Vad är ett förhållande?

[Johan Ågren]

Salomon,

Jag ser det som en varningssignal om man upplever att det inte finns något som kan tillföra ytterligare växande.

Jag avsåg parförhållanden och inte rent generellt. Det är så att vi banaliserar situationer i livet som blir vana och något redan känt. Av den anledningen blir ofta det första parförhållandet i livet väldigt intensivt. Man gör en stor resa. Därmed inte sagt att man inte kan fortsätta att utvecklas i nya förhållanden där nya aspekter av livet berörs. Personligen har jag tyvärr fått svårare och svårare att överaskas och ryckas med av andra människors inblandning i mitt liv. Mycket är så förutsägbart. Jag har också sökt mig till extrema situationer och människor för att försöka hitta fortsatt utveckling. Den starkaste utvecklingen och kreativiteten hos mig själv uppstår idag i andra situationer. Jag söker nuet och någon form av oskuld där jag kan uppleva livets okonstlade dynamik. Jag upplever att människor har fullt upp med ett ganska begränsat rollspel som inte tillåter mycket mer. Visst är det olika, men det är alltid jag som tycks ha en djupare botten och jag upplever människor som banala. Livet i sig är inte banalt, men en människa kan jämföras med vad som helst i naturen, fast med den stora skillnaden att människan förstör sin naturliga hållning genom sin utpräglade förmåga till föreställningar. Denna förvanskade hållning blir mindre intressant än andra inslag i naturen, den blir stelare och förutsägbar. Jag kan vara helt skadad, det är möjligt, men så här upplever jag det. Det är skönt att kunna se upp till andra människor - att kunna vara liten någon gång. Men för att få uppleva sådant måste jag underkasta mig annat. Kanske ska sätta ut en kontaktannons.

Johan

[Nnik]

Johan, jag tycker att det tillstånd du beskriver låter som frihet och jag tror inte alls att du är skadad. Däremot kan man inte bortse från att trenden för tillfället är att söka beroendet snarare än friheten, och att frihetssökare därför gärna uppfattas som suspekta. Vi är helt enkelt rädda för sådant som inte följer de utstakade mönster vi gjort oss beroende av. Konventionerna förskonar oss från det oväntade och skänker oss därmed den falska känsla av trygghet jag nämnde tidigare. Att du upplever många människor som banala kan bero på att du betraktar dem som medel, d v s du tilldelar dem en funktion de själva aldrig gjort anspråk på.

[Johan Ågren]

Nnik,

Jag söker inte friheten utan just beroendet och meningsfullheten. Frihet är kaos. Jag försöker inte förstå den värld jag lever i för att jag ska kunna agera hur jag vill, utan i harmoni med den.

Johan

[Nnik]

Jag förstår inte. Du vill fungera i harmoni med övriga världen, men på vilket sätt är beroende förenligt med harmoni? Jag kan hålla med om att total frihet är kaos, däremot tror jag inte att människan, i egenskap av biologisk varelse, är i stånd att nå det tillståndet. För mig framstår den i och för sig inskränkta frihet vi förmår uppleva som harmonisk, och i allra högsta grad meningsfull. En människa som förhåller sig till världen på sånt sätt att hon anser sig kunna agera hur som helst är i mina ögon inte fri, utan någon som inte befriat sig från sitt ego.

[Johan Ågren]

Nnik,

blev visst trassel med ord. Det jag är beroende av är det meningsfulla; det som leder vidare. Beroendet är vad som gör oss levande. Att vara oberoende av allt är att vara rotlös och inte kunna agera i en kreativ riktning. Men det finns naturligtvis två olika sorters beroende; varav det ena är eftersträvansvärt. Den negativa aspekten av beroende är att låsa sig i en situation som är motsatsen till harmonisk där vi kväver livet och skada uppstår. Men när jag skriver att jag söker beroendet så menar jag det meningsfulla beroendet. Jag söker inte friheten, jag försöker inte komma bort från något. När vi säger att vi vill vara fria så betyder det för det mesta att vi vill bryta upp från något som kväver oss - t.ex ett förhållande - men vi söker då inte friheten i sig utan möjligheten att återigen finna meningsfulla sammanhang. Friheten i sig är ett fruktansvärt tillstånd, man kan då inte ta ett enda steg för man finner ingen riktning. Då känner man att det inte finns någon mening med livet, allt är kaos. Detta är i och för sig ett intressant grundtillstånd som man kan ta till vara på och fördjupa sig i sig själv.

