Jag tror inte att man ska undvika sjävbiografier i samtal men det finns absolut svårigheter med en sådan framställningsform.
Just nu har det hela aktualiserats i tråden "kvinnligt och manligt om sex" där jn berättat om sitt sm-liv.
Jag har alla möjliga mer eller mindre vilda hypoteser om vad det är som kan orsaka den här svårigheten. Johan Asplund har i "Undran inför samhället" skrivit effektivt och som jag tycker genialiskt om problemet. Han berättar om hur Freud använde sig av exemplet Leonardo da Vinci för att åskådliggöra en av sina teser om hur homosexualitet utvecklas. I sin text talar Freud om en "gam" som finns på en av Leonardos målningar. Senare forskning har visat att Freud hade fel vad gäller detaljerna. Gamen var ingen gam utan en glada varvid symboliken föll liksom hela Freuds argumentation. Freuds argumentation förkastades därmed av vetenskapssamhället.
Problemet är, säger Asplund, att Freud inte talade om Leonardo da Vinci utan om "Leonardo". Asplund säger inte mer än så men det han menar med citationstecknet är förstås att Freud använde Leonardo som exempel. Det här är ett sätt att åskådliggöra som funnits i all muntlig berättartradition i tusentals år men det naturvetenskapliga tänkandet har i vår del av världen medfört att vi uppfattar varje text som en beskrivning. Skit samma om Leonardo målade en gam eller en glada eller om han verkligen VAR homosexuell, OM det hade varit så som Freud berättar så kan man pröva om hans tankar om homosexualitet fungerar. Det är så man ska använda berättelsen om Leonardo säger Asplund, och det är så exempel fungerar.
När man använder sig själv som exempel tillkommer detta att man desutom ger människor möjlighet att fråga hur det egentligen var. (Berättar man en saga är det uppenbart att det är en saga.) Det medför att man kan fastna i exemplet och tappa det som exemplet var till för att åskådliggöra.
Nå ovanstående var en bakgrund. Om ni har lust att delta i utforskandet förmodar jag att ni kan känna igen er i problemet på något sätt.
Jag klistrar in ett svar till Hovnarr som jag hämtat från tråden om manlig o kvinnlig sex:
hovnarr skrev:Fann skrev:Jag skulle gissa att jn inte satte in den här texten för att få goda råd om hur han ska kommunicera med sin svärmor men icke förty sätter du och jag igång att dissekera texten som text och Agnostica och Johan delger jn sina synpunkter om det lämpliga i att begära S:s hand mot bakgrund av det ena och andra.
Usch ja. Men detta utesluter ju inte det förmodade egentliga syftet, nämligen att ge oss en pusselbit till. Den pusselbiten säger mig att Jonas kan uttrycka sig något så fantastiskt manipulativt (utifrån mina referensramar), utan att jag alls tror att det är hans avsikt. Och att han vidtar stora mått och steg i snuttighetens namn, som Johan antyder. Brevet säger mycket mer än så, men jag drar helst inte för långtgående slutsatser än, då det hindrar min utforskning.
Fortsatt fundering och utifrån "Usch ja". Det är ju inte så att det är FEL av oss att vare se ge goda råd ha synpunkter eller vad det vara månde. Mitt intresse (som kommer sig av egna erfarenheter) i detta är alltså vad som händer när man använder sig själv. Om det nu var så att jn svarade på din fråga om vad han sade till svärmor som du i sin tur antagligen ställde för att en sådan berättelse skulle ge en en pusselbit som skulle kunna göra mönstret synligt av samma skäl som du, dvs han ville dela med sig för att ge en pusselbit, så fraktaliserar det hela iväg i andra spår. Det kan vara att jn själv tycker textsynpunkterna är intressanta och av värde och att åsikterna om vuxenhet osv i sig är intressant även för honom att utreda. Så ALLA gör ju vid varje punkt något som är meningsfullt och absolut inte "fel" och det är utrifrån detta som det hela utvecklas. (Du var ju själv inne på detta att det skulle vara spännande att göra en analys av hur samtalen konverterar och förändras genom en och samma tråd. Jag tycker det är en utmärkt idé, jag hade en lite liknande idé för ett forskningsprojekt för ett tag sen men din idé är bättre så jag kanske tar tag i den igen.)
Man kan ju bara säga att det blir som det blir men jag vill inte riktigt slå mig till ro med det. Ofta uppstår nån slags frustration när man kommit ifrån mönstret och fastnat i exemplet (kanske man istället börjar hitta andra mönster men om man forstätter med egna exempel i sådana utredningar kan man på nytt fastna i dessa och så kommer man aldrig åt det där man ville komma åt). Kanske är det minst problematiskt i längre texter, skönlitteratur framför allt. Där kan hela idén läggas fram ostörd, som en enhet.
