Sånt är livet.
Ett barn är ett barn och en grav är en grav. Däremellan finns allt du gjort, alla känslor du haft och alla drömmar som har hjälpt dig att hålla hoppet uppe.
Du blir påtvingad livets gåva och nu ska du ta ansvar för allt du gör. Ditt medvetande utvecklas till att bli medveten om sin egen existens. Du inser att du lever, du älskar, hatar, skrattar, gråter och drömmer. Men i samma ögonblick inser du att oavsett vad du gör så rör sig tiden mot den dag du ska dö.
Du ska komma underfull med hur du vill se på dig själv, du ska kalibrera din moraliska kompass, du ska hitta något som känns meningsfullt i en meningslös värld, du ska vara fri inom väldigt strikta ramar. Är det inte ironiskt att detta tar mer än en livstid?
Stora och små stenblock i fina rader sträcker sig så långt ögat kan nå. På varje sten finns ett namn och ett nummer. Någonstans finns ditt namn. Alla dessa människor dog ensama, lika tomhänta som när deras liv började.
Borta för alltid, sakta men säkert tynar allt du är och var bort i evighetens ocean. Inte ens andra människors minne av dig finns kvar. Du har aldrig existerat.
Diverse funderingar och frågor.
Hur hittar man motivation i en värld där summan av alla handlingar är noll? I en värld där man tillslut aldrig har existerat oavsett vad man gör.
Även om man hittar något som för stunden utlöser serotonin så känner man att det inte räcker. Man vill något mer men när man funderar på vad detta skulle vara så känns allt lika meningslöst.
Rent filosofiskt så kan man iofs säga att om allt är meninglöst så är allt så meningsfullt som det kan bli.
Frihet handlar i slutändan om hur man förhåller sig till sin omgivning. Hur man använder och ser på det man fått. Hur man spelar sina kort. Men vad händer om man lever i en värld där man är totalt likgiltlig inför alla valmöjligheter?
Jag vill bara leva men vet fan inte hur man gör. Jag vill ha utsatta mål i livet som ger mig lycka när jag uppnått dem. Ungefär som en handlingslista.
1. Utbilda mig och få ett jobb.
2. Skaffa mig en kvinna.
3. Skaffa barn.
4. Hus, Volvo, Hund.
5. Dö.
Fan vad skönt! Men tyvärr är medvetandet självreflekterande och tillåter inte manipulation.
[/svammel]
Sånt är livet. Diverse funderingar och frågor.
Moderator: Moderatorgruppen
tyvärr är medvetandet självreflekterande och tillåter inte manipulation
Jag tror tvärtom att vi är väldigt bra på att lura oss själva. Jag tror att alla har känt och resonerat som du gör - och själv tror jag att jag gjorde (och fortfarande gör) det för att skydda mig själv från risker och eventuella besvikelser.
Det är ju väldigt enkelt och tryggt att vara uppgiven och cynisk. Man tar inga risker, lämnar inga blottor och gör sig inte sårbar på något sätt.
Det är betydligt svårare att eftersträva något personligt och förgängligt. En tonårsdotter som tycker att man är pinsam, som man skäller åt och som går in på sitt rum och slänger igen dörren efter sig. En fru som säger att hon har huvudvärk när man vill ha slentrianmässigt samlag med henne. En dum golden retriever som rymmer ifrån en och som har ett blåsljud på hjärtat så att man inte kan bedriva avel på den. Kort sagt; ett helt och hållet oglamoröst liv som man inte kan gömma sig bakom. Andra kan skratta åt dig och tycka att du är löjlig eller att du lever ett förljuget svensonliv. Du kommer inte lämna något efter dig som ger dig upprättelse.
Du säger att det är svårt att lura sig själv till att tro på den sortens levnadsrecept, men jag tror tvärtom att vi är väldigt skickliga på att lura oss att tro att vi står över den sortens liv. Att det på något sätt skulle vara bättre att gå omkring och vara kallsinnig och tro sig ha genomskådat hela grejen.
Jag kan inte tala för dig, men jag har gått omkring på det sättet i hela mitt liv, och det är först nu jag börjar ifrågasätta det. Det är först nu jag börjar leka med tanken på att det kanske inte är så att alla andra är lurade, utan att det kanske snarare är så att det hela tiden varit jag som lurat mig själv.
Just nu så vill jag ha det där. Jag brukade kalla sådana människor för "trygga och nöjda svensons" med föraktfull ton, men i själva verket tar de risker som jag aldrig vågat ta.
Men det är svårt. Jag är fortfarande en sån där som när jag frågar mig själv "hur skulle jag reagera om mitt barn blev förståndshandikappat?" tänker som min första tanke "shit vad pinsamt det vore".
Men jag vill inte vara sån. Inte längre.
Tack så mycket för dina tankar och intelligenta motstånd! Precis vad jag behöver.
Jag håller faktiskt med om att människor i allmänhet är bra på självbedrägeri. Det är svårt att leva en dag utan att på något sätt utsätta sig för någon form av självbedrägeri. Men när det gäller mig personligen i just denna situation så fungerar inte manipulation. Om du har hört talats om det Sartre kallar Ond tro så förstår du.