Johan

[Nnik]

Johan, nu har jag tänkt över ditt inlägg och kommit fram till att jag ändå inte greppar det här med det meningsfulla beroendet. Du får gärna ge ett konkret exempel. Sen vill jag betona att när jag säger mig uppleva dig som frihetsorienterad så är det inte alls menat i någon negativ bemärkelse.

Min uppfattning är att det mesta handlar om framåtskridande och att det därför är rimligt att visa det största möjliga hänsyn. En fryst utvecklingsprocess är ju ganska poänglös, men kanske trots allt mer värdefull än den som enbart skenar iväg i en utsiktslös riktning.
Varje växande förutsätter ett antal komponenter som noga balanserade utgör den växandes optimala miljö. På det sättet skiljer sig inte människan från övriga organismer, även om våra grundläggande behov kanske är något fler. Som jag ser det är en optimal miljö i avseendet människan detsamma som en inre harmoni. Harmonin är det tillstånd som tillåter mesta möjliga utveckling. Med den utgångspunkten kommer alla typer av beroenden att utgöra ett hot mot växandet, då ett beroende alltid måste tillfredsställas för att harmoni skall råda. Jag tror definitivt att människan är beroende av kärlek för att nå högre utvecklingsnivåer, men jag ser inte att beroendet i sig är meningsfullt, utan att det meningsfulla ligger i vad som följer av det. Beroendet är mest en olycklig omständighet. Därför uppfattar jag parförhållandet som själva antitesen till en gynnsam miljö för vidare växande. Det är så konstruerat och omgett av ett så rigoröst regelverk att den mesta energin tycks gå åt till att upprätthålla illusionen om en harmonisk symbios. Och att själva fundamentet utgörs av föreställningen om att en människa kan ha äganderätt till en annan människa tycker jag säger en del.

Att leva i ett parförhållande är för mig som att leva inspärrad i en djurpark. Där finns (kanske) bananer och lianer i överflöd, men det är ändå ingenting i jämförelse med rikedomen utanför. Dessutom finns alltid risken att bli så väl hemmastadd att det tillslut omöjliggör en återanpassning, och att man därför så snart murarna faller i stället flyr in i en ny inhägnad.

[Johan Ågren]

Vad får man om man enbart befriar sig, om man rymmer från djurparken? Man känner sig befriad i några sekunder, men på en gång söker man en ny mening. Dels så har man tvungna behov som att äta OSV, men man söker som människa ofta vidare strukturer och sammanhang. Om jag säger att jag inte vill vara beroende vad säger jag då? Som jag ser det så har jag ingen vilja eller drift alls om jag ska vara fri. Att vara beroende ska man inte vara rädd för eftersom det är nödvändigt, däremot måste man försöka agera så rationellt som möjligt.

Jag förstog att du inte menade det i någon negativ bemärkelse, utan positiv.

Genom sökandet och utforskandet kan vi vinna en mer rationell ofrihet. Du kanske mer avser rörelsefrihet och flexibilitet medan jag mer betonar meningsfullhet och rationellt agerande. Rörelsefrihet och meningsfullhet behöver inte vara fiender, men ibland, kanske ofta, tyder stor röresefrihet på att man egentligen saknar rötter som känns meningsfulla. Visst ska vi vara fria att söka men vi söker inte friheten utan någonting som känns meningsfullt - vi söker beroendet, och när vi - kanske i korta stunder - finner det får vi en identitet och mening. Friheten i sig söker vi inte förutom i separationsögonblicket (som kan ta en livstid). Många blir besatta av tanken på att vara fria utan att de förstår fortsättningen. Om de förstog fortsättningen så skulle de kanske kunna frigöra sig. Hur många dåliga förhållanden är det inte som tar slut förrän den ena partner träffar någon annan? (Och hur många förhållanden tappar sin innerlighet på grund av tveksamhet och frihetstörstande?)

För den som klippt av och tappat alla relationer till något annat ser friheten annorlunda ut.

