Alltså:
Vad är definitionen på en hel människa.
Vad är människan
Moderator: Moderatorgruppen
Tja, om man ska gå efter en väldigt romantisk definition, vilket ur min lathet jag kommer att göra.
Två människor som delar samma själ, gör en hel människa.
Två människor som delar samma själ, gör en hel människa.
Att vara en filosof handlar om att ha ett öppet sinne, ändå förkastar de flesta filosofer religion och dess biblar och gör narr av de som tror på det.
-
magicadehex
Zokrates skrev:Elion skrev:Tja, om man ska gå efter en väldigt romantisk definition, vilket ur min lathet jag kommer att göra.
Två människor som delar samma själ, gör en hel människa.
Snarare, två människor som delar varandras essens, utgör en enhet.
Beror på vilken historia du läser.
Läser du Grekisk mytologi så var hade alla människor två huvuden och två själar men av en blixt så blev de delade, och letar hela sitt liv efter den andra.
Läser du Scientologi så delar vi själar från frysta själar som värmdes upp i ett vulkan utbrott flera miljoner år sen.
Eller min favorit ur boken Rymden, Livet och Själen, där alla själar har olika färger, och letar sitt liv efter den själen som delar samma färg som sin egen.
Att vara en filosof handlar om att ha ett öppet sinne, ändå förkastar de flesta filosofer religion och dess biblar och gör narr av de som tror på det.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag har ingen klar definition på vad en hel mäniska är, advangardet.
Varför jag lämnade frågan helt öppen och oxå placerade den under den högre öppna rubriken Filosofi, var nyfikenhet på hur medlemmarna här skulle ta sig an problematiken.
Som jag ser det kan man angripa frågan från åtminståde 3 tydliga utgångspunkter:
Den vardagasfilosofiska som talar om att vi är förnuftiga djur (bla Calvino ovan) frambringade av evolutionen, Men hur är då förnuftet funtat hos en hel människa. Eller ännu viktigare en oförnuftig mäniska är inte en hel människa?
Den mytolgiska och till del religiösa definitinen som talar om människan som skapad, delad bestående av kropp själ och ande. Att man är en hel människa om man besitter delarna. Och relaterar till sin skapelse makt på något sätt. Inom denna del finns även den romantiska viljan att man inte är en hel människa om man inte funnit sin själsfrände. Allt detta finner jag ytterst tillfredställande, poetiskt och grunden till mycket av mitt positiva sätt att se på människan.
Den existenziela filosofiska linjen som advangadet utrycker är den som jag ser som utmaningen, inte att förkasta utan att förstå bättre. Är den hela mäniskan den som förhåller till sig själv och reflektrar över sitt vara. Det verkar inte betyda något. lite navelskåderi och så är man hemma i sin tillvaro. Okey inte så begräsat kanske men, man bygger upp en idevärd som skall vara så obrytbar och komplett som det anstår en stor filosof. Men är det verkligen definitionen på en hel människa.
Jag skulle vilja se någon här utveckla sin syn på en "hel mäniska" som använder hela sin potetial som människa till att vara människa. vad är det. och vad är att vara, och det fullt ut.
Varför jag lämnade frågan helt öppen och oxå placerade den under den högre öppna rubriken Filosofi, var nyfikenhet på hur medlemmarna här skulle ta sig an problematiken.
Som jag ser det kan man angripa frågan från åtminståde 3 tydliga utgångspunkter:
Den vardagasfilosofiska som talar om att vi är förnuftiga djur (bla Calvino ovan) frambringade av evolutionen, Men hur är då förnuftet funtat hos en hel människa. Eller ännu viktigare en oförnuftig mäniska är inte en hel människa?
Den mytolgiska och till del religiösa definitinen som talar om människan som skapad, delad bestående av kropp själ och ande. Att man är en hel människa om man besitter delarna. Och relaterar till sin skapelse makt på något sätt. Inom denna del finns även den romantiska viljan att man inte är en hel människa om man inte funnit sin själsfrände. Allt detta finner jag ytterst tillfredställande, poetiskt och grunden till mycket av mitt positiva sätt att se på människan.
Den existenziela filosofiska linjen som advangadet utrycker är den som jag ser som utmaningen, inte att förkasta utan att förstå bättre. Är den hela mäniskan den som förhåller till sig själv och reflektrar över sitt vara. Det verkar inte betyda något. lite navelskåderi och så är man hemma i sin tillvaro. Okey inte så begräsat kanske men, man bygger upp en idevärd som skall vara så obrytbar och komplett som det anstår en stor filosof. Men är det verkligen definitionen på en hel människa.
Jag skulle vilja se någon här utveckla sin syn på en "hel mäniska" som använder hela sin potetial som människa till att vara människa. vad är det. och vad är att vara, och det fullt ut.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
Nils-Erik Forsberg
- Inlägg: 64
- Blev medlem: 29 dec 2007 19:49
Människan är hel. Det saknas inte några delar.
