Är barn meningen med livet?

[Kallekula]

Funderade lite på detta idag. Jag har läst en hel del inlägg här på forumet som behandlar ämnen som vem är jag, hur uppfattas jag gentemot andra osv. Intressant förvisso, men vad händer när man får barn.

Min fru sa: Ja men när man har barn så har man väl för fan inte tid över att grubbla eller få ångest över sådana triviala ting, eller?

Barn, är det lösningen på alla exentiella problem?!

Undrar vi som inte har några.. Vi vill bara ha svar från er som har barn..

Vi är båda väldigt intresserade av filosofiska frågor och funderar mycket på meningen med vår tillvaro..

Blir det enklare med barn..





....min fru....hon ger sig in i den filosofiska leken...och fan...jag undrar detsamma.....Tiden går fort (floskel men sant) det känns som man lever i femårsperioder. 18-23 förväntas vissa saker. 23- 28- 28-33- 33-38 osv vet inte om ni känner så?

Istället för att sitta och grubbla och hitta någon mening, resa runt jorden hur många varv som helst, sporta in absurdum....eller vad det nu kan tänka sig vara...varför inte barn?Så slipper du allt detta. Då kanske du kanske tom ägnar din lilla fritid åt det väsentliga?

[Ivan]

”Är barn meningen med livet ?” Att ställa frågor som din, är i sig meningsfullare än att ”skaffa” barn, – tror jag.. Om det nu finns en mening i detta tomrum vi kallar livet, denna m ä r v ä r d i g a upplevelse. Eftersom jag tänker mycket själv, filosofiskt, har jag sökt svar länge (och fortsätter outtröttligt med det) och denna undran känns efterhand allt mer som en del av meningen med livet. Jag vet lika litet som du. När vi står inför en fråga som din och alla andra liknande frågor som rör vår existens så entydigt, och möter en kompakt oförmåga till svar blir känslan så mycket viktigare.. Vi GER livet mening. En klok filosof och läkare som överlevde förintelseläger i nazismens mörker, Victor Frankel, menade att livet har mening i samma ögonblick vi tillskriver det en mening och nog tycks det mig vara klokt och följsamt riktigt. Om vi ändrar din fråga till ; Är meningen med livet att ta ansvar för det barn man är en del av att framföda till livet ?, så vill jag gärna tro att så är fallet. Ansvar och frihet, frihet och ansvar kan pareras med så mycket och i de mest gudlösa stunder känner jag mig böjd att hålla mig vid detta. Jag tror dock, och grundar mig på en mäktig känsla att, livets mening bl a är själva frågandet, undersökandet, vetgirigheten. Så låt oss fortsätta möta varandra med vår undran. Är livet utan mening är det i alla fall meningsfullt att fråga varför och så är vi på språng igen…

[stradde]

inte vill ha barn då har man missat poängen med livet? Det låter ju jätte konstigt Låter som en social indoktrinerad grej. Barn är livet, kärleken är allt, etc. etc.

jag tror att man skall blanda små och stora meningar. Att peka ut en sak är detsamma som att reducera livet. Och då kommer vi till kristendomen, arvsynden och allt det härliga med att rätta in sig i ledet, ta på sig kostymen, inte ifrågasätta etc. etc.

att vara i nuet låter som en bra tanke. sitter ex. på en skola. har rest för mycket fram och tillbaka till skolan. är trött, gnällig och allmänt sur. men det blir ju inte bättre för att jag inte försöker ändra på allting. och att barn då skulle vara meningen med livet = förenkling.

att sedan tänkandet kan vara destruktivt och i många fall leda till negativa tillstånd, det finns det kanske en poäng i.

mera kaffe

[Johan Ågren]

Man ska nog inte fråga sig vad som är meningen med livet, utan snarare ransaka det som vi för tillfället ger livet för mening. Det är farligt, men vill man komma i kontakt med någon form av grundläggande livsmening som är bortom våra föreställningar om livsmening så måste man göra det. I denna process kommer man också i kontakt med funktioner som att skaffa barn, äta, sova och andra saker som får oss att må bra. Att däremot skaffa barn utifrån en idé om meningsfullhet kan bli förödande. Har vi tur så får vi ett uppvaknande när barnet föds, vilket många beskriver. Men föreställ dig att få barn utan att detta sker.