Jag vill egentligen inte leva svenssonlivet även om jag kan romantisera dess enkla lycka. Om jag då väljer bort min frihet och lever efter den mallen så kommer min hjärna tillslut upptäcka självbedrägeriet och ge mig ångest.
Men det kan också vara som du skriver, att jag just nu lever i en sorts ond tro om att jag står över detta levnadssätt. Väldigt intressant tanke som fick mig att fundera, jag har dock svårt att skriva ner något konkret om det just nu. Men jag tackar dig för denna insikt.
Jag tror dock inte att det på något sätt är bättre att tro sig ha genomskådat hela grejen än att leva svenssonlivet. I slutändan så är båda valen exakt lika bra, dåliga, meningsfulla och meningslösa. Så är det med alla val, därför blir det också svårt att hitta motivation.
Detta är dock synen jag har på det rent filosofiskt, men självklart lurar min hjärna mig dagligen. Jag kan tycka att vissa saker är bättre än andra vilket inte är konsekvent med mina tankar. Jag kan tycka att människors val är korkade och konstiga samtidigt som jag tänker att alla val är exakt lika meningslösa. Jag tror mig ha genomskådat samhällets ramar och påhittad moral samtidigt som jag lever i dessa dagligen. Jag har fördommar och förutfattade meningar, men jag har ju sett igenom systemet? Jag är ju fördommsfri! Alla får vara som dom vill!... så länge det inte blir för konstigt.
I teorin är jag den jag vill vara, i praktiken äcklas jag av mig själv!
Jag är kanske rädd för att vara medelmåttig. Men mina tankar säger att det inte finns någon medelmåttighet. Allt är apati.
Jag kanske vill bli något. Men mina tankar säger att ingenting kan bli någonting. Summan är noll.
Jag är kaos! Hur ska jag bli organiserad?
Jag håller faktiskt med om att människor i allmänhet är bra på självbedrägeri. Det är svårt att leva en dag utan att på något sätt utsätta sig för någon form av självbedrägeri. Men när det gäller mig personligen i just denna situation så fungerar inte manipulation. Om du har hört talats om det Sartre kallar Ond tro så förstår du.
Jag vill egentligen inte leva svenssonlivet även om jag kan romantisera dess enkla lycka. Om jag då väljer bort min frihet och lever efter den mallen så kommer min hjärna tillslut upptäcka självbedrägeriet och ge mig ångest.
Men det kan också vara som du skriver, att jag just nu lever i en sorts ond tro om att jag står över detta levnadssätt. Väldigt intressant tanke som fick mig att fundera, jag har dock svårt att skriva ner något konkret om det just nu. Men jag tackar dig för denna insikt.
Jag tror dock inte att det på något sätt är bättre att tro sig ha genomskådat hela grejen än att leva svenssonlivet. I slutändan så är båda valen exakt lika bra, dåliga, meningsfulla och meningslösa. Så är det med alla val, därför blir det också svårt att hitta motivation.
Detta är dock synen jag har på det rent filosofiskt, men självklart lurar min hjärna mig dagligen. Jag kan tycka att vissa saker är bättre än andra vilket inte är konsekvent med mina tankar. Jag kan tycka att människors val är korkade och konstiga samtidigt som jag tänker att alla val är exakt lika meningslösa. Jag tror mig ha genomskådat samhällets ramar och påhittad moral samtidigt som jag lever i dessa dagligen. Jag har fördommar och förutfattade meningar, men jag har ju sett igenom systemet? Jag är ju fördommsfri! Alla får vara som dom vill!... så länge det inte blir för konstigt.
I teorin är jag den jag vill vara, i praktiken äcklas jag av mig själv!
Jag är kanske rädd för att vara medelmåttig. Men mina tankar säger att det inte finns någon medelmåttighet. Allt är apati.
Jag kanske vill bli något. Men mina tankar säger att ingenting kan bli någonting. Summan är noll.
Jag är kaos! Hur ska jag bli organiserad?
dille skrev:Jag kanske vill bli något. Men mina tankar säger att ingenting kan bli någonting.
Det är sant. När du inte fanns än så var du ingenting. Nu är du någonting, så ingenting KAN bli någonting. Och om du blir ingenting igen när du dör så säger den Perfekta Logiken att du måste bli någonting igen.
Det kan verka ologiskt att ingenting kan bli någonting, men eftersom 1/∞=0 måste 0/∞=1.
Det är omöjligt att dö. Därför föds sjuka människor som Hitler. För det är så jobbigt att hela tiden finnas.
amy skrev:dille skrev:Jag kanske vill bli något. Men mina tankar säger att ingenting kan bli någonting.
Det är sant. När du inte fanns än så var du ingenting. Nu är du någonting, så ingenting KAN bli någonting. Och om du blir ingenting när du dör så säger den Perfekta Logiken att du måste bli någonting igen.
Jobbigt men sant: det är omöjligt att dö
Jag kanske uttryckte mig kanske lite kort, det var inte riktigt så jag menade.
