Så vitt jag kan avgöra så består alla nuvarande beskrivningar av det vi människor kallar verkligheten av försök att förklara varför verkligheten är som den än. De religioner som jag är bekant med hänvisar till någon högre vilja eller medvetande som mer eller mindre skapat allt som finns runt omkring oss. Vetenskapen går sin egen värld med sina egna förklaringar. Var den hamnar innan det är klart är svårt att säga men man arbetar mot målet att kunna säga "så här är det, nu har vi förklarat allt och vet precis hur allt hänger samman". Än är det långt kvar och fortsätter det bli ännu mer komplicerat än det redan är finns risken att ingen i slutändan ändå förstår, vilket var målet från början. Ärligt talat, hur många människor finns det som kan sätta sig in i supersträngteorin utan att få huvudvärk? Procentuellt sett ganska få.
Men detta var inte tänkt som en attack mot vetenskapen, särskilt inte med religionerna som förmånstagare. De är, i mina ögon, likvärdiga från synvinkeln att förklara världen. Vilken man väljer är inte speciellt relevant och det är upp till varje enskild person att utefter erfarenhet och funderingar avgöra vad som verkar rimligast.
Om man nu måste välja någon av modellerna. Som sagt, allt utgår ifrån premissen att det verkligen finns ett "varför". Om det står en kokande kastrull vatten på spisen innebär det ju att någon har satt på plattan och ställt dit kastrullen. Och en massa andra saker som föräldrarna till den som satte dit kastrullen, deras förfäder, fiskarna som tog sig upp på land, lite olika partiklar som fick för sig att sammarbeta och skapa "liv", hopsättningen av solsystemet, materias tillblivelse och universums födelse på något väldigt märkligt sätt. En högre makt? En singularitet som blev kräksjuk?
Vi fungerar helt enkelt deduktivt, och det är inte så konstigt när vi är i åtskilliga generationer drillats till det. Sår man på våren så får man skörd på hösten. Dricker man en halvliter sprit på krogen är det väldigt troligt att man inte mår så bra när man vaknar dagen efter. A ger B överallt runt omkring oss. Om vi inte trodde på konsekvensbegreppet skulle vi antagligen bete oss väldigt annorlunda.
Frågan är bara om verkligheten omkring oss är deduktiv? Om den härleder från någon enda princip? Och, viktigast av allt, om det finns en sådan princip, har vi människor då de mentala redskap som krävs för att kunna ta reda på den?
Om den finns och vi är kapabla till att komma underfund med den kanske vi redan har gjort det (genom religioner) eller är på väg via vetenskapen eller något annat framtida sätt. Annars lägger vi ner mycket tid och energi på något fruktlöst i strikt måltillfredställande mening. Hur man ställer sig till dessa båda alternativ är upp till var och en eftersom det inte, i nuvarande stund i alla fall, finns några ordentliga svar om man inte redan har sina svar klar för sig.
Personligen lutar jag åt alternativet att om det finns en gyllene princip så är vi oförmögna att veta den och alltså är irrelevant. Det betyder inte på något vis att livet är meningslöst bara för att det saknas en grundläggande "sanning". Visst, något arbsurdt kan det kännas ibland, när man tänker mycket på det. Men absurditeten ligger bara i den rent teoretiska delen av min verklighetsuppfattning. Den praktiska delen styrs av en låt-gå-attityd: damn, om det inte finns något varför till allt som är så kan jag i alla fall göra det bästa av det. Det bästa enligt mina preferenser.
Om någon orkat läsa det här är jag intresserad av att veta om det finns något "varför" i ditt liv? Vad innebär det för dig och hur du lever ditt liv?
Att tro på "varför"
Moderator: Moderatorgruppen
-
Erik Lindgren
- Inlägg: 5
- Blev medlem: 11 jun 2006 23:48
- Kontakt:
Mina mål är för tillfället hämtade utav de mest uppenbara observationerna jag upplevt. Jag vill inte gå steget längre och försöka beskriva ett varför ännu för att det för mig blir till ren fantasi, och riskerar att komma i vägen för det vi faktiskt vet.
Jag uppfattar mina känslor och instinkter som ett tillräckligt tydligt mål, då de talar om för mig väldigt konkret vad jag mår bra respektive dåligt av. Då menar jag inte att leva efter dem fullständigt spontant, men att lära mig hantera dem på bästa möjliga sätt för att bli så lycklig som möjligt, då jag insett att det är det jag mår bäst av under det långa loppet. Detta är egentligen tillräckligt för mig för att finna en mening med mitt liv.
