Buddhism
Moderator: Moderatorgruppen
Buddhism
Det centrala i läran Buddhism är att nå nirvana. Nirvana innebär vad jag vet "ett slut på lidanet". Samtidigt som det centrala i läran är att "få slut på lidanet" så upplever jag att buddhister många gånger kan se väldigt postitivt på livet (som är ett lidande!)? Kan någon inbiten förklara detta för mig... Är Buddhsimen livsbejakande eller inte? Skulle vara tacksam om ni motiverade ert svar bra!
Jag känner inga Buddhister och är inte Buddhist själv. Däremot har jag läst och blivit inspirerad av Buddhistisk litteratur och även annan litteratur relaterad till österländsk filosofi (som taoism, men även andra medvetandefilosofer som Krishnamurti, Alan Watts, Ken Wilber, Ramana Maharishi, m.m.), så jag kan egentligen bara prata om min personliga tolkning av buddhismen. Jag tror dock samtidigt att många har missförstått grundläggande saker i buddhismen, via felaktiga översättningar e.t.c. och därför använder jag gärna mina egna förklaringar.
Det första Buddha påpekade var helt enkelt det första vilkoren för livet: Att allt förändras/utvecklas (andra personer kallar detta "otillfredställelse" eller "lidande"). Men jag tror inte Buddha lade inte in några värderingar i detta påstående, han pekade helt enkelt bara på ett grundläggande kriterium för all existens - förändring. Hur skulle annars livet kunna uppstå och utvecklas om saker inte förändrades?
Det andra påstående Buddha påpekade var att problemet med att vara människa, är lidandet, som uppkommer genom att vi gärna vägrar att acceptera att saker i livet förändras. När nära och kära dör, eller andra olyckor sker blir vi förtvivlade, eftersom vi i vårat minne har vant oss hur vårat liv ska se ut, hur vi ska leva o.s.v. Med tiden anpassar vi oss och blir helt enkelt för "bekväma" eller "vana" - och glömmer bort att förändring är livets grundkriterium. Orsaken till lidandet är kvarhållandet av våra minnen av tidigare upplevelser. Vi har upplevt något som vi njöt av, och vill uppleva det igen. Vi och vägrar släppa våra förlutna minnen och acceptera och njuta av nuet.
Autentiska Buddhister är enligt min generella uppfattning väldigt positiva och lyckliga människor - och detta eftersom de inte hakar sig fast i det förflutna. De lever helt enkelt i nuet, och tömmer/städar minnet genom att meditera.
Jag uppfattar det som syftet med alla religioner är att erbjuda en väg ur det mänskliga lidandet. Buddisterna har väldigt mycket insikt om hur det mänskliga lidandet uppstår och erbjuder en extremt sofistikerad väg ur lidandet, för de som känner ett behov av det. Av vad jag har uppfattat så har den buddhistiska filosofin ett perspektiv som är relativt nära husserls fenomenologi, eftersom båda lägger stor tonvikt på subjektet och subjektiva upplevelser. Heidegger här även själv sagt att zenbuddhismen ligger väldigt nära det han själv försökt att uttrycka genom sin filosofi.
Sen vad menar du med livsbejakande egentligen? Syftar du på Hedonism? Problemet med sökandet efter njutning är att det alltid för med sig sin motpol - rädslan och abstinens av utebliven njutning. Upprepade mönster för att få "kickar" av njutning blir alltid ett mekaniskt tvångsbeteende - skapar abstinens och detta orsakar bara problem och olycka i längden.
Om du inte syftar på hedonism så tycker jag personligen att buddhismen är extremt livsbejakande eftersom de efterstävar "upplysning" eller "nirvana" vilket i sig själv är ett väldigt komplext ämne. Men "upplysning" skulle nog kunna sägas vara relevant till "religösa upplevelser", "peak experiences", flow, och "psykadeliska upplevelser".