Lite bakgrund till hur jag tänker:

Jag är skeptiskt till existentialistiska meningsmodeller. Det är visserligen en fin humanistisk tanke, men undviker det faktum att våra motiv har en upprinnelse som kan analyseras. Människans vilja och handling är således aldrig primär utan har sin upprinnelse i en tolkning av existensen. Genom analys och sanningssökande tvingas människan rannsaka sina motiv och se om de har ett rationellt ursprung. Detta får konsekvenser för våra motiv och slutligen hur vi väljer att handla. Existentialismen kan således enbart ha ett primärt ursprung om den har skygglappar - endast så kan den mänskliga viljan vara ohotat och oberoende. Enda sättet att värna om sina meningsfullheter är att försöka isolera dem, men det varar enbart så länge man förmår hålla tydligheterna borta. Efter detta tvingas man uppdatera sig efter de nya omständigheterna och nya meningssammanhang skapas. Därav det faktum att analytiskt lagda människor aldrig förmår hänge sig åt självklara meningsfullheter - och heller aldrig förmår bli riktigt lyckliga så länge de inte fullt ut tror de förstår det viktigaste som finns att veta.

Johan

[Viola]

Funderade lite på detta idag. Jag har läst en hel del inlägg här på forumet som behandlar ämnen som vem är jag, hur uppfattas jag gentemot andra osv. Intressant förvisso, men vad händer när man får barn.

Min fru sa: Ja men när man har barn så har man väl för fan inte tid över att grubbla eller få ångest över sådana triviala ting, eller?

Barn, är det lösningen på alla exentiella problem?!

Undrar vi som inte har några.. Vi vill bara ha svar från er som har barn..

Vi är båda väldigt intresserade av filosofiska frågor och funderar mycket på meningen med vår tillvaro..

Blir det enklare med barn..

Det blir enklare och svårare med barn. När jag fick barn var jag helt uppfylld av detta och det kändes då som meningen med livet - allt annat kändes trivialt och betydelselöst jämfört med
detta. Men eftersom tiden gick kom behoven av annat tillbaka för att få nog med mening i livet.

Men kvar står att mitt eget liv inte blir lika centralt - det finns något som är viktigare och faktiskt så gjorde det att jag fick barn att jag blev mindre rädd för döden.

Men allt handlar om känslor - det handlar inte om teorier om
att barn är meningen med livet, men jag tror man upplever det så för viljan och driften att skaffa barn finns djupt rotad i
många människor.

[Kallekula]

Gracias Viola. Du har barn. Du kan berätta.

Meningen med livet. Själva frågan känns som en tegelsten modell större. Samtidigt. Jag berättade för våra gäster i helgen att jag ibland är inne på ett filosofiforum och diskuterar lite allmänt. Kommentarer:
"Ja men gud vad intressant. Meningen med livet. Tänk om man visste det"...

Så visst meningen med livet är en stor fråga. Och tur är väl det

Att barn skulle var den enda lösningen tror jag inte på (Det är jag Kallekula som skriver nu).

Men vi kan konstatera att i dagens samhälle fortsätter de flesta att skaffa barn. Varför? Knappast för att trygga ålderdomen. Sociala konventioner. Säkerligen, men är det hela förklaringen.

Som en bekant sa: Du får en pågående kärlekshistoria för hela ditt liv. Du tror att det blir så och det blir det också.
Hon sa: Det är det mest själviska och samtidigt det mest osjälviska du kan göra.

