt berodde på vilken omgivning man befann sig i. Varje individ som föds och växer upp är en stor investering för gruppen och var förstås så långt innan det förhållandet språkligt kunde formuleras i ekonomiska termer. Så vad var det som drev tidigare hominider till dessa kostsamma åtaganden om inte något nedärvt?

I dagens massamhälle har vi en annan situation vi är alla utbytbara, när någon försvinner finns där strax nån annan att ta dennes plats. Deplattformering är ett nytt ord vi har fått lära oss och hur många var det inte som fullkomligt gick upp i rök under metooyran. Moralen förändras och påverkas av samhällsekonomin, men den kan inte sträckas hur långt som helst. Människan har inte skapat sig själv.

[Pilatus]

Det kan jag svårligen tro, evolutionen sorterar bort de alltför aggressiva i ena ändan och de alltför veka i den andra. När det kommer till att överleva kriser är det antagligen bäst att ligga i mittfåran. Observanta präster och filosofer ser detta och skriver om vilka egenskaper som är gynnsamma och benämner detta som moral, eller Corpus juris. Det är inte så svårt att observera beteenden som tycks särskilt ogynnsamma i sociala sammanhang. De blir både rättsliga och moraliska principer.

Historiskt finns det dock grupper som brutit grovt mot en sådan ordning som gynnat civilt liv. Människooffer, Hammurabis lagar, Sharia och Mosaisk lagtext. Öga för öga ... Alltså mycket sträng moral och stränga lagar.

Du säger att du inte håller med, men vilka är dina argument, att det existerar sådant som du betraktar som omoral?

De argument jag har finns redan med.