Det jag menade var att en människa aldrig kan uppnå något, en människa kan alltså inte bli något. Alla människor, oavsett vad dom gör slutar exakt lika. Ingen är bättre, ingen är sämre, alla är bortglömda för evigt.
Det finns inga sanningar, inga värderingar som är bättre än andra. Man kan inte uppnå något "riktigt". Man är lika tom när man dör som när man föds.
Att vara servil, att upphäva sin vilja, är inget annat än att falla av vägen.
Mod är att realisera det som skönjs men inte utmålas.
Klart att man skall se igenom, alla brottas med samma problem; den som är intelligent, klarar av att ha flera variabler i sin kalkyl, kommer lida mer, problemet med vad mening är, om man inte vill ha en antagen mening.
Anpassning är en väg från lidande. Är det all mening? Eller kan lidandet vara värt för det man skapar under erfarelsen?
Mod är att realisera det som skönjs men inte utmålas.
Klart att man skall se igenom, alla brottas med samma problem; den som är intelligent, klarar av att ha flera variabler i sin kalkyl, kommer lida mer, problemet med vad mening är, om man inte vill ha en antagen mening.
Anpassning är en väg från lidande. Är det all mening? Eller kan lidandet vara värt för det man skapar under erfarelsen?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Rising skrev:tyvärr är medvetandet självreflekterande och tillåter inte manipulation
Jag tror tvärtom att vi är väldigt bra på att lura oss själva. Jag tror att alla har känt och resonerat som du gör - och själv tror jag att jag gjorde (och fortfarande gör) det för att skydda mig själv från risker och eventuella besvikelser.
Det är ju väldigt enkelt och tryggt att vara uppgiven och cynisk. Man tar inga risker, lämnar inga blottor och gör sig inte sårbar på något sätt.
Det är betydligt svårare att eftersträva något personligt och förgängligt. En tonårsdotter som tycker att man är pinsam, som man skäller åt och som går in på sitt rum och slänger igen dörren efter sig. En fru som säger att hon har huvudvärk när man vill ha slentrianmässigt samlag med henne. En dum golden retriever som rymmer ifrån en och som har ett blåsljud på hjärtat så att man inte kan bedriva avel på den. Kort sagt; ett helt och hållet oglamoröst liv som man inte kan gömma sig bakom. Andra kan skratta åt dig och tycka att du är löjlig eller att du lever ett förljuget svensonliv. Du kommer inte lämna något efter dig som ger dig upprättelse.
Du säger att det är svårt att lura sig själv till att tro på den sortens levnadsrecept, men jag tror tvärtom att vi är väldigt skickliga på att lura oss att tro att vi står över den sortens liv. Att det på något sätt skulle vara bättre att gå omkring och vara kallsinnig och tro sig ha genomskådat hela grejen.
Jag kan inte tala för dig, men jag har gått omkring på det sättet i hela mitt liv, och det är först nu jag börjar ifrågasätta det. Det är först nu jag börjar leka med tanken på att det kanske inte är så att alla andra är lurade, utan att det kanske snarare är så att det hela tiden varit jag som lurat mig själv.
Just nu så vill jag ha det där. Jag brukade kalla sådana människor för "trygga och nöjda svensons" med föraktfull ton, men i själva verket tar de risker som jag aldrig vågat ta.
Men det är svårt. Jag är fortfarande en sån där som när jag frågar mig själv "hur skulle jag reagera om mitt barn blev förståndshandikappat?" tänker som min första tanke "shit vad pinsamt det vore".
Men jag vill inte vara sån. Inte längre.
Idet sagda verkar Du vara en hygglig man Rising, och talar som en hyggligt stor man! Heder åt Dig lille männsska!
SÅNT ÄR LIVET... vi lär oss förhoppningsvis undan för undan även om det är svårt .
BENJIE/ som inte applåderar sin medmänniskas liv särskilt ofta..men kanske borde överväga att göra det?
amy skrev:dille skrev:Jag kanske vill bli något. Men mina tankar säger att ingenting kan bli någonting.
Det är sant. När du inte fanns än så var du ingenting. Nu är du någonting, så ingenting KAN bli någonting. Och om du blir ingenting igen när du dör så säger den Perfekta Logiken att du måste bli någonting igen.
Det kan verka ologiskt att ingenting kan bli någonting, men eftersom 1/∞=0 måste 0/∞=1.
Det är omöjligt att dö. Därför föds sjuka människor som Hitler. För det är så jobbigt att hela tiden finnas.
En matematisk formel som bevisar reinkarnation? Tillåt mig att småle och smila en smula. Rent praktiskt är 1/∞=0 och 0/∞=1 inte valida och därmed faller ditt resonemang.
Borde kanske lägga upp en FAQ-lista på forumet där man skriver in att amys hänvisningar till matematik bör tas med en rejäl skopa salt. Som resten av det hon skriver. För att undvika att alla nykomlingar frågar sig vad fan hon menar egentligen, alltså.
Three dots after each sentence does not automatically make your nonsense sound profound...
Och avskyn spridde sig, men källan förbyttes!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster