Esther skrev:Algotezza skrev:Esther skrev:
det beror på (försöker först definiera frågan så att jag svarar på rätt saker här) vad du menar med "upplevande av världen" - så om du specificerar vad det kan innebära för dig ska jag svara dig.
Du upplever omvärlden med hjälp av dina sina och skapar en bild i ditt medvetande av sinnesrapporterna, din bild av världen och dess egenskaper, ting, levande varelser och processer. Det är vad jag menar med upplevande av världen. Kan du gå utanför detta upplevande - och i så fall hur?
Större delen av mitt liv var jag ateist. Jag tolkade världen såsom jag hade lärt mig att tolka den (inget udda där inte) och de begrepp och ord jag använde för det jag trodde mig se och förstå var de nästintill alla använder. För mig var världen konkret och materiellt betingad och världen som jag levde i hade inga fler dimensioner än de jag kunde se. Som vanlig ateist så såg jag allt som : "det som jag kan stoppa i munnen och konstatera finns - är det enda som existerar. Detta i sig bar med sig att de enda samband som fanns mellan mig och andra var de som var synliga och gjordes synbara - så också med tingen. Det fanns för mig en inre värld (min egen av tankar och känslor), andra människors inre världar och en yttre värld som bestod av det som fanns där av det för mig och andra (via sinnen eller teknik) synliga. Jag var vetenskapligt intresserad och visste att allt man kan se är det som kan bevisas - inget annat.
Jag var ingen sökare. Jag var nöjd med mitt varande och liv.
Jag har haft vad man kallar en personlig gudsupplevelse. Och mina samband som jag ser och förstår finns har förändrats genom att de idag inte bara utgår från två faktorer som förr: människor och tingen. Mitt sätt att tänka har utvecklats enormt, min perception av hur jag upplever (eller andra människor) har förändrats till att bli mottagare av inspiration och ledning av ett osynligt väsen som jag vet är Gud - vilket har gett mitt varande en dimension jag inte hade räknat med eller letat efter. I början av denna nya relation så lyssnade jag mer på upplevelserna kring Gud för att jag inte själv hade tillgång till dem - idag har jag tillgång och därmed kan jag placera mig på den plats där Han är för att förstå tingen och människan (även mig själv). Detta sista innebär att det vore som du hade kunnat uppleva världen inifrån mig (också). Jag kan uppleva världen utifrån mitt inre själv och även utifrån Gud samt det jag ta emot med mina sinnen. Så från två dimensioner gick jag till tre. Det upplevda med Gud är inte konstant utan det är något jag fått i benådade tillfällen. Och det är inget unikt eller ovanligt - utan det är vanligt bland kristna. Detta tillstånd kallas för mystik.
Du anger olika perspektiv på tillvaron du kan anlägga som ger dig tillgång till olika dimensioner hos verkligheten, men oavsett vilket perspektiv du anlägger är det du som anlägger det, du som upplever och tolkar via dem - så allt ingår ju i ditt eget upplevande, i ditt medvetande, inte utanför det, inte via någon annan även om andra kan inspirera dig.
Att vi på sätt och vis är instängda i vår kropp och vårt medvetande tror jag ligger till grund för alla försök att komma ur detta fängelse, via språk, religion, vetenskap, droger, fantasier, kulturprodukter, kärlek och sex... Inte ens ett evigt liv kan befria oss misstänker jag. Men det är vad vi hoppas på. Komma ut ur fängelset, bli ett med Gud, befrias, frälsas från våra begränsningar... Men världen finns där utanför och är fylld med andra som också är fängslade i sina medvetanden och kroppar.
Fröding tar upp detta tema i dikten En Ghasel (ghasel är en diktform)
Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.
Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!
Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!
Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.