Förresten:
Joahn skrev:Sätter människor här likhetstecken mellan ovisshet och sanning?
Det låter paradoxalt. Likhetstecken mellan visshet och sanning låter rimligare. För att diskutera hur visshet och sanning skiljer sig behöver man tämligen precisa definitioner - i dagligt tal kan jag tänka mig att folk använder dem synonymt.
Problemet för mig med "lycklig lögn" och "olycklig ovisshet" är att jag själv upplever att jag lever i "lycklig ovisshet", eftersom ovissheten är en betydande beståndsdel i min uppfattning av lycka. Så om begreppens beståndsdelar är varandras motsatser skulle man lika gärna kunna fråga mig "lycklig olycka" eller "olycklig lycka". Det blir svårt att svara på.
Joahn skrev:Tanken på ett evigt liv i himlen med Jesus är mycket mer tilltalande.
Hurdå? Hur trevlig prick Jesus än må vara så undrar jag vad man jämför med. Mer tilltalande än att inte ha några upplevelser utan bara vara död. Uttrycket "vara död" antyder att det är en pågående process - att man på något sätt har en upplevelse av den döda evigheten. De flesta som menar att livet tar slut efter döden menar nog dock, att livet verkligen tar slut, punkt. Det är vara sig roligt eller tråkigt att vara död, eftersom det inte är att vara överhuvudtaget. Man kan känna sig ledsen inför tanken på avsaknaden av upplevelser, men efter dödsögonblicket kommer man inte att uppleva någonting alls. Hur skulle ett Ingenting kunna vara sämre eller bättre än något annat?
Om vårt medvetande tvärtom fortsätter efter dödsögonblicket - vi kanske till och med kan minnas våra liv - då kanske den existensen är evig. Men ett evigt existenstillstånd blir nästan lika svårt att föreställa sig och kunna jämföra med som en avsaknad av upplevelser. Är det möjligt att som andligt väsen i) känna, ii) varaktig lycka, iii) i evighet?
Joahn skrev:Jag kan ju hålla med dem om detta, men de använder det som argument! Det finns ju inget som säger att det mest tilltalande är det sanna.
En rädsla eller avsmak inför den påstådda "sanningen" - dvs. att den skulle vara mindre tilltalande än något som är "mindre sant" - tror jag beror på en ovana eller en obekvämlighet inför att tänka ur det perspektiv ur vilket "sanningen" uppstår. Man kan ha satt upp vissa tabun för att man inte får tänka på ett visst sätt och då blir det ångestframkallande när någon ifrågasätter utanför de vedertagna ramarna. Vad är det värsta som kan hända om livet verkligen TAR SLUT vid dödsögonblicket? Vad är det säger att det skulle vara värre än något annat osv.
Ibland uppfattar jag att folk tolkar det cyniska, det hemska och det olyckliga som mer sant än något annat. Någon kanske skulle säga att det är mer sant att jag ger pengar till välgörenhet för att jag själv ska må bra, snarare än för att hjälpa andra. Naturligtvis kan båda två vara sanna, utan hinder för varandra, men man kan vara olika van eller bekväm med de olika perspektiven att se på saken. Om jag t.ex. tror att mina motiv är helt altruistiska är jag inte särskilt öppen för de egoistiska motiven. Men om jag redan insett att mina motiv är av bägge slag så är det egoistiska sanningsargumentet inte särskilt potent eller hotande.
Problemet många av er gör är att tro att man måste veta ALLA sanningar om verkligheten. Det behöver man inte - det enda man behöver veta är hur/när/varför psykologiska tillstånd som Lycka och Olycka skapas.