"And I got a strong urge to fly
But I got nowhere to fly to" - Pink Floyd

Johan

[Johan Ågren]

Ta hela texten, passar in bra:

I've got a little black book with my poems in
I've got a bag with a toothbrush and a comb in
When I'm a good dog they sometimes throw me a bone
I got elastic bands keeping my shoes on
Got those swollen hand blues
I've got thirteen channels of shit on the T.V. to chose from
I've got electric light
And I got second sight
I've got amazing powers of observation
And that is how I know
When I try to get through
On the telephone to you
They'll be nobody home

I've got the obligatory Hendrix perm
And the inevitable pinhole burns
All down in the front of my favourite satin shirt
I've got nicotine stains on my fingers
And I've got a silver spoon on a chain
Got a grand piano to prop up my mortal remains
I've got wild staring eyes
And I got a strong urge to fly
But I got nowhere to fly to
Fly to, fly to, fly to, fly to, fly to, fly to, fly to
Ooh, babe when I pick up the phone
There's still nobody home

I've got a pair of Gohills boots
And I've got fading roots

[Siëng Donk-Tsïong]

Ett parförhållande ger möjligheten att obegränsat dela med sig av sina förmågor till omtanke, kärlek, omvårdnad, kramar, mys och intima funderingar.

Jag känner mig åtminstone begränsad att göra så fullt ut med andra människor. Det är mina egna föreställningar som begränsar mig i mycket.

Och vad gäller sex så känner jag mig begränsad i den mån att jag inte kan lägga ner hela min själ och omtanke och ömhet i interaktionen om jag inte känner kärlek för personen på det vis som vi menar när vi ingår i parförhållanden.

Det är en slags garant för att få öppna upp sig mer än vanligt.

Det har gjort att jag känt mig hel i ett parförhållande (det enda riktiga parförhållande jag haft) för att jag känt att mitt spektra av känsloyttringar kunnat spelas ut för fullt, utvecklas (viktigt), och kanske breddas.

Självklart blev den separationen smärtsam. Ett halvårs depression. Den första (enda) kärleken. Jag känner fortfarande att jag aldrig kommer känna samma fascination för någon annan, att jag inte kommer att känna samma kärlek och totala beundran för någon mer.

Men det sägs ju om kärlek(parförhållanden): Den första tror man är den sista och den sista tror man är den första.

[...] ibland, kanske ofta, tyder stor röresefrihet på att man egentligen saknar rötter som känns meningsfulla.

Håller med till fullo. Jag har stor rörelsefrihet, har haft det ett tag.
Jag flyttade nyligen, men reste därifrån och besökte en gammal hemvist där folk bemöter mig med "vad härligt det måste vara att kunna resa iväg sådär och åka tillbaka när man känner för det". Jag har ju sagt att jag åker tillbaka när jag känner för det. Skulle vara här över en helg, har varit här i 3 veckor.

Jag söker en meningsfull tillvaro, och har inte funnit det på mycket länge, och har därför rest runt.

Hm.

Angående rollspel så har jag funderat på om man inte kan göra en rolig lek av dem. Känner man till dem så kan man ju använda sig av dem för att göra livet roligt. Kanske?
Och i parförhållanden kanske tillsammans med den andre?

[Nnik]

Johan, tack så mycket för ditt svar, och för låttexten i synnerhet. Jag tog mig lite betänketid men nu tror jag att polletten trillat ner på ett ungefär.

Egentligen verkar det finnas en hel del beröringspunkter i våra sätt att resonera. Den avgörande skillnaden ligger nog i att din relation till begreppet frihet förmodligen är lika lite lustfylld som min relation till begreppet beroende. Att jag vurmar så för friheten kommer sig till stor del av att jag haft möjlighet att pröva på olika former av frihetsberövanden. Flertalet har varit förorsakade av sjukdom varav det mest varaktiga tog ca 1 år i anspråk. Under konvalescensen var mina krafter inte fler än att de räckte till sömn och vila, det var alltså aldrig tal om att ge sig ut i världen och söka upp meningsfulla strukturer, sammanhang eller beroenden. Relativt snart stod det emellertid klart för mig att det inte heller var nödvändigt. Jag ser meningsfullheten som något vi alla bär på inombords, men alldeles för sällan får anledning att mobilisera i och med att vi i regel väljer att upprätta den kortsiktigt via interaktioner med den yttre världen.

Den beroendeställning min sjukdom försatte mig i var förstås meningsfull för min fortsatta existens, men vad jag satte större värde på var all den tid jag inte kunde utnyttja åt något annat än att tänka över min till synes meningslösa tillvaro. Vad jag fann var att man med hjälp av ingående själviakttagelse kan få bukt med sina inre demoner, och därmed gå fri från känslor av tomhet och rotlöshet.

Jag tror jag förstår vilken sinnesstämning du förknippar med frihet, och varför du beskriver frihet som kaotiskt. Men jag håller inte med om att friheten är det tillstånd man med automatik inträder i om man väljer att klippa alla band. Tvärtom, tycker jag, då är man ofta mer bortkommen än någonsin. Min bild av den fria människan är någon som är så djupt rotad i sig själv att hon inte behöver vara selektiv i sitt val av sammanhang. Meningsfullheten bär hon med sig ständigt.

