Pilatus skrev:rekoj skrev:En fråga man kan ställa sig då är om detta Lyotard skriver är en teori med sanningsvärde. Om det är en teori som är falsifierbar och kan testas? Jag skulle gissa att Lyotard själv skulle anse att det inte är avsett att vara detta. Att det han själv bidrar med snarare är ett narrativ än en teori.
Jag kan inte tänka mig att de idéer som Lyotard för fram är ämnade att utsättas för den sortens test. Hans boks betydelse har varit tillräckligt stor på annat sätt. Men jag tvivlar på att han kunnat rucka på "vetenskapens narrativ" som sammanhållande kraft. (Men man kanske trots allt skall vara litet försiktig.) Det man kan fundera på är om vetenskapen är fri från kulturell och ideologisk bias? Förmodligen mer synlig inom vissa institutioner än andra. Det kanske är fåfängt att tro att det kan vara på något annat sätt?
Jag håller med om att idéerna nog inte är ämnade att utsättas för den sortens test. Men i praktiken är det nog ofta vad som händer ändå. Att personer uppfattar det postmodernistiska filosofer skriver som teorier med sanningsvärde. Och kritiken mot postmodernisterna handlar då ofta om att vilja ändra sanningsvärdet S (sant) som de tror att postmodernisterna förespråkar, till ett F (falskt), som är i linje med egna ståndpunkten.
Kan här påminna om citat av Wittgenstein:
Wittgenstein skrev:Philosophers constantly see the method of science before their eyes, and are irresistibly tempted to ask and answer questions in the way science does. This tendency is the real source of metaphysics and leads the philosopher into complete darkness.
Med andra ord, Wittgenstein menar att filosofer är benägna att tolka påståenden som att det skulle vara teorier med sanningsvärden, och bemöter påståendena därefter, i likhet med hur en vetenskapsman skulle göra. Postmodernisterna däremot, som jag uppfattade det, instämde i det som Wittgenstein skrev, och var nog ganska tydliga med att inte begå samma misstag själva. De hade alltså inte för avsikt att driva teser med sanningsvärde.
Vill man kritisera postermodernisterna menar jag då lätt att man begår misstag när man säger att de har "fel". En bättre form av kritik vore då att säga att de inte har sagt något alls, att de inte tillfört något av verkligt värde (om man nu anser att de inte tillfört något av värde). Jämför med om en fotbollsspelare som kommer på audition till en storklubb, och försöker övertyga agenterna till att välja just honom till laget genom att säga att fotboll handlar om att få bollen i mål. En vettig agent börjar då knappast argumentera emot, ett mer rimligt svar vore nog "jaha, och?". Och har fotbollsspelaren då inget mer att komma med gör nog agenten bäst i att peka på dörren som visar vägen ut...för sannerligen har denne fotbollsspelaren inte bevisat mycket.
Personer som Bourdieu och Kuhn nöjde sig inte vid att skapa narrativ utan anspråk på sanningsvärde. De ställde och besvarade frågor på det sätt som görs inom vetenskap, och var därmed inte heller främmande inför att formulera teorier med sanningsvärde. Betydde detta att de leddes in i ett metafysiskt mörker? Nej, eftersom de intresserade sig för empiri, tog empirin på allvar, genom systematiska och rigorösa empiriska studier. Problem uppstår först när man gör anspråk med sanningsvärde,
utan att bry sig om den empiriska förankringen. (vissa skulle då kanske invända och säga att det betyder då att Bourdieu och Kuhn inte var filosofer, utan de sysslade istället med sociologi (Bourdieu) och vetenskapshistoria (Kuhn))