Själv har jag dragit det ett steg längre: Jag antar i nuläget att livet uppkom genom någon naturlig fundamental kraft, eftersom jag tycker det är uppenbart att molekyler inte skulle reproducera sig ifall det inte fanns en kraft som sa till dem att göra det, på samma sätt som atomer inte skulle reagera med varandra utan elektromagnetismen. Kanske en form av determinism, för er som föredrar termer och liknelser.
Eftersom liv verkar vara att föredra framför icke-liv (livet omvandlar icke-liv till liv), och eftersom jag tror att livet uppkom genom naturliga krafter (som jag antar är "medvetet" definierade, på ett eller annat sätt), så tror jag att livet är något positivt ur universums synvinkel, och därför något vi bör uppmuntra (hur kan vi rent logiskt nå den motsatta slutsatsen?). Det betyder även att vi bör uppmuntra vårt eget liv, och följa våra instinkter, samtidigt som vi försöker undvika att skada andras.
I nuläget är det så långt jag kan sträcka mig i ett varför, och då hämtar jag det mesta ur allmänt accepterade observationer av universum och mig själv. Säg till om ni inte håller med.
Jag uppfattar mina känslor och instinkter som ett tillräckligt tydligt mål, då de talar om för mig väldigt konkret vad jag mår bra respektive dåligt av. Då menar jag inte att leva efter dem fullständigt spontant, men att lära mig hantera dem på bästa möjliga sätt för att bli så lycklig som möjligt, då jag insett att det är det jag mår bäst av under det långa loppet. Detta är egentligen tillräckligt för mig för att finna en mening med mitt liv.
Själv har jag dragit det ett steg längre: Jag antar i nuläget att livet uppkom genom någon naturlig fundamental kraft, eftersom jag tycker det är uppenbart att molekyler inte skulle reproducera sig ifall det inte fanns en kraft som sa till dem att göra det, på samma sätt som atomer inte skulle reagera med varandra utan elektromagnetismen. Kanske en form av determinism, för er som föredrar termer och liknelser.
Eftersom liv verkar vara att föredra framför icke-liv (livet omvandlar icke-liv till liv), och eftersom jag tror att livet uppkom genom naturliga krafter (som jag antar är "medvetet" definierade, på ett eller annat sätt), så tror jag att livet är något positivt ur universums synvinkel, och därför något vi bör uppmuntra (hur kan vi rent logiskt nå den motsatta slutsatsen?). Det betyder även att vi bör uppmuntra vårt eget liv, och följa våra instinkter, samtidigt som vi försöker undvika att skada andras.
I nuläget är det så långt jag kan sträcka mig i ett varför, och då hämtar jag det mesta ur allmänt accepterade observationer av universum och mig själv. Säg till om ni inte håller med.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Det är märkligt. Folk går idag i 9 årig grundskola, kompletterat med gymnasium i 3 år, därefter oftare också högskola i 2 till 4 år men fortfarande verkar det vara väldigt svårt att förstå och kunna göra skillnad på vetenskap och lösa antaganden.
Vetenskapen är ingen person och har inget mål i sig, det är en beteckning på sådant som vi förmodar är testade teorier. T.ex. jag kan anta att ifall jag fyller en kub som mäter 10*10*10cm med vatten så kommer den väga kring ett kilo. Det är mitt lösa antagande, för att kontrollera om mitt antagande stämmer så väger jag kuben med vattnet. Ifall vågen visar ca 1 kilo så stämde mitt antagande.
Vad säger det om hur du lever ditt liv eller hur du borde leva ditt liv? Inte ett förbannat dugg!
Så varför är det så att de flesta människor idag, sina skolkunskaper till trots, istället tror att vetenskapen har ett mål i sig och svar på vad du ska göra med ditt liv? Okej, det finns sådana berättelser, men det är vad andra människor ANSER om olika landvinningar eftersom de försöker att pussla ihop var vi varit och var vi är på väg och det är en helt annan sak. Media och populärkulturen i sin sensationalism är ofta ansvarigt för denna snedvridning.
Nuförtiden är det vanligt att basha vetenskapen som om den vore en enda företeelse. Oftast är det propaganda från religiösa grupper. Dom kallar vetenskapen för "scientism" och människor som gillar vetenskap blir sålunda beskyllda för att vara dogmatiska och fundamentalistiska. Oftast "stöds" dessa propaganda-anklagelser enbart på att vetenskapsmän inte är religiösa, eller inte accepterar kreationismen.