(Många protesterar betingat reflexmässigt mot en sådan skrivning som går språkinvant emot. Så brukar man inte säga.)
Sedan är frågan vad man tänker om identeten, dvs vad man tillhör eftersom människan inte är sig själv nog utan ingår i ett sammanhang.
Om identiteten kan man tänka rätt eller fel. Tänker man utgående från som det ser ut inför ögonen (bilden, visionen) så blir tankarna splittrade vilket upplevs som att man är än det ena , än det andra. Man utvecklar kluven mentalitet som spökar till det. Det tycks som man kan bli mer eller mindre hel med tiden.
Det sammanhangsbaserade tänkandet är liknande det vetenskapliga tänkande som innebär att människorna kan utveckla mycket komplexa system vilket vore omöjligt om man skulle utgå ifrån "skruv och mutter". Dock är människan inget apparatkomplex.
NEF
(Många protesterar betingat reflexmässigt mot en sådan skrivning som går språkinvant emot. Så brukar man inte säga.)
Sedan är frågan vad man tänker om identeten, dvs vad man tillhör eftersom människan inte är sig själv nog utan ingår i ett sammanhang.
Om identiteten kan man tänka rätt eller fel. Tänker man utgående från som det ser ut inför ögonen (bilden, visionen) så blir tankarna splittrade vilket upplevs som att man är än det ena , än det andra. Man utvecklar kluven mentalitet som spökar till det. Det tycks som man kan bli mer eller mindre hel med tiden.
Det sammanhangsbaserade tänkandet är liknande det vetenskapliga tänkande som innebär att människorna kan utveckla mycket komplexa system vilket vore omöjligt om man skulle utgå ifrån "skruv och mutter". Dock är människan inget apparatkomplex.
NEF
Att känna sig hel som människa innebär ju(om jag ska utveckla det jag skrev ovan), att man på ett sätt höjer sig över de småsaker som gör livet jobbigt och tungt i form av fysiska och mentala krämpor. Att kunna fokusera på nuet med sådan kraft att man "går upp i det", en form av "vardags-flow".
Vad kan då krävas för att uppnå detta "vardags-flow"??
För det första tror jag att inställningen är viktig, d v s man intar en skapande positiv syn inför dagen och dess uppgifter. I längden blir detta dock ohållbart om det visar sig att man t ex inte gör saker som man är passionerat intresserad av och inte heller riktigt har förutsättningen för att göra bra. Vi har alla "unika kvalitéer", det gäller bara att lita på sin intuition om vad som "genuint" för just dig/mig.
Många religiösa säger att "gud" helat mig. Tror dock att det är att ta en genväg, som inte går genom det som är det väsentliga för att kunna känna sig "hel" som människa med jämna mellanrum, nämligen; Självinsikt...
Andlighet eller gudstro ligger för mig som som grädde på moset när de olika delarna i livet fungerar på en tillfredställande nivå.
Tvivlar starkt på att en utom-själslig uppenbarelse kan "hela"...?
/B
Vad kan då krävas för att uppnå detta "vardags-flow"??
För det första tror jag att inställningen är viktig, d v s man intar en skapande positiv syn inför dagen och dess uppgifter. I längden blir detta dock ohållbart om det visar sig att man t ex inte gör saker som man är passionerat intresserad av och inte heller riktigt har förutsättningen för att göra bra. Vi har alla "unika kvalitéer", det gäller bara att lita på sin intuition om vad som "genuint" för just dig/mig.
Många religiösa säger att "gud" helat mig. Tror dock att det är att ta en genväg, som inte går genom det som är det väsentliga för att kunna känna sig "hel" som människa med jämna mellanrum, nämligen; Självinsikt...
Andlighet eller gudstro ligger för mig som som grädde på moset när de olika delarna i livet fungerar på en tillfredställande nivå.
Tvivlar starkt på att en utom-själslig uppenbarelse kan "hela"...?
/B
Balans
Nej jag tror inte det, Ideoligi= teologi åtinstånde i denna fråga. Vad jag far efter är mer en absolut definition på den kompletta hela människan. Det ända svaret jag fått från exitiensiell filosofisk inriktning är "Dasien" en typ av existiensel subjekt tänkande där man då diskutrar varat? Mycket intresant, men som definition på Människan? Utveckla gärna i så fall.
Sen mitt kvantum leap i resonemanget, . En hel människa per definition bör i mina kunna leva ett helt och för sig själv fult liv. Utan vanföreställningar om vad livet är?
Sen mitt kvantum leap i resonemanget, . En hel människa per definition bör i mina kunna leva ett helt och för sig själv fult liv. Utan vanföreställningar om vad livet är?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster