Wittgenstein och språk-utveckling/sammanhållning

[Apollinaire]

Hur ska språket kunna fortsätta utvecklas när vi väl lagt oss till med språkspelteorin och gett upp ifrågasättandet av begreppen på en meta-nivå? Jag är inte vidare påläst vad det beträffar språkhistoria, men det framstår för mig som mer eller mindre självklart att språket hittills kunnat utvecklas därför att det existerat en ständig kamp om orden mellan individer och (framför allt) grupper. Om en persons användning av ett visst begrepp inte övereensstämt med en annan persons användning av detsamma har man historiskt sett enats om att de detta som ett problem, och i anslutning därtill försökt lösa detta. En sådan problematisering av begreppen upphör att vara möjlig om vi förutsätter språkspelsteorin då varje användning av varje begrepp blir legitimt.

Kommer de olika språkspelen att över huvud taget kunna mötas i en wittgensteinsk värld? För mig framstår det här som ytterst problematiskt, då det är just detta möte som har möjliggjort en sammanhållning av språket i ett (tycks det mig). Kommer de olika språkspelen att glida isär helt och hållet och bli otillgängliga för varandra i en språkspels-accepterande väld?

Har Wittgenstein själv kommenterat det här problemet i någon av sina böcker? I så fall välkomnar jag sidhänsvisningar.

[behållaren]

Njaaa, inte min grej direkt...men det här med språkspel, privatspråk, subjektivitet,...etc. hur hänger de ihop egentligen? Jag har inte riktigt koll på det, har du?

mvh / tajtan

[Apollinaire]

Läs några böcker om det så är du på den säkra sidan.

[behållaren]

Jag tror inte det hjälper särskilt mycket. Han hade nog ingen "poäng" med det hela. Russell anklagade honom för att ha förstört en hel generation med sin icke-poäng. Hans filosofi är bara en tröst. En klapp på axeln: "bra grabben, fortsätt bara". Thats all.

[meanman]

Jag tror inte det hjälper särskilt mycket. Han hade nog ingen "poäng" med det hela. Russell anklagade honom för att ha förstört en hel generation med sin icke-poäng. Hans filosofi är bara en tröst. En klapp på axeln: "bra grabben, fortsätt bara". Thats all.

Är det som Tage Danielson sa: 'Dumhet kallas inte längre för dumhet, utan för alternativ intelligens'?

I så fall passar ditt inlägg bra som prov på alternativ intelligens!

[kringlan]

Jag tror inte det hjälper särskilt mycket. Han hade nog ingen "poäng" med det hela. Russell anklagade honom för att ha förstört en hel generation med sin icke-poäng. Hans filosofi är bara en tröst. En klapp på axeln: "bra grabben, fortsätt bara". Thats all.

Är det som Tage Danielson sa: 'Dumhet kallas inte längre för dumhet, utan för alternativ intelligens'?

I så fall passar ditt inlägg bra som prov på alternativ intelligens!

Det tillförde väl ändå väldigt lite? Du får gärna utveckla varför det citerade inlägget är dumt.

Personligen anser jag som jag sagt tidigare att tänkande överhuvudtaget har lite med språket att göra. Detta efter en del experiment på migsjälv, vilket är så långt jag vågar gå klampa in i wittgenstein.

[neo]

Hur ska språket kunna fortsätta utvecklas när vi väl lagt oss till med språkspelteorin och gett upp ifrågasättandet av begreppen på en meta-nivå? Jag är inte vidare påläst vad det beträffar språkhistoria, men det framstår för mig som mer eller mindre självklart att språket hittills kunnat utvecklas därför att det existerat en ständig kamp om orden mellan individer och (framför allt) grupper. Om en persons användning av ett visst begrepp inte övereensstämt med en annan persons användning av detsamma har man historiskt sett enats om att de detta som ett problem, och i anslutning därtill försökt lösa detta. En sådan problematisering av begreppen upphör att vara möjlig om vi förutsätter språkspelsteorin då varje användning av varje begrepp blir legitimt.

Kommer de olika språkspelen att över huvud taget kunna mötas i en wittgensteinsk värld? För mig framstår det här som ytterst problematiskt, då det är just detta möte som har möjliggjort en sammanhållning av språket i ett (tycks det mig). Kommer de olika språkspelen att glida isär helt och hållet och bli otillgängliga för varandra i en språkspels-accepterande väld?

Har Wittgenstein själv kommenterat det här problemet i någon av sina böcker? I så fall välkomnar jag sidhänsvisningar.

Wittgenstein språkspel blir svårt att bekämpa som du säger, men själva Wittgenstein filosofi kan hjälpa oss att få en tröst, i hans uppfattning av filosofin som språkterapi eller i hans verk; Filosofiska undersökningar.