Många idag verkar också väldigt ur balans och försöker hitta balansen, harmonin, lugnet och slippa stressen. Men istället för att gå igenom sitt liv och sätta upp en plan för hur man ska må bättre så vill folk med ett visst sinnelag istället ha någon som kan berätta för dom vad dom ska göra och hur dom ska göra det, så dom själva kan få slippa. Det är inget annat än dagrömmeri!
Vetenskapen är ingen person och har inget mål i sig, det är en beteckning på sådant som vi förmodar är testade teorier. T.ex. jag kan anta att ifall jag fyller en kub som mäter 10*10*10cm med vatten så kommer den väga kring ett kilo. Det är mitt lösa antagande, för att kontrollera om mitt antagande stämmer så väger jag kuben med vattnet. Ifall vågen visar ca 1 kilo så stämde mitt antagande.
Vad säger det om hur du lever ditt liv eller hur du borde leva ditt liv? Inte ett förbannat dugg!
Så varför är det så att de flesta människor idag, sina skolkunskaper till trots, istället tror att vetenskapen har ett mål i sig och svar på vad du ska göra med ditt liv? Okej, det finns sådana berättelser, men det är vad andra människor ANSER om olika landvinningar eftersom de försöker att pussla ihop var vi varit och var vi är på väg och det är en helt annan sak. Media och populärkulturen i sin sensationalism är ofta ansvarigt för denna snedvridning.
Nuförtiden är det vanligt att basha vetenskapen som om den vore en enda företeelse. Oftast är det propaganda från religiösa grupper. Dom kallar vetenskapen för "scientism" och människor som gillar vetenskap blir sålunda beskyllda för att vara dogmatiska och fundamentalistiska. Oftast "stöds" dessa propaganda-anklagelser enbart på att vetenskapsmän inte är religiösa, eller inte accepterar kreationismen.
Många idag verkar också väldigt ur balans och försöker hitta balansen, harmonin, lugnet och slippa stressen. Men istället för att gå igenom sitt liv och sätta upp en plan för hur man ska må bättre så vill folk med ett visst sinnelag istället ha någon som kan berätta för dom vad dom ska göra och hur dom ska göra det, så dom själva kan få slippa. Det är inget annat än dagrömmeri!
Kiifen, om inte vattnet väger ett kilo då är det väl definitionsmässigt fel på vattnet eftersom metersystemet bygger på just vikten av detta.
I övrigt håller jag med, vetenskap är till för att ge mig mikrovågsugnar och internetporr, inte lösa några existensiella gåtor. Problemen uppstår när metafysiskt inklinerade populärvetenskaps-journalister börjar berätta godnatt-sagor om supersträngar och kvantfenomen. Fast man kanske behöver uppdatera berättelserna så dom blir mer trovärdiga, jungfrufödslar och vattenspankulering är ju svårt att förena med vår varddagliga världsuppfattning.
Sen förstår jag inte problemet med att låta experter på "livskunskap" hjälpa andra. Matematiken i en enkel högstadieskolbok bygger på tusentals år av forskning som ingen enskild människa någonsin skulle kunna komma fram till ensam (okej, John Von Neumann och några till kanske) och man borde kunna samla "mjuk" kunskap på ett liknande sätt.
I övrigt håller jag med, vetenskap är till för att ge mig mikrovågsugnar och internetporr, inte lösa några existensiella gåtor. Problemen uppstår när metafysiskt inklinerade populärvetenskaps-journalister börjar berätta godnatt-sagor om supersträngar och kvantfenomen. Fast man kanske behöver uppdatera berättelserna så dom blir mer trovärdiga, jungfrufödslar och vattenspankulering är ju svårt att förena med vår varddagliga världsuppfattning.
Sen förstår jag inte problemet med att låta experter på "livskunskap" hjälpa andra. Matematiken i en enkel högstadieskolbok bygger på tusentals år av forskning som ingen enskild människa någonsin skulle kunna komma fram till ensam (okej, John Von Neumann och några till kanske) och man borde kunna samla "mjuk" kunskap på ett liknande sätt.
Det stämmer som Kiifen säger. Trots att människor är väldigt välutbildade i dag har man ingen susning om hur man ska leva sina liv utan utgår ofta från vanligt sunt bodförnuft, vilket sällan stämmer överens med hur saker och ting är beskaffade. Filosofi betyder "kärlek till kunskap" och ger ett bra verktyg till den som börjar reflektera över varför saker ser så förbannat sjuka ut i världen som de gör. Ta bara mellanöstern som ex. Araber och israeler är ju inte dummare än vad du och jag är men ändå kan de inte fixa det.