Att leva simpelt och acceptera allt som händer i livet, att vara spontan och lycklig i nuet - totalt fri från tidigare minnen, tycker jag kanske är buddhismen i ett nötskal. Observera att detta är bara mina personliga förenkalde uppfattningar om buddhismen, så det finns säkert många som har lite andra utgångspunkter.
Det första Buddha påpekade var helt enkelt det första vilkoren för livet: Att allt förändras/utvecklas (andra personer kallar detta "otillfredställelse" eller "lidande"). Men jag tror inte Buddha lade inte in några värderingar i detta påstående, han pekade helt enkelt bara på ett grundläggande kriterium för all existens - förändring. Hur skulle annars livet kunna uppstå och utvecklas om saker inte förändrades?
Det andra påstående Buddha påpekade var att problemet med att vara människa, är lidandet, som uppkommer genom att vi gärna vägrar att acceptera att saker i livet förändras. När nära och kära dör, eller andra olyckor sker blir vi förtvivlade, eftersom vi i vårat minne har vant oss hur vårat liv ska se ut, hur vi ska leva o.s.v. Med tiden anpassar vi oss och blir helt enkelt för "bekväma" eller "vana" - och glömmer bort att förändring är livets grundkriterium. Orsaken till lidandet är kvarhållandet av våra minnen av tidigare upplevelser. Vi har upplevt något som vi njöt av, och vill uppleva det igen. Vi och vägrar släppa våra förlutna minnen och acceptera och njuta av nuet.
Autentiska Buddhister är enligt min generella uppfattning väldigt positiva och lyckliga människor - och detta eftersom de inte hakar sig fast i det förflutna. De lever helt enkelt i nuet, och tömmer/städar minnet genom att meditera.
Jag uppfattar det som syftet med alla religioner är att erbjuda en väg ur det mänskliga lidandet. Buddisterna har väldigt mycket insikt om hur det mänskliga lidandet uppstår och erbjuder en extremt sofistikerad väg ur lidandet, för de som känner ett behov av det. Av vad jag har uppfattat så har den buddhistiska filosofin ett perspektiv som är relativt nära husserls fenomenologi, eftersom båda lägger stor tonvikt på subjektet och subjektiva upplevelser. Heidegger här även själv sagt att zenbuddhismen ligger väldigt nära det han själv försökt att uttrycka genom sin filosofi.
Sen vad menar du med livsbejakande egentligen? Syftar du på Hedonism? Problemet med sökandet efter njutning är att det alltid för med sig sin motpol - rädslan och abstinens av utebliven njutning. Upprepade mönster för att få "kickar" av njutning blir alltid ett mekaniskt tvångsbeteende - skapar abstinens och detta orsakar bara problem och olycka i längden.
Om du inte syftar på hedonism så tycker jag personligen att buddhismen är extremt livsbejakande eftersom de efterstävar "upplysning" eller "nirvana" vilket i sig själv är ett väldigt komplext ämne. Men "upplysning" skulle nog kunna sägas vara relevant till "religösa upplevelser", "peak experiences", flow, och "psykadeliska upplevelser".
Accompanying these experiences is a heightened sense of control over the body and emotions, and a wider sense of awareness, as though one was standing upon a mountaintop. The experience fills the individual with wonder and awe. He feels at one with the world and is pleased with it; he or she has seen the ultimate truth or the essence of all things.
The two types of peak experiences are relative and absolute. Relative characterize those peak experiences in which there remains an awareness of subject and object, and which are extensions of the individual's own experiences. They are not true mystical experiences, but rather inspirations, ecstasies, and raptures. It is thought that probably the majority of peak experiences fall into this category. Absolute peak experiences are characteristic of mystical experiences, and are comparable to experiences of great mystics in history. They are timeless, spaceless, and characterized by unity, in which the subject and object becomes one.
Att leva simpelt och acceptera allt som händer i livet, att vara spontan och lycklig i nuet - totalt fri från tidigare minnen, tycker jag kanske är buddhismen i ett nötskal. Observera att detta är bara mina personliga förenkalde uppfattningar om buddhismen, så det finns säkert många som har lite andra utgångspunkter.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster