I väntan på döden

[Henrick Pålsson]

Jag jobbar som undersköterska, vilket inbär att jag ”jobbar” med döden. I och med mitt arbete har jag fått en annan syn på döden än vad jag innan hade. Döden är del av livet, vi kan inte hoppa över döden, vi föds och vid dör. Men i den västerländska kulturen diskuterar man inte döden så ofta, vi tänker inte på döden så kanske inte döden hittar oss.
I andra icke-västerländska kulturen har dom ofta en klarare syn på döden än vad vi i väst har. Under min uppväxt fryktade jag döden, jag tänkte på döden mycket och ofta, vilket inför mig skapades en slags ångest, inför livet att det en gång kommer att ta slut. Jag började skriva om döden som om jag kunde besegra döden genom mitt skrivande. Sedan tre år jobbar med med gammal människor, mellan 67 till 99, där döden hela tiden finns gömd bakom hörnet, ingen vet när den kommer. Och under dessa tre år har min syn på döden radikalt förändrats till en mera positiv bild, min syn på dödshjälp har också förändrast till försvarande av dödshjälp till svårtsjuka och dödende åldringar. För ett tag sedan dog en på mitt jobb, inget märkvärdigt med hennes död, men hennes dotter satt hos henne hela tiden, sekunder, minuter och timmar gick, timmar blev dagar och dagar blev en vecka. En hela vecka gick det innan hon dog, dom fyra sista dagarna drack hon inte, hon fick morfin, för hennes ångest hette det. Men har man lite medicinsk kunskap vet man att ens lungor fylls med vatten av morfinet, hon blev ordagrant ”dränkt” till döds. En slags "svensk dödshjälp", inte aktiv utan titta hur länge hon klara sig utan vatten. Under tiden hon var medveten sa hon att detta var slutet, hon ville inte leva längre, hon tyckte att hon hade levt sitt liv, hon hade fyllt 99 år i sommras. I slutet av veckan var ens dotter trött, hon hade ju suttit vid sin mor i tre dagar, dag och natt, i väntan på döden, men döden kom aldrig. Man såg i hennes ögon att hon ville hjälpa hennes mor att död, att ropa på döden genom att ge sin mor en spruta med gift vilket skulle kalla på döden snabbare, men detta får man inte i Sverige, utan vi ger henne istället morfin för hennes ångest!?

Henrick

[pavernicus]

Dödshjälp ja tack

[shake]

Ett moraliskt dilemma.
Men till vilken gräns ska det här gå till?
Vill vi ha ett Sverige där man begår självmord på sjukhus?
Trots min skeptiska hållning så är jag ändå för dödshjälp.

[Johan Ågren]

Varje gång jag funderat över detta har jag inte kommit fram till en praktisk lösning. Någon?

Johan

[archaxe]

En läkares främsta uppgift är ju att bevara liv, så per definition får han/hon inte ge aktiv dödshjälp då det skulle vara att frångå läkarens kodex. Dock kanske vi skulle se över den?

Vilken rätt har vi att döma andra människor till livet, på samma sätt som vi inte har någon rätt att döma andra människor till döden?

Vill någon människa verkligen dö (och nu menar jag inte pre-pubertala dödsrockare som skär sig i handlederna med rakblad för att få sympati), så ser jag inte problemet med att avliva henne (såvida det inte skapar samvetskval för hennes anhöriga).

Ironiskt nog är väl självmord det enda brott du blir dömd för om du misslyckas? :)

[Hjalmar]

Vilken rätt har vi att döma andra människor till livet, på samma sätt som vi inte har någon rätt att döma andra människor till döden?

Exakt, det är enligt min mening en mänsklig rättighet att få bestämma över sitt liv.


Personligen är jag inte rädd för döden, då jag borde ha många fina år ännu kvar av mitt liv om nu inget oväntat sker. Utan jag är mera rädd för tiden innnan döden, skulle inte vilja ligga orörlig i en säng med smärtor, att inte kunna äta själv att inte själv kunna gå på wc skita.

Jag kan tänka mig att man nog ändå skulle få ångest, över att äventyret snart är slut, att måsta lämna alla man känner. Eller så är man kanske nöjd med den tid som varit.

Henrick, du som arbetar med männsikor på gränsen till dödsriket, hur tänker gamlingarna på döden?

[Henrick Pålsson]

Hjalmar skrev

Henrick, du som arbetar med männsikor på gränsen till dödsriket, hur tänker gamlingarna på döden?

Bra, fråga, jag har förvisso inte gjort något vetenskaplig undersökning om detta, men jag kan säga att gamla tänker på döden lika ofta som en ung, det finns gamla som har en overhört ångest inför döden, lik oss som är ungre, andra försöker göra dagen så bra som det bara är möjligt. Den stora skillnad från oss ungre, kan döden komma imorgon för dem, de kan sitta och äta kvällsmat med sin(a) bordskamrat(er), på morgonen kan hon/han vara död(a). Men detta gäller även oss, vi kan dö på väg till jobbet eller hem från jobbet, den stora skilland är att våra anhöriga ställer sig nog frågan varför. Döden har alltid varit en sak som väcker ens tankar om livet, och meningen med det. Vare sig man än 28 eller 88 ska man nog leva livet som om det fanns en mening med livet. Den största tanken oss en gamla är nog varför hamnade jag är????? Ska ålderdomen vara på detta sättet, frukost klockan nio, kaffe 12, middag 13, kaffe 16 och slutligen kvällsmiddag 18, detta är saker de ser fram i mot. Sedan kan man fråga sig om man själv vill hamna på ett ålderdomshem, det verkar ju inte bli bättre tider. Ålderdomens sköna tid är förbi, då personalen blir mindre och mindre men folket blir äldre och äldre, vi har sofistkerade mediciner som kan ge en människan tio år till att leva, men ingen personal som ska ta hand om honom/henne i dessa tio åren.

Henrick

[Johan Ågren]

Någon som har en praktisk lösning på hur dödshjälp ska kunna fungera i vårt samhälle?

Johan

[Henrick Pålsson]

Johan skrev:

Någon som har en praktisk lösning på hur dödshjälp ska kunna fungera i vårt samhälle?

En praktisk lösning vore vara att främst tillåta dödshjälp, (aktiv) inte (passiv) som vi nu har i Sverige, Holland är de land som har aktiv dödshjälp av de europeiska (som jag vet). Sedan kommer visseligen några problem med dödshjälp, (vem ska bestämma) den döende eller den döendes anhöriga? Om den döende ska bestämma måste hon vara fullmedveten vad hennes beslut kommer innebära. Om den anhörige ska bestämma då den döende är inte fullmedveten att kunna ta besluten måste denna också veta var hennes beslut kommer innebära. Ett annat problem är när det gäller barn, ska det vara en speciell åldergräns för att äga rätten att bestämma över sitt liv? Kanske 16 eller 18 ? Om inte när ska kunna föräldrarna bestämma? Om jag är sexton år, har just fart reda på att jag har cancer ( den kommer att innebära döden för mig) jag kan välja att leva ett till två år med otroliga smätor (vissa dagar) eller påskynda döden med hjälp av en spruta, jag vill dö, men mina föräldrar tycker det mottsatta ( det finns bra mediciner mot smärta) vem ska bestämma? Min mamma är 80 år ligger innför döden (inget ovanligt) men nu har hon liggat i fyra dagar, hon tynar bort, har inte druckit på dessa fyra dagar inte heller ätit, läkaren säger att jag kan hjälpa henne på traven, (nu finns aktiv dödshjälp.) Jag vet inte vad min mamma hade valt om hon kunde välja (min mamma har varit dement de senaste åren) utan talförmåga och skrivförmåga. Gör jag rätt om jag väljer aktiv dödshjälp istället för passiv dödshjälp? Jag vet att min mamma är djupt religiös, enligt henne är det Guds vilja om någon dör, man ska inte rädda dem då dom ligger inför döden, utan låta dom dö. Detta säger t.ex också många andra Kristna.

[Siëng Donk-Tsïong]

Hm, inte för att jag kommer med något svar här, men jag tror det vore en bra sak om 16-åringen, föräldrarna och läkare kunde resonera kring det tillsammans.
Så det måste vara möjligt tror jag. För det kommer aldrig gå att sätta en standard.

Lite sån här konsensus-grej. Det är tillräckligt viktigt för att man ska låta det ta den tid det tar att komma fram till något gemensamt.

Så småningom kan det säkert bli ett yrke i sig - något som har med döden att göra.

En mycket sund tråd det här. Jag vill tala/läsa mycket om döden, för jag har ibland dödsångest i förtid eller vad man ska säga, och har precis varit med om ett dödsfall.
Han låg faktiskt och rosslade pga morfinet. Men han hade en gruvlig dödsångest så ja vette fan vad jag skulle valt att göra i den situationen... Döda en döende med dödsångest? Låta en döende med dödsångest leva?
Han vill ju inte dö - men vilken PLÅGA att ligga med den dödsångesten - och han kommer ju ingen annan vart än till döden.

[Teratologen]

Någon som har en praktisk lösning på hur dödshjälp ska kunna fungera i vårt samhälle?

Johan

Praktiska lösningar finns väl? Men jag undrar om det går att sätta en standard för dom. Att agera efter nåt slags mall inför livströtta människor, dom må vara gamla eller unga, friska eller sjuka, tycks mig varken förnuftigt eller särdeles humant. Det mänskliga psyket är ofta mer eller mindre splittrat, och även hos gamla, sjuka människor kan livsviljan spira sida vid sida med en uttalad dödslängtan. Även gamla, sjuka människor kan drabbas av övergående depressioner, och varken psykiatrin eller psykologin kan alltid ge odiskutabla prognoser. En annan fråga är vilka som vill ställa sig till förfogande för att ombesörja själva avlivandet. Vad kan det vara för personer, och hur kan dom tänkas påverkas av sitt yrke? Ytterligare en fråga är vad dom dödshjälpssökande själva kan tänkas känna när dom ställs inför sina barmhärtighetsavlivare. Det finns fler frågor...

[Johan Ågren]

Jag varken känner till några befintliga lösningar eller har några egna på hur vi skulle kunna sätta dödshjälp i system i vårt samhälle. Hur jag än resonerar så handlar det alltid om att någon annan ska avgöra huruvida en person bör dö eller inte. Även om en person skriver på ett dödshjälpsintyg innan han/hon blir senildement och sjuk så är det andra personer som måste ta beslutet om det ska verkställas. Eller ska vi döda alla sjuka personer som säger att dom vill dö eller "ser ledsna ut"? Hur vet man att man tolkar signaler rätt? Vad en person anser vara lidande kanske en annan person ser som normalt. Endast vi själva kan möjligen tolka vårt behov av att dö och sedan genomföra det. Men det kan också vara så att vi inte "ser ljust på situationen".

Jag kan säga nu att jag skulle vilja dö om jag förlorade både armar och ben, och jag skulle säkert vilja det dagen efter också. Men med tiden anpassar man sig och finner nya funktioner. Livet behöver inte vara meningslöst. Om jag nu inte skulle kunna kommunicera min önskan att leva och läkaren kom med dödssprutan i ena handen och dödshjälpsintyget i den andra så skulle det vara olyckligt.

Det här kan både missbrukas och bli fel till en grad då det överväger fördelarna. Det är mer fel att döda en människa som lever och finner livet meningsfullt, än att låta tio andra leva som vill dö. Visserligen kanske summan blir ett mindre lidande, men vidrigheten av att döda en människa som inte vill dö är större.

Hur ska det gå till? Är dödshjälpsintyg ett steg på vägen? Vem avgör när det är dags, och på vilka kriterier?

Johan

[Joppe]

Det här kan både missbrukas och bli fel till en grad då det överväger fördelarna. Det är mer fel att döda en människa som lever och finner livet meningsfullt, än att låta tio andra leva som vill dö. Visserligen kanske summan blir ett mindre lidande, men vidrigheten av att döda en människa som inte vill dö är större.

Absolut. Rätten att dö kan tyckas viktig, men rätten att leva är oändligt mycket viktigare. Frågan är om det kanske inte är ganska bra som vi har det, att sådant här sker lite bakom kulisserna. Systemet är svårare att missbruka om systemet inte finns! Jag är principiellt för dödshjälp, men i "praktiken" är jag mot!

[Teratologen]

Praktiska lösningar bör nog aldrig bli annat än nån sorts ad hoclösningar som man tillgriper under speciella förhållanden. Man kan t ex föreställa sig att nån till följd av en olycka blir allvarligt skadad under omständigheter som gör det utsiktslöst att förvänta sig läkarhjälp och sjukhusvård. Den olycksdrabbade kan t ex vara min bäste vän sen många år tillbaka, jag känner honom väl och förstår att hans lidande är fruktansvärt och inte kan sluta med annat än döden vad som än händer. Själv önskar han uttryckligen inget annat än att få dö, ju fortare dess bättre, men eftersom hans skador hindrar honom från att ta livet av sig ber han mig, sin bäste vän, att döda honom...

Se där en belägenhet att fundera över!

[Johan Ågren]

Teratologen,

det är ett relativt enkelt fall, men för den sakens skull inte lätt. Du utgår ifrån att din vän gör denna förfrågan när han är vid "sina sinnes full bruk". Men hur kan vi veta att det är så? Du kanske tvekar och dagen efteråt säger din vän att han ångrat sig. De svåraste fallen när det gäller dödshjälp är de när kommunikationen inte fungerar "normalt". Vad vet vi igentligen om en människas faktiska upplevelser i förhållande till vad vi tolkar de som?

Vi kan t.ex inte ge dödshjälp åt tonåringar med kärleksbekymmer även om de säkert vill dö ibland. Om denne person samtidigt är handikappad och oförmögen att ta sitt liv så har vi en situation där frågan om dödshjälpens rimlighet sätts på prov. I en sådan situation skulle vi avfärda personens lidande som tillfälligt sinnesförvirring och antagligen inte tänka i banor om dödshjälp. Gränserna blir flytande, och endast i ytterligheterna finner man bra exempel på personer där dödshjälp verkar vara ett självklart alternativ. Jag tror att i de flesta situationer gör vi bäst i att omyndigförklara en person när hon vill dö, och att inte hjälpa denne begå dessa handlingar.

Nästa fråga: Ska man hindra någon att ta livet av sig?

Johan