Jag tror det är så här. När du fyllt 30 studierna är avklarade. Karriären är igång. Du har varit ihop med din partner ett antal år. Vad ska du göra? Allt lunkar på. Är det bar dig livet handlar om eller? Vad ska du göra på vardagarna? Festa? Visst alkis. Fika hela tiden? Visst och? Tv? Läsa ja det är ju kul men på något sätt stimulerar det inte lika mycket som förr. Inte samma kick, samma hängivenhet. Vi är kanske mer styrda av biologin än vi vill tro och erkänna.

[dangdang]

Att få barn är att ge bort en bit av sitt ego men att veta att det man gav bort ekar ett tag till.

[Metrodorus]

Det finns väl ingen universiell mening med livet? eller?

Om man inte är kapabel att skaffa barn - Är livet meningslöst då?

FAQ:

F: Vad är meningen med livet?
S: Att skaffa barn

--

nja. Så tror jag personligen inte det är, meningen med livet är väl något högst personligt, som det är upp till varje enskild individ att hitta och genomdriva. Så länge man håller sig inom lagens gränser, of course

[nu]

vilket får mig att tänka på att jag känner en press på mig att jag borde/måste/ska få barn, samhället säger.

Är jag ego som inte vill ha barn?

(Svara inte snällt).

[Metrodorus]

vilket får mig att tänka på att jag känner en press på mig att jag borde/måste/ska få barn, samhället säger.

Är jag ego som inte vill ha barn?

(Svara inte snällt).

"Är jag ego som inte vill ha barn?"

Nej. Det vore väl snarare egoistiskt att skaffa barn pga att man känner en press från samhället som säger dig att du ska skaffa barn.

Skaffa barn är något man bör göra om man verkligen vill, i men mening skulle jag nästan säga att det snarare är egoistiskt att skaffa barn om man gör det pga press från samhället, gentemot barnet alltså.

Skulle du bli glad om dina föräldrar sa åt dig, något i stil med, "vi gjorde dig för att vi kände en press från samhället"?

[Metrodorus]

dubbelpost

[* KYREUS *]

>>>>> ja!! <<<<<


Pappa + Farfar *KADMOZ

[* KYREUS *]

Svar ja: barn ÄR meningen med livet. Men jag skrev inte nödvändigtvis egna barn. Barnen är Mänsklighetens Framtid. Den som inte har eller får egna barn är kan ständigt vara omgiven av barn ändå. Släktens barn, gatans barn, fadderbarn osv. Att visa barnen rätt slags kärlek är en ÖVERLEVANDSFAKTOR för mänskligheten...


Farfar *KADMOZ

[Kallekula]

Tror allt att barn är en stor del av det vi ska fylla våra liv med under den tid vi dansar här på jorden. Det ligger djupt (så klart annars hade väl inte människosläktet funnits kvar).

Allt handlar inte om en själv. Även om det kanske är som jag tidigare sa att skaffa barn både är det mest själviska och osjälviska man kan göra.

Vet inte... utan barn. Hålla på att grubbla, hitta på saker att göra hela tiden. Jobba konstant. Hum. Trist. Verkar inte tillräckligt utmanande eller roligt. Det fattas nog något då (som jag tror vi är programmerade att uppleva att det gör).

Att sedan barn inte skulle vara det ultimata svaret på allting tycker jag inte. Men det är nog ändå en stor del.

För den delen ska man inte se ned på dem som inte skaffar barn.Det är deras val. Detta är bara mina funderingar hur jag är och känner.

[Viola]

Att sedan barn inte skulle vara det ultimata svaret på allting tycker jag inte. Men det är nog ändå en stor del.

För den delen ska man inte se ned på dem som inte skaffar barn.Det är deras val. Detta är bara mina funderingar hur jag är och känner.

Det vore väl tragiskt om barn vore meningen med stort M under
alla omständigheter. Det finns många som aldrig får barn av en eller annan anledning och det behöver inte handla om att man
valt att "inte skaffa barn".