Jag kan inte säga hur du ska göra men jag tycker att du ska läsa Krishnamurti som menar att människan ständigt skapar sig nya fängelser. Fri är man först när man ställt alla färdiga trossystem åt sidan och beslutat sig för att söka själv, utan varken ledare eller auktoriteter. För mig handlar det inte om att hitta det slutliga svaret på frågan "varför". Många människor gör det i sin religion men det är enligt mig bara ett infantilt sätt att undgå "varför problematiken". Jag kan ställa mig frågan "varför" men samtidigt låta saken vara öppen. Om jag tycker mig se ett bredare perspektiv så kanske jag har hittat någonting som jag på ett pragmatiskt sätt kan använda mig av i mina vardagliga bestyr.
/S
Jag kan inte säga hur du ska göra men jag tycker att du ska läsa Krishnamurti som menar att människan ständigt skapar sig nya fängelser. Fri är man först när man ställt alla färdiga trossystem åt sidan och beslutat sig för att söka själv, utan varken ledare eller auktoriteter. För mig handlar det inte om att hitta det slutliga svaret på frågan "varför". Många människor gör det i sin religion men det är enligt mig bara ett infantilt sätt att undgå "varför problematiken". Jag kan ställa mig frågan "varför" men samtidigt låta saken vara öppen. Om jag tycker mig se ett bredare perspektiv så kanske jag har hittat någonting som jag på ett pragmatiskt sätt kan använda mig av i mina vardagliga bestyr.
/S
Saphir
Stämmer bra de.
Saywhat
Du kan visst säga åt mig vad jag ska göra, men det är jag som bestämmer ifall jag kommer att följa ditt beslut eller inte. Detta med att "söka" varför gör man det? Om man söker nån mening i sitt liv, eller sin identitet eller vad man nu gör så inte är det något en "fri" människa håller på med... En fri människa vet vad hon vill.
Man behöver inte enbart förlita sig på sitt bondförnuft och klura ut allting på egen hand, man kan också se på hur andra lever för att på så vis lära sig. Frågan är dock fortfarande, varför vet så få vad dom vill med sina liv? Om man utgår ifrån tanken att alla människor är i grunden fria, vet vad dom vill göra, osv. och att några hamnar i situationer där dom tappat bort allt sådant, av vilken anledning? Hur skulle det ha gått till? Har man glömt bort det bara?
Stämmer bra de.
Saywhat
Du kan visst säga åt mig vad jag ska göra, men det är jag som bestämmer ifall jag kommer att följa ditt beslut eller inte. Detta med att "söka" varför gör man det? Om man söker nån mening i sitt liv, eller sin identitet eller vad man nu gör så inte är det något en "fri" människa håller på med... En fri människa vet vad hon vill.
Man behöver inte enbart förlita sig på sitt bondförnuft och klura ut allting på egen hand, man kan också se på hur andra lever för att på så vis lära sig. Frågan är dock fortfarande, varför vet så få vad dom vill med sina liv? Om man utgår ifrån tanken att alla människor är i grunden fria, vet vad dom vill göra, osv. och att några hamnar i situationer där dom tappat bort allt sådant, av vilken anledning? Hur skulle det ha gått till? Har man glömt bort det bara?
Kiifen skrev:Om man utgår ifrån tanken att alla människor är i grunden fria, vet vad dom vill göra, osv. och att några hamnar i situationer där dom tappat bort allt sådant, av vilken anledning? Hur skulle det ha gått till? Har man glömt bort det bara?
Definitivt! Man förväxlar frihet med säkerhet och kontroll för att slippa kaos och förvirring. Ett barn ställer sig frågan varför, men du är vuxen - du vet varför. Reklambranschen utnyttjar detta genom att proklamera "Du har ett problem och det kan vi lösa - ge oss dina pengar så ska du få hela kittet". Mammon har blivit din gud och du kan sluta oroa dig. Det är rädslan som styr dig - rädslan över att din självbild skall raseras eftersom du tror att du inte ska bli älskad och accepterad. Men din självbild är inte du, den skapas i många fall av de som vill utnyttja dig, vilket inte kan ske om du är fri.
Jag vet inte om jag halkar från ämnet men för mig känns det självklart att till en viss gräns ställa frågan "varför". Samtidigt finns det ett helt kader med psykologer och terapeuter som livnär sig på just den frågan "varför gick det så här snett". Då har det gått för långt, det är bara och släppa saken och vara sig själv. De flesta av mina polare är helt ok men jag gillar dem bäst när de är sig själva för ett tag - klassisk slogan/payoff från ett visst bryggeri btw..
/S
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 58 och 0 gäster