Jag tycker Nietzsche fångar den fria människans väsen med sin aforism Das reinmachende Auge. I den beskriver han människor som (jag lånar Carl-Göran Ekerwalds ord): "tycks vara så löst knutna till sina karaktärer och temperament att de närmast framstår som bevingade väsen. De har ett lika kärleksfullt som ointresserat sätt att betrakta tillvaron. De har das reinmachende Auge, ett stilla, välvilligt, godmodigt, överseende, förlåtande sätt att se sig omkring - verkligt oengagerat och ändå samtidigt med en ur djupet strömmande värme och innerlighet."

Det är inte så att jag missunnar någon den stora passionerade kärleken, men jag ställer mig frågande till försök att permanenta externa beroenden. Jag tycker inte att det går i linje med idén om en dynamisk människa i ständig utveckling. Att människan bör hämta sin trygghet och självkänsla i parförhållandet är en utbredd uppfattning, och jag anser att den är missvisande. Vi kan lära oss att stå stadigt utan en partner, och vi skall inte acceptera att pådyvlas ett tomrum på felaktiga grunder. Det finns något bortom tvåsamheten som är minst lika angeläget som parbildningsprojektet.

Ibland innebär ett meningsfullt beroende inget annat än att man står i vägen för en annan människas självförverkligande.

[spectra]

Jag söker inte friheten utan just beroendet och meningsfullheten. Frihet är kaos. Jag försöker inte förstå den värld jag lever i för att jag ska kunna agera hur jag vill, utan i harmoni med den.

Men när jag skriver att jag söker beroendet så menar jag det meningsfulla beroendet. Jag söker inte friheten, jag försöker inte komma bort från något. När vi säger att vi vill vara fria så betyder det för det mesta att vi vill bryta upp från något som kväver oss - t.ex ett förhållande - men vi söker då inte friheten i sig utan möjligheten att återigen finna meningsfulla sammanhang.

Håller med fullständigt med följande aspekter:

Frihet kan inte finnas fullständigt i ett förhållande eftersom det omöjliggör förhållande i sig. Ungefär som en neutron som släpps fri, splittas direkt till kvarkar. Det måste finnas en kraft utifrån som sammanbinder. I ett mänskligt förhållende är det det gemensamma förhållandet utifrån (trycket) som sammanbinder tvåsamheten till ett gemensamt förhållande. Kaninburen BB är ett kärt experiment på detta i median.

Men det finns en aspekt på frihet som jag ännu inte upplevt även fast jag lever i ett förhållande och det är när intressen sammanfaller även på det mer djupare interaktiva planet, alltså när man kan prata om meningar istället för enbart räkningar och den matriella ordningen. Då uppstår en ömsesidig frihet för ömsesidig utveckling under samma premisser vilket frigör många djupa ställningstaganden till en gemensam riktning. Det djupaste finaste får för båda parter en gemensam frihet att uttrycka och respons på uttrycken. Generellt kallas det för dubbelkultivering.

I mitt nuvarande förhållande, som alltmer smulas sönder, existerar inte denna frihet eftersom ingen av oss accepterar varandras innersta vägar. Jag kan omöjligt bli en vardaglig funktion av att äta, arbeta, TV och sova inklusive marktjänst och inkomstens införskaffande. Ett liv som handlar om matriella attribut för att bekräftas till en acceptabel positionering inför likadana släktingar och vänner. I denna situation är jag ofri. Jag har försökt men det fungerar inte plus att jag smulades sönder invärtes emotionellt. Min partner kan inte, eller skräms, för att tänka djupt under premisserna att man blir knäpp och världsfrånvänd..."och vad ska släktingarna och vännerna säga?"

Varför det har blivit så beror på att jag (för 20 år sedan) inledde mitt förhållande fel. Jag struntade i våra olikheter när man fick sex och umgänge. Hon var väl i princip lika som fann tillfredställelse i mig. Sedan grävdes familjegropen på ytliga premisser.

Idealet som jag ser det av ett förhållande är när båda parter liksom flyger tillsammans och upptäcker världen med någosånär lika riktningar. Där man kan ge och få på djupare plan så att förhållandet utvecklas till en akumulerande generator, där man beträder allt högre varseblivningsplan. DET VILL JAG UPPLEVA!!!
Kramar